Svensson, Svensson

1. Hur är du en riktig Svensson?

Villa, Volvo, vovve och kärnfamiljsmamma. Jobbar heltid med ett riktigt medelklassyrke och lever ett 8-17-liv med jobb och därefter fritidsaktiviteter. Men vi har tre barn, men å andra sidan verkar ju tre vara det nya två? Jag gillar verkligen trygghet!

2. Vad gör du direkt när du kommer hem? 

Kissar och klappar hunden.

3. Vilken tid går du och lägger dig? 

Aldrig i säng före 23. Klockan 22 är jag hur trött som helst, men lyckas aldrig komma i säng. Fastnar i sociala medier, nyheter eller sällskapar med Mannen som alltid kvällsjobbar vid köksbordet måndag-torsdag.

4. På vilket sätt är du tråkig? 

Jag lever ett ganska inrutat och "normigt" liv. Gör sällan något oväntat eller "för tokigt". Är ganska "lydig" och regelstyrd och representerar väl nån slags ordning eftersom jag har det yrke jag har.

5. Har du en Ove Sundberg i ditt liv? 

Nej, det har jag inte. Ingen snål granne eller så, haha. Ingen i grannskapet som jag undviker. Ingen som lånar saker utan att lämna tillbaka. Men det finns en pappa till ett barn i min närhet som kan vara omständlig och påfrestande att prata med eftersom vi verkligen inte delar verklighetsbild med varandra och han alltid måste klaga på helt irrelevanta saker i våra respektive barns gemensamma vardag.

6. Hur ser dina fredagkvällar ut?

Alltid middag med familjen, eller tillsammans med en annan familj. Fredagsmys är i vår familj aperitifen innan middagen då vi hänger vi köksön och jag i princip alltid dricker ett glas vin. Vinet innan maten tycker jag är det godaste. Barnen vill alltid se något gemensamt teveprogram typ "Bäst i test", då käkar vi alltid choklad.

7. Mello?

Tittar jag på eftersom Lilla och Mellan älskar det. Vi hjärtröstar och följer nästan varje deltävling minutiöst och gör Spotifylistor som det lyssnas på i bilen. Vi gillar typ alltid vinnarlåten, men ville egentligen att någon annan skulle vinna.

8. Om du hade levt ett helt annat liv?

Då hade jag bott i en större stad och jobbat mer kreativt. Jag kanske bara hade haft ett barn och hade haft råd att resa mer och äta mer ute. Jag hade gått på mer utställningar och föreställningar och hunnit umgås mer med andra människor. Jag hade haft ett yrke som gjorde att jag orkade engagera mig mer socialt på min fritid. Eller så hade mitt yrke medgett distansarbete och att jag då kunde bo på landet och ha höns och fler hundar...

Dumma vuxna!

Igår kväll på hemvägen från dykträningen hittar Mellan och Stora en överförfriskad dam som ligger på marken mitt på gatan i mörkret. De stannar och frågar om hon behöver hjälp. Hon har slagit sig illa och kan inte resa sig, än mindre stödja på benet. Enligt egen utsago har hon druckit fem öl. Mellan och Stora försöker hjälpa henne och de får hjälp av en äldre tonåring som stannar till. Tillsammans ringer de 112 från tonåringens mobil. Eftersom damen inte vill eller kan uppge sitt personnummer vill ambulansen inte komma. 

Flera vuxna passerar och stannar till men hjälper inte till. En ger tummen upp inifrån sin bil och kör vidare. Mellan berättar att han hade skämts för mig om jag gjort som kvinnan som kom ut från sitt hus utan jacka och gick in igen med anledning av att hon fryser. "Hon såg oss, men hon valde att inte hjälpa". Hur förklarar man det för sina barn. 

Hallå vuxenvärlden vad är det för fel på er?!

De hjälper henne hem. Släpar henne med sina tonåringskroppar efter bästa förmåga. Stora, Mellan och tonåringen baxar henne hem tre kvarter. Tre trappor upp. Mina fina barn! De gör som jag har lärt dem göra, hjälpa till och göra det man kan för en annan människa. De kommer hem 1,5 timme senare än vanligt alldeles uppjagade. Förvånade över att ingen ambulans ville komma, förfärade över att vuxna väljer att titta bort. 

Hur ska jag ens förklara för dem hur dumma i huvudet många vuxna är och att det de gjorde är precis vad vuxna borde gjort. Hjälpt en medmänniska i nöd! 

"Hon hade två bag-in-box:ar på köksbordet mamma, tror du att hon har alkoholproblem..." Möjligt, men det största problemet hon har, och vi har,  är att inte medmänniskor vill hjälpa. 

Mina barn gjorde det jag förväntade mig av vuxna, men de är just det, barn.

Just nu:

… läser jag "Dillstaligan och fängelsekuppen" för Lilla. Ska plocka en ny i högen på min sänghylla.

… ser jag på "Harry & Meghan" på Netflix, men väntar på "Händelser vid vatten" som kommer på SVT i morgon. Just sett klart "Hästryttarna" på Tv4Play.

… lyssnar jag på "Brottskod 06", Sveriges Radios senaste ljuddrama. Taylor Swift när jag cyklar till jobbet.

… längtar jag efter våren, ljus och värme men innan dess fredagsmys med familjen: Fuet och Zinfandel.

Årsbokslut 2022

Det är lätt att glömma att även detta år präglades av Covid-19. Jag inledde januari med Covid och hela familjen var sängliggande efter jullovet i olika konstellationer. Januari innebar att Mannen och jag rev ner tapeter i trappan och hallarna nere (väggar som vi fortfarande inte tapetserat). Vi utflyktade i pandemins tecken i alla väderstreck väl tillfrisknade. Vårterminen inleddes, den sista på alla stadier för alla tre barnen. Lillas sista på föris, Mellan sista på lågstadiet och Storas sista på mellanstadiet. 

Februari inleddes med Lillas sexårsdag och det firades på många sätt, men kompiskalaset blev långt senare just p.g.a. C19. Vi gick på vernissage, såg på Mello och jag såg på Pørni! Sportlovet tillbringade vi i Stöten och väl där fick jag motta såväl elevs dödsbud som Rysslands anfall av Ukraina. Kärt Örebrobesök både på upp- och nedvägen.

Mars innebar första jobbfesten efter lättnader av restriktioner, drack drinkar på lokal och vin hemma. Mellan samlade in tusentals kronor i kvarteren till barnen i Ukraina. Jag köpte Dahliaknölar på en handelsträdgård och som jag grejat med dessa under året. 

April är släktens födelsedagsmånad så en hel del firande blev det. Solen kom och påsken tillbringades hemma med småkusinerna som fick livets första påskäggsletning. Det fikades, cyklades mountainbike i skogen och vi var mycket ute i skog och mark. Jag tackade ja till en samtalsklubb för mammor i området där jag bor och vågade mig iväg på en kväll med bubbel och snacks och har sedan dess varit en given deltagare vid alla tillfällen det getts chans. Jag firade min 43-årsdag med middag hemma och härliga vänner runt bordet.

Maj fler utflykter och en tonåring i huset! Tomaterna härdades och vi drack vin i grannars trädgårdar. Varje månad fram till och med maj badade jag i havet också faktiskt. Jag såg Heartstopper och njöt. Både av serien och av att vara vuxen. Så bitterljuvt. Åkte till Linköping med kompisar på ett lunch-till-lunch-häng och skrattade så att jag hade ont i magen. Äppelträden slog ut och barnen och jag tältade i trädgården.Potatisen grodde och planterades ut. Jag gick en seglarkurs för vuxna. 

