När Mannen och jag flyttade ihop i december 1999 (hur gamla är vi egentligen?!) så planerade vi för en hund trots familjernas och släkternas vilda protester. Vi valde en skitsvår ras som Mannen alltid önskat sig och så plötsligt i januari satt vi där med en liten svartskäggig hundvalp. En jävligt rolig men svårfostrad hård tik som blev som en av mina kroppsdelar. Hon gjorde mig, kattmänniskan, till en hundmänniska och vi hade så underbart roligt ihop. Vi lärde känna nya människor för livet och umgicks mycket med och omkring och utifrån hundarna som vi hade. Jag lärde känna mig själv. Andra vuxna såg mig som hundförare och efter kurser på Brukshundklubben jag ändå hade vett att gå, så flyttades vi med till tävlingslydnad och hamnade i sammanhang jag aldrig vistats i förut. Fick förtroendeuppdrag och sågs som någon som kunde hund. Jag läste på, lärde mig massor och ändå betedde sig vår tik som ett as alldeles för ofta. Jag insåg alltmer att hunden vi hade inte riktigt var som hon skulle rent mentalt, att vi borde kollat upp föräldrahundarna mer noggrant. Hon alldeles för hård och tuff i kombination med stora rädslor. Och hon betedde sig alltmer märkligt i situationer där jag hela tiden var tvungen att ligga steget före eller be om ursäkt i efterhand. Hon blev sjuk också, och vi sökte hjälp men fick den inte förrän det var för sent. Vem vet hur länge hon plågats av smärtor som kanske orsakat hennes konstiga beteenden?!
Hon blev bara sex år den där hunden, och när hon dog var det som att jag förlorade en kroppsdel. Hon fick somna in en av de vackraste majdagarna när körsbärsträden blommade och jag grät så att jag inte kunde se med ögonen. Sa upp mig från jobbet, bröt upp från vårt liv och flyttade hem till Hemstaden. Jag trodde inte att jag skulle bli glad någonsin igen och jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna älska en hund lika mycket, men de kunde jag! I september samma år så tog vi oss an Herr Hund, en omplaceringshund på nästan sextio kilo som var from som ett lamm men helt oerfaren gällande allt i hela livet typ. Som att få en lugn bjässe till valp och lära honom allt från början igen. Han var fantastisk och jag är fortfarande övertygad om att han för alltid kommer att vara "once-in-a-lifetime"-hunden för oss. Ingen kan jämföra sig med honom. Ingen. Han gjorde hundrädda människor orädda för hundar, han som skulle omplaceras till "barnfritt hem" blev våra barns storebror och tog hela livet med ett upphöjt lugn. Jag behövde aldrig någonsin vara orolig för att han skulle göra något han inte fick. Han gick ihop med alla hundar och alla människor och var att lita på till 100%. Han kunde gå lös mitt i stan och var han lös så fixade han alltid alla "krångliga" situationer.
Han blev gammal fort och i retrospektiv inser jag att han bara levde med oss i det här huset i drygt två år. Han fick somna in, elva år gammal, strax innan Lilla föddes. Sorgen var enorm! Men jag kunde hantera den mycket bättre eftersom jag blivit förälder och hade människobarn. En hund var en hund liksom. Även om sorgen var nattsvart och jag grät floder. Och ännu en gång bestämde jag mig för att jag aldrig mer orkar sörja en hund. Aldrig.
Sommaren som följde flyttade katten in och jag blev kattmänniska igen. Njöt av att ha ett älskligt pälsdjur som barnen älskade och som älskade barnen. Katt tyckte jag var det optimala efter som sällskapet är maximalt, men underhållet minimalt. Men oron. Oron över att hon inte kommer hem på kvällen. Krångligheten i att resa bort. Och en katt är en katt och även om just vår katt är superenkel och supersocial så pratade vi ju hela tiden om den där hunden. Hunden vi inte hade tid för, men som vi ändå ville ha. Vi tittade på omplaceringshundar, men det var så svårt att hitta en bra och vettig sådan. Vi njöt också av att varken behöva städa särskilt mycket och inte heller stressas av att skynda hem till någon som står med benen i kors och väntar. Men tankarna på den där hunden slogs aldrig riktigt ur hågen. Vi skrev på ett par annonser, men den perfekta omplaceringshunden var ju alltid redan omplacerad.
Men! Sen kom pandemin och helt plötsligt jobbade Mannen hemma och våra önskningar intensifierades. Fanns det verkligen inte någon hund som behövde ett nytt hem? Vi skrev återigen på flera annonser, men de bästa hundarna var redan tingade. Såklart. Till slut fick vi napp på en fantastisk sexåring hane av en ras jag önskat att ha hela livet, men som Mannen alltid fnyst åt. En skilsmässohund som var fantastisk med barn. Vi skrev och skrev och vi var så nära när plötsligt mamman i familjen fick kalla fötter och det gav oss kalla fötter. Från att nästan ha en hund till att inte ens vara nära en hund. Besvikelsen blev så stor att jag började titta på valpar. Jag hade ju sett en annons med valpar av just denna ras och skrev ett mejl på vinst och förlust. Bingo! Det fanns en valp, den sista i typ hela Sverige. En valp som var tingad men vars blivande familj hade slutat att höra av sig. Det följde några veckor av plågsam ovisshet och med inkopplade jurister från Svenska Kennelklubben innan uppfödaren gav oss beskedet att hon nu ville låta oss köpa valpen! Overklig lycka! Vi fick 24 timmar på oss för ett slutligt ja. Plötsligt blev vi supernervösa och vågade inte riktigt lita på våra respektive egna känslor och tvekade. Men sen! I ett telefonsamtal sa Mannen det mest självklara: Herregud det är ju precis detta vi vill ge våra barn! Det är ju detta! Och det är det ju!! Så jag swishade snabbt en handpenning och bokade en natt på Scandic hotell och sedan drog familjen runt i stan och införskaffade allt, som vi en gång gett bort, som en hundvalp behöver. Och efter en resa på 1,5 dygn så skrevs ännu en hund in i familjehistorien...
