Sommaren 2021 (Part One)

Än är den inte slut och jag har officiellt ledigt ytterligare en vecka. Men imorgon går Mannen tillbaka till jobbet och behovet av vardagsrutinernas infinnande är ett faktum. Den gick så snabbt denna sommar och även om en massa roligheter i augusti är inplanerade så känns det lite vemodigt. Det som varit inplanerat blev heller inte riktigt som tänkt och därför känns det lite snöpligt att det nu är ett år kvar till nästa sommarledighet. Samtidigt har jag insett ändå att jag nog älskar vardagen mest, hur slitsam den än är. Jag och Mannen samarbetar betydligt bättre i vardagsslitet än när all tid och behov och önskemål ska förhandlas i en familj på fem och där olikheter accentueras. Den har inte varit konfliktfri denna sommar om man säger så. Barnen har bråkat, vi har bråkat med dem och vi har bråkat med varandra. Konflikter är nödvändigt och ofrånkomligt men vissa vill man hellre vara utan. Just nu råder det dock frid och harmoni.

Så hur blev sommaren?

Vi inledde starkt med en finfin midsommar på Öland. Tre familjer firade utomhus med sill och grill och allt därtill. Riktig idyll och så skönt att barnen blivit större ändå. Hunden kräktes ett par gånger under eftermiddagen, men det gör ju hundar ibland. Allt var frid och fröjd. Väl hemma ville han inte äta och han kräktes fler gånger under natten, bl.a. ljusröda kräkningar vilket inte var något bra tecken såklart. Vi som packat allt och planerat för avfärd norrut (till fjälls) fattade beslutet att ändå åka eftersom det inte finns jourveterinär att söka på helgen där vi bor. Han fortsatte matvägra och vi började ringa veterinärer längs vägen. Vi fick både lugnande och oroande besked, men inget av det vi stöttade honom med gjorde honom bättre. Vi avvaktade ytterligare eftersom djursjukhus fanns inom räckhåll. Väl framme i gamla hemstaden där vi skulle hälsa på nyfödd bebis hos gammal god vän gick det från lugnt läge till dåligt igen. När jag till slut fick tag i veterinär så hade de ingen möjlighet att ta emot och hänvisade oss vidare till regionsjukhus där vår första hund somnade in för femton år sedan. Det kändes oöverstigligt att ta oss dit ytterligare tio mil bort efter en hel dag i bil. Tack och lov för middag hos en annan kär vän med familj! Sedan blev det en orolig natt på Scandic hotell där jag var uppe varannan timme för att pipettera med vatten och skonkost. Hunden hade 0 energi och vinglade. Frukosten som man alltid ser fram emot var smaklös och stressad eftersom hunden var påtagligt sämre. Kanske var det sommarens sämsta ögonblick när jag fångade blodblandad hunddiarré i kupade händer i en heltäckningsmattehotellkorridor. Kort sagt det var inte en hund att ta till fjälls, långt ifrån veterinärer. Så istället för fjäll blev det inläggning på djursjukhus och många oroliga timmar. Jag fick fylla i ett formulär om maxkostnad och livräddningsönskan och det kändes helt overkligt. Kära J tog hand om oss alla på bästa sätt och vi fick en all inclusive semester vi en pool istället för vandring och stormköksmat. I fjällen satt våra andra kompisar och väntade... Efter uthämtning av hund till priset av nästan sju tusen efter 36 timmar med dropp och kontraströntgen så fattades nytt beslut. Mannen skulle åka till fjälls med Stora och Mellan och sedan hämta mig, Lilla och hunden på hemvägen. Det beslutet omkullkastades av en pyspunka längs inlandsvägen ett par timmar senare och det blev ännu ett par all inclusive-dagar innan hemfärd. Tack J för att du alltid ställer upp i vått och torrt. Om det var någon som skulle rädda oss i bedrövelsen så är det klart att det var du. Alltid pragmatisk och empatisk! <3 Alltid hjärterum och stjärterum.

