Tjugohundrasexton

År 2016 kategoriserar hela sociala medieflödet som ett skitår, men för oss har det varåt året då vår familj blev med Lilla och på så sätt komplett. Vi har mest drällt runt hemmavid och varit nöjda med det. Stora började skolan och Mellan fick fortsätta på sin nya förskola. Lilla utvecklades från bebis till  nästan ettåring fortare än ljusets hastighet. Vi är liksom nöjda med året, mer än nöjda såklart. Vi har varit friska, vi har varit tillsammans, vi har varandra. Nästa år hoppas vi på en riktig semester tillsammans. I övrigt vill vi bara att det fortsätter på den inslagna vägen.

Gott slut, gott nytt och gott mittemellan!

Utvärdering hösten 2016

Med mindre än en månad kvar av denna föräldraledighet har jag nu ont i magen över att den på riktigt snart är slut. Så glad att jag ändå klämde åt mig ett par extra veckor efter nyår. Fram tills lilla var sex månader gick tiden liksom lagom fort, sedan rusade den. Nu står hon, går hon fyra-fem steg och är verkligen inte någon liten bebis längre. Hon säger mamma, pappa, bampa (lampa), titta, nänänänä och har många egna ord . Det är verkligen dags för pappan att ta vid, men jag sörjer ändå en tid som aldrig mer kommer åter samt det faktum att jag nu ska jobba tills jag blir pensionär

Mina planer för hösten
Att vara föräldraledig med Lilla och njuta varje sekund av det. Hälsa på mina syskon. 

Check på den. 

Bästa höststället
Jag tror på skogen på eftermiddagen med alla tre barnen, jag tror på trädgården och jag tror på fika på nyöppnade kaffestället i stan. 

Alltså ja, skogen innan vätan kom. Närmsta skogen efter förskolan med mellis nedpackat. Kanske fem gånger max. Det är så svårt med någon som äter löv.

Vad ser du mest och minst fram emot?
Mest att vara föräldraledig och njuta av Lilla de timmar Mellan och Stora är i skolan och på förskolan. Bejbisim och kaffe med andra föräldalediga. Minst stressen kring hämtning och lämning, pusslet med allas aktiviteter, att hindra Mellan från att somna innan maten och hindra Stora och Mellan från att bråka ihjäl sig. 

Mellan slutade attacksomna och faktiskt har det inte varit särskilt mycket bråk. Det enda jobbiga är när Stora har med sig kompis hem och Mellan står utanför dörren och vill vara med med tårar rinnande nedför kinderna. Det går ju inte att vara med alltid liksom. De kompisar som själva har småsyskon är betydligt tolerantare och låter oftast Mellan vara med, eller liksom inkluderar aktivt.

Vad kommer du att köpa inför hösten?
Ingenting som det ser ut nu eftersom mitt konto ser ut såhär: 

Sparkontot har tömts i maklig takt för klädköp, köp av mountainbike med alla dess tillhörande attiraljer. 

Det här läser jag och tittar på.
Jag ska återuppta mitt netflixande och se färdigt Downton Abbeys sista säsong, se Idols auditionvecka, "Follow the money" på SVT och sedan läsa alla böcker på mitt nattduksbord. "Stranger things", rekommenderar ni det eller?

Det blev aldrig Downton Abbey och jag orkade aldrig se klart "Follow the money", men jag såg hela "Midnattssol" varje söndagkväll, "Stranger things" och de två första säsongerna av "Skam" som jag älskarälskar. Läste sjukt lite.

Vad oroar du dig för?
Inget särskilt. Hoppas bara att Storas möte med skolan får förbli fortsatt positivt. Och att hösten inte går för fort. I januari ska jag börja jobba igen.

Stora älskar skolan, men inte allt som hör till den som typ läsläxor. Hösten gick för fort. Alldeles för fort. 

Vad vill du verkligen hinna med?
Dricka kaffe på café medan Lilla sitter i vagnen eller är nöjd med en majskrok. Sångstunder på öppna förskolan med Lilla.

Drack kaffe, mycket kaffe, med mjölk! Vissa veckor hängde vi på Espresso House varje torsdag förmiddag med nya mammakompisen H och slukade Triple Chocolate Chip Cookies. Lilla ratade dock majskrokar efter första påsen. Mycket öppna förskolan blev det, med gamla vännen J och H och många sångstunder. Lilla älskar sång och musik.

Vad kommer du att äta?
Skåpäta en del antar jag, typ russin, solrosfrön och kokosflingor. Matlådor, lunch med vänner och alla äpplen som våra träd ger oss.

Skåpäta förstår jag inte hur jag ska kunna klara mig utan när jag börjar jobba. Nästan alla äpplen blev till must och jag har fikat gränslöst mycket.

God jul!

Jag kan fortfarande hålla mina ögon öppna, men är så trött så trött. Flera gånger den här veckan har jag somnat och slagit mig själv i huvudet med mobilen så jag vaknat. Anledningen stavas "Skam", som jag bara kunnat se när alla andra sover eftersom Lilla enbart företar sig livsfarliga saker och jag måste föregå med gott skärmexempel inför Mellan och Stora.

Nu har vi firat årets jul, alla mätta och nöjda. Allting lagom bra. Varje år tänker jag att nästa år ska bli julen bli mer jul, lite genuinare, lite mer, lite innerligare, mer hemmagjord och på det sättet finare och godare. Lite mer Anna Bergenströmsk. Lite Ernstigare. Men i år, äsch, jag var föräldraledig och tja liksom, det fick räcka. Inga julkort och ingen knäck, men likväl tyckte Stora att detta var "hans livs bästa julafton. Gott så!

Nu längtar jag efter mellandagsteven.

Musikhjälpen

Förutom att fira jul med mina barn så är Musikhjälpen min absolut bästa decembertradition. Älskar, älskar, älskar Musikhjälpen! Barn i krig har rätt att gå i skolan! Och varje kväll när jag ska somna tänker jag på människorna i Aleppo och Mosul.

Stora önskar "Bara vara mig själv" med Laleh
Mellan önskar "Bada nakna" med Samir & Viktor

Men vad ska jag önska?

Vad vore jag utan dina andetag

Känner mig modig och hjärtnupen. Lämnar Lilla hemma och tar tåg till Studentstaden 1 för att möta upp gammal Lunarstormskompis (som jag en gång träffat i Studentstaden 2) för att gå på spelning. Alltså att träffa henne behöver jag inte vara modig för, det ska bara blir kul!

Blir nu på tåget paralyserad av egentiden och vet inte om jag ska lösa bok, podlyssna, slösurfa eller bara titta ut genom fönstret. Ångest för att hon ska skrika hela natten, men hon har ju å andra sidan en pappa, även om han inte har bröst som kan amma. 

En påminnelse om att en inte är odödlig.

Plötsligt är den där. En knöl i munnen. Hur länge har jag haft den? Tre dagar? En vecka? Mer? Jag får tummen ur och ringer först till 1177 och sedan till tandläkaren, som menar att jag egentligen skulle varit på vanlig undersökning efter sommaren, men att de ligger efter med sina tider. Jag har inga hål visar det sig, men det som min vän allmänläkaren under en dagishämtning diagnosticerat som en inflammerad spottkörtel remitteras till oralkirurgen. Förväntar mig flera månaders väntan, men så ringer en kvittrande tandmänniska och ger mig en tid till dagen efter.

Jag infinner mig på oralkirurgen och mottas av en vänlig och bestämd tandläkare som tar i hand. Jag som förväntat mig att nästan be om ursäkt för min lilla åkomma möter en helt annan reaktion. "Jaa du", säger han allvarligt. Hummar med en allvarsam uppsyn. Kan det vara lymfatiskt? Han ställer en mängd frågor om mitt hälsotillstånd och hur jag upplevt min mun på sista tiden. Han förklarar att han måste konsultera en kollega och försvinner ut ur rummet. Då svartnar det nästan för mina ögon och jag försöker skämtsamt säga till tandsköterskan "det där känns ju inte så bra". Huvudet rusar iväg. Hon försöker trösta mig och säga att de ofta konsulterar varandra och att jag säkerligen gör detsamma på mitt jobb. Tårarna stiger upp i ögonen och jag blinkar bort dem och istället pratar vi om våra barn. För det är barnen jag tänker på. Min största rädsla är ju alltid att något ska hända dem. Att jag har det för bra. Att det varit för enkelt alltihop. Att det skulle kunna hända mig någonting har inte ens slagit mig.