Juni inleddes i Göteborg och en magisk helg med vänner på Hisingen och i skärgården. Det var nyp-mig-i-armen fantastiska upplevelser med sol och klippor. Vi sa hejdå till föris med tårtfest, hejdå till mellanstadiet med brännboll och hej till högstadiet med grillkorv och namnbingo. En massa föräldraaktiviteter samtidigt som Mannen seglade till Norge, det var honom vi lämnade av i Göteborg, men själva stannade vi kvar. Gästtoaletten fick ett golv. Studenttider och skolavslutningstider. Vemod, stolthet och kärlek om vartannat. Mellan fyllde 10. Midsommar på Öland. Stora fick livets första sommarjobb. 

Juli blev det och vi åkte på tältsemester till Danmark. Som alla Danmarkssemestrar så regnade det. Och det regnade MYCKET. Vi satt i tältet varje kväll och sörjde att vi inte ens kunde sitta utanför. Vi gjorde Legoland, Skagen och Nordsjöakvariet. Barnen bryr sig tack och lov inte om vilket väder det är, men vi undrar om vi någonsin kommer att få uppleva sol i Danmark. Vi konstaterade at tält är mysigt, men kanske en natt och inte flera på raken på själva semestern. Jag frös som jag aldrig gjort förut. Det var under 10 grader på nätterna. Vi köpte inte en segelbåt. Gästtoaletten fick tapeter. Vi drog till Gotland.Vi såg vår skorsten och murstock från insidan typ. Vi köpte inte en annan segelbåt heller.

Augusti och jag målade element och tak. Aktvitetsdag med en massa kvinnor ur olika umgängen, finskt musikquiz, rundpingis, karaoke och havsbad. Vi bytte stuprännor och stuprör. Kusinbröllop i Malmö. Skolstart för alla tre. Lågstadiet, Mellanstadiet och Högstadiet.

September och valdag. Politiskt deprimerad. Protesterna i Iran. En månad då vi letade svamp hur många gånger som helst, men hittade inga. Knappt en enda ens en gång. Dahliorna prunkade. Stadens pridefestival blev av. Tvättmaskinen dog och ersattes raskt. Firade 25 år med Mannen. 

Oktober. Kvinna.Liv. Frihet. Åkte till Norrköping med kompisar på lunch-till-lunch-häng. Småkusinerna hängde med oss här en helg. Jag bjöd in kvarterens mammor till samtalskväll och vi pratade om jämställdhet. Jag sa lite opolerat att jag hatar män, och fick de andra att sätta i halsen. Förklarade givetvis hur jag menade och jag hoppas och tror att de förstår. Jobbfest med livets maskerad på temat "What if" och jag gick som barnmorska. Höstlov med kusinerna och Halloween och kilovis med godis i fångstpåsarna. 

November. Pingis i köket, Tonårsliv och tonårsbråk. Sexårsliv och sexårsbråk. Lilla hade både gymnastikuppvisning och uppträdande på roliga timmen, det ena fick jag se och det var inte det jag helst hade velat se... Åkte till bror i Lund och gjorde både pubrunda, föreställning och fine dining. Avslutade med guidning  på kyrkogården relaterad till hans släktforskning. Snön kom och försvann. Advent med luciaövning och många brasor. 

December med teaterbesök och fikar i långa rader. Slutkörd på jobbet som vanligt. Julklappsinhandling och rejvfest i gammal byskola på landet. Musikhjälpen - veckan jag älskar! Lilla stod på scen som stjärngosse och välkomnade fyra klassers familjer helt utan darr på rösten. Julfest på jobbet med riktigt röjigt dansgolv med lajvband. Jul och nu snart nyår. Jullov med sovmorgnar, syskontjafs, pussel, likör och julgodis. 

Ett fint år på många sätt, men mest ett år som passerat, där alla blivit större eller äldre. Längre eller tjockare. Vardagen, som jag älskar den mest av allt ändå!!

What A Life

07.45 cyklar till jobbet så fort jag bara kan för att hinna möblera om innan eleverna kommer.

07.52 inser att jag glömt min matlåda

08.00 anländer skrivbordet, peppar en låg kollega

08.07 klar med ommöbleringen

08.10 prickar av 19 av 30 trötta gymnasieungdomar

09.34 lektionen är slut

09.36 tjafsar om sena ankomster i närvarosystemet

09.40 tillbaka vid skrivbordet 

09.41 chef hämtar mig och vill prata

09.45 med kaffekopp i handen slinker jag in på ledningsmöte

09.58 lämnar möte

10.01 lämnar kaffekopp i diskmaskin och möter uppstirrad vikarie som måste ha hjälp, resonerar med kollegor om hur hjälpa, löser biffen!

10.03 tar med mig vikarien

10.05 ringer sjuk kollega för att försöka hjälpa vikarie

10.10 måste lägga på och cykla till annan enhet

10.19 anländer till mentorstid, 23 av 27 på plats

10.20-10.48 fyller i enkät, diskuterar julavslutning, förhandlar fika, beslutar temadag, pratar om livet

10.49 går till annan skola för att köpa lunch

10.57 värmer djupfryst lunch

11.03-11.42 äter lunch och dricker kaffe med dator knät pga planerar lektion samtidigt

11.45 anländer klassrum och prickar av 24 av 27 elever

11.52 startar upp seminarier i intilliggande lokal, lyssnar på välförberedda elever som examineras i olika grupper jag satt samman

13.15 avslutar lektion

13.16 skriver ut papper och hjälper vilsna elever (jag inte känner) att skriva ut

13.23 tillbaka i klassrum

13.25 startar ny lektion, samlar in mobiltelefoner, läser poesi, gör drama- och argumentationsövningar, lyssnar på tal och skriver

14.55 lektionen slut

14.57 tröstar ledsen elev som gråter

15.28 plockar ihop

15.43 säger hejdå till kollega som behövt hjälp och bollplank

Timmar med jobb kvar.

What A Life!

Missa inte "Druk" som nu finns på SVTPlay! ("En runda till", på svenska) Slutscenen, alldeles magisk, lägger jag här:

H

Hösten 2010 började jag på min nuvarande arbetsplats. Där fanns en kvinna, H,  några år äldre än jag som jag iakttog och förstod brann för samma frågor som jag. Genus och jämställdhet. Jag kanske hade fler akademiska poäng i genus och mer på fötterna i mina resonemang p.g.a. politisk redan som femtonåring, jag kunde mer, men jag fattade såklart tycke för henne trots att hon många gånger gjorde sig obekväm med kollegor p.g.a. extremt rättvisepatos. Jag lyssnade mycket på henne där inledningvis där hon dömde ut den ena kollegan efter den andra. 

Våren samma läsår headhuntades hon och jag till en extrem problemklass som vi skulle få ordning på. Vi gavs rejäla lönepåslag som stack i ögonen på andra och där nånstans teamade vi ihop oss. Vi skulle ju få den värsta klassen skolan nånsin skådat. En klass lokalpressen omskrev i stort sett varje vecka ett tag. Vi fick gå dubbelt i vissa kurser och gavs både pengar och tid att göra något bra av det och det gjorde vi. Vi samplanerade och engagerade oss massor i den här klassen för att vända den. H och jag delade arbetsrum och elever. Vi tillbringade massor av tid tillsammans och började umgås en del privat. Både hemma hos henne och hemma hos mig.

Jag blev gravid, födde Mellan sommaren därpå och när jag kom tillbaka efter ett år hade jag fått andra uppdrag i ett annat arbetslag på skolan och H och jag var mest bara vanliga kollegor som möttes i lunchrummet, utvecklingssammanhang och på många möten. Vi fikade ihop ibland.

H å sin sida rekryterades till ett övergripande uppdrag en period och jobbade bara halvtid med mig som kollega och under min nästa föräldraledighet med Lilla så försvann hon från skolan. När Lilla var född kom hon hit en lunch och hälsade på. Jag minns att jag tänkte på att hon inte hade med sig någon present. Inte för att hon hade behövt det, inte alls, men när Mellan föddes överöstes jag och barnen med presenter. När jag tidigare fyllt år och bjudit in till middag kom hon med inte mindre ån tre fina presenter till mig. Jag anade att något skavde när Lilla var född, men jag fattade inget och jag stannade i min bebisbubbla. (Långt senare förstår jag att det kan ha att göra med att min Lilla är en flicka, hon mamma till tre pojkar.) Jag tror att hon under kommande månader upplevde stora förluster då båda hennes svärföräldrar gick bort, eftersom vi inte sågs varje dag var jag inte så deltagande i hennes sorg... 