Hunden blev frisk även om det tog några dagar för återhämtande och vi vände hemåt utan fjällhorisonter på våra inre näthinnor men glada efter att ha ätit och druckit gott och verkligen slappnat av hos J med familj. Fortsättning följer...

Det var det där med en hund.

När Mannen och jag flyttade ihop i december 1999 (hur gamla är vi egentligen?!) så planerade vi för en hund trots familjernas och släkternas vilda protester. Vi valde en skitsvår ras som Mannen alltid önskat sig och så plötsligt i januari satt vi där med en liten svartskäggig hundvalp. En jävligt rolig men svårfostrad hård tik som blev som en av mina kroppsdelar. Hon gjorde mig, kattmänniskan, till en hundmänniska och vi hade så underbart roligt ihop. Vi lärde känna nya människor för livet och umgicks mycket med och omkring och utifrån hundarna som vi hade. Jag lärde känna mig själv. Andra vuxna såg mig som hundförare och efter kurser på Brukshundklubben jag ändå hade vett att gå, så flyttades vi med till tävlingslydnad och hamnade i sammanhang jag aldrig vistats i förut. Fick förtroendeuppdrag och sågs som någon som kunde hund. Jag läste på, lärde mig massor och ändå betedde sig vår tik som ett as alldeles för ofta. Jag insåg alltmer att hunden vi hade inte riktigt var som hon skulle rent mentalt, att vi borde kollat upp föräldrahundarna mer noggrant. Hon alldeles för hård och tuff i kombination med stora rädslor. Och hon betedde sig alltmer märkligt i situationer där jag hela tiden var tvungen att ligga steget före eller be om ursäkt i efterhand. Hon blev sjuk också, och vi sökte hjälp men fick den inte förrän det var för sent. Vem vet hur länge hon plågats av smärtor som kanske orsakat hennes konstiga beteenden?!

Hon blev bara sex år den där hunden, och när hon dog var det som att jag förlorade en kroppsdel. Hon fick somna in en av de vackraste majdagarna när körsbärsträden blommade och jag grät så att jag inte kunde se med ögonen. Sa upp mig från jobbet, bröt upp från vårt liv och flyttade hem till Hemstaden. Jag trodde inte att jag skulle bli glad någonsin igen och jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna älska en hund lika mycket, men de kunde jag! I september samma år så tog vi oss an Herr Hund, en omplaceringshund på nästan sextio kilo som var from som ett lamm men helt oerfaren gällande allt i hela livet typ. Som att få en lugn bjässe till valp och lära honom allt från början igen. Han var fantastisk och jag är fortfarande övertygad om att han för alltid kommer att vara "once-in-a-lifetime"-hunden för oss. Ingen kan jämföra sig med honom. Ingen. Han gjorde hundrädda människor orädda för hundar, han som skulle omplaceras till "barnfritt hem" blev våra barns storebror och tog hela livet med ett upphöjt lugn. Jag behövde aldrig någonsin vara orolig för att han skulle göra något han inte fick. Han gick ihop med alla hundar och alla människor och var att lita på till 100%. Han kunde gå lös mitt i stan och var han lös så fixade han alltid alla "krångliga" situationer.

Han blev gammal fort och i retrospektiv inser jag att han bara levde med oss i det här huset i drygt två år. Han fick somna in, elva år gammal, strax innan Lilla föddes. Sorgen var enorm! Men jag kunde hantera den mycket bättre eftersom jag blivit förälder och hade människobarn. En hund var en hund liksom. Även om sorgen var nattsvart och jag grät floder. Och ännu en gång bestämde jag mig för att jag aldrig mer orkar sörja en hund. Aldrig.