Tandläkaren kommer tillbaka, lika förbryllad, tittar i min mun igen, hummar, slår i datorn och går iväg igen. Hade jag varit ensam i rummet hade jag gråtit. Ångestpåslaget får mig att istället gnida handflatorna på låren och jag skämtar vidare med tandsköterskan. Tandläkaren kommer tillbaka i sällskap med en annan, tvåmeter lång människa med väldigt vänliga ögon. Han ber att få titta i min mun och säger på bred skånska att det jag har i munnen är väldigt intressant, men antagligen något helt ofarligt. Jag ska inte vara orolig. Och jag vill där och då få eller ge en kram. Han ler så vänligt och tryggt. De bokar in en operationstid för det ska ändå tas bort och skickas till en patolog, för sådant jag har i munnen, vad det än är, är patologer ändå intresserade av. Jag drar en lättnadens suck, väljer att ta honom på orden. De undersöker igen, fotograferar, dokumenterar och letar efter en ny tid så de kan skära i mig. Så på luciadagen ska jag infinna mig. Jag ska bli av med knölen och de hoppas ha ett svar tre veckor senare.

Nu ber jag till en gud som inte finns och som jag inte tror på att det bara är något ofarligt. (Blomma, blomma som min fina Elin alltid säger när något är obehagligt, skrämmande och läskigt.)

Det är någon som är tillbaka

Stora är tillbaka hemma igen efter några dagar hos släkten. Som Mellan längtat. Hoppfullt ropat hans namn varje morgon. Frågat var han är flera gånger om dagen. Nu är han hemma igen. Ordningen återställd.

Tillsammans gav de sig ut i grannskapet för att knacka på utvalda dörrar. Fnittrande och bubblande konverserade de olika grannar i kvarteret och kom hem med sina skatter. Så lyckliga tillsammans! 

Att jag får vara er mamma. Inget gör mig lyckligare. Alltid, alltid, alltid ska jag stå på er sida. Backa er. Hjälpa er. Er ska jag älska hela livet! Älska, älska, älska!

"Jag ska aldrig ta skit igen!"

Self-empowerment för sjuåring som har haft en dålig dag i skolan:

Aj, i mammahjärtat.

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba vill bara få va mig själv.

Så skönt att Stora ändå vet att uttrycka sina känslor och upplevelser och sitt värde. Och vilken musik som kan trösta.

Stjärnstopp!

Lilla barn, i helgen som gick blev du 8 månader. Jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Du föddes ju alldeles nyss, vi har levt i total symbios och jag har velat hålla kvar varenda ögonblick av alla dagar, veckor och månader som passerat. Du är ingen spädis längre. Förra veckan kändes det som att du växte minst en månad och snart har du funnits lika länge på utsidan som på insidan.

Du låter nu:
"mamamamamamama", när du "ropar" på mig, om jag befinner mig i ett annat rum till exempel
"nenenenenenenenene", när det är något du inte vill, typ torka dig om munnen, byta blöja eller bli fasthållen

Helst vill du bara äta smörgåsrån med Bregott på alldeles själv, men burkmat funkar och bitar från vår mat. Ingen välling tack och helst inte gröt heller.

Du kan ta dig från rygg, till mage och upp till sittandes, du gungar fram på alla fyra, kravlar snabbt över golven dit du vill, stoppar allt du hittar i din väg i din lilla mun och du kan även ställa dig upp på alla fyra på fötter och händer.

Du vet vad du heter, vem som är mamma, pappa, Stora och Mellan. Du kan vinka och pussas i luften. Du gillar att dansa, avgudar dina bröder, katten och älskar när vi alla sitter runt bordet för att äta. Du älskar mindre att åka bil eller vagn.

Nyss föddes du, nyss var du en liten knorrande korv med fjunigt hår och plirande ögon som sov sig igenom dagarna. Nu kräver du uppmärksamhet och vill aldrig sova, max tjugo minuter åt gången och är väldigt lättväckt. Jag får helt enkelt ingenting gjort hemma och vissa dagar blir jag galen.

Samtidigt har jag ångest över att jag om tre månader ska jobba 100% på ett jobb som kommer att suga musten ur mig fullständigt. Inte för att inte föräldrajobbet gör det redan nu, men här kan jag ju lyssna på pod samtidigt, låsa in mig på toaletten och sova middag i kanske en kvart i alla fall.

Älskade, lilla barn, du gjorde vår familj komplett, vi älskar dig vanvettigt och att du inte alltid funnits går inte att begripa. Dig ska jag älska hela livet, till universums yttersta och tillbaka oändligt många gånger. Stjärnstopp!

Blod är tjockare än vatten

(Men kärlek är tjockare än blod, skriver jag och tänker på Astrid Trotzigs roman)

Helgen som var innebar fest i dagarna två. Överraskningsfest för min farmor och hennes man som tillsammans fyllt 175 år. Vi stod allihopa på en brygga med bubbel i handen när hon kom gående med sin man och min yngsta faster. Så överraskad och glad hon blev. Vilken mäktig känsla det måste vara, att ens avkomlingar arrangerar en fest med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Att alla som omger en är där genom och för en.

Det är något visst med att träffa släkten, särskilt sedan jag blev förälder, hur vi är sammanlänkade och delar historien och historier. Oavsett om vi kommer från Bohuslän, Skåne, Småland eller Östergötland så delar vi alla blodsband med denna kvinna som kanske kämpat mer än vad jag liksom tänkt på alla gånger under mitt liv. I mitt liv har jag inte i alla perioder förstått hur hon kämpat för att bedömas på lika villkor, vad hon burit på, hur hon 22 år gammal blev förälder fast hon egentligen skulle studerat och vad det innebar för henne. Vilken frihet som nåtts och vilka landvinningar som gjorts av och för kvinnor under 1900-talet. Vi borde ju prata mer om det, jag och farmor.

Min syster höll ett fint tal om hur farmor liksom blivit hennes största feministiska förebild. På kvällen var dock min syster inte lika glad när hon slagits med väderkvarnar om sina feministiska ideal. Men en släkting hörde av sig i efterhand och bad om ursäkt för att han påstått att könsmaktsordningen inte finns. Det känns så skönt när sådant händer, att en vuxen man kan be om ursäkt och när vad man står upp för faktiskt erkänns. Tänker ofta på Hanapees tjugopunktslista och särskilt punkt nummer 2. Min far höll också ett fint tal. Om mina barn ordnar mig en sådan fest när jag fyller 85 år så skulle jag vara överlycklig. Vilken gåva!

Dagen efter hade min bror namngivningsfest för sitt yngsta barn och med sju små barn var det full rulle mellan bubbel och tårta och fina presenter, de flesta i ram. Med sådana kreativa vänner som de har som diktar och skriver så är inte ett öga torrt. Vi gav namngivningsbarnet tre startpaket för mammor någon annanstans i världen. Blir alldeles pirrig över alla barndomsminnen vi ska skapa framöver med barnens kusiner. Hur jag hoppas att de får goda och varaktiga relationer att förvalta genom livet.

L'automne

Härmar Jenny och planerar min höst.

Mina planer för hösten
Att vara föräldraledig med Lilla och njuta varje sekund av det. Hälsa på mina syskon.

Bästa höststället
Jag tror på skogen på eftermiddagen med alla tre barnen, jag tror på trädgården och jag tror på fika på nyöppnade kaffestället i stan.

Vad ser du mest och minst fram emot?
Mest att vara föräldraledig och njuta av Lilla de timmar Mellan och Stora är i skolan och på förskolan. Bejbisim och kaffe med andra föräldalediga. Minst stressen kring hämtning och lämning, pusslet med allas aktiviteter, att hindra Mellan från att somna innan maten och hindra Stora och Mellan från att bråka ihjäl sig.

Vad kommer du att köpa inför hösten?
Ingenting som det ser ut nu eftersom mitt konto ser ut såhär:

Det här läser jag och tittar på.
Jag ska återuppta mitt netflixande och se färdigt Downton Abbeys sista säsong, se Idols auditionvecka, "Follow the money" på SVT och sedan läsa alla böcker på mitt nattduksbord. "Stranger things", rekommenderar ni det eller?

Vad oroar du dig för?
Inget särskilt. Hoppas bara att Storas möte med skolan får förbli fortsatt positivt. Och att hösten inte går för fort. I januari ska jag börja jobba igen.