Jag bjöds dock under den här tiden med till en feministisk bokcirkel och deltagare plockades från olika sammanhang, olika kommunala verksamheter. En bokklubb där vi drack vin och läste romaner och facklitteratur. Spridda åldrar och yrkesbakgrunder och så himla roligt. Superintressanta samtal och en oslagbar känsla av systerskap! Vi sågs med jämna mellanrum och H var lite spindeln i nätet som var den som kände allihopa. Hon inledde parallellt en verksamhet kvällstid som riktade sig till ungdomar och jag medverkade vid något tillfälle med en bebis på höften, men tackade sedan nej då såväl min chef sa nej, som mitt hjärta. Jag kan inte lägga timtals obetalt arbete på kvällstid med ungdomar när jag jobbar med dem på dagtid också. Här tog uppenbarligen H väldigt illa upp och skrev ett väldigt otrevligt meddelande att det minsann bara var hon som engagerade sig på riktigt och hur skulle jämställdheten någonsin komma nån vart när människor bara bryr sig om sig själva. Jag trodde att hon skämtade. En trebarnsmamma vars yngsta barn är två år äldre än mitt äldsta säger alltså till en mamma med tre barn i åldern 1-7 år som jobbar som gymnasielärare att det bara är hon som gör något som betyder något på riktigt. Att hon är besviken på mig för att jag inte jobbar ideellt kvällstid med något hon får komptid och lön för. Mitt nej varken accepterades eller respekterades.

Följande bokklubbsträff ignorerade hon mig fullständigt. Jag fanns inte. Experten på Berit Ås härskartekniker praktiserade flera av dem fullt ut. Jag tänkte att det väl går över. 

Men det gjorde inte det. Flera gånger vi träffades i yrkessammanhang osynliggjorde hon mig. Fler gånger än vad jag kan räkna till. Vi åkte en kommunal delegation till Jämställdhetsforum i Linköping och där kramade hon på perrongen samtliga medföljande på resan utom mig. Jag kände mig så dum och så fel även om jag intellektuellt fattade vad som skedde. Att det inte var jag. Det var hon. På kvällen hamnar vi bredvid varandra och jag frågar försiktigt om hur hennes man mår, mannen som varit utbränd ett par gånger, jag frågar av genuin omtanke om mannen som upplevt stor sorg. För en stund är hon som vanligt och vi pratar lite stelt, men förtroligt. Nästa morgon ignorerar hon mig igen.

Så toxiskt.

Flera gånger skriver hon privata meddelanden till mig och ber om olika tjänster. Att få kopiera Facebookinlägg jag skrivit, att låna texter jag skrivit, råd om barnuppfostran och information om lärare på skolan som hennes barn fått som lärare. Jag svarar alltid trevligt. Jag ger henne allt hon ber om, även om jag egentligen inte vill, men som någon slags fredsgåva. Hon fortsätter att ignorera mig i verkliga livet. Ingen annan av våra gemensamma bokklubbsvänner verkar märka det och jag känner mig bara dum. Jag kan inte prata med någon om det här. Jag känner inte alla väl, men det gör hon. alla andra tycker att hon är fantastisk. 

Corona kommer och bokklubben rinner ut i sanden. Hon fortsätter att osynliggöra mig i digitala träffar på Zoom och bara lyfta fram min manliga kollega. Så mycket för det systerskapet.

Hennes man blir min chef. Det känns inte jättebra, men jag bestämmer mig för att bara vara trevlig och glad och tillmötesgående. Jag vet ju att han är trevlig liksom, jag har träffat honom hemma hos dem flera gånger. Jag vet att han haft det tufft men att han har ett gott hjärta. Det fungerar väldigt väl och han och jag kan prata öppenhjärtigt och förtroligt. Men jag kan inte säga något om henne, jag bara låtsas som att allt är bra när han ställer frågor om saker och ting som har med H att göra. Jag ser ju hennes liv genom sociala medier.

Hon slutar gilla mina inlägg i alla sociala medier. Hon skickar meddelanden till mina kollegor med emojis och tecken för insatser vi gjort, men inte till mig. Hon gratulerar mig inte på födelsedagen även om jag gratulerat henne. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet, men jag tänker på Michelle Obamas ord "When they go low, you go high" även om det skaver. Ingen ska kunna säga att jag inte bjuder till. Jag försöker! Varje dag får jag Facebookminnen om vad hon och jag gjort tillsammans flera år tidigare i livet, hon måste ju också få dessa.

Min man börjar jobba med H. Redan innan är jag nervös för hur hennes inställning till mig ska spilla i över i hennes beteende mot Mannen. Att hon ska behandla honom precis lika illa, och illa blir det! Värre än vad jag någonsin kunnat tro. Hon osynliggör, hon baktalar, hon gaslightar, hon undanhåller information, vill inte samarbeta, släpper inte in och går full blown härskarteknik ännu en gång. Han bjuder in till en sconesfika för sina nya kollegor, hela enheten kommer. Alla utom H. I stort sett varje vecka får jag ta del av hur han behandlas av henne. Han söker ödmjukt samarbete och samtal, ber om samtal, men det är tydligt att hon inte vill. Han respekterar det, men blir även han ledsen över hur han upplever sig behandlad. 

Jag jobbar alltså med hennes man och hon med min. 

För ett år sedan bjuds jag av H plötsligt med till ett födelsedagsfirande . Vi ska överraska en gemensam bokklubbskompis och fastän jag hellre vill vara hemma med familjen, trots att det skaver lite att gå dit så väljer jag att göra det. Jag vill bjuda till och i meddelanden skriver H att det är trevligt att jag vill komma. Kvällen blir helt okej och vi pratar stelt, men artigt, med varandra H och jag. Hon nämner inte ett ord om min man. Jag försöker knyta an genom hennes mans och mina gemensamma erfarenheter. Det nästan bränns att sitta bredvid henne. Jag tar ett par glas bubbel och bjuder till på alla sätt jag kan. 

Jag får veta att de fortsatt bokklubba, men jag är inte medbjuden. Det känns som att vara tillbaka på mellanstadiet, men jag biter ihop. De har en bokklubb med samma tema, men ingen har frågat mig. Det gör mig ändå ledsen nånstans. Jag förstår inte ens varför jag bjudits in denna födelsedagsfirkväll, det känns bara helt fel.

När sommarlovet kommer baktalar hon min kollega på Facebook. Hon skriver inte hens namn, men alla våra gemensamma 66 vänner på Facebook inklusive jag vet vem det är. Läraren som undervisar hennes son. Kardinalfel. Du skriver inte om dina barns lärare offentligt när alla lärarens kollegor kan läsa och när lärarens chef är din man och lönesättande chef på arbetsplatsen. Jag försöker sköta det diskret, mejlar min chef och ber honom att be henne radera meddelandet. Meddelandet raderas och min chef skäms som en hund. Sonen är förkrossad. Hans mamma har skrivit om hans bästa lärare i hånfulla ordalag. Ingen förstår någonting. Jag får en vinflaska som tack av läraren som blivit omskriven. Hen skriver "du har en vän mig, jag hade en i dig"...

Det eskalerar på min mans jobb och han väljer att säga upp sig. H är en stor bidragande orsak till detta.