Sommaren som följde flyttade katten in och jag blev kattmänniska igen. Njöt av att ha ett älskligt pälsdjur som barnen älskade och som älskade barnen. Katt tyckte jag var det optimala efter som sällskapet är maximalt, men underhållet minimalt. Men oron. Oron över att hon inte kommer hem på kvällen. Krångligheten i att resa bort. Och en katt är en katt och även om just vår katt är superenkel och supersocial så pratade vi ju hela tiden om den där hunden. Hunden vi inte hade tid för, men som vi ändå ville ha. Vi tittade på omplaceringshundar, men det var så svårt att hitta en bra och vettig sådan. Vi njöt också av att varken behöva städa särskilt mycket och inte heller stressas av att skynda hem till någon som står med benen i kors och väntar. Men tankarna på den där hunden slogs aldrig riktigt ur hågen. Vi skrev på ett par annonser, men den perfekta omplaceringshunden var ju alltid redan omplacerad. 

Men! Sen kom pandemin och helt plötsligt jobbade Mannen hemma och våra önskningar intensifierades. Fanns det verkligen inte någon hund som behövde ett nytt hem? Vi skrev återigen på flera annonser, men de bästa hundarna var redan tingade. Såklart. Till slut fick vi napp på en fantastisk sexåring hane av en ras jag önskat att ha hela livet, men som Mannen alltid fnyst åt. En skilsmässohund som var fantastisk med barn. Vi skrev och skrev och vi var så nära när plötsligt mamman i familjen fick kalla fötter och det gav oss kalla fötter. Från att nästan ha en hund till att inte ens vara nära en hund. Besvikelsen blev så stor att jag började titta på valpar. Jag hade ju sett en annons med valpar av just denna ras och skrev ett mejl på vinst och förlust. Bingo! Det fanns en valp, den sista i typ hela Sverige. En valp som var tingad men vars blivande familj hade slutat att höra av sig. Det följde några veckor av plågsam ovisshet och med inkopplade jurister från Svenska Kennelklubben innan uppfödaren gav oss beskedet att hon nu ville låta oss köpa valpen! Overklig lycka! Vi fick 24 timmar på oss för ett slutligt ja. Plötsligt blev vi supernervösa och vågade inte riktigt lita på våra respektive egna känslor och tvekade. Men sen! I ett telefonsamtal sa Mannen det mest självklara: Herregud det är ju precis detta vi vill ge våra barn! Det är ju detta! Och det är det ju!! Så jag swishade snabbt en handpenning och bokade en natt på Scandic hotell och sedan drog familjen runt i stan och införskaffade allt, som vi en gång gett bort, som en hundvalp behöver.  Och efter en resa på 1,5 dygn så skrevs ännu en hund in i familjehistorien...

Om längtande hjärtan

Jag vill, men jag borde inte, och jag kan definitivt inte. Vi orkar inte. Vi kan absolut inte. Det är helt fel tidpunkt. (Bilden ovan är klickbar)

Flera kvällar den senaste veckan har barnen gråtit av saknaden efter Herr Hund. Det kommer med jämna mellanrum. Saknaden och sorgen. Den väller in och Stora och Mellan hulkar, snorar och gråter. Det hjälper inte att vi har en tjock liten katt som beter sig som en hund. Det hjälper inte att hon kurrande kryper in under hennes täcke. Det är en hund de vill ha. Helst hunden som är död sedan mer än ett år tillbaka.

Vi tittar på "Bulldogg" på Barnkanalen, och de fantiserar om vilka hundar vi skulle kunna ha, men när kvällen kommer så finns det bara en sorts hund de vill ha. Deras hund som finns i himmelen, och kan inte han komma ner så vill de ha en likadan.

Så jag tittar på rasklubbens hemsida. Bara för att. Och jag hittar en annons jag hade ringt direkt på, om inte livet ser ut som det gör just nu. Det skulle kunna vara vår hund! Han bor dessutom bara ett stenkast ifrån där vi träffade Herr Hund första gången i augusti för snart elva år sedan. Det låter ju liksom som att det nästan är meningen.

