Sommaren 2021 (Part 3)

Väl hemma igen tog vi tag i några av sommarens surdegar. Linoljemålande av fönster, slipande av räcken och annat trök. Jag älskar att bo i detta hus, jag älskar inte att ta hand om huset. Faktiskt. Jag till och med hatar det. Jag blir så lätt uttråkad och är verkligen ingen praktisk människa. Det finns inte ens tillfredsställelse att det blir fint. Jag har det hellre fult och lugnt och skönt. Det finns ingenting jag gillar med att husfixa förutom trädgårdsgrejande och det kan man ändå inte tro när man ser vår trädgård. Men jag tänker att den får komma sedan. Med tre barn och en hund som river upp gräsmattan har vi mest trädgård i kruka och lite mer av Zackariskt "radgard" d.v.s. frön i jord typ. 

Stora åkte på scoutläger och var borta fem dagar från oss. Åh, vad vi saknade honom. Sista året som icketonåring är inte alltid lätt, varken för barn eller förälder, men att vara med honom är ljuvligt. När han dröjer sig kvar på kvällen när syskonen ska sova, fixar en fylld tekanna och vill dela upplevelser framför teven med en. Se nyheter, dokumentärer och film med honom. Hans frånvaro gav en försmak om vilket liv vi är på väg in i, det när barnen liksom tar sig allt längre bort ifrån en och det är både fint och svårt. Denna sommar har det till och med hänt att Mannen och jag varit och tagit ett kvällsdopp själva eftersom barnen nu kan vara hemma själva, till och med bara Mellan och Lilla tillsammans.

Sommarens sista var Gotland, som vi längtat. Detta år var svärmors hus upptaget av Mannens kusin med kompisar och även om plats fanns för oss valde vi svägerskans mycket minde hus ett par mil därifrån men där människor har samma dygnsrytm och förståelse för barnfamiljens liv och leverne. Vanligtvis brukar vi inte klämma ihop oss med alla barn eftersom det blir väl intensivt med fem stycken, två hundar o.s.v. men denna gång fungerade det hur bra som helst! Eftersom det är sommar på landet kan barnen löpa fritt och leker mycket ute. Vi gjorde Visby kvällstid och var till den coola kalkkrossen i Smöjen och badade. Till och med ett fikastopp i Rute hanns med. Planerna var större än så med plötsligt en eftermiddag kände jag nästäppa och när barnen nös flera gånger i rad i bilen så fick jag Covidpanik. Tanken på att bli förkylda på riktigt och fastna på ön fick oss att kasta oss på första bästa båt hem i en hytt. Ingen middag med släkten, inget besök hos barnens gammelmormor på ålderdomshemmet i stan. Ett väldigt snöpligt slut på både semester och sommar. Hade jag varit på fastlandet hade inte ens tanken att avbryta i förtid föresvävat mig, men nu fick det bli så. Två av tre resor denna sommar har alltså inte blivit som tänkt. Nu är vi hemma och såsar runt. Huset fullt av barn som vill ha mellis och lunch och glass om vartannat. Jag slipar och målar fönster. Städar hjälpligt och gör mig ärenden hit och dit för att få andas en stund i ensamhet. Tittar på tvättmedel på Granngården, går extra långsamt på Ica, köper mjölk varje dag o.s.v. På måndag börjar jobbet och jag är redan förbannad på upptaktsveckan och skolledningens oförmåga att ge oss rimliga förutsättningar, men det ska bli himla härligt att återse kollegor och veckan därpå elever! Tänk om vi får vara i klassrummet detta läsår. Hoppas, hoppas! Idag fick jag min andra spruta. Det känns tryggt ändå.

För minnet

Kommer det en dag då jag kommer se tillbaka på den här perioden och sakna den? Perioden då vi varje vardagsmorgon bråkar om kläderna du ska ha på dig. Perioden då jag står i garderoben och vädjar om att du ska ta på dig olika plagg och du tvärvägrar. 

Det enda du kan tänka dig enligt egen utsago är

Dina prickiga jeans (annars hatar du prickar)

Elsatrosor

Björnstrumor (vi har tre par med öron på strumpskaftet)

Glass-t-shirt (vi har två rosa med glassar på magen)

En prickig hoodie (annars hatar du prickar, förutom din prickiga jeans då...)

Det finns inget annat du kan tänka dig att ta på dig. Inte randigt, inte prickigt, inte grått, inte rött, inte klänning, inte någonting av det vi föreslår. Ger jag dig uppdraget att klä dig själv blir det ingenting eftersom dina favoritplagg alldeles för ofta är i tvätten.

10 djupa andetag!

Det här var 2010!

