Våren

Jenny skrev om våren, så nu gör jag också det.

När börjar våren?
Efter sportlovet börjar våren för mig, men det innebär att våren 2023 inleddes med en massa småländsk snö och fler minusgrader än under hela vintern. Så jag vet inte, jag anar vår. Krokusar har kommit upp och så också små toppar på tulpanbladen på framsidan… men tja mars är ju den första vårmånaden, men april då vet man säkert att den är här, även om det snöar då också ibland.


Vad ska du göra i vår?
Så lite som möjligt hoppas jag. Det känns som att varenda en av mina dagar alltid är sprängfylld från morgon till kväll. Jag skulle någon gång vilja tänka tanken “undra var jag ska göra nu” eller såhär “ jag känner för att…” och så göra det oavsett om det är att lägga mig raklång i soffan eller cykla till stan och glo i affärer.


Vad vill du äta i vår?
Primörer såklart, när de väl kommer. Mer grönt. Mindre falukorvsvardag mer sallader, smårätter i skålar och olika röror.


Vad vill du dricka i vår?
Trenchcoatfärgat kaffe på trappan på framsidan och frysa häcken av mig. Längtar också tills utemöblerna kommer fram. Jag vill dricka cava och prosecco.


Vad ser du fram emot mest?
Påsken och påsklovet! Alla klämdagar. Att träffa barnens kusiner jag inte sett sedan i höstas p.g.a. alla virus. Stockholm i några dagar i mitten på april. Jag verkar till och med få en kväll för mig själv (vem ska jag ens äta med?) och kanske en förmiddag…

I ett ätstört samhälle

Lilla sitter vid köksön med i-Paden och stora blåa hörlurar på huvudet. Jag tjatar om att hon måste i säng men hon ska bara titta klart. Jag tömmer en diskmaskin och fyller en diskmaskin och sedan trycker jag bestämt på paus på i-Paden med motiveringen att hon måste i säng nu eftersom hon ska tidigt upp. Jag förklarar att vi har ett hälsosamtal inbokat hos skolsköterskan innan skolan börjar. 

Då kommer orden: "Jag hoppas att jag inte ska väga mig"

Jag frågar varför och Lilla säger att hon inte vill det för tänk om hon väger för mycket. Jag frågar vad det betyder och hon förklarar att hon ätit mycket på sistone och att hon kanske då väger för mycket. Jag frågar henne varifrån hon hört sådant och hon förklarar att det har hon räknat ut själv.

Vi pratar aldrig om mat, kroppar eller vikt på detta sättet hemma. Aldrig. Vi äger inte en våg, har aldrig gjort under hela hennes liv. Vi kommenterar varken våra egna eller andras kroppar eller ens kopplar ihop vikt med mat. Den enda som pratar om vikt är möjligen hennes farmor som periodvis får för sig saker som vi snabbt slätar över och tydligt visar att vi inte vill prata om. Vi pratar aldrig om vikt. Vi pratar inte om kroppar annat än hur saker och ting möjligen känns i kroppen.  

Lilla, lilla spetan, mager som en jakthund har ändå snappat upp kopplingen och är fullt medveten om viktens betydelse och hur den ska vara. Och man ska inte väga för mycket.

Ni fattar vilket ätstört samhälle det här är va? Hon är sju år! Sju! 

Dumma vuxna!

Igår kväll på hemvägen från dykträningen hittar Mellan och Stora en överförfriskad dam som ligger på marken mitt på gatan i mörkret. De stannar och frågar om hon behöver hjälp. Hon har slagit sig illa och kan inte resa sig, än mindre stödja på benet. Enligt egen utsago har hon druckit fem öl. Mellan och Stora försöker hjälpa henne och de får hjälp av en äldre tonåring som stannar till. Tillsammans ringer de 112 från tonåringens mobil. Eftersom damen inte vill eller kan uppge sitt personnummer vill ambulansen inte komma. 

Flera vuxna passerar och stannar till men hjälper inte till. En ger tummen upp inifrån sin bil och kör vidare. Mellan berättar att han hade skämts för mig om jag gjort som kvinnan som kom ut från sitt hus utan jacka och gick in igen med anledning av att hon fryser. "Hon såg oss, men hon valde att inte hjälpa". Hur förklarar man det för sina barn. 

Hallå vuxenvärlden vad är det för fel på er?!

De hjälper henne hem. Släpar henne med sina tonåringskroppar efter bästa förmåga. Stora, Mellan och tonåringen baxar henne hem tre kvarter. Tre trappor upp. Mina fina barn! De gör som jag har lärt dem göra, hjälpa till och göra det man kan för en annan människa. De kommer hem 1,5 timme senare än vanligt alldeles uppjagade. Förvånade över att ingen ambulans ville komma, förfärade över att vuxna väljer att titta bort. 

Hur ska jag ens förklara för dem hur dumma i huvudet många vuxna är och att det de gjorde är precis vad vuxna borde gjort. Hjälpt en medmänniska i nöd! 

"Hon hade två bag-in-box:ar på köksbordet mamma, tror du att hon har alkoholproblem..." Möjligt, men det största problemet hon har, och vi har,  är att inte medmänniskor vill hjälpa. 