Vad vill du verkligen hinna med?
Dricka kaffe på café medan Lilla sitter i vagnen eller är nöjd med en majskrok. Sångstunder på öppna förskolan med Lilla,

Vad kommer du att äta?
Skåpäta en del antar jag, typ russin, solrosfrön och kokosflingor. Matlådor, lunch med vänner och alla äpplen som våra träd ger oss.

Här kommer kissekatten, så tyst på tå om natten...

Och när hon rullar ihop sig i mina knäveck, när hon smyger runt bebisen på golvet försiktigt eller kurrande hoppar upp på soffkanten och stryker sig mot mitt hår då är jag såld. Barnen älskar henne. Det gör jag snart också. Hon sover i Storas säng under natten, precis som jag önskat i mitt hjärta.

Jag hade tänkt dig tigrerad och tjock

Lite som i Erik Lindorms "Den rätte". Ja, svensklärarnörden i mig gillar litterära referenser och ännu mer kanske Lindormsk poesi.

Jag hade tänkt mig henne bruntigrerad och tjock, men här är hon smal och sköldpaddsfärgad med en massa vitt, till och med i ansiktet, vilket jag egentligen tycker är rätt fult. Smal och dunig. Inte alls som jag tänkt. Men nog är hon den rätta! Även om jag saknar Herr Hund så det värker, och jag jämför, fast det inte alls går. Fröken Katt är här med besked, och här för att stanna! 

Stopp!

Nu orkar jag inte höra mer om lastbilar, skjutvapen eller bomber. Jag vill inte ha den här världen, präglad av rädsla, för mina barn att växa upp i. Då vill jag bara stänga dörren om min kokong. Just nu består den av sängen i svärmors flickrum på gotländska landsbygden där jag blir sparkad på av små fötter som den på bilden. Här har jag gått landsvägen fram med mina söner och fångat Pokemons. Klappat hästarna som deras små smutsiga händer matat med klöver.
Så vill jag att livet ska vara. Utan hot som tränger sig på vid horisonten. 

Offside

Det är väl klart att fotbollsanalfabeter får fotbollsspelande barn. Idag gjorde jag premiär som fotbollsmamma på Storas första fotbollscup. Dvs handlade i kiosken, höll fast fyraåringen och applåderade åt alla glada och ledsna barn. Laget vann med 13-2 och förlorade med 9-4 och så var det nå't mer matchresultat däremellan. Barnet självt var gladast för glassen alla fick efteråt och för tränarnas hajfajv! 

Stoppa tiden!

Men hur kan fem månader gå så fort? Till helgen blir hon det, fem månader, vår gullhöna! Så glad och nöjd, men också tydlig med sin egen lilla vilja. Protesterna låter mer och mer. Snart har halva föräldraledigheten gått och jag njuter varje stund, även då jag vansinnig kastar in besticken i diskmaskinen och tar tio djupa andetag när jag inte ens varit i fred på toaletten under de senaste 24 timmarna. Det är ju såhär föräldraskapet är. Och det är ju det här, just det här, som driver mig till vansinne, som jag vet att jag kommer sakna sedan. Att vara fullkomligt ockuperad, uppslukad och annekterad av andras behov, viljor och önskningar. 

Stora har fyllt sju och ler med en stor glugg, under lång lugg. Självständigheten odlas friskt och frigörelsen är tydlig. Stora känslor och stora ord i en mager långbent kropp. Det är bara att följa med i berg- och dalbanan och växa med honom. Han blir sin egen, och så ska det vara, även om jag sörjer det inflytande som totalt var vårt och ingen annans. Mellan är fyra och fullkomligt ljuvlig i sina omvärldsspaningar. Han är lika delar knäbarn som längst bort och högst upp. Så kärleksfull och finurlig. Vi är hans allt, fortfarande. Ljuvligt!

Det är nu våra barns barndom pågår, det är nu vi skapar deras barndomsminnen, det är nu mönster för relationer, kommunikation och självbild grundläggs och jag hoppas så att det vi gör som föräldrar är tillräckligt bra för att livet ska bli gott för våra barn. Självklart kommer de att älta vårt föräldraskap, våra brister och naiva intentioner, vår ofullkomlighet och våra misstag. Samtidigt hoppas jag att de har känt sig så älskade att de älskar sig själva och att de vet sitt värde och sin rätt! Att de förmår älska, kommunicera och ge sig hän med integritet och självkänsla. Att inte låta sig sättas på men heller inte sätta sig på någon annan. Ödmjukhet, nyfikenhet och människokärlek. Livet i all sin svåra och underbara fantastiskhet!

Du har just nu köplats 121

Medan min man knäskurar vår nylagda uppfart från, av ungdomar, kastade ägg har jag plats 121 i telefonkön hos polisens handläggare. Jag blir så ledsen för min mans ledsenhet, för när han står där ute, i ur och skur från morgon till kväll och spikar och målar drar ett ungdomsgäng förbi och faktiskt k a s t a r ägg mot honom och hans evighetsarbete. Jag orkar inte bråka med ungdomar på fritiden, jag orkar inte. Jag orkar inte att det tjocknar i hans hals av ledsenhet.

"Oklar feber"

Jag är så sjukt tacksam över välfärdsstaten, även om jag är fullt medveten om ovälfärden på många håll och hur skyddsnäten urholkas i samma takt som vissa andras fickor fylls, hur skolor lägger ned när ägarna inte kan pressa ur mer pengar och hur kvinnor föder barn på Essingeleden mellan förlossningsklinikerna oskyddade av en lagstiftning som är strängare för transporter av dräktiga kor. Men när febern närmar sig 40 grader för tredje dagen i rad och barnet ifråga är tre månader och inte alls lik sig själv, då jävlar i mig är vänsterpartisten fullt övertygad.

En såndär lista

HAR DU?



Folköl i kylen: Ytterst sällan, det är inget jag skulle dricka själv och därför dricker inte Mannen särskilt mycket öl heller. Det är inget vi köper hem eller i alla fall har i kylen. Förra starkölsflaket tog ett år att avsluta. En flaska vin däremot.

Något husdjur: Inte sedan december förra året, då Herr Hund somnade in. Vi pratar om en katt till sommaren, men vi får se. Barnen vill gärna ha djur och vi vill gärna att barnen ska få växa upp med djur.

Någon favoriträtt: Lasagne, tapas och meze (plockmat), grillad mat.

Puder på dig: Aldrig ägt ett puder i hela mitt liv. Haft det på mig när andra sminkat mig, men har aldrig pudrat mig.

Några framtidsplaner: Njuta av föräldraledighet för sista gången till och med januari 2017.

Någon sjukdom: Det hoppas jag gode gud inte att jag har.

Gymkort: Aldrig haft något, mer än gympakort på Friskis och tillträde till universitetets gym i och med medlemskap i uni-idrottsföreningen.

Några MVG:n: En hel del från årskurs tre på gymnasiet.


Något beroende: Socker definitivt, i övrigt en ganska måttfull person.

Nagellack: Ibland, men inte regelbundet. Sommartid på tånaglarna.

Någon vän som bor i ett annat land: Jodå.



VEM?



Avskyr du: Nättrollen som förpestar hela internet med sin dynga, som får mig att ge upp om mänskligheten och rädas mina barns framtid i världens tryggaste land. De får mig att må såväl fysiskt som psykiskt dåligt.

Längtar du mest efter: Att resa runt i Sverige med familjen i sommar. Hänga i min systers lägenhet i Malmö.

Stör du dig på: Att män glider fram på räkmackor här och var, att jag och många av mina medsystrar måste jobba dubbelt så hårt för att kompetensen ska räknas. Att många män så enkelt kommer undan genom sin inkvotering.

Gosar du med: Mina barn.

Lagar mat: Gör jag, helst på helgen när tid finns. Men jag gillar mer att äta än att laga maten. Tycker att jag är en hyfsad kock, men med visa tekniska brister. Haha. Har dåligt tålamod och ingen finess.

Diskar: Det överlåter jag åt diskmaskinen. Jag kan över huvud taget inte förstå att jag är uppvuxen i ett hem utan. Så mycket disk som en familj producerar.


VAD?



Gör du nu: Hänger i soffan med Lilla.

Gör dig till en bra människa: Jag är en lyhörd och omtänksam människa som engagerar mig mycket i andra, jag känner att mitt jobb som gymnasielärare är ett sant altruistiskt jobb.

