Pingvinresan

Efter en av de skönaste helgerna på länge, en helg utan en massa måsten, med bara sovmorgon, vänner, fika och mat avslutar jag nu med filmen Pingvinresan "La Marche de l'empereur". Jag är helt förhäxad! Rörd till tårar och helt betagen.

Det berättas om mig som liten att jag vid ett besök på zoo i Köpenhamn med min älskade farfar "Biologen" vägrade lämna just pingvinerna. Jag stod där timme efter timme och bara tittade och ville inte se några andra djur. Det är något särskilt med pingviner och jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Pingvinresan är en dramadokumentär om Kejsarpingvinens parningsritual på Antarktis. Om hur de vandrar tjugo mil till häckningsplatsen. Varje år samma långa vandring till samma ställe. Om hur honpingvinerna slåss om hanarna, hur de parningsdansar otroligt kärleksfullt och intimt, väntar på ägget som läggs och sedan ruvas av pappa pingvin. Ägget överlämnas under dans och ruvas under två månader. Pappa pingvin tappar då hälften av sin vikt. Mamma pingvin vandrar tillbaka till havet för att äta upp sig och ta med sig mat tillbaka. Fyra dagar klarar sig bäbis pingvin utan mat, så det gäller att skynda sig...

Jag är helt mållös! Och vad som är ljuvligt är att det är Gösta Ekman som är berättarrösten.

Don't laugh!

Man får absolut inte skratta åt sina elever. Och jag tillhör definitivt dem som blir glad för "dumma" frågor än inga alls! Men! När en elev frågar om varför folk rånar banker när jag förklarar att man tack vare den grundlagsstadgade offentlighetsprincipen i Sverige kan begära ut ex. skolans samtliga personals löner, då kan i alla fall inte jag låta bli.

Lite som när jag en annan gång pratade om antikens Grekland och en elev frågade om det var då filmen Chicago utspelades. Man får inte skratta!

Birro och kärleken

Väldigt länge har jag tyckt om Marcus Birro. Ända sedan jag hörde honom tala i en dyster källarlokal under ett stadsbibliotek i vårt avlånga land för flera år sedan blev jag alldeles betagen. Han skrev en fantastisk dedikation till mig i boken "Landet utanför" som jag också tyckte mycket om. Den dedikationen tar jag fram och läser ibland.

Runt om i många bloggar jag läser refererar man till Marcus kloka ord om kärleken. Och jag vill väl inte vara sämre. Kärnfamiljen ska ju naturligtvis inte utgöra normen som alla ska dömas efter, verkligen inte, men det är väl heller inget fel att leva i kärnfamiljen. Kärleken är inte enkel, men den är vacker. Att människor hånas eller ifrågasätts för att välja en varaktig tvåsamhet eller att svaret alltid är att individen ska välja sig själv och den enkla vägen ut är väl att dra individualismen väl till sin spets. Att inte våga älska eller ge sig hän för att få sin stolthet sårad eller för att spela spelet. Jag säger absolut inte nej till skilsmässor eller att bryta upp dåliga förhållanden. Men kärleken är inte enkel... och man är inte mindre feminist för att man väljer att gifta sig.

Här hittar du Marcus kloka ord om kärleken...

Skolan, livet och alltihop.

Jag sätter på text-tv:n på morgonen och möts av budskapet att var tredje elev inte klarar gymnasiet. Och jag blir inte förvånad! Visserligen låter det som en enormt misslyckande och en siffra nästan för otrolig för att vara sann. Men den är inte det! Och jag får ont i magen. Vad är det som är fel? Vad är det som har hänt med den svenska skolan?

Någonstans viskas det om att den sociala bakgrunden har störst betydelse för hur skolresultaten ser ut för den enskilde eleven. Och det är så sant! Men varför är det så tyst om det? Varför är begreppet "klass" så skamligt och känsligt? För hög som låg. Det är ju just det allt handlar om. Vilka förutsättningar vi får genom det vi föds till. Att vissa föds i nedförsbacke och andra i uppförsbacke. Så är det, och det är inte rättvist. Men det är ju just det som den svenska skolan skulle råda bot på. Lika utbildning för alla. Men inte ens det lyckas vi med.