Mina barn gjorde det jag förväntade mig av vuxna, men de är just det, barn.

What A Life

07.45 cyklar till jobbet så fort jag bara kan för att hinna möblera om innan eleverna kommer.

07.52 inser att jag glömt min matlåda

08.00 anländer skrivbordet, peppar en låg kollega

08.07 klar med ommöbleringen

08.10 prickar av 19 av 30 trötta gymnasieungdomar

09.34 lektionen är slut

09.36 tjafsar om sena ankomster i närvarosystemet

09.40 tillbaka vid skrivbordet 

09.41 chef hämtar mig och vill prata

09.45 med kaffekopp i handen slinker jag in på ledningsmöte

09.58 lämnar möte

10.01 lämnar kaffekopp i diskmaskin och möter uppstirrad vikarie som måste ha hjälp, resonerar med kollegor om hur hjälpa, löser biffen!

10.03 tar med mig vikarien

10.05 ringer sjuk kollega för att försöka hjälpa vikarie

10.10 måste lägga på och cykla till annan enhet

10.19 anländer till mentorstid, 23 av 27 på plats

10.20-10.48 fyller i enkät, diskuterar julavslutning, förhandlar fika, beslutar temadag, pratar om livet

10.49 går till annan skola för att köpa lunch

10.57 värmer djupfryst lunch

11.03-11.42 äter lunch och dricker kaffe med dator knät pga planerar lektion samtidigt

11.45 anländer klassrum och prickar av 24 av 27 elever

11.52 startar upp seminarier i intilliggande lokal, lyssnar på välförberedda elever som examineras i olika grupper jag satt samman

13.15 avslutar lektion

13.16 skriver ut papper och hjälper vilsna elever (jag inte känner) att skriva ut

13.23 tillbaka i klassrum

13.25 startar ny lektion, samlar in mobiltelefoner, läser poesi, gör drama- och argumentationsövningar, lyssnar på tal och skriver

14.55 lektionen slut

14.57 tröstar ledsen elev som gråter

15.28 plockar ihop

15.43 säger hejdå till kollega som behövt hjälp och bollplank

Timmar med jobb kvar.

What A Life!

Missa inte "Druk" som nu finns på SVTPlay! ("En runda till", på svenska) Slutscenen, alldeles magisk, lägger jag här:

Fem olika på att-göra-listor

Vilka titlar har du på din att läsa-lista? 
Åh, det är många. Men några av de kommande är de här:

• "Dina händer var fulla av liv" av Suad Ali
• "Kvinnor jag tänker på om natten" av Mia Kankimäki
• "Samlade verk" av Lydia Sandgren
• "Sockerormen" av Karin Smirnoff
• "Det sista han sa" av Laura Dave

Vilka är höjdpunkterna på helgens att göra-lista? 

Att fredag kväll jobba i min kompis butik och hjälpa henne att dra in en betydande del av årsinkomsten just denna kväll p.g.a. lokalt evenemang. Förhoppningsvis en svamppromenad med familjen innan söndag kväll där hunden kan få löpa fritt.

Vad bockade du senast av? 
Vandringskängor till Stora inför en vandring med Scouterna. Näst på tur kalaspresenter till Mellans tre kompisar som nu fyller år.

Vad är något du inte kommer hinna med innan veckans slut?
Måla sista vändan på elementet i hallen.

Vad är något ofärdigt du inte jobbat med på minst ett år?
Mina makraméamplar

Han hade hatt, ja, en hatt som var liten och platt, och den satt alltid lite på sned, han var stilig att se. Han var dansant där han steppade fram så galant. Var vi där så fick han förstås, applåder av oss.

 Nämen jag är tillbaka här. Med Alcazar, Lasse Berghagen, Beatles och After Dark. Det är verkligen "gympa" och ett så skönt sammanhang när det gäller fysisk aktivitet. Här är triathleter, äkta par och tanter med artros. Här får man sjunga med i musiken, man peppar varandra och man välkomnas alltid med att människor utbrister att de är glada att se en! Vi småpratar mellan övningarna om livet. 

En gång i veckan ska jag ta mig hit i alla fall, övriga kvällar blir det promenader med hunden tidigt och sent och däremellan. Skönt att få upp pulsen och stretcha ut under en viss timme i veckan i alla fall. Har aldrig upplevt ett friutrymme för kroppen liknande detta, inte ens på Friskis & Svettis, även om vi gör samma sak som man gör där. Höga knän, V-steg och utfall. 

Fem trevliga en fredag

Vad är det trevligaste någon sagt till dig i veckan? 

Att jag gör mitt jobb bra och att jag får andra att bli bättre.
Hur gjorde du veckan lättare för någon? 

Har styrt hela veckan med en elev och hens specialbehov, mejlat, trixat, fixat och nu när målet är i sikte kl 14.45 så känns det bra i magen.

Vad fick dig att le? 

Sexåringens alla roliga "säg" och uppenbarelser.
Vad är ett trevligt möte du haft från veckan?

Ett coachsamtal som jag kände gick riktigt bra där jag mötte en lärare från en annan skola och hen beskrev vilka insikter hen fått. Ett möte, inte i dess vanliga form, men ett möte med liksom samförstånd. När man kan hjälpa någon framåt på ett bra sätt.

