Elegi över dagislämningar

Varje vardagsmorgon sedan den 13 augusti gråter Stora tröstlöst vid dagislämningen. Det sista jag ser är att han står i stora fönstret i stora rummet och gråter hjärtskärande. Vi har försökt med allt. Så känns det. Och ja, vi försöker följa med i och bekräfta känslan, stanna kvar en stund, lämna snabbt, äta frukost där, äta frukost hemma, sätta igång med att rita direkt, sitta i pedagogernas knä.

Stora anger själv följande anledningar: att han måste äta frukost där, att pedagogerna har möblerat om hela dagis, men mest verkar det handla om att han faktiskt inte vill bli lämnad där. Han den trygga, glada, självständiga, sociala och vanligtvis ganska sprudlande energiska ungen står med böjt huvud i fönstret och stora tårar rinner nedför hans kinder. Jag känner inte igen honom. Och jag står inte ut själv. Han är fem år. En femåring som gråter som han gör gråter på riktigt och att bara lämna honom med tårarna (även om pedagogerna är där) känns för jävligt och går emot allt i mitt föräldraskap och hjärta.

Visst han hade en dagisdepp i våras, som vi också rotade i, och kom fram till olika förklaringar och åtgärder och när vi väl nådde det i hans värld evighetslånga sommarlovet var allt frid och fröjd. Men det är kanske där skon klämmer. Först vara hemma i sju veckor med familjen, sova när en vill, se på teve och äta på oregelbundna tider och göra vad som faller en in kombinerat med roligheter. Det i sju veckor och sedan bryts det mot en vardag där nästan alla dagar ser likadana ut.

Eller så är det separationsångest, en fas, brist på stimulans, skolmognad, uttråkning, kompisbrist eller nå't annat. Såhär kan vi i alla fall inte ha det.

Att vara politisk

Det har väl inte undgått någon läsare av den här (sporadiska) bloggen vilken politisk hemvist jag har. Jag är en väldigt politisk människa, fylld av åsikter och övertygelser. Har varit det nästan så länge jag kan minnas. Samhällsintresserad med ett bultande hjärta för förändring i solidaritet med utsatta och marginaliserade. Alltid.

Som lärare kan jag ibland drömma om att få jobba med det. Opinionsbilda, tycka, övertyga och få vara just politisk. Som lärare har jag ju ett värdegrundsuppdrag som absolut går ut på just det, men min uppgift är ju att också vara helt saklig och neutral. Och det tycks jag lyckas så bra med så att mina elever många gånger gissar att jag är av totalt motsatt politisk uppfattning. Ganska spännande, de kan alltså inte utläsa något av min klädsel…

Jag tänker ibland att jag i de sociala medierna skulle vilja tycka mer, argumentera mer, polemisera mer, men det känns ändå inte okej. Jag är rädd om mitt namn och skulle inte som samhällskunskapslärare vilja bli förknippad med något eller anklagad för att ta parti. Det skulle inte vara trovärdigt. Samtidigt har jag ju genom åren haft en mängd kollegor som öppet tillhört, kampanjat och aktivt jobbat i ett parti. Alltid ett borgerligt sådant. Något som aldrig någonsin ifrågasätts. Jag skulle dock själv direkt känna mig ifrågasatt eftersom jag sällan känner att mina åsikter delas av andra, i alla fall inte öppet. Och då är jag ju inte på något sätt extrem i min politiska övertygelse.

Detta år har jag aktivt valt bort samhällskunskapen och för första gången på länge ska jag uppleva ett valår helt och hållet som privatperson. Utan att tvingas hänga med i varenda sväng,följa varje debatt eller utfrågning, utan att måsta redovisa allas ståndpunkter, utan att sätta allt i relation till något annat. Och det är väl där nånstans jag känner att jag skulle vilja vara Kawa Zolfagary, Katrine Kielos, Lina Thomsgård, Kakan Hermansson, Sonja Abrahamsson, Malin Wollin, Lena Sundström, Bianca Kronlöf eller Po Tidholm på Twitter.

Edit: Naturligtvis har jag kollegor som är lika politiskt intresserade och övertygade som jag. De flesta lärare jag känner har t.ex. mycket lite till övers för Jan Björklunds skolpolitik. En skolpolitik som mycket lite grundas i aktuell pedagogisk eller didaktisk forskning. Ändå är det liksom som om Folkpartiet är någon sorts norm för oss lärare. Möjligtvis är det ju okej att vara Socialdemokrat. Och jag skulle tro att de flesta lärare jag omger mig med faktiskt egentligen är Socialdemokrater. Kanske jag också?

Vad jag just gjorde? Eh, det vill jag helst glömma.

I våras fick jag av min chef veta under ett medarbetarsamtal "att det är så bra att jag inte är en känslomänniska". Haha! Det är ju ungefär det enda jag är, ut i fingerspetsarna, men jag köper hens resonemang då jag faktiskt förhåller mig rätt balanserad på jobbet. Jag vill varken dras med i gnällsvängen eller slår på stora trumman eller sprider rykten o.s.v.  Jag gillar verkligen det pragmatiska samarbetsläget och har stor förståelse för både mina kollegors och mina närmaste chefers situationer. Jag jobbar för allas bästa och är konstruktiv och lösningsfokuserad. Jag bjuder till. Jag är bra på att vara saklig och klartänkt, men reagerar självklart i de lägen där hjärtat och magkänslan kräver, då de alltid står i standbyläge.

Nu känns det lite som min icke-känslo-människa-stämpel kanske suddats ut något då min chef fick se mig ge en äldre kollega fingret. Eh, jag vet det låter helt sjukt och inte alls som något som jag skulle göra och särskilt inte på jobbet och särskilt inte framför min chef, men nu är det liksom så att det hände.

Upprinnelsen var ett samtal mellan mig och tre kollegor varav en är min chef, den andra en vän även privat och den tredje en av mina kollegor som tidigare varit min egen lärare. Personen är rätt bra på att bre ut sig själv, är väldigt kunnig och påläst och hörs och syns gärna. I samtalet gav jag kommentaren att hen är väldigt bra på "namedropping" det fenomen hen just själv hånat. Då gav hen mig fingret i ansiktet, och jag liksom från ingenstans reagerar med att ge fingret tillbaka. Helt sjukt! Varför gjorde jag det? Ganska omoget. Hade ju lätt kunnat plocka en poäng genom att svara -Men vad GÖR du? Istället för att svara med samma mynt. Skämskudde!

Hejdå sommaren 2014!

Hej vardag! I morgon bitti ska jag vara på föris samma tid som vi klev upp idag. Jag förstår inte ens hur det ska gå till. Jag känner både vemod och pepp över att vardagen går igång.

Mina målsättningar inför kommande läsår:
Vara i säng senast klockan 22.
Inte läsa jobbmejl före kl 8 och efter kl 20 i alla fall
Stressa mindre, hitta strategier för detta
Läsa mer skönlitteratur
Göra mer "egensaker" ex. bada badkar, följa teveserie, träna, läsa, umgås med vänner
Undvika tids- och energitjuvar
Vara rakare och tydligare