Men det går ju inte. Vi orkar inte, vi har inte tid, vi har inte plats och vi hinner inte. Men ändå så slår hjärtat fort bara jag läser raderna. Att det några timmar ifrån oss finns en hund som skulle kunna platsa i vår flock. Vi torde vara den perfekta familjen som tagit oss an ett liknande fall förut. Att vi kan ge både kärlek, närhet, en fast hand och är bra på att "läsa hund". Att kravet från vår sida är att hunden kan leva med små barn och katt.

Men nu har vi en ettåring, en snart femåring som ska byta till femårsverksamhet som har en kvällsaktivitet i veckan, en snart åttaåring med läxor och tre aktiviteter i veckan. Vi har en mamma med kvällsjobb som vill gå på bokklubb och träffa vänner, dricka vin och cykla mountainbike (vilket iofs skulle motionera en unghund bra) en pappa som vill göra en massa saker som att surfa, skejta, träna och renovera.

Vi får vänta tills Stora kan gå hem från skolan själv, tills vi inte behöver byta blöjor och ha en vagn i lastutrymmet. Vi vill, men vi kan inte nu.

Det är någon som fattas.

När jag nattade treåringen ikväll tittade han plötsligt på mig med allvarsam blick och darrande underläpp.

- Mamma, är du orolig?

- Orolig för vad? Är du orolig?

- Ja, orolig för att Herr Hund är skadad.

- Men älskling, Herr Hund är ju i himlen (Här brister det för mig och jag börjar gråta.)

- Är du ledsen mamma? Varför är du ledsen?

Jag berättar att Herr Hund är död. Att han inte är sjuk längre och inte behöver ha ont.

-Mamma, då kan han ju komma hem till vårt hus igen!

Om det vore så enkelt. Och jag önskar verkligen att det vore det! Älskade barn! Det är klart att döden är obegriplig när man är tre år.

Sorgen är stor. Jag saknar honom varje stund. Det är så tomt I köket, under matbordet, där hans korg stod. Jag hör honom. Jag känner honom. Jag förväntar mig att se honom. Han fattas oss!

Sorg och saknad.

Jag förväntar mig att du möter mig innanför dörren.
Jag hör dig komma över golven.
Jag sparar sista biten av frukostmackan till dig.
Jag försöker värma mina fötter på en kropp som inte är där.
Jag går ned för trappan och väntar mig din viftande svans i korgen.
Jag kom hem från en fest vid midnatt och tänkte att du är den enda som är uppe och väntar på mig.
Jag tänker fler gånger om dagen att vi ska gå ut. Att jag ska ge dig mat.

Men du är inte här.

Lilla steg upp lördag morgon och konstaterade - Vi måste ha en hund! Vi har ingen hund. Kommer inte ha någon hund. Och för första gången på femton år måste jag lära mig att leva utan. Vad är vi för familj utan en hund? Vad är det här för hem utan en hund?

Dygnet efter att du somnade in, somnade även barnens gammelmormor och gammelmorfars hund in. Hunden barnen föreslog att vi skulle låna och ha istället. Nu finns han inte heller mer. Så konstigt det är. Det sker ofta samtidigt.

Han fattas oss.

När tiden rinner ut...

Jag tänker hela tiden på hur många timmar det är kvar. Att nu gör vi det här för sista gången. Nu gör vi det där för sista gången. Och hur lyckligt ovetandes han är. Han gör som han alltid gör. Kissar förstrött i trädgården klockan 06, slinker in och värmer sig och oss  under köksbordet. Väntar på frukost. Rullar ihop sig till en kanelbulle i sin korg medan vi stressar med morgonbestyren. Tittar uppmuntrande och förvirrande på barnen som rusar förbi, hit och dit. Väntar tålmodigt på morgonpromenad och utfodring.