Vad är en trevlig kväll för dig? 

Kvällen ikväll. Alla är hemma, familjen samlad. Vi spelar kort, har ett bra fredagsmys med chark, ost och snacks och jag och Mannen dricker ett glas vin medan vi lagar mat tillsammans och alla hänger runt köksön. 

Fem snabba

Vilken radiokanal väljer du mest att lyssna på? 

Jag har uppnått den aktningsvärda åldern att jag bytt P3 mot P1. Så P1 alla gånger. Skvalradio i bilen om barnen får bestämma. P1 i lurarna, till frukost, i bilen. Älskar radiovinjetten till "Studio ett" 
Vilken är din just nu favoritplats? 

Hemmet, utan tvekan även om jag ser smutsen och slitet och renoveringskaoset. Med en tekopp vid köksbordet, en glas vin vid köksön eller under en filt i soffan.
Vad tittar du helst på, på tv? 

Serier i någon form, draman. Senast Heartstopper, nu vill jag gärna se Clark som alla pratar om och säsong två av "Kärlek och anarki" som kommer i mitten av juni.
Vilken doft gör dig alltid glad?

Vårregn (som jag lärt mig heter petrichor), varm tallskog, syrén, kladdkaka, kanelbulle, liljekonvalj och tebutik.
Vilken bok kan du läsa om och om igen? 

Jag hinner inte ens läsa böcker jag vill läsa, så att lägga tid på omläsning känns ovärt. Möjligen någon poesibok då, som typ "Svensk dikt" eller "Kärlek och uppror". Läser ofta om Edith Södergran, Karin Boye och Sara Paborns diktsamling "Vilken tur att vi träffades innan vi dog".

Om mig och honom

 Jenny snodde en lista. Nu snor jag den av henne. 

Hur länge har ni varit ihop?

I september är det, helt ofattbara, 25 år. 

Hur träffades ni?

Vi träffades sista året på gymnasiet. Mannen kom tillbaka efter ett utbytesår i Sydamerika och började i min klass. Han hade spanat in mig, jag betraktade honom nyfiket på avstånd. Han verkade annorlunda jämfört med alla andra killar jag träffat. Påminde mycket om Lasse i "Skilda världar".

Vem var mest på?

Från början han, medan jag tyckte att han var rolig och kul som en ny kompis, annorlunda alla andra, men jag hade just "jagat" en annan kille i nästan ett år på örtielva klassfester.

Skedde några komplikationer?

Den där andra killen gav mig ett kassettband (hur gammal är jag?!!) samma eftermiddag som jag och Mannen hånglade på ett dansgolv på en gymnasiefest under natten. Den andra killen sa "jag gissar att det var en rolig fest" när jag sedan lämnade tillbaka kassettbandet följande måndag. Vi gick alla tre i samma klass. 

Kan man få se något tidigt sms eller så?

Vi blev ihop tiden före essemessandet.

Hur skedde dejtandet?

Det var väl inte jättemycket dejtande. Mer att vi gick på café och sedan var man liksom mer eller mindre tvungna att introduceras för familjerna eftersom vi båda bodde hemma.

Hur blev ni ihop?

Vi konstaterade väl att vi var ihop efter nån vecka eller två.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?

Det var Mannen. På vår första gemensamma resa till Stockholm efter ett par månader. Jag låtsades att jag inte hörde. Har inget minne av när jag sa det till honom.

Vad är hens bästa sidor?

Han är analytisk, rolig att prata med och väldigt strukturerad. Jag kan lita på honom i alla situationer till 100%. Han är en sån som ser vad som behövs göras och så gör han det. Han är grym på alla sorters förberedelser oavsett om man ska på roadtrip med tre barn eller om man ska ha gäster. Men mest av allt är att vi alltid har så kul och intressant ihop. Vi tycker om att prata om samma saker! Han är otroligt hjälpsam och generös och en person man vill ha i sin närhet p.g.a. hans solidaritet med vem som helst. Han är smart och utmanar mina tankar och fullkomligt omacho, mina söners bästa förebild just på det sättet. 

Och sämsta?

Att han är så ordningsam att jag blir galen när han städar bort mina saker. Att han inte är särskilt mentalt stresstålig (däremot oerhört fysiskt stresstålig) och att han är orimligt disträ när han läser eller tänker på saker. Att han vill planera allt och jag bara vill vara spontan. 

Vad bråkar ni om?

Vi bråkar om ordning och städning och våra olikheter. Att han är rastlös och jag lat. Att jag är kategorisk och han nyanserad och ibland helt tvärtom. Jag minns när Onekligen-Lisa beskrev sin relation som att hon tyckte att hon inte kunde koppla av förrän allt är städat medan hennes man var tvungen att ha unnet och njutet innan man kunde ta itu med det tråkiga städet. Vi är likadana. Fast jag är Lisas man och min man är Lisa. Vi har ofta ombytta roller jämfört med många andra heterorelationer märker jag. Jag stökar ner och han plockar och plockar och klagar på det.

Vad gör ni när ingen annan ser?

Bråkar och somnar i soffan.

Vad ger ni för komplimanger?

Hm. De handlar oftast om utseende ändå tror jag. Eller vilket bra team vi är tillsammans, för det är vi!