För nio år sedan var jag en ganska färsk mamma som börjat få rutin på föräldraskapet. Samtidigt nojade jag en hel del, och hade ingen som den som jag är nu att spegla mig i. Året skulle egentligen inledas med att jag började på en ny skola, eftersom jag strax innan bebisleverans 2009 fick veta att jag skulle sägas upp p.g.a. arbetsbrist. Men i oktober fick Mannen ett nytt jobb i samma stad som vår lilla familj hade för avsikt att leva och eftersom det andra valet var en tidsbegränsad anställning 35 mil bort så kändes det som ett enkelt beslut att förlänga min föräldraledighet med lika lång tid som jag redan hade varit ledig typ. Det var ju ett bra beslut med tanke på var jag och barnet befann oss i just då. Över huvud taget så var jag under 2010 rätt nojig över det där med hur barnet skulle lära sig att äta (annat än bröstmjölk) och hur det skulle sova på nätterna. 2010 var sömnlöshetens år. Året präglades också en del av det där med börja-förskolan-ångest. I augusti började jag som gymnasielärare på min egen gamla skola och klev rätt in i en värld av gamla strukturer och mycket konstigt i väggarna. Men jag fick också roliga kollegor på köpet och trivdes så bra att jag är kvar nu nio år senare. Blickar jag bakåt var jag alltså precis 30 fyllda och hade fullt med tankar om framtiden som nu infriats. Nu är jag 40, fortfarande ganska trött även om jag sover gott på nätterna. Nu hoppas jag att jag kan vara den min syster kan spegla sig i.

Sportlov för en mamma

Imorgon ska jag sitta nästan sex timmar, utan barn, på en buss till huvudstaden. Längtar orimligt mycket! Minns när jag åkte denna buss innan barnen och hur jag gnällde på att ryggen gjorde ont. Men för mig är nu dessa timmar, helt allena, så nära en dröm man kan komma. Att bara få titta ut genom ett fönster, lyssna på ohemula mängder pod, läsa sidor en bok i ett sträck, äta och dricka medhavd matsäck utan att någon häller ut dricka på sig själv eller ska torkas av efteråt eller bråka om exakt likadana mackor.

Sedan väntar två nätter i hotellsäng, två hotellfrukostar, ett bröllop med tillhörande fest och jag är inte hemma förrän närmare kl 22 på söndag kväll. Jag vet att jag kommer längta ihjäl mig efter barnen, men ändå. H A L L E L U J A! 

Vad jag närt vid min barm, del 27

När jag tar min telefon ur Lillas hand av den anledningen att jag inte vill att hon ska hitta fram till just den appen hon vill och kan starta själv, Netflix, tittar hon på mig argt och säger "Man måste dela med sig". Lilla barn, som redan före treårsdagen totalt outsmartat sin mamma.

Note to self

Dagen är kommen, dagen så Lilla lärde sig säga "JAG VILL INTE"! Antar att jag vet hur sommaren nu kommer att utspela sig.

Dagen till ära även en åttaordsmening: "Jag vill inte följa med och lämna "Mellan"! Jag vill stanna hemma med pappa!"

Det kommer att bli en hård sommar. Jag känner det på mig.

Tipz

Tips för en bra kväll:
Få barnen i säng så tidigt att du hinner få minst två-tre timmars egentid. Var uppe så länge att du bli så hungrig att du måste äta minst två kvällsmackor och dricka te. Däremellan hinna bada skumbad, läsa bok framför brasan och sedan, efter mackorna, slappa i sängen med Netflixserie.

Ja, jag är ironisk. Med tipset alltså. Men de kvällar det händer: Lovely! Annars är ju vanligtvis kvällarna disk (nu utan maskin sedan julafton), fjorton omnattningar, någon som inte ens vill sova, packning av gympapåsar, tvätt, storhandling och lärarjobb innan jag tuggar på ett knäckebröd och stupar i säng.

Åtta år på en kväll.

Ja, harregud, en önskar ju att en kunde hålla i tiden. Samtidigt som jag blir galen hundraörti gånger om dagen på alla "mammamammamammamamma", att en inte ens kan kissa i fred och att om jag blinkar en sekund har typ "någon" strimlat en dagstidning, byggt en koja av filten jag nyss plockade från golvet och vek ihop eller vänt upp och ned på närmsta legolåda.

Men! I jakt på barnfilmer vi inte sett på länge anslöt vi en "gammal" extern hårddisk till teven och där fanns förutom Astrid Lindgrens samlade verk även fotografier sedan nittonhundrakallt, i alla fall tolv år tillbaka i tiden. Storsonen och jag började med att titta på det här, var vi befann oss för fem år sedan och vi skrattade så fint åt de korta filmerna på när han lärde sig att dyka och simma under vatten. Sedan såg vi det här, när lillebror kom till världen, för att sedan titta på bilderna från hans egen födelse och tiden som följde där på. Jag var så ung, vi var så unga och vi ser så fantastiskt lyckliga och oförstörda ut. Jag försökte beskriva den obeskrivliga storheten i att bli förälder för första gången för honom och vi pratade om hur mycket som hänt sedan dess. Vi återsåg vårt gamla hem och tittade på flytten till huset. Vi skrattade och ååå:ade, alldeles hänförda över livet. Hur vi gått från två till fem, hur vi bytt lägenhet mot hus, hund mot katt och alltalltallt som hänt så snabbt. Dagarna må vara långa som förälder, men åren så oförklarligt korta.