Gör dig till en dålig människa: Mitt ekologiska fotavtryck samt det faktum att jag tillhör en oerhört privilegierad del av mänskligheten som egentligen har möjlighet att göra mycket mer för andra än vad jag gör.

Vill du arbeta med: Ungdomar!

Är roligast just nu: Utvecklingen hos Lilla. Umgås så mycket som jag gör med Mellan som är ett väldigt roligt barn.

Har du på dig nu: De enda jeansen jag kommer i, urtvättad tröja och så en varm långkofta.

Äger du för skor: För många för att kunna redovisa dem här, jag vet inte ens hur många jag har, men det är många. Just nu går jag ändå bara runt i mina Blundstones. Förmodligen bästa skoköpet på år och dag. Och så Birkenstocks inne.

Har du för storlek i skor: Ungefär 38, beroende på sko.

Läser du för bok: Ebba Witt Brattströms "Århundradets kärlekskrig", om ens en tiondel är vad Horace gett uttryck för så är han ett större svin än vad jag kunnat föreställa mig.

Ska du göra nu: Sätta på en kopp kaffe till mig själv, slänga i en tvättmaskin, gå ut med blöjtunnan och sedan hämta Mellan på föris.

Men ibland blir den aldrig detsamma mer.

När ens man ringer hem och gråter hulkandes i telefonen. När hans vän blivit en tidningsnotis. När han i tidningsnotisen bara skulle cykla till jobbet, sådär som vi alla gör. När livet förändras i ett slag och aldrig blir detsamma mer. Som den där dikten av Alf Henriksson. Då pussar jag mina barn extra mycket mellan tårarna.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

High Carb High Fat

Föräldraledigheten har lett till nya bekantskaper, genom att två av Mellans nya bästa kompisar har småsyskon i åldern 1-8 månader. Dessa föräldrar känner varandra sedan en tidigare förskola, så först kände jag mig lite som ett fån, vid sidan av, vid 15-timmarslämnandet och hämtandet när vi alla står där på förskolegården och pratar. Men jag är ju numer en del av den maffian som med bebisar i vagnar vid samma tidpunkt väller ut i villaområdet och in i lägenhetsområdet där förskolan ligger.

När man efter ett tag gått åt samma håll så faller sig en kopp kaffe rätt naturligt och barnen vill ju leka och hips vips har man ett umgänge nån eftermiddag i veckan. Men så är det detta med vad folk nuförtiden äter, eller rättare sagt inte äter. Det blir så svårt, vad bjuder man människor på som inte äter gluten, inte socker, inte mjölkprodukter? Fruktsallad varje gång blir liksom lite tradigt. Vad fikar man på? Vad äter man till mellis? Våra "vanliga" vänner är absolut hälsosamma människor, men de äter liksom allt och jag tycker att det är nog svårt att bjuda ändå, det vill säga bjuda varierat, gott och schysst för stora och små... Vi är ju mer "HCHF-familjen" liksom, som njuter av allt. Och plötsligt står jag i affären och köper specialgrejer för att göra någon sorts intryck. Pretentiöst, jag vet.

Team "Starka morsorna"

Tack för träningspeppen! Mammamage-appen har jag, måste bara använda den. Jag kände i helgen att min kondition faktiskt är betydligt förbättrad jämfört med när jag kom hem från BB, dock inte bra såklart, inte så jag pallar jogga eller så, men med solsken i blick så ska jag ge mig ut på lite snabbare promenader. I sommar ska jag köpa en mountainbike och börja cykla med några tjejer och i höst ska min vän E dra med mig till Friskis så vi kan träna styrka ihop i deras gym. Jag måste bara få rutin på det hela. Göra det till en vana så självklar att jag inte vill vara utan den. Det är "bara" det. Jag ska tänka rörelse, styrka och ta hand om kroppen!

Aj, kroppen!

Aj, kroppen!

Tre graviditeter från hösten 2008 till vintern 2016 har satt sina spår. Kroppen är långt ifrån vad den varit, om den nånsin varit, och den förtjänar omsorg. Den behöver bli stark för att orka och hålla sig frisk. Jag vill inte börja få ålderskrämpor redan i fyrtioårsåldern och eftersom jag vet att onda knän och leder går i släkten vill jag förebygga det så gott det går, men då måste jag träna. På riktigt träna. På allvar träna. Träna rygg och mage. Bli stark och få ork. Och jag är ingen träningsmänniska!

Jag har, på allvar, aldrig kommit in i det som en sådär självklar grej som det verkar vara för andra, ungefär som att äta, sova, bajsa... och träna. Jag har simmat, jag har gympat och till och med tagit mig runt i ett löplopp efter graviditet två. Men jag hatar att springa! Hatar! Samtidigt är ju det den ultimata träningsformen eftersom den kan börja och sluta hemma, är ganska billig ("bara" bra skor) och kan utföras när som helst veckan runt typ. Men det räcker ändå inte för att motivera mig!

Jag skulle behöva gå ned några kilon, för att kläderna ska sitta bekvämare, men hej, egentligen skiter jag fullkomligt i siffror på en våg. Vi äger inte ens en våg. Och jag kan gå upp i vikt om det är så, om det är muskler vi talar om, för jag vill orka! Jag vill vara stark och leka med mina barn. Jag vill vara stark och orka! Vara en förebild! Idag trodde jag naivt att jag kunde volta i de romerska ringarna på lekplatsen, haha. Men vad coolt det hade varit om jag faktiskt hade kunnat det!

Jag ser människors före- och efterbilder då och då i flödena i de sociala medierna och tänker att jag kanske skulle kunna vara en av dem. En av dem som faktiskt tränade och mådde bra av det, men jag vet inte ens var jag ska börja. Eller hur.

Jag tror, jag vet, att jag på något sätt lider av dåligt kroppssjälvförtroende, alltid har gjort, jag har aldrig känt att jag och kroppen är en, att den är min och att den samarbetar liksom. Jag vet att jag ska vara snäll emot den, att den är fantastisk och att den gett mig tre fantastiska barn!!! Men jag kan liksom inte ens med att göra situps i vardagsrummet om Mannen skulle se på, för det känns inte alls bekvämt. Jag vill inte springa med någon annan. Jag vill inte se bortkommen ut på ett gym. Just nu tror jag att jag ska köpa en mountainbike när mina fogar har läkt samman bättre och cykla själv i skogen, men hej, hur vet jag vilken cykel jag ska skaffa mig och hur? Jag skulle nog behöva en snäll PT, men det är jag för snål för. "Kära Bullen vad ska jag göra?"

Älskade mellanbarn!

Mitt mellanbarn! Det spralliga, glada, livslyckliga med ständigt nära till gråten och en riktig drama queen med stora känslor och stora ord. Det kluriga, underfundiga och retsamma. Han med längst radie från sina föräldrar, orädd med stora rädslor. Han som nästan är född till att axla mellanbarnsrollen.

Igår var det skärtorsdag och du klädde glatt ut dig till min förvåning, till och med redan innan föris, med smink i ansiktet och allt. Du laddade för eftermiddagen sedan arla morgonstund, men efter besök hos grannen österut och öster om östra grannen var du nöjd med en tablettask, en dumlekola och en klubba. Sedan kom du hemskuttandes med ditt paraply och där när du skuttande sjungandes bakom häcken tänkte jag där jag stod i ytterdörren smygandes på dig och din bror att jag ville spara ögonblicket för evigt. I prickig tröja, med prickigt förkläde och prickar på kinderna så treårssjälvklar. Du satte dig vid köksbordet och åt raskt upp allt. Sedan var du nöjd. Dig älskar jag mer än livet, dig ska jag älska hela livet!

I kassan på Konsum

Står i kassakön på Konsum superstressad med Lilla och Stora i bilen utanför. En krum gammal gubbe med rollator säger att jag gärna få gå före honom. I nästa andetag säger han att han ändå har hela eftermiddagen på sig. Sedan kommer det. Min fru dog för tre månader sedan och jag har det ändå så ensamt. Och så hinner han berätta för mig att han bor i den närliggande lägenhetsområdet och där har de bott i samma lägenhet i 60 år. Den sista stroken hon fick var två minuter lång och tog hennes liv. Nu är han ensam kvar, med fiskpinnar och mazariner i rollatorns lilla korg. Så fort ett helt liv släcks och lämnar en människa ensam kvar. Så ensam att man låter andra gå före i kön, bara för att få samtala lite och dra ut på inköpsrundan. Då blir eftermiddagen lite mindre lång.