Vilken är din favoritbild på honom?

Ett svartvitt porträtt jag tog hösten vi träffades och som jag också framkallat själv.

Något du vill avsluta med?
Jag vill bli gammal med honom. Det har jag alltid velat. Trots våra fundamentala olikheter kan jag inte se mig själv med en annan än honom. Han är min själsfrände och jag är liksom lika lojal honom som mig själv. 

Vardag

Mars rinner iväg. I renoveringsdamm, soliga dagar och barn som växer alldeles för fort. Soundtracket till den här perioden av livet kommer att vara en evig melodifestival. Jag köper mig en stor rosa kappa och ser ut som en gigantisk glass när jag kommer cyklande genom staden. Jag längtar efter fritid, avkoppling och nedvarvning, men älskar ändå vardagen. Helgerna är ingen avkoppling, de är uppskruvade till max med kalas, presenter, tvättberg, spackling, storhandling, för små gymnastikskor och kompisar som vill sova över. 

Jag läser knappt något, jag ser knappt något mer än Mästerkocken i tiominutersintervaller när jag lagar mat. Stupar, för sent, i säng och spelar HayDay eller somnar till någon pod. Det tar inte ens två minuter att somna. Men jag lägger mig för sent varje kväll.

Stark öppning på 2022

Om resterande år blir som öppningen på detsamma så vill jag inte vara med. Efter nyårsfirande med goda vänner så öppnade vi året starkt med tidernas relationsgräl. Som vanligt efteråt minns jag inte hur eller varför det startade, men det pågick i typ tre dagar och som vanligt handlar det om våra olikheter i personligheter, intressen, framtidsbilder och toleransnivå för olika saker. Fy fan vad vi kan bråka alltså. 

Efter en seg och slitsam höst är nog relationsbatteriet liksom nere på 0. Det har inte hänt särskilt mycket kul. Mannen har inte sällan jobbat till midnatt och stunderna med gemensam avkoppling framför en serie när barnen väl kommit i säng, har varit alldeles för få. Vi har visserligen promenerat hund ihop men alltid med andan i halsen på väg hem avhandlandes jobbskit och för att hämta någon unge eller förhöra en läsläxa eller övertyga ilsken femåring om vikten av nattsömn. Väldigt lite gemensam återhämtning. Nåväl, vi blev sams och ska inte skiljas. Vi vill och behöver göra mer roligt tillsammans. Kanske bara vi två dessutom. När vi nu ska hinna det.

Årets sjätte dag tillbringades i skidbacken drygt tio mil hemifrån. Finfin vinterkrispig dag med full sol, men jag började känna mig konstig på kvällen. Kvällen innan hade jag upplevt mig yr. Jag kände mig varm efter skidåkningen och trött såklart, men anade ändå inget. Vaknade sedan, igår alltså, med förkylningssymtom. Tog ett test och jo, mycket riktigt, Covid. Så efter tre veckors jullov får vi en extra karantänvecka ihop nästa vecka och kanske ännu fler beroende på hur resterande familj insjuknar... Jag mår, PEPPAR PEPPAR, ganska bra. Förkyld, trött, matt och lite yrslig, men än så länge helt okej. 

Med endast elva dagar till tredje dosen snubblade jag på mållinjen och trillade dit. mig som inte ens ovaccinerade tonåringar lyckats smitta i skolan under snart två års pandemi. Det verkar som om jag och min kompis E smittades på ett café i söndags. Vi insjuknade ungefär samtidigt och det är en gemensam nämnare har vi upptäckt. Cafébesöket. Så ingen skolstart för någon i detta hushåll nästa vecka. Men mer Netflix!

Återkommer med summering av 2021.

42 och tre kvart

Helt plötsligt är det december och julafton om mindre än ett par veckor. Vad hände? Tiden går så evinnerligt fort. Trappan till övervåningen är fortfarande inslagen i byggpapper och varje morgon när hunden rasar ned för den tror jag att han ska slå ihjäl sig eller i alla fall bryta ett ben. Barnen har lärt sig att hantera den och det faktum att en byggställning står mitt i. Vår ork är slut. Men vi måste ta tag i det för så här kan vi heller inte ha det. Jag vet inte om det är det faktum att vi jobbat så hårt så länge eller om det är att vi är på andra sidan 40, men vi som varit sådana enorma arbetshästar börjar krokna. Vi gör inget annat än jobbar från morgon till kväll. Vi hinner inte ens sitta ned i soffan och tända det tredje ljuset när tredje advent kommer. Sådana usla förebilder för våra barn. Vi stressar dem, manar på dem och det ständiga svaret till dem är att vi inte har tid... men med tre barn, aktiviteter, Newbodyförsäljning, städ, disk, tvätt, handling och att liksom en upprätthålla någon form av styrsel på läxor och därtill äta tårta med scouterna och titta på kullerbyttor i en gymnastiksal- det tar liksom aldrig slut. Vad gör jag ens som är för mig? Vad gör vi som är för oss? När latar vi oss? Vilar? Det är som hela livet är ett maratonlopp... och egentligen så borde vi stryka så mycket ur våra veckor, men vad skulle det ens vara? Alla vill hålla på med sitt och kompisar vill äta makaroner med oss och det spelas Pokemon Go och jag vet allt om skins och levels och om enhörningar. Jag som pratar mycket själv har fått tre barn som pratar ännu mer och efter en dag på jobbet omgiven av tonåringar är liksom min hörsel alldeles slut redan när jag kommer hem. Jag orkar inte på något bra sätt. Vi lever i en tid då barnen klarar mycket själva men ändå behöver oss hela tiden. Vill prata hela tiden och det är ju fantastiskt egentligen. Vi bor stort och kompisar kan hänga här för vi har massor av plats och bor vid skolan som alla går i. Men det här huset kräver en hel del och vi tittar också avundsjukt på Mellan nya kompis nyproducerade radhus och tänker att vi skulle få så mycket tid över om vi levde så. Inte behövde fixa något hela tiden. Inte behövde tänka på hur vi ska låna pengar för att byta tak. Inte leva i ett byggprojekt. Inte bäva för slipdamm och målande av lister. Men vi älskar ändå vår sockerbit och barnen vill aldrig i livet flytta! 