När jag sedan stängde av teven, efter filmen vi slog på efter alla bilder, så kom plötsligt och överväldigande alla hans känslor. Storgråt. Hulkandes och snorandes försökte han först säga att han bara ville gråta och att han inte förstod varför. Men efter en stund så kom han fram till att se bilderna över sitt åttaåriga liv gjorde honom både sentimental och framtidsrädd. Han vill stoppa tiden nu! Han vill inte bli stor! Han vill kunna gå tillbaka i tiden och få den där lillebrodern igen, lära sig simma, krama sin hund och bo i gamla lägenheten. Gråten höll i och han beskrev hur känslor för honom numer är så många, så starka och ibland motstridiga, glad inuti och ledsen utanpå, eller tvärtom. Hur han älskar oss alla och hur han vill stanna tiden för att vi fem alltid ska ha varandra.

Älskade, älskade barn, som du kan uttrycka dig, som du kan fånga det jag själv försöker fånga med ord och måtte du alltid, alltid, ha sådan kontakt med dina känslor och förmå uttrycka dem!!! Måtte du alltid vända dig till mig med dina tankar och känslor! Måtte vi alltid kunna prata om allt, allt som är svårt och allt som känns. Ibland tänker jag HSP, men kanske är det bara helt vanlig utveckling. Det spelar i alla fall ingen som helst roll, jag älskar dig mer än livet självt och jag kan inte ens klä i ord allt jag själv fick känna ikväll.

Kanske stänger man av ett litet barns känslor. Kanske har det lilla barnet vant sig. Kanske tycker det lilla barnet faktiskt att förskolan är okej.

Det tog tolv morgnar. Någon grät inte igår vid lämningen, bara lite surt muttrade. Idag bara rynkade ögonbryn.

Separationsångest

Jag var beredd på att det skulle bli en smärtsam inskolning av Lilla, det var jag. Även om hon är den som börjat förskola som äldst av våra barn så känns hon liksom minst "förberedd" ändå, trots sina två äldre syskon. Och jag vet inte jag, kanske var det mitt i en viktig utvecklingsfas det här, och kanske hade det varit bättre att börja som en omedveten pluttis bara drygt året? Men då hade det ju inte funnits någon plats, och skulle vi delat lika hade ju jag knappt ammat färdigt...

Två veckors inskolning har gett två nattskräckattacker då hon varit helt hysterisk, panikslagen och skrikit sig svettig, sparkas och slåss och varit helt okontaktbar. Första gången kunde jag bryta det genom att gå ut i natten, men andra gången fungerade ingenting av det vi försökte med. Natten till igår skrek hon NEJNEJNEJNEJNEJ i en timme, varvat med sparkar och hysteri, tills någon motorcykeldåre brände förbi ute på gatan med en trasig ljuddämpare. Vanligtvis blir jag galen på sådana, men den här gången lyckades han bryta (väcka?) hennes beteende, och hon kunde somna om.

Nu är klockan 21.15 och vi har försökt natta henne i omgångar sedan 18.30, men det är helt stört omöjligt. Hon vrålar rakt ut konstant och det låter som att hon är tokarg. Det går varken att sjunga, läsa, vyssja, bära, kramas eller ligga bredvid. Hon skriker som en besatt. Så mycket känslor och vilja i en liten kropp och jag undrar vad det är vi gör med henne.

I fredags började hon gråta och upprepa NEJNEJNEJ redan på övervåningen när jag skulle bära ned henne, och grät sedan hela vägen fram till förskolan. När jag hämtade henne vid mellis hörde jag hennes gråt och "mammamamma" när jag klev innanför dörren, och innan hon ens fick syn på mig. Det hade inte varit någon bra dag menade förskolelärarna. Jag hoppas att det betyder att dagarna innan då varit ganska bra, men hur vet man?!

Mitt hjärta brister! Hon är liksom en annan sort än sina syskon. Hon är känslig på ett annat vis, mycket argare, envisare, bestämdare och mycket mer utåtagerande och tar definitivt inte vad som helst. Hon går inte att "lura", avleda eller "muta". Och jag undrar vad det här gör med henne! Jag undrar hur lång tid det ska ta!

Årets klagoinlägg

Å gud det känns som att min hjärna håller på att brinna upp. Jag är helt slut och detta fast jag egentligen borde vara så avslappnad och ledig som det bara går. Vi har varit hemma tillsammans hela sommaren, men ändå är jag helt slut. Eller så är det därför. Jag är så trött att det enda jag tänker på konstant är när jag ska få sova. Och fast jag är trött så vaknar jag klockan 4 varje morgon och somnar lagom om tills Lilla vaknar och vill ha mitt sällskap. För det blir liksom oftast mitt för att det är vi som sover tillsammans.  Det är det enda som funkar om inte arghetsministern på ett år ska bråka på natten och det orkar ingen just nu.