Det går ett par månader och nu för några veckor sedan tror jag inte mina ögon när ett stort mediekritiskt konto publicerar en bild på mina arbetsrumskollegor med hånfull bildtext på både Facebook och Instagram. I inlägget tackas H med fullständigt namn för tipset. Hon har alltså klippt ut en bild ur vår lokalpress på mina kollegor och skickat till ett stort konto som väljer att publicera det utan att ha en aning om sammanhanget. Ett stort konto som vår arbetsplats samarbetat med och som många på vår arbetsplats följer.  Väldigt snabbt försvinner tipstacket när reaktioner kommer. Jag har skärmpdumpat originalinlägget.

Flera dagar funderar jag på hur jag ska agera. Jag vill stå upp för mina kollegor, jag vill stå upp för mig själv, för min man och för alla andra hon behandlat illa, säga stopp, skriva sluta, men jag väljer till slut att avstå. Jag orkar inte ha någon konflikt. Det är för mycket. When they go low, you go high!

Igår upptäckte jag att hon tagit bort mig som vän på Facebook. 

Jag vet inte ens varför jag skriver allt det här. Kanske för att förklara något konstigt för mig själv. Kanske för att jag någonstans både är ledsen och helt oförstående för hur det kunde bli såhär. Jag behöver inte vara hennes vän, men någonstans vill jag säga till henne att ingen människa som jag känt på det sättet som vi känt varandra har gjort mig så illa på inga grunder alls. Eller vad är det för grunder, vad har jag gjort för fel och varför fick jag aldrig veta det så att jag fick säga förlåt. Fast jag inget har att säga förlåt för. Men det har hon!

Sommaren 2022

Vilken upptäckt har du gjort i sommar?
Åkte äntligen till det där kalkbrottet alla pratat om och badade i kristallklart vatten med hela familjen. Det dröjde till sensommaren, men var så värt det eftersom knappt några andra var där. Fler bad där nästa sommar antagligen.
Vilket är ditt för i år hittills skönaste sommarminne?
Alla bad. Altanhäng i solen.
Vilken är favoritsysslan på sommaren?
Sovmorgon, långfrukost på altanen och bada. 
Hur spenderade du sommaren i år?
Mest hemma men också en ö -sommar liksom förra. Öland, Jylland och Gotland. Perfekt!
Hur kliver du in i hösten?
Hm. Njuter av sensommaren än, men tycker samtidigt att det är jobbigt att hitta rimliga jobbkläder i denna värme. Ser fram emot kofta och sjal och långbyxor och mindre svett och mer kyla. Med tillförsikt och hopp om mer skönlitteratur, mer film, mer serier och fler stearinljus och mindre stress (vem försöker jag lura, haha) och färre måsten och mer njut! Längtar efter oktoberkrispiga dagar och långsammare tempo.

Jag har åren i kroppen och jag vet att det går, att se människor från olika håll. Trettiofyra imorron och fjorton igår och det spelar inte längre nån roll...

Så gick sommaren mot sitt slut och aldrig har jag väl någonsin varit så oförberedd för jobbstart som idag. Overkligt oförberedd, med noll koll och noll behov av koll. När jag vaknade av hundskall och åskknall imorse vid 05.30 så visste jag varken vad jag skulle ha på mig och än mindre var mina jobbgrejer var. Lyckades få på mig både kläder och rota fram datorn men jag fann varken nycklar eller passerkort förrän vid lunchtid, av en slump. Min älskade papperskalender hittar jag dock inte. 

Det var en fin sommar, denna anno 2022, men inte så vilsam kanske. Öland, Jylland, Legoland och Gotland. Till det en massa husfix, alldeles för mycket av sådant, men det känns ändå som ett fint kapitel i livet. Barnen har vuxit säkert en decimeter var och är ganska harmoniska för tillfället. Det har grillats, firats och festats och när sommaren gångna helg avrundades var det med ett kusinbröllop i Malmö. 

Till bordet hade jag en klasskamrat jag inte sett på snart 30 år. Verkligt bra bordsplacering där! Han träffade min kusin på en skidresa med UCPA och sedan tog de hand om varandra under en period i Stockholm. (Världen är så liten!) Det var verkligen att rota i gamla tider med en ganska sorgsen person som, både medvetet och omedvetet, vände ut och in på sitt liv för mig. Han berättade om ångest, stryk och hur han upplevt högstadietiden som den bästa i hans liv, medan jag upplevde den rakt tvärtom. Han bad om ursäkt för att han slagit mig i rumpan i korridoren, men berättade samtidigt att jag hade vänt mig om och slagit tillbaka. Hans bild av mig då är så väsensskild från min egen. Jag är i och för sig inte förvånad över varken att jag slagit tillbaka eller stått upp för mig själv, men för att han såg mig med helt andra ögon än vad jag trodde att han gjort. Och det faktum att han har haft dåligt samvete så länge för något jag aldrig någonsin tänkt tillbaka på (i och för sig sjukt att man normaliserade sådant då). Han är varken den första eller enda mannen som gått med dåligt samvete och bett mig om ursäkt för beteenden för längesedan, saker jag lämnat bakom mig för länge sedan och även glömt. Men det känns fint att få ett förlåt och förlåta! Jag har förlåtit ledsna män från förr förut när vi mötts och de har haft alkohol i kroppen.

Han berättade om missbruk hos klasskamrater som jag inte känt till, stryk av en arg pappa för misslyckanden i skolan, friheten med mopeden som jag antagligen skrattade åt, och om jakt och fiske . Vi levde verkligen helt olika liv där i början av 90-talet. Gudinnorna ska veta att jag inte alltid varit snäll mot honom heller. Han berättade så fint om sorgen över att vara ungkarl, om brustet hjärta och inga barn. Med tydligt utbildningskomplex och frågan "om alla i vår släkt verkligen var akademiker" fick han samtidigt berätta om sina egna bedrifter och misslyckanden och det har trots allt gått bra för honom karriärmässigt trots en konkurs i bagaget. Riktigt bra! Han har både villa och skogsgård som han löst ut sina syskon ifrån. 

Han sa så fint "du var alltid så säker på din sak och du visste alltid så klart och tydligt vad du tyckte". Så såg jag naturligtvis inte mig själv då, men jag kan förstå vad han menar. I hans ögon var jag en människa som klarade skolan galant, hade egna övertygelser och vek inte en tum från dem, på insidan var jag såklart lika olycklig och osäker i en tid där alla förtvivlat letade efter sig själva. Så jobbig tid det är och nu ska Stora rakt in i den...

Fem trevliga en fredag

Vad är det trevligaste någon sagt till dig i veckan? 

Att jag gör mitt jobb bra och att jag får andra att bli bättre.
Hur gjorde du veckan lättare för någon? 

Har styrt hela veckan med en elev och hens specialbehov, mejlat, trixat, fixat och nu när målet är i sikte kl 14.45 så känns det bra i magen.

Vad fick dig att le? 

Sexåringens alla roliga "säg" och uppenbarelser.
Vad är ett trevligt möte du haft från veckan?

Ett coachsamtal som jag kände gick riktigt bra där jag mötte en lärare från en annan skola och hen beskrev vilka insikter hen fått. Ett möte, inte i dess vanliga form, men ett möte med liksom samförstånd. När man kan hjälpa någon framåt på ett bra sätt.

Vad är en trevlig kväll för dig? 

Kvällen ikväll. Alla är hemma, familjen samlad. Vi spelar kort, har ett bra fredagsmys med chark, ost och snacks och jag och Mannen dricker ett glas vin medan vi lagar mat tillsammans och alla hänger runt köksön. 

Fem snabba

Vilken radiokanal väljer du mest att lyssna på? 

Jag har uppnått den aktningsvärda åldern att jag bytt P3 mot P1. Så P1 alla gånger. Skvalradio i bilen om barnen får bestämma. P1 i lurarna, till frukost, i bilen. Älskar radiovinjetten till "Studio ett" 
Vilken är din just nu favoritplats? 

Hemmet, utan tvekan även om jag ser smutsen och slitet och renoveringskaoset. Med en tekopp vid köksbordet, en glas vin vid köksön eller under en filt i soffan.
Vad tittar du helst på, på tv? 