Lilla Lilla

Vi känner varandra ganska bra nu. Jag kan tolka dina ljud och uttryck. Vi börjar får rätsida på dygnet och jag vet nu att du behöver rapas varje gång du ätit, att du helst sover på sidan som ett L på sned och att du helst äter varannan timme. Du är väldigt tålmodig och kan vänta längre! Du vill ha något mot pannan eller runt huvudet för att somna när du är övertrött. Du är lugn och nöjd för det mesta, men två kvällar i rad har du för första gången under ditt livs sex veckor skrikit lite mer än ett enda "uäää" som annars hörts när bröstet är nära, men inte tillräckligt snabbt. De milda skriken har nog handlat om både hunger och övertrötthet eller så är det det s.k. femveckorssprånget som gör sig påmint, vi vet inte. Varannan dag är du lik Stora, varannan dag Mellan och däremellan har du ett helt eget utseende. Det händer att du faktiskt somnar på egen hand i vagnsinsatsen eller babysittern bara för att jag har fullt upp med dina bröder, som avgudar dig! Tänk att du kom till oss, just du, till just oss. Kärlek större än livet självt!

Ett av mitt livs alla soundtrack

Våren 1995 släpper kent sitt första album, "kent" och jag går den sista grundskoleterminen när skivan kommer och får lyssna på något som jag upplever som helt nytt. Som ingenting jag någonsin hört förut. Om och om och om igen lyssnar jag till "Blåjeans" och "När det blåser på månen" och jag vet inte då att jag 14 år senare ska få en son med namnet som albumets sista spår. Jag går klädd i pappas bröllopskavaj i brun smalspårig manchester och blåvita retrosneakers. Jag längtar efter att bli stor och spelar antagligen vuxnare än vad jag är när jag sitter på stadsbiblioteket och skriver ett arbete om Moa Martinson i svenska. Eftersom jag inte har så mycket pengar har jag bandat kents album från en kompis skiva och jag ertappas där på biblan med freestylelurar i öronen av min svensklärare. Jag blir senare övertygad om att det därför min femma i svenska ryker. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag tröstar mig i flera år med att det inte gör något för det handlar ju ändå om musik av kent.

Ett år senare, våren 1996, går jag första året på gymnasiet när "Verkligen" släpps och jag lyssnar fullständigt sönder "Kräm" med raderna "Jag vill ha din ryggrad här, fäst den i mig, jag är alltid tryggast när, du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån..."  och sörjer första gymnasieförhållandet som tagit slut redan under höstterminen. Jag har en hemsydd väska i möbeltyg och utsvängda jeans. Jag åker till USA med familjen för att hälsa på min farbror och firar där min sjuttonde födelsedag och jag lyssnar på kent (och Alanis Morrisette) i mina lurar, och under sommaren spelar de på Hultsfredsfestivalen och vi är där, både hon som lät mig banda skivan och han som gjorde slut med mig.

Ytterligare ett år senare, 1997, kommer "Isola", det album som många, flera år senare hävdade, är deras bästa. Jag träffar Mannen och lider inte längre av olycklig kärlek, så denna release går relativt obemärkt förbi i livet just då. När jag går på universitetet ungefär fem år senare så blir "Celsius", den låt jag alltid gör mig i ordning till hemma innan förfesten.  Och "747" kommer för alltid vara en av de bästa, verkligen bästa, låtarna med rader som "Du är värd att dö för, ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still" som liksom fångar själva essensen av kent. Utanförskapet och att kunna ta revansch från underläget. Och så kärleken ovanpå det!

Under mitt första år på universitetet kommer 1999 "Hagnesta hill" med ett litet nytt sound och jag finner vänner som älskar kent lika mycket som jag. Vi lyssnar sönder "Kungen är död, "Kevlarsjäl" och "En himmelsk drog".  Följande år släpps "B-sidorna 95-00" och jag sitter på golvet på förfester i studentlägenheter och dricker billigt rödvin och av någon konstig anledning så blir en nära vän förälskad i mig trots att jag är tillsammans med Mannen sedan tre år tillbaka. Låten "Chans" påminner om den tiden med rader som "Och i ett ögonblick då allt står still så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt, så får jag en chans att ge dig allt det du aldrig haft. Men var för feg. Det finns ett enkelt svar. Du är varm när jag är kall. Du tar så lite plats. Jag tar all." Låten "Spökstad" beskriver uppväxten i hemstaden med rader som "Jag är född i en spökstad, där alla vet att jorden är platt. Jag växte upp i en spökstad där torget blir ett slagfält varje natt. En dröm för dej, en dröm för oss som längtar efter nån som håller om oss hårt. En lögn för mej, en lögn för oss som väntar på svaret som vi aldrig kommer få. Tror du att kärleken är som sångerna vi hör?" Men avgjort bäst är ändå "Utan dina andetag" som blivit låten som sjungits på såväl vänners bröllop som på efterfester, med rader som "Jag vet att du sover känner värmen från din hud, bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu. Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så. Jag kan inte ens gå utan din luft i min lungor, jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag. Min klocka har stannat under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi, inuti är du fjäderlätt och vit. Och utan ett ljud mitt hjärta i din hand. Har jag tappat bort mitt språk, det fastnar i ditt hår." Kent spelar i studentstaden och vi är där, vi som sitter på golvet och dricker billigt rödvin.

Sedan blir jag vuxen tillsammans med Mannen som lär sig att tycka om kent och som älskar "Vapen och ammunition" som kommer 2002 med låtar som "Socker" och "Kärleken väntar" och sist men inte minst, det som kunde vara Sveriges nationalsång "Sverige" med rader som "Sverige, Sverige älskade land, en tiger som skäms, jag vet hur det känns. När allvaret har blivit ett skämt, när tystnaden skräms, vad är det som hänt? Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är. Duka din veranda till fest, för en långväga gäst, till landet "Lagom är bäst". Vi skålar för en midsommar till, färskpotatis och sill, som tiden stått still." Jag ligger i en solstol på Kreta på familjesemester med mamma, pappa och mina syskon och har albumet i lurarna och lyssnar hela tiden.

Tre år senare är jag verkligen vuxen och 2005 kommer "Du och jag döden" med låten "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" som kunde varit skriven om mig och Mannen då vi sju år tidigare tog studenten tillsammans. Hela texten är helt fantastisk men nöjer med mig raderna om oss: "En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du och jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem". Jag ser vår skola framför mig, jag ser oss, tydligare än något annat.

Det blir 2007 och "Tillbaka till samtiden" släpps. Min musikkonsumtion har blivit digital men jag köper ändå albumet och går på en magisk spelning i Globen med en studentkompis som flyttat till huvudstaden och ger mig en biljett i present. Han är namne med bandet och jag minns att jag grät större delen av spelningen och att jag ringde upp min skrivbordskompis på nya jobbet i hemstaden och lät honom höra 747 med värdelös mobiltelefonsljudkvalité. "Tillbaka till samtiden" har många sjukt bra låtar, med textrader som berör, "Du har tänkt allt som sagts om mig. Du kan tro allt du hört om mig. Du kan ställa frågor om sanningen. Finns det en eller finns det tusen?". Jag rastar vår nya hund, med albumet i lurarna och går gatorna i hemstaden upp och ned och lyssnar, lyssnar, lyssnar.

Jag köper "Röd" som släpps 2009, och lyssnar på "Taxmannen" på repeat men där någonstans går kent och jag skilda vägar. Jag har blivit mamma och har ett barn som hoppar i hoppgunga mellan sovrummet och vardagsrummet. Jag lyssnar, men inte som förut. Inte förrän "La Belle Epoque" kommer på albumet "Tigerdrottningen" 2014 så hittar vi varandra igen. Jag lyssnar mest på de gamla låtarna och de gamla skivorna.

Kent är verkligen bandet jag blivit vuxen med, från osäkra tonår till säkra barnfamiljsår. Oavsett känsla och sinnesstämning finns alltid den rätta låten, med de rätta textraderna. Självklart kommer jag att försöka få biljett till deras avskedsturné. I någon svensk stad.