Stort behov av jullov pronto märker jag!

Tevehösten 2021

Nu har jag blundat mig igenom Kastanjemannen utan ljud och fått en kastanjegubbe placerad på mitt skrivbord av min chef. Har inte sett något så läskigt på år och dag. Har inte sett mycket alls på väldigt lång tid faktiskt, men nu är november här och vi lyckas ändå komma i säng så pass tidigt att ett avsnitt hinns med innan ögonen stängs. Älskar danska serier, älskar danska språket, danska hem med dansk arkitektur och danska möbler.

Jag betar av serielistan för säsongen. Nu Maid som får hjärtat att värka av klasskamp och kvinnokamp. Se den!

På listan med Stora har jag "Snabba cash" och "Young royals" och för egen del tredje säsongen av "Sex education". 

Vatten rinner under broarna

Det är där när man står och skär paprika på en smulig diskbänk som man inser hur mycket vatten som flutit under broarna sedan förra hösten. Hur det här året som gått verkligen varit ett år och så mycket som hänt. Först tänkte jag skriva hur konfliktfritt där är nuförtiden tills jag kom på hur vi skildes under skrik och gråt i morse för att någon skulle hjälpa någon med dens telefon, nåt himla spel och nån legendary och fel level osv osv. Så konfliktfritt nej, men ändå mycket mer av rimliga samtal och resonemang. 

Stora är pre-tonårig och vill gå upp en timme efter oss andra eftersom han hinner till skolan ändå. På helgerna ser man knappt röken av honom. Han tränar och hänger med kompisar och är helst på fritidsgården tills vi tvingar honom att komma hem. Han tar skolan på största allvar och jag hoppas att det håller i sig så, för nu är det så tydligt hur klassamhället gör sig påmint i hans klass. Vilka som har 0 stöd hemifrån och är ute och driver och vilka som äter middag hemma och har vuxnas blickar och uppmuntran. Samtidigt är jag så rädd att han ska bli sådär plikttrogen och skuldmedveten och prestationstyngd som hans föräldrar. Han är klok som en bok, otroligt empatisk men rätt slarvig med saker och glömmer mycket. Antar att det både är ålder och personlighet liksom...

Lilla vill helst inte gå till förskolan alls, men eftersom hon måste gör hon det två dagar av fem under högljudd protest och tre dagar av fem under tyst protest. Väl där gillar hon det. Spelar spel, rolleker och hoppar hopprep. Kompisarna är jätteviktiga och jag har ständigt dåligt samvete över hur sämst vi är på att ordna lek på helgerna åt henne. Hennes liv består mest av att följa med i våra andra liv. Väldigt lite är liksom hennes. I helgen som gick hade hon äntligen kompis hemma både lördag och söndag. Stora och Mellan ordnar ju allt det där själva och man behöver bara bekräfta och sedan fundera över om man måste gå till Coop innan lunchen eftersom man skäms för mycket för att bjuda barnens kompisar på havregrynsgröt till lunch. 

Mellan är så mycket mindre än vad Stora var vid samma tid. Världen är på många sätt fortfarande magisk och jag vill, vill, vill så gärna behålla det för honom. Läsningen som han kämpat som ett djur med börjar lossna och han är mer än nöjd med att han når målen i alla ämnen utom i idrott där han förvånat konstaterade att han är "övergodkänd". Hans värld består av Lego och Harry Potter och kompisar. Flera nya han dykt upp under hösten och världen växer lite av det. Hans önskelista inför julen är snart en meter lång, han är otroligt noga med idrottskläder och läxor och han vill fortfarande gärna sova i vår säng på natten.

Det finns noll tid till mig, men jag går på personalfest på fredag, har mitt vandringsgäng då och då (släpar med hunden trots att flera av de andra verkar skeptiska), lunchbadar varje måndag med ett par andra mammor och blev just medbjuden på till ett samtals- och middagsgäng med mammor i området där vi bor. Jag saknar kompishäng på mer regelbunden basis, men veckorna är fyllda med barnens aktiviteter och hunden kräver sitt. Helgerna går åt till huset och allt man inte hinner med i veckorna i form av tvätt, pliktskyldigt städande och allmänt husfixande. Så deppigt när man tänker efter, men man har det ju egentligen overkligt bra. Det känns bara som att man går upp måndag morgon för att konstatera en ny ekorrhjulsvecka fylld av måsten för att gå och lägga sig söndag kväll och konstatera att veckan är slut och man själv också. Det är så  m y c k e t   h e l a  t i d e n! ! ! 