Och fast vi delar på nästan allting jag och Mannen, disken, städningen, tvätten, packandet och uppackandet, picknickförberedelserna, handlandet, planerandet och nattningarna o.s.v. så känner jag mig helt dränerad på all form av energi. Jag kan ju liksom inte stänga av eller stänga ute någonting och är jag på väg till tvättmaskinen så blir jag ju avbruten örti gånger och kommer aldrig fram. Jag kan inte sitta och läsa morgontidningen i godan ro eftersom jag hör allting som någon säger till mig. Jag snyter näsor, kollar på legobyggen, mäklar fred, borstar tänder, torkar rumpor, letar efter en särskild leksaksbil och så vidare och så vidare i all oändlighet. Medan alla andra är påklädda och tandborstade så snurrar jag runt i morgonrock med otvättat hår och letar efter någons särskilt viktiga strumpa. Det är ju mig de ropar på hela tiden, för av mig får de omedelbart svar. Jag läser av allt och alla hela tiden och är smörjmedlet. Ingen skugga faller över Mannen, han sliter från morgon till kväll med sådant som jag exempelvis vägrar göra pga höjdrädsla, som att måla huset åtta meter ovan marken, men jag avundas hans förmåga att stänga av. Han hör helt enkelt inte. Han märker inte. Jävligt bekvämt. Fan vad jobbigt det är att vara kvinna och så jävla "intunad" på alla andras behov.

Jag hinner liksom aldrig färdigt med någonting för jag ska konstant ta hand om någon annan eller lösa någon annans problem. Det känns som livet levs i 190 utan broms. Stora beslut att fatta, med ekonomiska konsekvenser. Jag lägger längre tid på att välja glass, för jag orkar inte verkligen engagera mig, jag kan inte, för jag kan inte tänka en klar tanke.  Det är ju inte det att jag inte haft semester, det är bara det att vi har tre barn och jag inte haft en stund (jo en och annan timme och timmar här och där såklart) för mig själv på så länge. Jag har druckit drinkar och ätit middag själv med vänner, det är inte det. Men det räckte inte med de stunderna förmodligen. Ändå blir jag helt stressad av tanken att åka iväg från barnen. Fattar inte varför. Jag vill ju vara med dem, men ändå känns det som att min hjärna brinner just nu. Som att jag dukar frukost, ser till att alla äter den, dukar ur den, diskar, tar fram mellis, diskar, serverar lunch, diskar, mellis, middag kvällsfika i all oändlighet. Bara att hitta på vad vi ska äta hela tiden. Lyxproblem. Men jag orkar inte.

Det känns som att jag ger och ger, men ingen fyller på mig. Jag tar hand om alla andra. Men ingen tar ju hand om mig. Inte ens jag själv. 

Vi har de mest exemplariska barn, just nu ganska harmoniska sådana med ytterst lite konflikter. De är lyhörda, följsamma och väldigt kärleksfulla mot varandra största delen av tiden. Ändå tål jag inte ljuden från deras stim, och jag förstår orimligheten när Stora säger "men mamma, vi är ju barn, barn måste få låta/leka/springa" o.s.v. Det är ju inte Lillas fel när hon river, trashar eller stökar runt, det hör ju till. Hon upptäcker, testar och prövar sina förmågor.

Jag är orolig för att jobba, hur ska jag orka, men kanske är det faktiskt det som är lösningen. På jobbet hinner jag förhoppningsvis tänka en tanke färdigt, det hinner jag inte här.

Att bli någons mamma

Jag gör en Jenny.

När blev du förälder?
Jag blev förälder 2009, 2012 och 2016.

Hur många barn har du?
Jag är trebarnsmamma sedan ett drygt år tillbaka. Något jag alltid hoppats på och tänkt mig att bli.

Var graviditeterna planerade?
Både ja och nej. Stora annonserade sin tillblivelse något överraskande, typ samma vecka som min möhippa. Naturligtvis visste jag att chanserna fanns att bli gravid, men efter ett smärtsamt och utdraget missfall tidigare under året och med ett annalkande bröllop fanns det ändå inte i tankarna. Mellan kom också till utan större planering, den graviditeten behövde jag egentligen inte kissa på en sticka för att inse. En sushilunch avslöjade hur det stod till. Det var ju ingen skräll ändå direkt. Lilla däremot, där blev vi överens typ veckan innan min mens upptäcktes sen, och det var ju tur. Hon blev liksom till helt av sig själv, av oss då i och för sig, fastän hon var efterlängtad av mig. Och såhär i efterhand så var det ju klart att det var hon. Alla barn har varit hett efterlängtade, men inte superplanerade.

När fick du reda på att du var gravid?
Hm, i vecka fem typ alla tre gångerna tror jag. Sen mens, järnsmak i munnen, ömma bröst och illamående. Det var väl egentligen bara första gången jag kissade på en sticka både en och två gånger för att verkligen förstå det. De andra gångerna har jag kunnat lita till min kropp.

När berättade du om graviditeterna?
Vi har nog väntat tills närmare vecka 12 alla gånger, visa av erfarenhet efter första missfallet. I och med barn nummer två blev ju ultraljud standard i veckorna däromkring, så efter det har vi berättat för nära och kära. På jobbet har jag dragit på det lite längre.