När jag gick min lärarutbildning trodde jag i min naiva lärarstudentsvärld att det var just det där som jag var så bra på. Jag hade skrivit flera uppsatser, även mitt examensarbete, om just klass och skolframgångar. Jag tänkte mig liksom att jag kunde se igenom det där. Att jag var den som kunde. Jag skulle finnas till för just de, som ingen annan var till för.

Idag ser jag en annan verklighet. En verklighet där hälften, i bästa fall, lämnar in sina uppgifter i tid. Där jag måste studiemedelsvarna en femtedel av klassen, och jag ändå har en välartad klass som har bra resultat. Hur ska jag och alla andra gymnasielärare kunna bedriva vårt arbete under dehär förutsättningarna?

Många tycker naturligtvis att detta är skolans misslyckande. Någon professor uttalade sig även just så i anslutning till Skolverkets bedrövande rapport. Men INGEN, jag säger INGEN talar om de bakomliggande faktorerna.

Hur ska jag och alla andra gymnasielärare kunna reparera det som livet åsamkat dessa elever under femton år? Hur ska vi på tre år kunna fixa allt? Jag känner mig maktlös och allt mer förtvivlad över det vackra uppdrag jag har, men som ter sig allt mer orealistiskt. Jag är fan bra på mitt jobb. Jag kan, jag vill och jag kämpar. Men ibland slåss jag mot väderkvarnar. Och jag erkänner att mitt skötsamma medelklassjag blir oerhört provocerad av de s.k. arbetarbarnens kunskapsförakt. Även om jag vet vad det beror på.

Och att den senaste OECD-undersökningen visar att svenska lärare befinner sig i lönebotten i klass med Moldavien känns smärtsamt sorgligt i sammanhanget.

Vad var det jag sa...

Att källhänvisa till Aftonblaskan är väl inte det jag oftast sysslar med, men när de ger mig rätt, då!

Kolla här! eller här!:

Pappa kom hem för jag längtar efter dig

Så mycket att säga och skriva. Så lite tid.

Vad som upptagit mina tankar till största del just idag är den undersökning som Kamratposten offentliggjorde i samband med Internationella barndagen. Det finns en del att säga om pappors roll i barns liv. Återigen så känns det som att en kvoterad föräldraförsäkring skulle vara ett bra steg på vägen. För att få pappor mer delaktiga i det viktigaste som finns. Deras barn. Aldrig jobbar pappor så mycket som just när deras barn är som minst. Är det inte sjukt? Det är bara drygt 5% av de svenska barnen som väljer pappa att prata med pappa när de är ledsna. Kom inte och säg att det inte skulle ha något samband med att pappor endast tar ut 20% av föräldraledigheten.

Har just nu en diskussion om detta med en kollega som bestämt vill ha 100% av föräldraledigheten själv. Men hallå! Det är barnets tid, inte mammans, inte pappans. Barn har rätt till båda sina föräldrar! Barn har rätt att ha god kontakt med båda två. Pappor är inte sämre blöjbytare, vällingkokare eller sandlådesällskap. Män kan inte skylla på att små barn är tråkiga. Det är ju det egna barnet vi talar om! Vad kan vara viktigare, angelägnare eller mer älskvärt än det?

Jag vet att det är lätt att veta bäst när man själv inte har några barn, men, jag hade aldrig valt att önska mig en familj tillsammans med någon som inte ville vara hemma åtminstone hälften av tiden. Så gott det går! Och jag hoppas att ingen ville ha barn med mig om jag vägrade släppa in den andre föräldern i ansvaret, livet och kärleken till ett litet barn.