Serier i någon form, draman. Senast Heartstopper, nu vill jag gärna se Clark som alla pratar om och säsong två av "Kärlek och anarki" som kommer i mitten av juni.
Vilken doft gör dig alltid glad?

Vårregn (som jag lärt mig heter petrichor), varm tallskog, syrén, kladdkaka, kanelbulle, liljekonvalj och tebutik.
Vilken bok kan du läsa om och om igen? 

Jag hinner inte ens läsa böcker jag vill läsa, så att lägga tid på omläsning känns ovärt. Möjligen någon poesibok då, som typ "Svensk dikt" eller "Kärlek och uppror". Läser ofta om Edith Södergran, Karin Boye och Sara Paborns diktsamling "Vilken tur att vi träffades innan vi dog".

Om mig och honom

 Jenny snodde en lista. Nu snor jag den av henne. 

Hur länge har ni varit ihop?

I september är det, helt ofattbara, 25 år. 

Hur träffades ni?

Vi träffades sista året på gymnasiet. Mannen kom tillbaka efter ett utbytesår i Sydamerika och började i min klass. Han hade spanat in mig, jag betraktade honom nyfiket på avstånd. Han verkade annorlunda jämfört med alla andra killar jag träffat. Påminde mycket om Lasse i "Skilda världar".

Vem var mest på?

Från början han, medan jag tyckte att han var rolig och kul som en ny kompis, annorlunda alla andra, men jag hade just "jagat" en annan kille i nästan ett år på örtielva klassfester.

Skedde några komplikationer?

Den där andra killen gav mig ett kassettband (hur gammal är jag?!!) samma eftermiddag som jag och Mannen hånglade på ett dansgolv på en gymnasiefest under natten. Den andra killen sa "jag gissar att det var en rolig fest" när jag sedan lämnade tillbaka kassettbandet följande måndag. Vi gick alla tre i samma klass. 

Kan man få se något tidigt sms eller så?

Vi blev ihop tiden före essemessandet.

Hur skedde dejtandet?

Det var väl inte jättemycket dejtande. Mer att vi gick på café och sedan var man liksom mer eller mindre tvungna att introduceras för familjerna eftersom vi båda bodde hemma.

Hur blev ni ihop?

Vi konstaterade väl att vi var ihop efter nån vecka eller två.

Vem sa jag älskar dig först och hur skedde det?

Det var Mannen. På vår första gemensamma resa till Stockholm efter ett par månader. Jag låtsades att jag inte hörde. Har inget minne av när jag sa det till honom.

Vad är hens bästa sidor?

Han är analytisk, rolig att prata med och väldigt strukturerad. Jag kan lita på honom i alla situationer till 100%. Han är en sån som ser vad som behövs göras och så gör han det. Han är grym på alla sorters förberedelser oavsett om man ska på roadtrip med tre barn eller om man ska ha gäster. Men mest av allt är att vi alltid har så kul och intressant ihop. Vi tycker om att prata om samma saker! Han är otroligt hjälpsam och generös och en person man vill ha i sin närhet p.g.a. hans solidaritet med vem som helst. Han är smart och utmanar mina tankar och fullkomligt omacho, mina söners bästa förebild just på det sättet. 

Och sämsta?

Att han är så ordningsam att jag blir galen när han städar bort mina saker. Att han inte är särskilt mentalt stresstålig (däremot oerhört fysiskt stresstålig) och att han är orimligt disträ när han läser eller tänker på saker. Att han vill planera allt och jag bara vill vara spontan. 

Vad bråkar ni om?

Vi bråkar om ordning och städning och våra olikheter. Att han är rastlös och jag lat. Att jag är kategorisk och han nyanserad och ibland helt tvärtom. Jag minns när Onekligen-Lisa beskrev sin relation som att hon tyckte att hon inte kunde koppla av förrän allt är städat medan hennes man var tvungen att ha unnet och njutet innan man kunde ta itu med det tråkiga städet. Vi är likadana. Fast jag är Lisas man och min man är Lisa. Vi har ofta ombytta roller jämfört med många andra heterorelationer märker jag. Jag stökar ner och han plockar och plockar och klagar på det.

Vad gör ni när ingen annan ser?

Bråkar och somnar i soffan.

Vad ger ni för komplimanger?

Hm. De handlar oftast om utseende ändå tror jag. Eller vilket bra team vi är tillsammans, för det är vi!

Vilken är din favoritbild på honom?

Ett svartvitt porträtt jag tog hösten vi träffades och som jag också framkallat själv.

Något du vill avsluta med?
Jag vill bli gammal med honom. Det har jag alltid velat. Trots våra fundamentala olikheter kan jag inte se mig själv med en annan än honom. Han är min själsfrände och jag är liksom lika lojal honom som mig själv. 

Pørni

Jag älskar Pørni. Jag må vara sist på bollen, men alltså Pørni, vilken serie. Jag har skrattat och gråtit. Just sådär ska relationer vara. Starka, ömsinta, allvarliga, svåra och roliga. Hon sammanfattar min inställning till föräldraskapet så bra. "Jag går i taket för småsaker, men när det skiter sig då vill jag finnas där, odiskutabelt alltid". Hon är alltid på barnens sida, sina egna och andras. Hon är kompromisslös men också naket sårbar. Hon står med patos upp för sig själv och de sina och är just sådär reko, men ärlig som man ska vara. Längtar efter nästa säsong Sex avsnitt alldeles för lite. Mer norsk i livet mitt, takk! 

Stark öppning på 2022

Om resterande år blir som öppningen på detsamma så vill jag inte vara med. Efter nyårsfirande med goda vänner så öppnade vi året starkt med tidernas relationsgräl. Som vanligt efteråt minns jag inte hur eller varför det startade, men det pågick i typ tre dagar och som vanligt handlar det om våra olikheter i personligheter, intressen, framtidsbilder och toleransnivå för olika saker. Fy fan vad vi kan bråka alltså. 

Efter en seg och slitsam höst är nog relationsbatteriet liksom nere på 0. Det har inte hänt särskilt mycket kul. Mannen har inte sällan jobbat till midnatt och stunderna med gemensam avkoppling framför en serie när barnen väl kommit i säng, har varit alldeles för få. Vi har visserligen promenerat hund ihop men alltid med andan i halsen på väg hem avhandlandes jobbskit och för att hämta någon unge eller förhöra en läsläxa eller övertyga ilsken femåring om vikten av nattsömn. Väldigt lite gemensam återhämtning. Nåväl, vi blev sams och ska inte skiljas. Vi vill och behöver göra mer roligt tillsammans. Kanske bara vi två dessutom. När vi nu ska hinna det.

Årets sjätte dag tillbringades i skidbacken drygt tio mil hemifrån. Finfin vinterkrispig dag med full sol, men jag började känna mig konstig på kvällen. Kvällen innan hade jag upplevt mig yr. Jag kände mig varm efter skidåkningen och trött såklart, men anade ändå inget. Vaknade sedan, igår alltså, med förkylningssymtom. Tog ett test och jo, mycket riktigt, Covid. Så efter tre veckors jullov får vi en extra karantänvecka ihop nästa vecka och kanske ännu fler beroende på hur resterande familj insjuknar... Jag mår, PEPPAR PEPPAR, ganska bra. Förkyld, trött, matt och lite yrslig, men än så länge helt okej. 

Med endast elva dagar till tredje dosen snubblade jag på mållinjen och trillade dit. mig som inte ens ovaccinerade tonåringar lyckats smitta i skolan under snart två års pandemi. Det verkar som om jag och min kompis E smittades på ett café i söndags. Vi insjuknade ungefär samtidigt och det är en gemensam nämnare har vi upptäckt. Cafébesöket. Så ingen skolstart för någon i detta hushåll nästa vecka. Men mer Netflix!

Återkommer med summering av 2021.