Hur många barn vill du ha?
Jag har alltid tänkt mig tre på något sätt. Innan Stora kom sa vi fyra, sedan ändrade sig Mannen till ett. Sedan kom Mellan. Efter Mellan sa han inga fler, men så blev det som jag ville ändå. Jag ville ha tre och nu sitter vi här, helt slutkörda, med tre.

Tätt ihop eller långt isär?
Långt isär, har jag alltid tänkt och tre - nästan fyra år som vi har haft har känts bra. Jag vill hinna se varje barn och ge det utrymmet att få bli en liten person och få sina behov tillgodosedda under några år innan en annan liten person kräver det delade utrymmet. Jag tycker ändå att tre barn på nästan sju år är övermäktigt ibland. Kan inte föreställa mig att ha två blöjbarn samtidigt eller att amma en bebis om det större barnet inte kan prata eller hämta sig ett eget mellanmål vid behov.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Ja, det är klart. Det där missfallet gjorde mig orolig under graviditeten med Stora, med Mellan var jag lugnare och coolare men med Lilla blev jag orolig igen då det kändes som att så mycket stod på spel. Helt plötsligt frågade mödravården om KUB-test något jag aldrig innan ens övervägt och jag vacklade mycket. Beslutade mig för att ändå göra det med hänsyn till Stora och Mellan, bara för att kunna vara mentalt förberedd. Det är ju ändå såhär mest hela tiden. I efterhand kan jag tycke så synd om mig själv som fick uppleva ett missfall det första jag gjorde. Jag hann tänka så många mörka tankar, även om vården tröstade med att "nu vet vi i alla fall att du kan bli gravid" när de bokade in en skrapning på min 29-årsdag. Jag slapp den där skrapningen tack vare en fantastisk läkare. I efterhand är jag ändå så oändligt tacksam för annars hade det ju inte blivit den här trion vi har idag. Det går inte ens att greppa.

Hur var graviditeterna?
Med Stora som ingenting. Med Mellan fruktansvärd foglossning som jag säkerligen hade kunnat sjukskrivas för, men som den tappra välfärdskämpe jag är bet jag ihop ända till förlossningsdagen. För jävlig foglossning även med Lilla, så jag unnade mig en veckas ledigt innan beräknad nedkomst. En vecka som blev nästan två. Det är ju bara med första barnet man kan vila sig och ta hand om sig själv. De andra gångerna är det ju bara att stå ut.

Gillade du att vara gravid?
Ja, fram tills vecka 30-35 i alla fall. Kände mig snygg och min kropp gavs en annan mening. Mot slutet gillar väl inte någon att vara gravid? Det är ju liksom poängen, för att bli sugen på att få ut barnet.

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?
Nej, ingen gång av mina tre graviditeter. Att möta sitt barn som ett barn har varit en del av upplevelsen. Efter två söner trodde jag inte mina ögon när jag såg en snippa.

Förlossningar. Hur har de varit?
Helt olika alla tre gångerna. Första 24 h värkarbete och 11 timmar aktiv förlossning. Andra tre-fyra timmars värkarbete och två timmars aktiv förlossning. Tredje fjösvärkar av och till under 24 h, efter 30 minuter, inte ens aktiv, förlossning gled Lilla ut i badkaret på förlossningen.

Hur var första bebistiden?
Första gången ett förvirrat lyckorus, andra gången en välordnad kärleksbubbla, tredje gången en fullständig njutning.

Hade du bestämt namnen sedan innan?
Ja, i huvudet på ett ungefär, men sedan har jag velat hit och dit. Det är Mannen som fattat det avgörande beslutet. Lillas namn anslog han på Fejan, haha.

Ett råd till blivande föräldrar?
Samsov, lyssna till ditt barn och skippa alla metoder. (Inför förlossningen, träna på andning, det har du nytta av i all smärta resten av livet!)

The vedermödor of the föräldraskap

Nu har Mannen varit hemma i tre månader och hamnat i den där känslan som jag så väl känner igen. "Varför ser du inte vad jag har gjort hela dagen?"

När jag kommer hem med andan i halsen efter kl 17 och vi möts i dörren får jag Lilla kastad i min famn. Han och Stora försvinner i samma sekund runt hörnet. Inne i vardagsrummet sitter Mellan obrydd över sakernas tillstånd, uppkrupen i en fåtölj tittandes på något på paddan. Jag stuvar om från jobbväska till skötväska, dricker ett glas vatten, klär på barnen och beger mig med bilen till sjukhuset där barnens mormor ligger nyopererad.

Jag ser inte att han har tvättat tre maskiner tvätt, jag ser inte att han har dammsugit och jag ser inte att han sågat upp plank till vårt kommande cykelskjul, jag ser inte ens att han har fyllt kylskåpet utan ringer på vägen till sjukhuset och frågar vad jag behöver handla, jag behöver inte handla. Jag ser inte de dammsugade golven eller den rena tvätten när jag kommer hem med tre hungriga barn två timmar senare. Jag har då hämtat upp Stora på hemvägen i träningshallen.