8 mars

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Egentligen sammanfattas allt väl av Sveriges övergripande jämställdhetspolitiska mål:

• En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
• Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
• Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Rätten att få vara precis den man är utan att dömas, vilket såklart gäller både kvinnor och män och alla andra. Att kön inte behöver vara det ena eller andra utan hela spektrat.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Likhetsfeminismen, d.v.s. vi är mer lika varandra än olika. Biologin förklarar inte de orättvisor som finns.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Särartsfeminismen. Nej, orättvisorna upphör inte för att kvinnor anses bättre/gulligare/snällare eller för att vi bestämmer att om vi bara uppvärderar cupcakesbakandet så går allt bra. 

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En enad front – åtminstone i vissa sakfrågor – hade kanske kunnat åstadkomma verklig förändring.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Kronlöf-systrarna! De är smarta och roliga och jävligt vettiga. Den sextonde mars är de tillbaka i SVT. 

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– "Var besvärlig, ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt." Karins Konstgrepp

Mäktigt, så mäktigt

Easy

Shoulder to shoulder
I know it could be easy
Now keep your head up, walk with me
I know it could be easy
What would the world be, 
if we let it be just fine
What would a smile be, 
if not a tear sometime
And call it a lesson learned
[...]
I'd rather fail on my own turf
Than follow you and you burn
I'd rather fail on my own turf
And call it a lesson learned
I'd rather fail on my own turf
Than follow you and you burn

Hard time
Hard time forgiving
Even harder forgetting
Before you do something
You might regret friend
Hard time forgiving
Even harder forgetting
Before you do something
You might regret friend
[...]
This time I will be
Louder than my words
Walk with lessons
Oh, that I have learnt
Show the scars I've earned
In the light of day
Shadows will be found
I will hunt them down

Vad-listan

Vad stressar dig? 

Jag blir mest vardagsstressad när saker kör ihop sig eller när jag upplever att inget av barnen lyssnar ett endaste dugg, vilket egentligen handlar om mina egna tillkortakommanden med otydlighet och kommunikationsbrist. När man ska passa en tid eller få ut familjen ur huset med borstade tänder och strumpor på fötterna innan någon börjar bråka.

Vad ska du göra ikväll? 

Mello med sexåringen? Äta någon slags middag och bara slappa i soffan tror jag.

Vad är svårt? 

Fostra barn i den här jävla världen. Skydda dem från sorger och bedrövelser, samtidigt som de behöver uppleva ett visst mått av det.

Vad är lätt? 

Baka bröd, göra slut på pengar, slösa bort tid på sociala medier.

Vad blir det för middag idag? 

Det blir nog resterna från gårdagens "Flygande Jacob".

Vad vill du göra mer? 

Umgås med vänner, orka bjuda hem folk, läsa romaner, ha en stil.

Vad går du igång på? 

Allt möjligt, orättvisor är väl det som triggar mitt engagemang mest. 

Vad gråter du av?  

Världens alla orättvisor. När barn far illa. Människor som tvingas fly över Medelhavet i sjöodugliga båtar för att ge sina barn en framtid. 

Vad gjorde dig arg senast?

Försäkringskassans ständiga trassel. I-landsproblem for sure, men orka. All rasistisk skit som fyller kommentarsfält. Sverigedemokratskit som står mig upp i halsen. Hur i helvete kan folk vara så fullständigt pantade att de inte förstår vad det partiet egentligen vill? 

Vad åt du senast? 

Mannen serverade mig just en skål med russin och nötter.

Vad är fånigt? 

Det är mycket som är fånigt. Vuxna människors irrationella rädslor och bristande källkritik. Bara i morse läste jag i lokalblaskan att misshandelsfallen halverats i centrum de senaste tio åren, ändå vill idioter starta medborgargarden, av enbart rasistiska skäl, men de verkar de inte ens själva förstå.

Vad är gott? 

Ost, rödvin, charkisar, grönsaker med vinegrette, avokado, grillat kött, grillad fisk, grillade grönsaker, hemslagen bea, lösgodis, snacks, kladdkaka. Te med mjölk och vitt bröd med prästost och marmelad. Frukost!

Sömnlistan

Gör som Dobre Futro och delger mina sömnvanor.

När brukar du gå och lägga dig?
Kl 23-midnatt, men helst innan. På fredagar somnar jag alltid i soffan.

När vaknar du?
Helst runt sju-åtta, men vardagar måste jag gå upp 06 för att hinna med allt. Så egentligen borde jag somna kl 22 för att vakna utsövd.

Är du morgonpigg?
Nja, men vi har ändå bytt roller Mannen och jag. Innan barnen låg jag alltid och drog mig, nu är det han som gör det av någon outgrundlig anledning.

Vad finns på ditt nattduksbord?
En tub Locobase, LdB Bodylotion, L'Occitane läppbalsam, stearinljus, Kristina Sandbergs trilogi, Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort", Nadifa Mohameds "Förlorade själar", Gudrun Abascals"Att föda", "Vänta barn på nytt" från MVC och Petra Krantz Lindgrens "Med känsla för barns självkänsla".  

Vad gör du i sängen innan du somnar?
Jag önskar jag kunde säga läste en bok, men mest roligt ammar jag nu, samt scrollar flödena på Fejan, Insta och Twitter eller lägger ett Wordfeud-ord.

Vilken låt är allra bäst att somna till?
Oj, svårt, jag skulle säga något med Anna Ternheim, Sophie Zelmani eller First Aid Kit.

Hur är din säng bäddad?
Vi viker täckena lite snyggt och slänger på fårskinn vid fotänden. Vi har ett överkast som vi ibland använder på helgerna.

Vad är ditt bästa sova gott-tips?
Mörkt, svalt sovrum, regelbundna sovtider och tystnad.

Hur sover du egentligen?
Jag sover gott! Älskar att sova, somnar oftast fort p.g.a. tröttheten. Som stressad lärare vid terminsslut, gravid med foglossning eller nattammande spädismorsa sover jag ju mindre bra, med många uppvak. Kan börja gråta om jag måste vakna eller om jag inte kan sova där mitt i natten fast jag är sjukt trött. 

Vad har du på dig när du sover?
Någonting, pre-kids bara trosor, nu alltid nattlinne eller pyjamas eftersom man inte sällan är uppe och hämtar något barn eller förflyttar sig nattetid till någon annan säng.

Hur är din sovfrisyr?
Ibland sover jag till och med med knut. Annars bara rufs. Luggen förtjänar ett eget kapitel.

Vad har du för säng?
Vi har en 160 cm IKEA-säng som jag köpte 2005 för min första lärarlön. Den är verkligen 160 cm bred vilket har varit lite jobbigt vid flyttar. När vi flyttade till Sockerbiten fick vi hissa upp den till vårt sovrum via balkongen eftersom den inte gick att bära upp i vår trappa. Förmodligen borde vi köpa en ny ur fräschhetssynpunkt, men det får bli om några år då ingen tänker kissa/snora/spy i sängen mer.

Vad gör du mitt i natten?
Sover förhoppningsvis, annars ammar...

Hur gör du för att få ett mysigt sovrum?
Vi renoverade vårt sovrum förra året, eller var det förförra? "Eldblomma" på väggen, doftpelargoner i fönstret, en skön, inbjudande säng, familjebilder på väggarna och stearinljus ibland.

Vad är det konstigaste stället du har sovit på?
Ingen aning, i bilens förarsäte längs franska motorvägen när jag skulle hålla vakt? Kommer inte på något "konstigare".

Som om hon alltid funnits

Tänk om man kunde stoppa tiden. Så tänker jag flera gånger om dagen, och Stora sa samma sak. Som allting är just nu, så vill jag att det alltid ska vara. Minus dubbelsidiga öroninflammationer på både Stora och Mellan och därmed dubbla Kåvepeninbattles.

Lilla Lilla verkar vara en högst nöjd liten människa som äter och sover och äter och sover. Vissa nätter är lite stökigare än andra med flera uppvak och nya blöjor och ombyten, men i natt bara ett enda och aldrig något skrik. Hon ammar ju förstås, men det funkar bra liggandes i sängen. Hon plirar på oss förnöjt under sina vakenstunder och ler mot den som har tid att vänta lite. Hon har vänt i vikt och jag har mat till ungefär fem bebisar så att nu väntar jag bara på att det ska balanseras lite.

Vi gör inte många knop, hänger hemma i soffan och gick en promenad i helgen. Ungefär så. Fullt tillräckligt. Vi sitter här och stirrar lyckligt på den lilla människa som nu är en självklar del av familjen, som om hon alltid funnits, bara en vecka gammal.