42 och tre kvart

Helt plötsligt är det december och julafton om mindre än ett par veckor. Vad hände? Tiden går så evinnerligt fort. Trappan till övervåningen är fortfarande inslagen i byggpapper och varje morgon när hunden rasar ned för den tror jag att han ska slå ihjäl sig eller i alla fall bryta ett ben. Barnen har lärt sig att hantera den och det faktum att en byggställning står mitt i. Vår ork är slut. Men vi måste ta tag i det för så här kan vi heller inte ha det. Jag vet inte om det är det faktum att vi jobbat så hårt så länge eller om det är att vi är på andra sidan 40, men vi som varit sådana enorma arbetshästar börjar krokna. Vi gör inget annat än jobbar från morgon till kväll. Vi hinner inte ens sitta ned i soffan och tända det tredje ljuset när tredje advent kommer. Sådana usla förebilder för våra barn. Vi stressar dem, manar på dem och det ständiga svaret till dem är att vi inte har tid... men med tre barn, aktiviteter, Newbodyförsäljning, städ, disk, tvätt, handling och att liksom en upprätthålla någon form av styrsel på läxor och därtill äta tårta med scouterna och titta på kullerbyttor i en gymnastiksal- det tar liksom aldrig slut. Vad gör jag ens som är för mig? Vad gör vi som är för oss? När latar vi oss? Vilar? Det är som hela livet är ett maratonlopp... och egentligen så borde vi stryka så mycket ur våra veckor, men vad skulle det ens vara? Alla vill hålla på med sitt och kompisar vill äta makaroner med oss och det spelas Pokemon Go och jag vet allt om skins och levels och om enhörningar. Jag som pratar mycket själv har fått tre barn som pratar ännu mer och efter en dag på jobbet omgiven av tonåringar är liksom min hörsel alldeles slut redan när jag kommer hem. Jag orkar inte på något bra sätt. Vi lever i en tid då barnen klarar mycket själva men ändå behöver oss hela tiden. Vill prata hela tiden och det är ju fantastiskt egentligen. Vi bor stort och kompisar kan hänga här för vi har massor av plats och bor vid skolan som alla går i. Men det här huset kräver en hel del och vi tittar också avundsjukt på Mellan nya kompis nyproducerade radhus och tänker att vi skulle få så mycket tid över om vi levde så. Inte behövde fixa något hela tiden. Inte behövde tänka på hur vi ska låna pengar för att byta tak. Inte leva i ett byggprojekt. Inte bäva för slipdamm och målande av lister. Men vi älskar ändå vår sockerbit och barnen vill aldrig i livet flytta! 

Stort behov av jullov pronto märker jag!

Stockholm, stad i världen

Vi fick oförhappandes ett par dagar i Stockholm denna höstlovsvecka. Hunden fick sista platsen på ett hundpang och katten lämnades hemma med tillsyn, matande och sällskap av mina föräldrar. Bil dit och hem och ett par nätter på hotell Scandic på Lidingö som var typ det sista familjerummet jag lyckades knipa. Vi slappade, åt gott och barnen fick välja museer att besöka. Det blev Vasamuseet och Naturhistoriska. Det barnen älskade mest: Åka hissar, rulltrappor, tunnelbana, spårvagn och buss. Barnen från Landet, som ändå är uppvuxna i en stad med allt detta (förutom tunnelbana och spårvagn) har varit hemma mestadels under denna pandemi och liksom heller inte sett dessa mängder med människor. 

Vi gjorde Norrmalm och Södermalm. Fikade och käkade. Trängdes. Alla barnen fick ett par hundralappar var av min syster och viktiga saker inhandlades. Lillas pengar räcket till pruttlera, pruttkudde, snöglob och ett sån't där litet Ty-djur i form av en nyckelring. Mellan köpte också en nyckelring och Technic-LEGO. Stora ville ha så mycket och gick storögt från affär till affär, men valde att spara pengarna. Jag köpte ett par paket Sir Williams-blandning på NK. Det var det hela. 

Vi låg i hotellsängarna tidig kväll. Åt croissanter till frukost och drack tre koppar kaffe var. Vi Hemnet-surfade och blev chockade av villapriserna där vi tjuvparkerade bilen gratis; Tjugo miljoner kronor för en vanlig villa. Vem har råd att bo så? Vi tittade på lägenhetspriserna på Åsögatan och Bondegatan och fantiserade om att vi skulle kunna bo där om vi inte var föräldrar, men det hade vi ju inte kunnat. Vi förstår varken vem som kan eller vem som vill bo där. Det är ju superhärligt med allt utbud men pengarna, priserna, trängseln och stimmet. Nej, det får vara. I ett annat liv hade jag kanske kunnat bo där, men nu bor jag här med hund, katt och tre barn och jag vill inte ha något annat liv.

Ni kan inte tysta mig, ni kan inte skrämma mig, för jag är arg som fan... så kom hit och brinn med mig!

Malin Wollin sätter orden på det där jag försökte skriva i gårdagens inlägg. Som vanligt gör hon det så bra. Jag älskar alltid henne och hennes ord. Även när jag inte håller med henne.

Se Rättslösa, om ni inte gjort det! En av mina elever berättade för mig förra fredagen om ett övergrepp hon utsattes för på fest ett par veckor innan. Min vecka har gått till att försöka stötta, våga berätta för föräldrar, acceptera att ta emot hjälp och kanske också anmäla. Förövaren går på vår skola. Jag vet inte vem han är. 

Vatten rinner under broarna

Det är där när man står och skär paprika på en smulig diskbänk som man inser hur mycket vatten som flutit under broarna sedan förra hösten. Hur det här året som gått verkligen varit ett år och så mycket som hänt. Först tänkte jag skriva hur konfliktfritt där är nuförtiden tills jag kom på hur vi skildes under skrik och gråt i morse för att någon skulle hjälpa någon med dens telefon, nåt himla spel och nån legendary och fel level osv osv. Så konfliktfritt nej, men ändå mycket mer av rimliga samtal och resonemang. 

Stora är pre-tonårig och vill gå upp en timme efter oss andra eftersom han hinner till skolan ändå. På helgerna ser man knappt röken av honom. Han tränar och hänger med kompisar och är helst på fritidsgården tills vi tvingar honom att komma hem. Han tar skolan på största allvar och jag hoppas att det håller i sig så, för nu är det så tydligt hur klassamhället gör sig påmint i hans klass. Vilka som har 0 stöd hemifrån och är ute och driver och vilka som äter middag hemma och har vuxnas blickar och uppmuntran. Samtidigt är jag så rädd att han ska bli sådär plikttrogen och skuldmedveten och prestationstyngd som hans föräldrar. Han är klok som en bok, otroligt empatisk men rätt slarvig med saker och glömmer mycket. Antar att det både är ålder och personlighet liksom...

Lilla vill helst inte gå till förskolan alls, men eftersom hon måste gör hon det två dagar av fem under högljudd protest och tre dagar av fem under tyst protest. Väl där gillar hon det. Spelar spel, rolleker och hoppar hopprep. Kompisarna är jätteviktiga och jag har ständigt dåligt samvete över hur sämst vi är på att ordna lek på helgerna åt henne. Hennes liv består mest av att följa med i våra andra liv. Väldigt lite är liksom hennes. I helgen som gick hade hon äntligen kompis hemma både lördag och söndag. Stora och Mellan ordnar ju allt det där själva och man behöver bara bekräfta och sedan fundera över om man måste gå till Coop innan lunchen eftersom man skäms för mycket för att bjuda barnens kompisar på havregrynsgröt till lunch. 

Mellan är så mycket mindre än vad Stora var vid samma tid. Världen är på många sätt fortfarande magisk och jag vill, vill, vill så gärna behålla det för honom. Läsningen som han kämpat som ett djur med börjar lossna och han är mer än nöjd med att han når målen i alla ämnen utom i idrott där han förvånat konstaterade att han är "övergodkänd". Hans värld består av Lego och Harry Potter och kompisar. Flera nya han dykt upp under hösten och världen växer lite av det. Hans önskelista inför julen är snart en meter lång, han är otroligt noga med idrottskläder och läxor och han vill fortfarande gärna sova i vår säng på natten.