Jag serverar flingor med mjölk till middag och är så trött, så trött. När Mannen kommer hem och vi pratar om dagen fäller jag en kommentar i största välmening om att om Lillas förmiddagslur varade länge så vad skönt för dig! Jag skulle inte ha sagt det. Han har inte legat och sovit, han har tvättat, sågat, dammsugit, hämtat barn, handlat, serverat mellanmål o.s.v. Såklart att han har, jag förväntar mig inget annat. Han förväntar sig heller inte att jag ska klappa i händerna. Men när man är hemma vill man att någon ska se allt ens slit hela dagen. Det är inte mindre slitigt hemma än på jobbet, kanske till och med tvärt om. Och jag kommer så väl ihåg känslan. Osynligheten för den som varit på jobbet.

Det är ju därför man ska dela! Dela på föräldraledigheten! Dela rättvist på föräldraskapet. Hur ska man annars förstå varandra, hur ska annars barnen kunna förvänta sig samma ansvar från sina föräldrar.

Att vara hemma med tre barn är långt ifrån den första föräldraledigheten med ett barn. Utifrån min horisont då var jag såklart fullständigt uppslukad och ibland till och med lamslagen över hur mycket det var med ett litet barn. Men det var innan två andra kom in i bilden, innan det fanns flera olika tider att dagligen passa, gympapåsar att packa, fotbolls- och gymnastikträningar att pressa in i det redan fullagda familjepusslet. Då hade jag eoner med tid. Kunde äta lunch på stan, dricka kaffe, strosa i butiker och vara hemifrån många timmar. Jag promenerade, jag fikade och umgicks med andra föräldrar som också bara hade ett barn. Vi kunde sitta i timmar på öppna förskolan.

Att vara ensam med tre barn, servera mellis, bråka om läxor och paddor och få allas tänder borstade, tömma diskmaskinen medan någon river ur samtlig litteratur placerad under en meters höjd i vardagsrummet eller gräver i blomkrukorna, det är utmattande. Att försöka förbereda mat till tre hungriga barn samtidigt som de inte ska somna, tömma byrålådor eller samtidigt forsla hem en sjuåring från en kompis, det är ett helt annat föräldraskap.

Mitt jobb är stressigt, det är ibland emotionellt påfrestande. Det suger en massa energi ur mig att ständigt vara objektet för allas frågor, viljor och behov o.s.v. MEN jag får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, jag kan gå på toaletten, jag kan till och med smita ut på stan på lunchen någon gång då och då när jag hinner. Att vara ensam hemma med tre barn dag ut och dag in är något helt annat och hur mycket jag än älskar mina barn minns jag så väl känslan av "jag orkar inte" som översköljde mig dagligen. Jag måste bli bättre på att se och höra den hos Mannen.

En viktig lök

Brön. Tuttar. Lökar. Bröst, den kanske viktigaste löken. Vid sidan av gul, vit, röd och schalotten, purjo och salladslök m.fl.

Bröst.

Vilket utifrån min senaste årshorisont handlar om amning. Få ämnen har sådan laddning i småbarnsvärlden. Att man borde, ska och måste, om man inte vill eller kan. Hur länge man ska och hur länge man absolut inte får. Så otroligt hårt, kulturellt normstyrt. Vilket får mig att vilja rota än mer i det. Är det något som fascinerar mig så är det fenomen som är så otroligt normreglerade och som många, utan att ens ha med det att göra, har så många åsikter om. Till och med om främmande människors lökar och vad de används till eller ej. Bröst tittar ned på oss från tidningshyllorna, men ve den som råkar visa en liten bröstvårta på Instagram eller på Ica Maxi.

För mig var det en självklarhet att amma, utan att jag ens vet varför. Det var dock lite trixigt att lära sig och jag tror faktiskt inte att det underlättades av BB-personalens tafatta försök att hjälpa. Och jag tror heller inte att alla amningsproblem beror på bristande teknik som de vill få det till, utan ganska många stukade självförtroenden. Upplevelsen att ens barn inte får mat torde också vara det kanske mest stressande som kan upplevas för en förälder. I kombination med skrik, sömnbrist, emotionella omkullkastanden och det nya lilla livet i ens famn är det ju inte alls konstigt att det upplevs svårt. Och upplevs det svårt blir det en stress i sig. Borde man inte bara kunna göra det som de flesta mammor gjort i tusentals år liksom? Att jag inte gav upp har jag ingen förklaring till, men det skulle visa sig att jag hade mat till många fler bebisar än vad jag hade.

En del ammar och flaskar och en del kan pumpa ut och andra inte. Allt är ju såklart inte svartvitt. Dock har jag hört om flera som sörjer att de inte fick mer stöd och eller mer kunskaper om hur det kan vara. Å andra sidan, min vän barnmorskan som ammat två barn kunde plötsligt inte alls amma sitt tredje barn. Så även en yrkesexpert med erfarenhet kan såklart uppleva svårigheter. Samtidigt gör det mig ledsen att många upplever just bristande stöd, och mer eller mindre tvingas ge upp i förtid fastän man kanske ville amma. Att ersättning är lanseras som ett alternativ som gör bebisar mättare och nöjdare. Många ger upp i förtid, fastän de kunde litat till sin egen kropps förmåga, men det är ju något som är lätt att säga (skriva), men mycket svårare i konkreta praktiken.