Busy mum

Jag är fan inte klok. Kom hem från BB efter lunch med världens finaste och lugnaste bebis. Glada, men sjuka, storebröder har cirkulerat runt henne tills de somnade, senare än vanligt såklart. Pappan har servat och serverat. 23.00 har jag lämnat in fyra sidor kandidatuppsatsplan.

3,7 kilo ren kärlek

När jag skrev inlägget nedan anade jag föga att jag redan före midnatt i ett badkar skulle föda vår dotter efter tre krystvärkar. Vi åkte in till förlossningen efter "Veckans brott" så att jag skulle kunna få en sovdos medicin för lugn natt som skulle ge ork att möta nästkommande dag. Jag hade "mesiga" värkar var tredje minut under hela Kvarfordt och GW:s program så jag såg inte så mycket av själva programmet. Väl på förlossningen visade det sig att jag var fem centimeter öppen och inte alls skulle sova. Jag erbjöds ett varmt bad och inget kändes mer lockande för att slappna av och se vad som hände. Det som hände var att jag slappnade av "lite väl bra","dök" i värkarna, sippade kalla drycker och visualiserade den där hängmattan jag lärde mig visualisera för första gången när Stora skulle födas och bara efter en tre kvarts badande kände jag plötsligt att jag ville krysta. Barska undersköterskan försökte slita upp mig ur badet, men det gick inte. Knästående i badkaret kom hon, vår mörkhåriga alldeles fantastiska dotter. Magiskt. Overkligt fantastiskt. Nu vilar vi upp oss på BB och tror på hemgång imorgon lunch.

Världens längsta latensfas?

Men det var värst vad detta skulle dra ut på tiden. 40+4 och pinvärkar sedan klockan 19-20 igår. I morse kom de så tätt att jag tänkte att nu måste det väl ändå hänt något, men icke. Ett par timmar på förlossningen i ctg så fick vi i alla fall veta att bebis mår bra, men att förlossningen inte riktigt är igång ännu. Blev mottagen av hon som tog emot Stora och som var med vid Lillas inställda vändningsförsök. Hon är helt fantastisk och sa att jag nog borde föda idag eller kanske imorgon. Men nu vet jag inte längre. Vi fick veta att bebis ligger i s.k."instabilt fosterläge", så det gäller att skynda sig in när det gäller menade de. Jag som trodde det gällde i morse, annars hade vi ju inte åkt in, hur ska jag veta? Jag trodde trean kom som ett brev på posten, att jag skulle veta när det var dags, att det skulle vara dags för längesen och att förlossningen om möjligt skulle bli ännu enklare än med tvåan, men nej, så är det alltså inte. Från värkar med 3-4 minuters mellanrum i natt sitter jag nu här och bara väntar. Bebis ligger fortfarande högt upp och hon kunde bara med ansträngning känna toppen på huvudet. Nu är det allt mellan en kvart upp till nästan en timme mellan värkarna. Hoppas att det här inte blir långdraget. Det här är bara jobbigt. Redan nu.

Kom ut nu!

Nähä, knappt fyra timmar av detta dygn, så det verkar väl som att jag kommer att gå över för första gången. Bara att gilla läget. Inget jag kan göra något åt, men nu får hen verkligen gärna komma ut snart för jag orkar inte bära den här magen.

Denna vecka har jag övat mig på lämnings- och hämtningskarusellen som jag sedan ska fixa i sällskap med en liten människa som kommer att äta och behöva nya blöjor lite när som helst hela tiden. Det blir en utmaning. Stora går kl. 8-12,  fem dagar i veckan och Lilla (som snart inte är Lilla utan Mellan) går kl. 9-14, tre dagar i veckan. Det ger mig ett dagsschema som innebär:

8.00 (Kan oftast fixas av pappan)
9.00 (tar för mig i gravidtakt ca 45 minuter i anspråk)
12.00 (tar ca 15 minuter, om allt går smidigt)
14.00 (tar ungefär 30 minuter i anspråk)

Då är jag ändå väldigt tacksam för att vi bor väldigt nära förskola och skola. Men jag kommer inte hinna göra så mycket mer om dagarna förutom att vara nära den lilla människa jag längtar allra mest efter att träffa nu. Vem är det? Kom ut nu!

Veckan har i övrigt inte inneburit någon större produktivitet. Läst en roman på ett par timmar inför söndagens bokklubb, om jag nu kan vara med. Annars har jag mest Netflixat Carrie Bradshaws ungdom. Har dock lyckats "matchmake:a" ihop två människor som ska gå på sin första dejt på måndag. Samt lämnat förslag till en "ganska finfin" praktikplats åt en rektor från Aleppo som gärna vill träna sin svenska så aktivt som möjligt "in action" så att säga, SFI räcker inte. Praktikplatsen tackade ja! Jag är mycket nöjd!

Bespara mig dessa omsorger

Jag har inte skrivit en rad om övergreppen kring nyår och debatten som följde. Alla, och jag menar alla, övergrepp är vidriga och ett uttryck för hur en del män tycker att de har självklar rätt till kvinnors kroppar. Det finns inga ursäkter, aldrig någonsin. Det spelar ingen roll vem förövaren är. Jag trivialiserar inga övergepp, men jag blir så less på de krafter som plötsligt engagerar sig i dessa frågor, liknande det jag skrev tidigare i höstas när det gäller oskuldskontrollerna, som i nästa Facebook-inlägg hoppas att "feminazi-horan ska bli påsatt och avrättad". Bespara mig dessa omsorger eftersom det ändå inte är kvinnorna ni bryr er om, utan att plocka rasistiska poänger.

Jag blev både förvånad och inte när det för en del män gick upp för dem hur kvinnors situation i det offentliga rummet ser ut. Hur kvinnor anpassar hela sitt rörelsemönster, sina utekvällar, sina krogbesök efter ovälkomna händer, förslag och ord. Vilka vägar vi väljer hem. Det är liksom normaliserat. Och att påtala att (vissa) svenska män ingår i detta, är inte att trivialisera eller relativisera övergrepp, det är att nyansera verkligheten. Även om jag utgår ifrån att kvinnors fri- och rättigheter naturligtvis avspeglar sig i kulturen och att ja, många svenska män självklart betydligt mer jämställda. Men vi har också problem, och de är inte få. Jag citerar min nya vän C: "Hand upp alla tjejer som aldrig fått en oönskad hand på rumpan, en kommentar om sina bröst eller vad någon vill göra med dem, aldrig känt en kropp som plötsligt juckar mot ens baksida när en dansar på dansgolvet eller som aldrig varit med om att påstridiga puckon vägrat backa förrän du bett en killkompis agera pojkvän. Ni måste ju vara jättejättejättemånga eftersom den här bristande respekten för kvinnor och deras kroppar tydligen är ny och "svenska" män alltid är respektfulla."

Och så ligger jag här i soffan, i sviterna efter vinterkräkis och slötittar på Carrie Bradshaws ungdom och hur hon i en limousin med en Manhattan-kille måste freda sig från hans tankar om att att ha sex. En överklass-dude som gärna vill ligga där och då och när Carrie tydligt markerar sin vilja frågar han om det är hennes grej. Och hon undrar vad för grej:

"Att fresta en kille och sen säga nej!"

Carrie förklarar att hon är oskuld, vilket han säger är "coolt" för honom. D.v.s. han godkänner henne, när hon svarar:

"Ursäkta, men det handlar inte om att det ska vara lugnt för dig. Det handlar om mig och vad jag vill" 

och lämnar limousinen och återvänder till skoldansen. Detta är ju helt sjukt, jag är så trött på den skeva synen på killars och tjejers sexualitet, hur normaliserat det liksom är.

Det blir aldrig som man tänkt.

Jag skulle ligga på soffan och äta praliner tills bebis behagar att komma ut. Läsa böcker och se intressanta serier. Istället hänger jag med ett spann bredvid sängen och orkar bara kolla "Carrie Bradshaw diaries" om SATC-karaktärens tonår i Connecticut på 80-talet. Jag önskar mig Coca Cola och att Mannen slipper detta. Jag lär ju vara frisk till förlossningen, men vad gör man om han är sjuk? Jag vill ju inte föda ensam, men inte med någon annan i hela världen heller.

Hej vecka 40!