Det finns noll tid till mig, men jag går på personalfest på fredag, har mitt vandringsgäng då och då (släpar med hunden trots att flera av de andra verkar skeptiska), lunchbadar varje måndag med ett par andra mammor och blev just medbjuden på till ett samtals- och middagsgäng med mammor i området där vi bor. Jag saknar kompishäng på mer regelbunden basis, men veckorna är fyllda med barnens aktiviteter och hunden kräver sitt. Helgerna går åt till huset och allt man inte hinner med i veckorna i form av tvätt, pliktskyldigt städande och allmänt husfixande. Så deppigt när man tänker efter, men man har det ju egentligen overkligt bra. Det känns bara som att man går upp måndag morgon för att konstatera en ny ekorrhjulsvecka fylld av måsten för att gå och lägga sig söndag kväll och konstatera att veckan är slut och man själv också. Det är så  m y c k e t   h e l a  t i d e n! ! ! 

Att kastas tillbaka till 1994

Efter tusen krångel bokar jag teater för mig och min klass och längtar, längtar att få uppleva föreställningen genom deras ögon. Vi väntar en månad och de frågar otåligt nästan varje dag. Jag vet att pjäsen är bra och passar dem, för jag har sett genrepet. De kommer att gilla den! De kommer tycka att den är konstig, men de kommer att gilla den! Dagen kommer. Jag slår följe med min ensammaste elev från skolgården till teatern. Där kommer de i flockar. Eleverna. De står i klungor och fryser i den blåsiga oktoberluften och är förväntansfulla. De samlas runt mig med tusen frågor och enligt överenskommelse får jag också min nya chef som sällskap. Hon dyker upp i sin kostym och frågar mig om gästparkering. Som om jag skulle veta. Det är svårt att parera kommunikation med glada och ivriga tonåringar (som jag vill ha under mina vingars beskydd och etablera icke-existerande-relationer till, de är snart halvvägs genom gymnasiet och jag k ä n n e r dem inte?! och dessa mellanrum är oerhört viktiga för just det) och en chef som ställer frågor om allt mellan himmel och jord. 

När teaterdörrarna slås upp hålls en av dörrarna upp av en klasskompis från mellanstadiet!! En människa jag inte pratat med sedan typ 1993-1994-1995 kanske. Om ens då. Det rubbar mitt universum och jag märker att jag plötsligt blir den jag var då. Han skiner upp och fistbumpar mig samtidigt som han glatt utropar mitt förnamn. Det är som jag vacklar till i alla mina parallella roller och jag. Jag är läraren som eleverna hänger i armarna på och frågar tusen frågor, jag är läraren som chefen liksom granskar och samtidigt är jag mitt tidiga tonårsjag.

Hela föreställningen sitter vi på diagonalen i salongen och ser varandra från varsin sida om scenen omgivna av elever runt om oss. Vi är medelålders nu. I pausen möts vi och ska ta igen 20 år men jag blir avbruten av en elev som vill ha min hjälp att få tevatten ur en termos. Han hinner nämna namnen på några klasskompisar från min gymnasieklass som han uppenbarligen fortfarande umgås med, men sedan måste jag öppna den där termosen. Han hinner kalla dem slackers och jag blir först irriterad för jag tolkar det som hans syn på oss som inte gick natur. Vi hittar inte tråden igen för min chef kommer och vill fika med mig. Vi hinner inte fika. Jag cirkulerar snabbt i vestibulen för att se och fånga in alla elevers "mood" och reaktioner. För att se att alla har det bra. 

Pjäsen handlar om utanförskap, identitet och att hitta sig själv. Huvudrollen är en fjortonårig tjej som ska hantera skolgårdsmobbarna, första kärleken, vänskap och föräldrars idéer och förväntningar. Allt slår an så många känslor i mig. Eleverna tittar storögt och försöker förstå alla de där referenserna som är så självklara för deras medelålders lärare. Mig. 

Efter andra akten väller 150 elever ut och rycker i jackor och väskor i ett enda kaos och släntrar sedan iväg ut genom dörrarna, så även jag. Med min ensammaste elev och min pratsammaste elev styr jag stegen tillbaka till skolan. Vi blir omcyklade av min gamla klasskompis som i vinden ropar att det var roligt att ses och jag märker hur jag förhåller mitt jag till hans. Jag ropar tillbaka i vinden och han vinkar. En gång i tiden var vi förtrogna med varandra. Vi hade roligt. Vi pratade mycket och kände oss som likar i allt det där förvirrade tidiga tonårsletandet efter våra egna jag och alla andras. Vi var vänner. Sedan gick livet åt olika håll. Jag blev samhällsvetare och han naturvetare. På olika gymnasieskolor. Första terminen på universitetet (minns jag nu plötsligt) att vi hade en kort kontakt då jag fick låna en kursbok av honom. Han läste då kulturvetarlinjen och jag litteraturvetenskap. Hur vi ens fick kontakt med varandra efter så lång tid här en gåta. Det var före både mobiltelefoner och sociala medier. Har verkligen ingen aning, vi befann oss därtill i olika städer. Nu är han och jag tillbaka igen. Jag sedan 15 år och han sedan i januari. Vi jobbar på varsin gymnasieskola i samma stad och har samma yrke. 

Hela kvällen funderar jag vad detta gör med mig. Det är något från de här åren som jag burit med mig så länge, fortfarande bär. Vem jag var. Vem jag trodde att jag var. Vem det gjorde mig till. Och plötsligt under morgonens hundpromenad slår det mig. Jag kanske bara har trott att min självbild varit deras, som gjorts till min, men tänk om det är så att jag projicerat min självbild på dem och att deras bild är någon helt annan. I deras ögon är jag kanske inte alls den jag tror att jag är eller har varit utan någon helt annan. Men framförallt  V A R F Ö R  S P E L A R  D E T  H Ä R  S Å  S T O R  R O L L  i mitt liv? Varför låter jag det rubba mig, ta plats? Varför är jag så fast i vem jag var, vem jag de eventuellt trodde att jag var, men kanske inte ens var eller uppfattades som? Och vilka är de, de som jag klumpar ihop honom med? Att ha ett barn i samma ålder som förvirrat just börjat navigera i de här statushierarkierna är smärtsamt. Jag fascineras av mina egna förvirrade tankar och funderingar. Hur jag som på många sätt är så orubblig idag fortfarande bär spår? sår? från den här tiden. Det är något oerhört paradoxalt över det hela. Jag mejlar honom och han svarar och jag förvånas över att jag förvånas över hur trevligt han skriver tillbaka, med frågor. Vad hade jag trott? Att han skulle svara spydigt eller otrevligt? Låta bli att svara? Vem är jag? Är jag 12 eller 42? 

Sommaren 2021 (Part 3)

Väl hemma igen tog vi tag i några av sommarens surdegar. Linoljemålande av fönster, slipande av räcken och annat trök. Jag älskar att bo i detta hus, jag älskar inte att ta hand om huset. Faktiskt. Jag till och med hatar det. Jag blir så lätt uttråkad och är verkligen ingen praktisk människa. Det finns inte ens tillfredsställelse att det blir fint. Jag har det hellre fult och lugnt och skönt. Det finns ingenting jag gillar med att husfixa förutom trädgårdsgrejande och det kan man ändå inte tro när man ser vår trädgård. Men jag tänker att den får komma sedan. Med tre barn och en hund som river upp gräsmattan har vi mest trädgård i kruka och lite mer av Zackariskt "radgard" d.v.s. frön i jord typ. 