För mig, personligen, tycker jag, utan att ha någon som helst synpunkt på någon annans val, självklart att amning är bättre än flaska. Det betyder inte heller att jag ibland inte önskat att vi hade flaskmatat. Men om jag inte trott och tyckt att amning är bättre så hade jag ju inte slitit med det så. Från såriga bröstvårtor, mjölkstockning, obefintlig sammanhängande sömn under år. Självklart har jag valt att amma för att jag tror att det är bäst för oss, mig och våra barn. Att jag tycker det betyder självklart inte att jag har någon synpunkt på någon annans val. Jag kan ju bara redogöra för vad jag tror, precis som jag tror på samsovning, ett lyhört föräldraskap o.s.v. Mina egna förhållningssätt.

För många handlar det dock inte om att inte kunna utan om att inte vilja eller vilja något annat. Föräldrar vill dela på närheten till ett litet barn, dela på sömnbristen, dela på ansvaret, dela på hela föräldraskapet liksom. Inom en del feministiska kretsar är flaskmatningen ett självklart val och att amma ses till och med som ojämställt eller bakåtsträvande. Att uppoffra sin kropp, att exkludera pappan, att fastna i en traditionell mammaroll o.s.v. Alla har en åsikt om det liksom, från alla läger i debatten.

Att jag ammar och hur länge jag ammar kan ju orimligen uppröra någon annan eftersom det är mitt val och ingen annans. Att jag tycker att amning är bättre än flaska, betyder ju inte att det är det för alla andra. Om jag väljer att amma ett år eller längre så är det ju min ensak, som jag har mina motiv till precis om den som flaskar eller slutar att amma efter en kort, kort tid.

Det som fascinerar mig är ändå hur mycket åsikter, tankar och känslor det väcker. Och jag märker ju att det väcker det även hos mig. Hur kvinnors känslor inför sina kroppar påverkar benägenheten att amma. Hur det patriarkala samhället liksom både idoliserar och hyllar den ammande mamman, men samtidigt försvårar amning genom extrema kroppskrav och  hur det som förväntas ändå inte får synas eller märkas. Det får heller inte ta något större utrymme och att amma efter barnets ettårsdag ses som ytterst suspekt.

Men amning är ju inte bara mat. Och det är ju därför jag tror på amningen. Nu känns det som att jag måste skriva att barn självklart även får närhet av att flaskas, men jag hoppas att det inte förbigått någon. Jag kan ju bara med anekdotisk evidens berätta hur jag upplevt att amningen för oss lett till väldigt oskrikiga barn. Att ständig tillgång till just en lök gett väldigt nöjda bebisar. Att det är så för oss betyder ju dock inte att det är så för alla. Men för mig är amning en självklar del av mitt "nära föräldraskap" och hur jag tackat min lyckliga stjärna att maten och trösten alltid varit med överallt. Fast det inneburit att jag enbart kunnat lämna bebis ifrån mig ytterst korta stunder under lång tid, har det varit mitt val. Jag hade heller aldrig kunnat amma, om inte min man skött allt det andra runt omkring, hushållet, markservicen, de andra barnen. Och gett mig tid och ro att amma.

Bröst. Lökar. Som rör, upprör och berör. De viktigaste lökarna?

"Jag ska aldrig ta skit igen!"

Self-empowerment för sjuåring som har haft en dålig dag i skolan:

Aj, i mammahjärtat.

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba vill bara få va mig själv.

Så skönt att Stora ändå vet att uttrycka sina känslor och upplevelser och sitt värde. Och vilken musik som kan trösta.

Stjärnstopp!

Lilla barn, i helgen som gick blev du 8 månader. Jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Du föddes ju alldeles nyss, vi har levt i total symbios och jag har velat hålla kvar varenda ögonblick av alla dagar, veckor och månader som passerat. Du är ingen spädis längre. Förra veckan kändes det som att du växte minst en månad och snart har du funnits lika länge på utsidan som på insidan.

Du låter nu:
"mamamamamamama", när du "ropar" på mig, om jag befinner mig i ett annat rum till exempel
"nenenenenenenenene", när det är något du inte vill, typ torka dig om munnen, byta blöja eller bli fasthållen

Helst vill du bara äta smörgåsrån med Bregott på alldeles själv, men burkmat funkar och bitar från vår mat. Ingen välling tack och helst inte gröt heller.

Du kan ta dig från rygg, till mage och upp till sittandes, du gungar fram på alla fyra, kravlar snabbt över golven dit du vill, stoppar allt du hittar i din väg i din lilla mun och du kan även ställa dig upp på alla fyra på fötter och händer.

Du vet vad du heter, vem som är mamma, pappa, Stora och Mellan. Du kan vinka och pussas i luften. Du gillar att dansa, avgudar dina bröder, katten och älskar när vi alla sitter runt bordet för att äta. Du älskar mindre att åka bil eller vagn.