För övrigt är jag även hjärtligt trött på all genusblindhet och dumma kommentarer om vad som är manligt och kvinnligt. Vakna! Det är 2008 och man kan göra precis som man vill. Äta vad man vill. Ha på sig vad man vill. Man är inte mindre man eller kvinna för att man gör si eller så. Biologistiskt skit hör hemma på historiens avskrädeshög.

Saxat från TCO:s hemsida
Svenska kvinnor och män behöver oftast inte välja mellan att yrkesarbeta eller att föda barn utan kan förena bägge. Detta möjliggörs av en väl utbyggd förskola och en föräldraförsäkring. Båda dessa inslag i välfärdspolitiken möjliggör och stärker arbetslinjen, att alla som kan har en skyldighet att försörja sig.

Ändå finns det stora problem kvar. Även om svenska kvinnor och män inte behöver välja
mellan yrkesliv eller barn, så löser den offentliga barnomsorgen och föräldraförsäkringen inte alla problem. Eftersom män inte tar ut sin andel av föräldraförsäkringen missgynnas kvinnor vid rekrytering, lönesättning och när det gäller utvecklingsmöjligheter på jobbet.

Även om många par som får sina första barn har ambitionen att verkligen försöka dela på föräldraansvaret och hemarbetet samtidigt som de arbetar, blir det ofta ändå kvinnorna som får dra det tyngsta lasset av föräldraskapet och hemarbetet och gå ner i arbetstid.

Detta återspeglar sig också i lönesättningen. Inkomststatistiken talar sitt tydliga språk. Under arbetslivets första år följs mäns och kvinnors inkomster hyggligt åt, även om männen redan då ligger något högre. Men strax före 30 års ålder, just i den ålder då människor ofta blir föräldrar blir inkomstgapet verklighet. Männen får högre
inkomstökningar än kvinnor. Inkomstskillnaden består sedan fram till pensioneringen och resten av livet.

Det är nästan alltid kvinnorna som tar uppehåll i sitt yrkesliv och utnyttjar den
dominerande delen av föräldraledigheten, då männen inte tar sitt ansvar. Det är kvinnorna som i högre grad anpassar sig till omgivningen krav. Ju mer tid kvinnor lägger på barn och hemarbete desto mindre tid har de att ägna åt sitt yrkesliv. Problemet är givetvis inte att kvinnor som mödrar lägger ned tid på sina barn, utan att männen inte tar ett tillräckligt stort ansvar för hemarbetet och ansvaret för barnen.

Nästan 60 procent av männen tar inte ut någon egen föräldraledighet alls under barnets första år. Många arbetsgivare utgår därför från att kvinnor i barnafödande ålder tar huvudansvaret för barnen i form av långa frånvaroperioder från arbetet under barnens första levnadsår. Förväntningarna på att kvinnor ofta är frånvarande som arbetskraft gäller även åren därefter i form av dagishämtningar och frånvaro för vård av sjukt barn. Mycket riktigt får också kvinnor ofta vid anställningsintervjun frågor om huruvida de tänker skaffa barn de närmaste åren. Till männen i samma åldersgrupp kopplas helt andra förväntningar när det gäller arbetstider och närvaro på arbetsplatsen. Den högsta faktiska arbetstiden någonsin under en pappas hela arbetsliv infaller vanligen under just de år då han har hemmavarande småbarn. Diskrimineringen uppstår när dessa olika förväntningar kopplade till kön ger utslag i alla kvinnors liv i form av löneskillnader, rekryteringsbeslut till kvinnors nackdel och kvinnors sämre utvecklingsmöjligheter i arbetet.

Enligt TCO har vi 211 år kvar till jämställdhet. Och hur hemskt det än låter är jag inte förvånad när högutbildade människor i min närhet inte ser de strukturella skillnaderna i vårt samhälle som vi som pedagoger bl.a. har till daglig uppgift att motverka. Det personliga är politiskt! Det visste man redan för 40 år sedan.