Stora åkte på scoutläger och var borta fem dagar från oss. Åh, vad vi saknade honom. Sista året som icketonåring är inte alltid lätt, varken för barn eller förälder, men att vara med honom är ljuvligt. När han dröjer sig kvar på kvällen när syskonen ska sova, fixar en fylld tekanna och vill dela upplevelser framför teven med en. Se nyheter, dokumentärer och film med honom. Hans frånvaro gav en försmak om vilket liv vi är på väg in i, det när barnen liksom tar sig allt längre bort ifrån en och det är både fint och svårt. Denna sommar har det till och med hänt att Mannen och jag varit och tagit ett kvällsdopp själva eftersom barnen nu kan vara hemma själva, till och med bara Mellan och Lilla tillsammans.

Sommarens sista var Gotland, som vi längtat. Detta år var svärmors hus upptaget av Mannens kusin med kompisar och även om plats fanns för oss valde vi svägerskans mycket minde hus ett par mil därifrån men där människor har samma dygnsrytm och förståelse för barnfamiljens liv och leverne. Vanligtvis brukar vi inte klämma ihop oss med alla barn eftersom det blir väl intensivt med fem stycken, två hundar o.s.v. men denna gång fungerade det hur bra som helst! Eftersom det är sommar på landet kan barnen löpa fritt och leker mycket ute. Vi gjorde Visby kvällstid och var till den coola kalkkrossen i Smöjen och badade. Till och med ett fikastopp i Rute hanns med. Planerna var större än så med plötsligt en eftermiddag kände jag nästäppa och när barnen nös flera gånger i rad i bilen så fick jag Covidpanik. Tanken på att bli förkylda på riktigt och fastna på ön fick oss att kasta oss på första bästa båt hem i en hytt. Ingen middag med släkten, inget besök hos barnens gammelmormor på ålderdomshemmet i stan. Ett väldigt snöpligt slut på både semester och sommar. Hade jag varit på fastlandet hade inte ens tanken att avbryta i förtid föresvävat mig, men nu fick det bli så. Två av tre resor denna sommar har alltså inte blivit som tänkt. Nu är vi hemma och såsar runt. Huset fullt av barn som vill ha mellis och lunch och glass om vartannat. Jag slipar och målar fönster. Städar hjälpligt och gör mig ärenden hit och dit för att få andas en stund i ensamhet. Tittar på tvättmedel på Granngården, går extra långsamt på Ica, köper mjölk varje dag o.s.v. På måndag börjar jobbet och jag är redan förbannad på upptaktsveckan och skolledningens oförmåga att ge oss rimliga förutsättningar, men det ska bli himla härligt att återse kollegor och veckan därpå elever! Tänk om vi får vara i klassrummet detta läsår. Hoppas, hoppas! Idag fick jag min andra spruta. Det känns tryggt ändå.

Sommaren 2021 (Part Two)

För Mannen var det bara att börja jobba igen när vi väl kom hem och det blev ändå sköna dagar hemma med kompishäng för barnen. Lata morgnar. Sena kvällar. Långsamt tempo. Häng med barndomsvän med valp på besök i krokarna, kusinerna i stan och en helgtripp till Österlen där min bror köpt ett sommarhus. Älskar Österlen, den kalla Hanöbukten och stränderna. Älskar att min bror har ett hus där så att allt "österlenigt" finns att tillgå på ett så enkelt sätt. Fantiserar om större barn, kusiner, som kan rå sig själva i en stuga medan föräldrarna får åka på restaurang, gallerier och krukmakerier. Nu blev det stughäng och strandhäng med hela konkarongen inklusive hamster och hund och det är såklart väldigt fint det med.

Väl hemma igen har jag badat jag så mycket. Vi hittade ett nytt kvällsdoppställe denna sommar och var där var eviga kväll. Med inspiration från @kobranhugger på Insta om att man aldrig ångrar ett bad och att man ska leva så har jag inte tvekat på bad. Jag vill liksom vara en förebild för mina barn, en som slänger sig i vattnet och simmar, en som badar i alla väder. Hopp i liksom ba'... precis som när jag var tretton år.

Efter en inställd fjällsemester så fick vi ännu lite lök på laxen när båtuthyraren strax därpå meddelade att motorn på vår hyrda segelbåt lagt av. Vad är oddsen liksom? Helt orimligt att segla ut i Stockholms skärgård utan en inombordsmotor som laddar bobatterier så att kylskåp, navigation och 12-voltsuttag fungerar. En utombordare kan naturligtvis kompensera vid tilläggning i hamn, men att vara en vecka på sjön med tre barn utan laddningsmöjligheter kändes inte rimligt i för oss ganska nya vatten. Uthyraren tänkte inte dra av på något pris, vi kompenserades med fler dagar (som om vi ville ha fler utan motor?!). En konflikt var ett faktum men båtförmedlingen tog vårt parti och höll med om att båtens skick väsentligen förändrats när den saknade motor. Pengar tillbaka från dem och en ny snabb båtbokning, fast i Vänern och en mindre segelbåt än tänkt. Så i slutet av juli fick vi fantastiska dagar med motor och segel och rosa solnedgångar. Helt ljuvlig semester i stilla lunk med både öar och gästhamnar. Det gick så himla bra och alla mina orosmoln kom på skam. Jag kan förtöja, jag kan skota, hissa segel, reva segel och hantera en båt på ett tillräckligt och rimligt sätt. Det är fantastiskt att ta sig fram på vatten och upptäcka nya ställen som man aldrig satt sin fot på innan. Det är härligt att hänga i en gästhamn med stadens puls inpå och dricka vin i solnedgången. Verkligen njutbara dagar och det är så härligt att segla! 

Dock inte så härligt att det är det enda jag vill göra på min semester varför konflikten återigen var ett faktum även denna sommar (liksom förra). Att köpa eller att inte köpa en segelbåt. Bränd av husbilshelvetet som kostade så mycket svett och tårar (för att inte tala om pengar) drar jag mig för att ytterligare äga något som kostar möda, tid och en massa pengar och som liksom paxar hela en semester. Segla ja, äga nej tack. Samtidigt vill jag ju inte stå i vägen för någon annans (Mannens) dröm om att segla och båtpyssla. Jag är väl bara mer realist. För mig funkar det fint att hyra och på så sätt se flera kuststräckor och farleder, jag drömmer liksom inte om att bo i en båt någon längre tid. Eller segla över Atlanten. Här eskalerade konflikten till framtidsplaner och då blev jag trött. Klart att man drömmer och fantiserar om sin framtid, men det är omöjligt att fatta beslut om vad man faktiskt ska göra om 10 år eller vilka behov man då kommer att ha. Jag lever här och nu, jag kan inte veta vad jag vill om 10 år eller hur relationer ser ut då. Jag vet att jag inte vill äga en segelbåt just nu. Samtidigt är det ju bara pengar. (Och tid förstås...) Men när jag tänker på vad jag skulle kunna få för de där pengarna så känns det som att jag skulle vilja ha lite mer av annat. Och så accentueras skillnaderna emellan oss, mellan den energiska och den mer stillsamma, mellan den mer äventyrliga och hemmakatten, mellan den som gör upp stora tankar om framtiden och den som lever här och nu och så bråkar vi så vi inte ens vill prata med varandra. Sedan blir vi sams igen. Och ägnar veckor åt att skratta åt vår respektive envishet. Med svärta i. Mer än 20 år tillsammans men fortfarande trillar vi ned i samma hål, med samma roller, samma mönster, samma konfliktämnen. Suck.

Nåväl hem igen med vindrufsiga hår och solbrända kinder till ett hus som småkusinerna vaktat. Mer utvidgat familjehäng med de minsta. Kletiga armar runt ens hals och pasta i mattan och alldeles, alldeles underbart! <3 Och allt som min syster gjort för mig vill jag göra för henne! Det är så härligt att få tid tillsammans. Se barnens relationer till varandra. Det har sommaren verkligen gett, barnen har fått hänga med alla sina kusiner här hemma och borta och det har ändå varit det allra bästa. Barndomsminnena vi gör just nu.

Fortsättning följer...