Nyss föddes du, nyss var du en liten knorrande korv med fjunigt hår och plirande ögon som sov sig igenom dagarna. Nu kräver du uppmärksamhet och vill aldrig sova, max tjugo minuter åt gången och är väldigt lättväckt. Jag får helt enkelt ingenting gjort hemma och vissa dagar blir jag galen.

Samtidigt har jag ångest över att jag om tre månader ska jobba 100% på ett jobb som kommer att suga musten ur mig fullständigt. Inte för att inte föräldrajobbet gör det redan nu, men här kan jag ju lyssna på pod samtidigt, låsa in mig på toaletten och sova middag i kanske en kvart i alla fall.

Älskade, lilla barn, du gjorde vår familj komplett, vi älskar dig vanvettigt och att du inte alltid funnits går inte att begripa. Dig ska jag älska hela livet, till universums yttersta och tillbaka oändligt många gånger. Stjärnstopp!

Stopp!

Nu orkar jag inte höra mer om lastbilar, skjutvapen eller bomber. Jag vill inte ha den här världen, präglad av rädsla, för mina barn att växa upp i. Då vill jag bara stänga dörren om min kokong. Just nu består den av sängen i svärmors flickrum på gotländska landsbygden där jag blir sparkad på av små fötter som den på bilden. Här har jag gått landsvägen fram med mina söner och fångat Pokemons. Klappat hästarna som deras små smutsiga händer matat med klöver.
Så vill jag att livet ska vara. Utan hot som tränger sig på vid horisonten. 

High Carb High Fat

Föräldraledigheten har lett till nya bekantskaper, genom att två av Mellans nya bästa kompisar har småsyskon i åldern 1-8 månader. Dessa föräldrar känner varandra sedan en tidigare förskola, så först kände jag mig lite som ett fån, vid sidan av, vid 15-timmarslämnandet och hämtandet när vi alla står där på förskolegården och pratar. Men jag är ju numer en del av den maffian som med bebisar i vagnar vid samma tidpunkt väller ut i villaområdet och in i lägenhetsområdet där förskolan ligger.

När man efter ett tag gått åt samma håll så faller sig en kopp kaffe rätt naturligt och barnen vill ju leka och hips vips har man ett umgänge nån eftermiddag i veckan. Men så är det detta med vad folk nuförtiden äter, eller rättare sagt inte äter. Det blir så svårt, vad bjuder man människor på som inte äter gluten, inte socker, inte mjölkprodukter? Fruktsallad varje gång blir liksom lite tradigt. Vad fikar man på? Vad äter man till mellis? Våra "vanliga" vänner är absolut hälsosamma människor, men de äter liksom allt och jag tycker att det är nog svårt att bjuda ändå, det vill säga bjuda varierat, gott och schysst för stora och små... Vi är ju mer "HCHF-familjen" liksom, som njuter av allt. Och plötsligt står jag i affären och köper specialgrejer för att göra någon sorts intryck. Pretentiöst, jag vet.

Älskade mellanbarn!

Mitt mellanbarn! Det spralliga, glada, livslyckliga med ständigt nära till gråten och en riktig drama queen med stora känslor och stora ord. Det kluriga, underfundiga och retsamma. Han med längst radie från sina föräldrar, orädd med stora rädslor. Han som nästan är född till att axla mellanbarnsrollen.

Igår var det skärtorsdag och du klädde glatt ut dig till min förvåning, till och med redan innan föris, med smink i ansiktet och allt. Du laddade för eftermiddagen sedan arla morgonstund, men efter besök hos grannen österut och öster om östra grannen var du nöjd med en tablettask, en dumlekola och en klubba. Sedan kom du hemskuttandes med ditt paraply och där när du skuttande sjungandes bakom häcken tänkte jag där jag stod i ytterdörren smygandes på dig och din bror att jag ville spara ögonblicket för evigt. I prickig tröja, med prickigt förkläde och prickar på kinderna så treårssjälvklar. Du satte dig vid köksbordet och åt raskt upp allt. Sedan var du nöjd. Dig älskar jag mer än livet, dig ska jag älska hela livet!

Som om hon alltid funnits

Tänk om man kunde stoppa tiden. Så tänker jag flera gånger om dagen, och Stora sa samma sak. Som allting är just nu, så vill jag att det alltid ska vara. Minus dubbelsidiga öroninflammationer på både Stora och Mellan och därmed dubbla Kåvepeninbattles.

Lilla Lilla verkar vara en högst nöjd liten människa som äter och sover och äter och sover. Vissa nätter är lite stökigare än andra med flera uppvak och nya blöjor och ombyten, men i natt bara ett enda och aldrig något skrik. Hon ammar ju förstås, men det funkar bra liggandes i sängen. Hon plirar på oss förnöjt under sina vakenstunder och ler mot den som har tid att vänta lite. Hon har vänt i vikt och jag har mat till ungefär fem bebisar så att nu väntar jag bara på att det ska balanseras lite.

Vi gör inte många knop, hänger hemma i soffan och gick en promenad i helgen. Ungefär så. Fullt tillräckligt. Vi sitter här och stirrar lyckligt på den lilla människa som nu är en självklar del av familjen, som om hon alltid funnits, bara en vecka gammal.