Att kastas tillbaka till 1994

Efter tusen krångel bokar jag teater för mig och min klass och längtar, längtar att få uppleva föreställningen genom deras ögon. Vi väntar en månad och de frågar otåligt nästan varje dag. Jag vet att pjäsen är bra och passar dem, för jag har sett genrepet. De kommer att gilla den! De kommer tycka att den är konstig, men de kommer att gilla den! Dagen kommer. Jag slår följe med min ensammaste elev från skolgården till teatern. Där kommer de i flockar. Eleverna. De står i klungor och fryser i den blåsiga oktoberluften och är förväntansfulla. De samlas runt mig med tusen frågor och enligt överenskommelse får jag också min nya chef som sällskap. Hon dyker upp i sin kostym och frågar mig om gästparkering. Som om jag skulle veta. Det är svårt att parera kommunikation med glada och ivriga tonåringar (som jag vill ha under mina vingars beskydd och etablera icke-existerande-relationer till, de är snart halvvägs genom gymnasiet och jag k ä n n e r dem inte?! och dessa mellanrum är oerhört viktiga för just det) och en chef som ställer frågor om allt mellan himmel och jord. 

När teaterdörrarna slås upp hålls en av dörrarna upp av en klasskompis från mellanstadiet!! En människa jag inte pratat med sedan typ 1993-1994-1995 kanske. Om ens då. Det rubbar mitt universum och jag märker att jag plötsligt blir den jag var då. Han skiner upp och fistbumpar mig samtidigt som han glatt utropar mitt förnamn. Det är som jag vacklar till i alla mina parallella roller och jag. Jag är läraren som eleverna hänger i armarna på och frågar tusen frågor, jag är läraren som chefen liksom granskar och samtidigt är jag mitt tidiga tonårsjag.

Hela föreställningen sitter vi på diagonalen i salongen och ser varandra från varsin sida om scenen omgivna av elever runt om oss. Vi är medelålders nu. I pausen möts vi och ska ta igen 20 år men jag blir avbruten av en elev som vill ha min hjälp att få tevatten ur en termos. Han hinner nämna namnen på några klasskompisar från min gymnasieklass som han uppenbarligen fortfarande umgås med, men sedan måste jag öppna den där termosen. Han hinner kalla dem slackers och jag blir först irriterad för jag tolkar det som hans syn på oss som inte gick natur. Vi hittar inte tråden igen för min chef kommer och vill fika med mig. Vi hinner inte fika. Jag cirkulerar snabbt i vestibulen för att se och fånga in alla elevers "mood" och reaktioner. För att se att alla har det bra. 

Pjäsen handlar om utanförskap, identitet och att hitta sig själv. Huvudrollen är en fjortonårig tjej som ska hantera skolgårdsmobbarna, första kärleken, vänskap och föräldrars idéer och förväntningar. Allt slår an så många känslor i mig. Eleverna tittar storögt och försöker förstå alla de där referenserna som är så självklara för deras medelålders lärare. Mig. 

Efter andra akten väller 150 elever ut och rycker i jackor och väskor i ett enda kaos och släntrar sedan iväg ut genom dörrarna, så även jag. Med min ensammaste elev och min pratsammaste elev styr jag stegen tillbaka till skolan. Vi blir omcyklade av min gamla klasskompis som i vinden ropar att det var roligt att ses och jag märker hur jag förhåller mitt jag till hans. Jag ropar tillbaka i vinden och han vinkar. En gång i tiden var vi förtrogna med varandra. Vi hade roligt. Vi pratade mycket och kände oss som likar i allt det där förvirrade tidiga tonårsletandet efter våra egna jag och alla andras. Vi var vänner. Sedan gick livet åt olika håll. Jag blev samhällsvetare och han naturvetare. På olika gymnasieskolor. Första terminen på universitetet (minns jag nu plötsligt) att vi hade en kort kontakt då jag fick låna en kursbok av honom. Han läste då kulturvetarlinjen och jag litteraturvetenskap. Hur vi ens fick kontakt med varandra efter så lång tid här en gåta. Det var före både mobiltelefoner och sociala medier. Har verkligen ingen aning, vi befann oss därtill i olika städer. Nu är han och jag tillbaka igen. Jag sedan 15 år och han sedan i januari. Vi jobbar på varsin gymnasieskola i samma stad och har samma yrke. 