Livet kommer fortsätta utan honom, men det kommer inte vara samma sak. Tomrummet kommer vara oändligt och så fysiskt påtagligt. Hans självklara, stora, varma mjuka kropp hans uppfordrande nosbuffande och eviga utstirrande vid varje måltid. Hur han förväntansfullt varje gång vi dukar ut tror att det finns något till honom i hans skål. Hur han snarkar ljudligt i sin korg. Hans stora huvud i trappfönstret när han hör våra röster komma hem. Hans eviga vattendroppspill som lämnat fläckar på varenda trappsteg hela vägen upp till övervåningen. Hans hullingförsedda pälsstrån i oöppnade Bregottpaket. Jag kommer att sakna dem!

Det är så sorgligt.

Jag tänker så mycket, och väger hit och dit. Ena sekunden är jag säker, nästa känns det som att bli puttad utför en avgrund. Det är mindre än 24 timmar kvar.

En stjärna vid namn Herr Hund

Efter tre Trollmor, två Vargasången och två Videung somnade han utan sina nappar. Vår lilla mästerförhandlare! "Bara en liten napp, snälla". Vi får se hur många kvällar det tar. Han är i alla fall övertygad om att jultomten kommer med en trumpet eftersom jultomtens bebis får alla hans nappar. Idag var det julkalender och då var det nappslut, så var det bestämt. Fler kvällar innan har han provat att säga att han slutat, men så har längtet blivit för stort. Idag var det i alla fall dags. Så grymt att ta ifrån honom det absolut mysigaste han vet, hans bästabästa. Undrar hur det ser ut inne i hans lilla treåringshuvud? Hur känns det för honom, inuti?

På fredag får Herr Hund åka till hundhimlen. Om vi mäktar med att stå fast vid tiden vi har bokat. Harregud, jag förstår inte hur det här ska gå. Hur ska vi klara det här? Vilka ska vi som familj och flock vara utan honom? Hur ska våra barn som haft honom som storebror hela sina liv uppleva det här? Vi pratar, gråter och förklarar. Barnen tittar storögt och pussar honom i pälsen. Vad gör hundarna i hundhimlen?

Vi vet inte om vi gör rätt. Kanske kan han leva ett halvår till, kanske ett helt år till, eller en vecka, eller en månad, men jag vägrar låta honom uppleva ett sådant där anfall en gång till ensam och eftersom den risken finns har vi ju egentligen inget alternativ även om det känns som han får gå i förtid, så är det ändå för hans skull. Han får somna in medan han fortfarande mår okej, innan smärtor och krämpor tagit över helt. Och det känns förfärligt!! Jag gråter flera gånger om dagen, på natten, på jobbet och salta tårar droppar ned på mage. Vi kommer att läsa "En stjärna vid namn Ajax" så många gånger nu, en storartad skildring av relationen mellan barn och hund, skriven av Ulf Stark, illustrerad av Stina Wirsén, den kunde lika gärna handlat om Herr Hund och Stora både till bild och ord.

En dag när hunden Ajax var sju fick han en pojke som hette Johan. En som skrek! Tills han fick syn på hunden. Då log han! Sen är de oskiljaktiga. De upptäcker världen tillsammans. Det finns så mycket skor och strumpor och utanför finns gräs, hus och en häst.

Det första ordet som Johan lär sig är inte lampa, blomma, mamma eller pappa, utan VOV. Varje gång pojken gråter så slickar Ajax honom tills han skrattar igen och på natten ser de stjärnorna som är många fler än alla strumpor i hela världen.

För varje dag blir Johan äldre, och det blir Ajax också. En dag när Johan är sju år vill Ajax inte vakna mer. Han har drömt sig till himlen säger mamma. Där får han leka och äta himlamat. 

På kvällen när alla har somnat tar Johan hästen och rider till himlen till en stjärna vid namn Ajax en av de minsta med liksom en nos i mitten. Den vill han ta med. Men en stjärna får man inte ta med säger ALLTET för då blir det alldeles tomt och svart men stjärnans skugga går bra att ta med men bara om han kan svara på den svåraste frågan av alla. Johan kan förstås svaret för det har han och Ajax lärt sig för länge sen och stjärnskuggan kommer med hem.