Idag 39+1, om det blir som med Stora så sker det i morgon, om det blir som med Lilla på onsdag, om vi går efter ultraljudsberäkningarna. Om man går efter mina egna beräkningar så kom Stora på exakt rätt dag och Lilla en vecka för tidigt. Fina kollegan som kom tillbaka efter föräldraledigheten med sin trea berättade dock att hon gått över en vecka med sin trea trots att de tidigare två barnen kom innan utsatt tid och att det krävdes hinnsvepning för att få igång det. Hu!

För mig får det gärna ske både meddetsamma, med hänsyn till foglossningen och nervdomningar, men också senare i veckan så att jag kan få några dagar av att vila i min ensamhet. Just nu känns ensamhet som det jag behöver allra mest. Jag vill helst inte träffa någon alls. Inte behöva anstränga mig något för någon annan över huvud taget. Jag vill inte behöva vara trevlig. Det räcker med att jag måste skärpa till mig inför mina barn och min man.

24. En bok jag hoppas få i julklapp

Jag visste ju att julklappsboksönskningar var utsiktslösa. Men jag hade gärna hoppats på Lisa Bjärbos kokböcker "Mera vego" eller "Ännu mera vego" eftersom det är vad det här hushållet behöver.

23. Hundöra eller bokmärke

Oftast hundöra, särskilt i mina egna böcker och särskilt i pocketböcker som i stort sett är det enda jag läser i och med det praktiska oömma formatet. Men visst i biblans böcker försöker jag skärpa till mig och använda bokmärken, och då tar jag vad som finns till hands, en hårsnodd, ett kvitto eller en papperslapp.

22. En bok med en riktigt bra twist

Utan att spoila twisten så säger jag [SPOILERALERT] Dennis Lehanes "Patient 67".

21. En bok med fantastiska miljöbeskrivningar

Miljöbeskrivningar är ju en anledning till att läsa böcker istället för att se film. För möjligheten att skapa sin egen film inne i huvudet, för möjligheten att själv uppfinna och framställa miljöerna. Jag kan omöjligt nämna en enda bok. Men jag gillade verkligen Fridolins skildringar av det framväxande Malmö under första hälften av 1900-talet. Hur människorna från landet tyckte att HSB-lägenheterna var för fina och rena, hur drängen som fick följa med till stan bad om att få sova i ett uthus på gården, för det kändes som hemma.

20. En författare jag beundrar

Hans namn återkommer ständigt. Jonas Hassen Khemiri. För hans berättelser, språk, eftertänksamhet, sätt att möta läsare och speciellt unga människor som mina elever.

19. En julklappsbok

Jag fick faktiskt inte en endast bok i julklapp. Vi har avskaffat julklapparna och har istället en julklappslek där temat tidigare visserligen varit pocketböcker, men som vi nu bytt ut mot ätbart med hänsyn till en julfirare som nu i 90-årsåldern inte längre fixar de små bokstäverna. Min man förärades dock en hög födelsedagsböcker som jag själv velat läsa egentligen.

John Williams - Stoner
Richard Ford - Kanada
Dan  Josefsson - Mannen som slutade ljuga
Arnaldur Indri∂ason - Nätter i Reykjavik

När jag lämnade bokhandeln med mina paket förbannade jag mig själv för att oreflekterat ha valt böcker enbart av manliga författare.

18. Läskigaste boken jag läst

Jag tänker direkt på Mats Strandbergs "Färjan", som jag läste nu i höstas. Hu! Jag är vanligtvis en sådan som inte ser läskiga filmer eller böcker. Jag tycker liksom att verkligheten är nog läskig än att man behöver tillgripa "fantasy", men den var verkligen bra. Och läskig. Jag tror att jag vågar se filmen.

17. Första läsupplevelsen

Jag har läst så länge, och så mycket, att jag inte kan minnas min första läsupplevelse. Jag har många minnen av barndomsböcker att jag inte kan peka ut en specifik bok. Jag minns mest mina mellanstadiesomrar då jag fullkomligt slukade bok på bok. Jag läste säkert en bok om dagen och besökte stadsbiblan varje vecka för att släpa hem nya böcker. Fantastisk ungdomslitteratur, alltifrån "Trälarna" till "Godnatt Mr Tom" och mycket om "hjärta och smärta" som "Karusell och kärleksbrev"-serien. Jag kan inte alls minnas vad de böckerna handlade om, men jag kan framkalla känslan. Jag vet precis hur min säng kändes när jag låg där och läste, urtvättade småblommiga lakan och en plansch på väggen med en onaturlig solnedgång och en svart silhuett av en man och en kvinna. Innan det stora livet började.

16. En bok med ett superfint omslag

 Lika vacker som Jonas Hassen Khemiri är, lika fina tycker jag att hans böcker är. Okej, nästan. De är inte bara fantastiska på insidan utan även till det yttre...

Det lättaste och det svåraste

Är det någonting som skrämmer mig i föräldrarollen är det att jag, gudförbjude, någon gång skulle förlora samtalet med mina barn. Så många ungdomar jag träffar som inte kan prata med sina föräldrar alls. Det är både lätt och svårt att vara småbarnsförälder, svårt för att man är fullständigt ockuperad mest hela tiden, ens kropp, ens tanke, ens tid. Allt. Det är lätt för att ens makt är så stor, barnen är så fullständigt förtrollad av den man är och de litar fullständigt på allt en gör och säger.

Det märks ju redan som förälder till sexåringen hur ens inflytande minskar, hur skolan och alla de han möter där kan ha en större påverkan och jag hoppas innerligt att den grund vi lagt ska vara tillräcklig att stå på och utvecklas i från. Läste den gode Juul imorse när jag vaknade och han skriver så klokt hur föräldrar ska vara barnens "sparringpartner".  Nedan följer några kloka resonemang ur artikeln om att vara just sparringpartner.

"Det säkraste sättet att göra det på som förälder är att ge uttryck för vad man själv tycker, tänker och vill utan att förvänta sig att barnet ska tycka, tänka och vilja detsamma. Med andra ord handlar det om att vara ärlig och kärleksfull gång och om att vara trogen mot sig själv och ge den andra samma möjlighet." 

"Det är inte någon stor skillnad mellan att vara en bra sparringpartner åt sitt barn och att ge sin vuxna partner ett fruktbart motstånd. I ingetdera fallet handlar det om att få rätt eller att få sin vilja igenom. Det handlar om att uttrycka sig själv på ett sätt som gör intryck, och om att bli tagen på allvar." 

"En av de allra viktigaste förutsättningarna för att man ska bli tagen på allvar som förälder är naturligtvis att man kan konsten att ta sina barn på allvar. Dessutom måste man avhålla sig från att kritisera, förlöjliga och göra ner barnen och deras synpunkter." 

"Som föräldrar glömmer vi ofta hur överväldigande mäktiga vi ter oss i barnens och de ungas ögon. När de står där framför oss med all sin ungdomliga råstyrka och slungar hela sitt motstånd och skenbara förakt rakt i ansiktet på oss, glömmer vi att vi fortfarande representerar den oinskränkta makten och att det handlar om mycket starka känslor hos den som vill markera sin egen individualitet." 

"Det finns till exempel en gammal tradition som innebär att föräldrar visar sitt intresse för barnen genom att fråga ut dem om deras göranden och låtanden. Många föräldrar fortsätter med det långt efter det att barnen har slutat att ge meningsfulla svar." 

"På samma sätt blir vi tvungna att ge upp vuxenrollens traditionella besserwisserattityd. Vi 
måste byta ut den tydliga undertonen av att det är ”för ditt eget bästa” mot mycket mer personliga markeringar och uttalanden. Vi måste lära oss att uttrycka vilka vi själva är och vad vi står för i stället för att tala om för barnen hur de borde vara." 

"Jeg kunne affugte min kælder med ham derinde"

Jag är helt tom efter "Rita". Saknar något som fångar mig, något som jag hela tiden längtar efter att titta på. Jag måste läsa en bok, tror jag. Klämt tre timmar av "Rättegångspodden", men skulle vilja fastna i och se en bra nordisk serie. 

Kom på att jag i min listning över medieåret 2015 glömde bort både norska "Frikänd" och norska "Mammon". Något i den stilen skulle jag vilja se, för något som "Rita" finns nog inte... även om jag läst mig till att det gjorts en spin-off-serie om karaktären Hjørdis. 

Fyra arbetsdagar kvar. Tretton dagar till BF.

Jävlar vad jag ska amma framför teven sen.