Hela kvällen funderar jag vad detta gör med mig. Det är något från de här åren som jag burit med mig så länge, fortfarande bär. Vem jag var. Vem jag trodde att jag var. Vem det gjorde mig till. Och plötsligt under morgonens hundpromenad slår det mig. Jag kanske bara har trott att min självbild varit deras, som gjorts till min, men tänk om det är så att jag projicerat min självbild på dem och att deras bild är någon helt annan. I deras ögon är jag kanske inte alls den jag tror att jag är eller har varit utan någon helt annan. Men framförallt  V A R F Ö R  S P E L A R  D E T  H Ä R  S Å  S T O R  R O L L  i mitt liv? Varför låter jag det rubba mig, ta plats? Varför är jag så fast i vem jag var, vem jag de eventuellt trodde att jag var, men kanske inte ens var eller uppfattades som? Och vilka är de, de som jag klumpar ihop honom med? Att ha ett barn i samma ålder som förvirrat just börjat navigera i de här statushierarkierna är smärtsamt. Jag fascineras av mina egna förvirrade tankar och funderingar. Hur jag som på många sätt är så orubblig idag fortfarande bär spår? sår? från den här tiden. Det är något oerhört paradoxalt över det hela. Jag mejlar honom och han svarar och jag förvånas över att jag förvånas över hur trevligt han skriver tillbaka, med frågor. Vad hade jag trott? Att han skulle svara spydigt eller otrevligt? Låta bli att svara? Vem är jag? Är jag 12 eller 42? 

Det var det där med en hund.

När Mannen och jag flyttade ihop i december 1999 (hur gamla är vi egentligen?!) så planerade vi för en hund trots familjernas och släkternas vilda protester. Vi valde en skitsvår ras som Mannen alltid önskat sig och så plötsligt i januari satt vi där med en liten svartskäggig hundvalp. En jävligt rolig men svårfostrad hård tik som blev som en av mina kroppsdelar. Hon gjorde mig, kattmänniskan, till en hundmänniska och vi hade så underbart roligt ihop. Vi lärde känna nya människor för livet och umgicks mycket med och omkring och utifrån hundarna som vi hade. Jag lärde känna mig själv. Andra vuxna såg mig som hundförare och efter kurser på Brukshundklubben jag ändå hade vett att gå, så flyttades vi med till tävlingslydnad och hamnade i sammanhang jag aldrig vistats i förut. Fick förtroendeuppdrag och sågs som någon som kunde hund. Jag läste på, lärde mig massor och ändå betedde sig vår tik som ett as alldeles för ofta. Jag insåg alltmer att hunden vi hade inte riktigt var som hon skulle rent mentalt, att vi borde kollat upp föräldrahundarna mer noggrant. Hon alldeles för hård och tuff i kombination med stora rädslor. Och hon betedde sig alltmer märkligt i situationer där jag hela tiden var tvungen att ligga steget före eller be om ursäkt i efterhand. Hon blev sjuk också, och vi sökte hjälp men fick den inte förrän det var för sent. Vem vet hur länge hon plågats av smärtor som kanske orsakat hennes konstiga beteenden?!

Hon blev bara sex år den där hunden, och när hon dog var det som att jag förlorade en kroppsdel. Hon fick somna in en av de vackraste majdagarna när körsbärsträden blommade och jag grät så att jag inte kunde se med ögonen. Sa upp mig från jobbet, bröt upp från vårt liv och flyttade hem till Hemstaden. Jag trodde inte att jag skulle bli glad någonsin igen och jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna älska en hund lika mycket, men de kunde jag! I september samma år så tog vi oss an Herr Hund, en omplaceringshund på nästan sextio kilo som var from som ett lamm men helt oerfaren gällande allt i hela livet typ. Som att få en lugn bjässe till valp och lära honom allt från början igen. Han var fantastisk och jag är fortfarande övertygad om att han för alltid kommer att vara "once-in-a-lifetime"-hunden för oss. Ingen kan jämföra sig med honom. Ingen. Han gjorde hundrädda människor orädda för hundar, han som skulle omplaceras till "barnfritt hem" blev våra barns storebror och tog hela livet med ett upphöjt lugn. Jag behövde aldrig någonsin vara orolig för att han skulle göra något han inte fick. Han gick ihop med alla hundar och alla människor och var att lita på till 100%. Han kunde gå lös mitt i stan och var han lös så fixade han alltid alla "krångliga" situationer.

Han blev gammal fort och i retrospektiv inser jag att han bara levde med oss i det här huset i drygt två år. Han fick somna in, elva år gammal, strax innan Lilla föddes. Sorgen var enorm! Men jag kunde hantera den mycket bättre eftersom jag blivit förälder och hade människobarn. En hund var en hund liksom. Även om sorgen var nattsvart och jag grät floder. Och ännu en gång bestämde jag mig för att jag aldrig mer orkar sörja en hund. Aldrig.

Sommaren som följde flyttade katten in och jag blev kattmänniska igen. Njöt av att ha ett älskligt pälsdjur som barnen älskade och som älskade barnen. Katt tyckte jag var det optimala efter som sällskapet är maximalt, men underhållet minimalt. Men oron. Oron över att hon inte kommer hem på kvällen. Krångligheten i att resa bort. Och en katt är en katt och även om just vår katt är superenkel och supersocial så pratade vi ju hela tiden om den där hunden. Hunden vi inte hade tid för, men som vi ändå ville ha. Vi tittade på omplaceringshundar, men det var så svårt att hitta en bra och vettig sådan. Vi njöt också av att varken behöva städa särskilt mycket och inte heller stressas av att skynda hem till någon som står med benen i kors och väntar. Men tankarna på den där hunden slogs aldrig riktigt ur hågen. Vi skrev på ett par annonser, men den perfekta omplaceringshunden var ju alltid redan omplacerad. 