Beslutet ingen vill ta

Herr Hund håller på att ta slut. Inomhus är det ingen större skillnad, han värmer våra fötter under matbordet, snarkar ljudligt på nätterna och tigger mat som vanligt. Men promenaderna, där märks det. Han sackar efter redan efter första kvartershörnet, han går stelt och sakta.

I morse när Stora hälsade Herr Hund "God morgon!" i hundkorgen undrade Stora hur Herr Hund ska göra med sin korg när han sedan inte finns längre (vi pratade om ordet testamente härom dagen) och Stora propsade också på att få ligga i samma grav som Herr Hund.

Det är som om Stora redan på egen hand börjar förstå vartåt det barkar. Jag förstår bara inte hur vi ska kunna fatta beslutet. När kommer kraften att ta och övertygelsen om "det rätta beslutet"? Just nu känns det bara så fel och jag förstår inte hur vi ska kunna klara oss utan Herr Hund.

6. Månadens djur är givetvis…

Herr Hund, liksom alla månader. Han är trött nu, stel och sover mycket. Stundtals glömmer han dock bort sin tröttma och skuttar runt i höstlöven som vore han ung på nytt. Han har ett stort närhetsbehov och kan vakna tidigt, tidigt för att gnälla tills någon (läs jag) vaknar, stå och glo på en vid sängkanten och behöva gå ut och kissa långt innan arla morgonstund. Han kräver maten på oerhört exakta tider och sitter annars utposterad i köket och suckar uppfordrande. Han kommer snart gå ur tiden och jag kommer att förbanna alla stunder jag nu suckar över honom och hans eviga fällande, hans vattenspill över hela nedervåningen och alla gånger jag snubblar över honom. Han kräver ju egentligen så lite, och det är ju egentligen förutsättningen för att kunna vara en hundfamilj just nu. Sorgligt nog. Han förtjänar mer än vad han får, men han är nöjd så länge han är mätt, får snarka högt och ha någon nära. Han propsar inte ens på promenader utan försöker låtsas(?) att han inte hör eller märker att vi ska gå ut. Eller så kanske han faktiskt inte hör eller märker att vi ska gå ut. Jag vet inte.

Ska jag välja ett annat djur till detta inlägg så blir det det djur jag önskar sen. En katt. Och eftersom vi bor trafikerat, nära en stor skola så tänker jag att det kanske är en katt som får bo inne och vara ute med oss. Då måste det bli en raskatt, och det vill Mannen absolut inte ha en. Själv skulle jag gärna ha en Siames, Abessinier eller Oriental. Fast helst skulle jag nog vilja ha en vanlig sketen bondkatt, men deras frihetsbehov brukar ju som bekant vara stort. Jag vill i alla fall alltid ha ett husdjur, det är inget hem för mig annars och jag vill att våra barn ska växa upp med kärleken till djur och få lära sig omsorgen om någon som behöver en och ta ansvar för någon annan än sig själv.

Bästa Herr Hund!

Förlåt för att jag skäller på dig i tid och otid. Barnet uppmärksammar mig på att jag inte riktigt behandlar dig schysst, när han härmar det jag gör. Det är inte ditt fel att du fäller hår och drar in sand och grus. Det är inte ditt fel att du alltid är hungrig och kan konsten att se så eländigt svulten ut. Att du aldrig kan vara ensam i ett rum i en minut eller att du följer mig som en skugga varje morgon tills dess du fått gå morgonprommis.

Du kommer verkligen i femtielfte hand nuförtiden, men gillar läget ändå. Du är glad bara du får vara med och det får du ju! Det är ju det som är så bra med dig!