Men! Sen kom pandemin och helt plötsligt jobbade Mannen hemma och våra önskningar intensifierades. Fanns det verkligen inte någon hund som behövde ett nytt hem? Vi skrev återigen på flera annonser, men de bästa hundarna var redan tingade. Såklart. Till slut fick vi napp på en fantastisk sexåring hane av en ras jag önskat att ha hela livet, men som Mannen alltid fnyst åt. En skilsmässohund som var fantastisk med barn. Vi skrev och skrev och vi var så nära när plötsligt mamman i familjen fick kalla fötter och det gav oss kalla fötter. Från att nästan ha en hund till att inte ens vara nära en hund. Besvikelsen blev så stor att jag började titta på valpar. Jag hade ju sett en annons med valpar av just denna ras och skrev ett mejl på vinst och förlust. Bingo! Det fanns en valp, den sista i typ hela Sverige. En valp som var tingad men vars blivande familj hade slutat att höra av sig. Det följde några veckor av plågsam ovisshet och med inkopplade jurister från Svenska Kennelklubben innan uppfödaren gav oss beskedet att hon nu ville låta oss köpa valpen! Overklig lycka! Vi fick 24 timmar på oss för ett slutligt ja. Plötsligt blev vi supernervösa och vågade inte riktigt lita på våra respektive egna känslor och tvekade. Men sen! I ett telefonsamtal sa Mannen det mest självklara: Herregud det är ju precis detta vi vill ge våra barn! Det är ju detta! Och det är det ju!! Så jag swishade snabbt en handpenning och bokade en natt på Scandic hotell och sedan drog familjen runt i stan och införskaffade allt, som vi en gång gett bort, som en hundvalp behöver.  Och efter en resa på 1,5 dygn så skrevs ännu en hund in i familjehistorien...

2021

 Så många gånger jag under 2020 tänkte att jag skulle skriva. Så många inlägg jag hade i mitt huvud, men nu är det dags. Jag saknar bloggandet, jag saknar bloggarna. Så här är jag, nu tillbaka! Och det har hänt så mycket och inget alls. Har jag ens några läsare kvar? Ingen vet. Men jag ska skriva om så bara för mig själv.

För minnet

Kommer det en dag då jag kommer se tillbaka på den här perioden och sakna den? Perioden då vi varje vardagsmorgon bråkar om kläderna du ska ha på dig. Perioden då jag står i garderoben och vädjar om att du ska ta på dig olika plagg och du tvärvägrar. 

Det enda du kan tänka dig enligt egen utsago är

Dina prickiga jeans (annars hatar du prickar)

Elsatrosor

Björnstrumor (vi har tre par med öron på strumpskaftet)

Glass-t-shirt (vi har två rosa med glassar på magen)

En prickig hoodie (annars hatar du prickar, förutom din prickiga jeans då...)

Det finns inget annat du kan tänka dig att ta på dig. Inte randigt, inte prickigt, inte grått, inte rött, inte klänning, inte någonting av det vi föreslår. Ger jag dig uppdraget att klä dig själv blir det ingenting eftersom dina favoritplagg alldeles för ofta är i tvätten.

10 djupa andetag!

En gång 2019 som inte kändes

Alltså jag är ju en människa som känner allt. Allt känner jag. Så den gången när min chef under ett viktigt samtal sa "Det som är så bra med dig är att du inte är en känslomänniska!" fick mig att gapskratta inombords. Jag är en människa som känner allt och registrerar allt. Det är väl HSP-slängen jag har antagligen. Kan inte värja mig. Överanalyserar allt. Så jag kan inte säga gången när det inte kändes. Till och med vardagsmorgnarna känns, och jag älskar dem! Trots slitet, trots stressen. 

De gånger som inte känns:
Stunden i bilen när jag skjutsar Stora och Mellan till eller från träningen (fast joo, de känns, det är då vi lyssnar på fulradio och sjungskrålar i bilen med stark flockkänsla)

Så jag säger: Alla gånger jag dammsugit och skurat badrum under året - hatar att städa - är inte ens nöjd efteråt. Det är som att ett hus med tre barn i inte kan bli rent, men samtidigt orkar jag inte bry mig. Det känns som att det får ta några år innan det liksom går att upprätthålla en sådan renhet att man kan vara nöjd och att resultatet blir varaktigare än en halvtimme.

Sagoträdet ropar

Så sitter vi i bilen på vägen hem från återvinningscentralen dit vi åkt två vändor under lördagen med hyrsläp för att återvinna allt som inte containern fick med sig förra veckan. (Äntligen kan vi ha bilen i carporten!!) När vi svänger av motorvägen bestämmer vi högt att vi nu inte ska ha ett projekt på minst ett år! Minst! Ingenting är ens i närheten av färdigt här än. Och det kommer det förmodligen heller inte vara förrän långt efter jul. SUCK! SUCK DUBBELSUCK!!

Det tar en timme så surfar vi tapeter... Och mäter att det är fyra meter högt i tak i vår trappa och att vi nog inte kan tapetsera där själva.