Ibland hotar din husse med att du ska flytta någonannanstans, men då nyper det så i mitt hjärta att jag hyschar på honom så att du inte ens ska höra. Klart du inte ska flytta någonstans! Du tillhör ju oss, hör hemma här med oss. Du har redan sviktits av din första familj, och jag skulle aldrigaldrigaldrig kunna låta dig sova någonannanstans än i din korg bredvid min säng. Aldrigaldrigaldrig bli mer grå om nosen någonannanstans än i våra famnar.

Snart är det vår igen och mindre snö. Då kan vi ta oss till skogen varje helg jag lovar. Då kan vi cykla på utflykter efter dagis och inte som nu fruset pliktskyldigt trava runt i kvarteren.

Det som utspelas nu hemma hos oss är precis det jag drömt om. Relationen mellan dig och Barnet. Barnet räknar dig verkligen till familjen och upprepar sitt familjemantra arla och sent. "Min mamma, min pappa, min hovvä". Du är älskad av de där små hårda nyporna och kletiga händerna som bjuder dig på låtsasglass hundra gånger om dagen till din hungriga besvikelse.

Herr Hund du är högt älskad! Även om vi inte alltid har tid att övertyga dig om det! Tack för att du står ut med oss, tack för att du alltid möter oss överlycklig vid varje hemkomst och för dina kalla nospussar bittida och sent. Det var meningen att just du skulle komma till just oss! Och det är här du hör hemma!

Mi casa es su casa

Om ni vill kan ni göra inbrott hos mig på natten för jag märker, ungefär varje morgon, att vi aldrig låser ytterdörren. I och för sig har vi både portkod och hund.

Vårt kylskåp är både nytt och lagat en gång men brummar ändå som en skördetröska. Jag är en sådan pain-the-ass för fastighetssnubben eftersom jag ringt säkert tio gånger om saker på ett halvår så nu vågar jag inte ringa om kylskåpet igen.

Jag städar nästan aldrig tvättstugan, pliktskyldigast sopar jag kanske i mitten på golvet eller torkar av en maskin. Ingen annan gör det ju! När vi flyttade in städade jag till och med torkrummet, men va fan ingen annan här städar heller så nu har jag slutat. Givetvis tömmer jag tumlarens luddfilter.

Jag tittar snett på min granne som alltid tänder sin cigarett i trapphuset innan han går ut och röker. Han har även döpt sin hund efter sig själv, plus att han helt omotiverat är rädd för vår hund. Mannen alltså.

I min garderob har jag en stor hög på golvet som är en allt-i-allo-hög. Där blandas lite av varje i en stor hög där man kan dra fram lite vad som helst och dra på sig när man behöver.

Jag tycker att de flesta av mina grannar verkar boring. Fem trappuppgångar som delar på en innergård är tydligen för många för att det ska bli en gemytlig hejhejstämning. Trist. Jag kan sakna umgänget på vår gamla gård där vi inte var fler än tio lägenheter som delade gård och tvättstuga.

Ändå tror jag det bor minst sju hundar här, plus lite bonushundar. Det borde vara en god grund för trevlig hejhejstämning, men icke.

Bajskorven

Jag har världens sämsta samvete för en hundbajskorv jag inte kunde plocka upp igår eftermiddag, då de svarta påsarna var slut. Den lade sig strategiskt utanför ett dagis och jag skämdes ihjäl när jag gick därifrån trots att ingen såg det.

Nu har jag varit tillbaka tre gånger och letat efter bajskorven, som den otroligt skötsamma hundägare jag är. Men jag hittar den inte! Den är puts väck. Jag har varit där vid dygnets oilka tider, men den är försvunnen. Kanske har någon annan vettig hundägare förbarmat sig över den och lagt den där den hör hemma, i en svart påse i hundlatrinen några meter bort.

Förlåt världen! Jag brukar inte lämna hundbajs så att andra kan riskera att trampa i det. Framförallt inte barn. Jag ska aldrig mer göra om det!