Livet i sockerbiten våren 2015

Det rinner mycket vatten under broarna, läs: lång tid mellan blogginläggen, när bloggerskan är en gymnasielärare och ska avsluta en termin samtidigt som hon och hennes man ska rådda massa husarbete och fatta stora beslut.

Men nu!

Är ny förskoleplats jatackad för lillebror.
Har storebror varit på tre inskolningsträffar med sin förskoleklass, vilket gett föräldrarna visst hjärtnyp.
Är firma kontrakterad för dränering, markstensläggning och gjutande av carportgrund.

Vi är dock helt mentalt slut i den här familjen. Vi är vid gott mod, men orkar inte göra upp stora planer för sommaren eller boka upp oss. Det har varit så mycket nu, under lång tid.

Vi ser inte fram emot en sommar utan trädgård, men gläds åt att vi faktiskt har en balkong, som vi aldrig nyttjar mer än på nyårsnatten eller när vi vädrar mattor, men som kommer väl till pass nu. Vi satsar på att göra den mysig och ombonad för sommaren.

Det är så många bollar i luften just nu... Vi behöver vara lediga och "bara vara". Barnen har knappt fyra veckor kvar på den älskade förskolan. Det gör ont, men det får gå. Jag bara hoppas att allt ska bli till det bästa i höst, med nya sammanhang och nya relationer, för oss alla.

Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på den här våren? Och hur det känns där på andra sidan sommaren i augusti?

Förändringar?!

Ooo, helt plötsligt dimper det ner en ny förskoleplats till Lillebror, samma dag som vi ska gå på blivande förskoleklassens första föräldramöte för Storebrors del. Jag kan bara konstatera att jag inte är särskilt bra på att hantera förändringar. Jag vill bara krama förskolan vi har idag och låta mina barn vara kvar där för alltid.

Samtidigt vet jag inte om jag vill sitta där om tre år med samma känsla i magen som jag gjorde ikväll, för att mitt barn ska komma ensam till en klass med 24 nya ansikten där nästan alla gått på samma förskola och känner varandra. Kanske då bättre att låta Lillebror byta sig in i det skolområde vi hör till?

Föräldramötet ja, så smärtsamt tydligt hur vi orienterar oss olika som människor, vem som till hör vilken samhällsklass, vem som har självförtroendet, vem som pratar språket. Jag undrar med vilken känsla i magen andra föräldrar går och lägger sig ikväll. Och så kommer jag på mig själv att leta efter igenkänning i klasslistan och jag förstår att det är just såhär segregering börjar. I rädslor i mammors och pappors magar, så väljer man bort och väljer något annat och lämnar de utan röst, språk och makt kvar. Det är så vi delar upp samhället och det är så splittring börjar. Det är inte så man bygger ett samhälle.

När jag började skolan gick alla barn i samma skola, så var det bra med det. Så är det ju inte längre, jag kan välja skola, elbolag, mobiloperatör och pensionsbolag. Frågan är vad det gör med samhället? Jag vill ju att mitt barn ska få uppleva och se hela samhället, inte bara sin egen spegelbild, samtidigt är jag ju inte beredd att "offra" mitt barns skolgång för att manifestera min egen politiska övertygelse.

Jag önskar bara så innerligt att någon på den där listan med 24 nya namn kan bli hans vän. Det är min högsta önskan för min son, vänskap. Sann och beständig, en trygghet där mitt i det okända som förstås kommer att bli det kända. Det är min absolut största rädsla i livet, att han inte ska hitta någon vän.

Så förutom att tänka på Storebrors framtida skolgång, jobbstress, dränering och annat ska vi nu fatta beslut om ett eventuellt förskolebyte dessutom.

Misärpåsken 2015

Efter en lyckad kvartersrunda med en påskgubbe och en påskpirat åt vi god mat, drack en god Pinot Noir och kände oss tillfreds med livet på Skärtorsdagen. Det visade sig bl.a. att en granne i kvarteret kommer att bli arbetskamrat med Pappan i maj.

Så långt var allt bra även om vi deppat för besiktningsbeskedet i måndags, vilket jag återkommer till, och påsken skulle precis börja. Vid nattningen upptäcktes prickar på Stora och därmed var påsken avblåst. Inga små kusiner vill bli smittade just nu, påbjuden isolering och därmed inleddes skiftpåskfirandet som innebar att Mamman och Pappan i det här huset gått på olika middagar var för sig, medan den andra haft sjukstugeansvaret här hemma. Vi misstänkte ett tag att veckogamla sår även lett till svinkoppor, men det trodde inte vår vän allmänläkaren. Smörjer dock med antibakteriell kräm för säkerhets skull. Stora ganska missmodig, kliig och ledsen, särskilt nattetid. Jag har gett honom halva vuxentabletter med antihistamin och provat alla husmorsknep som finns för vattkoppor. Har aldrig sett så många prickar på ett litet barn.

Sjukstugan har haft ytterligare en patient, som har stått på risavkoksdieten och inte ätit hundmat på mer än en vecka. Herr Hund har varit riktigt magsjuk, mest troligt p.g.a. Rimadylkuren från förra veckans blodöra och öroninflammation. Han har bajsat inne nattetid och när vi halvfyra skurade hallgolvet för andra gången natten till påskafton så tyckte jag livet var sådär kul faktiskt. Allvarligare är dock att han både igår och idag tappat styrsel och muskeltonus i bakdelen under några sekunder och påtagligt vinglat omkring. Vi får se hur den här veckan ter sig, annars börjar vi stålsätta oss för ett beslut som jag inte ens kan andas av, vid tanken på.

Denna jävla dymmelskitvecka inleddes även av att en besiktningsman helt dömde ut vår betongaltan från 2007. Så pengarna som skulle gått till ett carportbygge, vars bygglov vi just nu sitter och väntar på, får nu läggas på att riva en altan och dränera hushelvetet (hushelvetet som jag älskar). Just nu vill jag inte bo i hus. Jag vill inte fatta några beslut. Jag vill inte betala. Jag vill inte ta ansvaret. Jag vill inte reda i sådant här som jag inte kan. Jag orkar liksom inte slutspurta på jobbet och samtidigt fixa med detta.  Känna mig bitter och blåst och inte komma iväg till Frankrike den här sommaren heller.

Jag som för en gångs skull ville fira min födelsedag med vänner orkar inte ens ställa till med ett kalas.   Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Just nu vill jag bara lägga mig under ett täcke och vakna vid midsommartid. Jag orkar inte vara glad. 

Jag har sju punkter på min att-göra-lista i morgon. Jag har 120 texter att rätta innan måndag. Påsklov?Jag är ingen bra förebild för mina barn. 

P.S. Jag måste nog gå till tandis med min evighetstand också. D.S.

Det skrämmer mig.

Det finns sidor av föräldraskapet som oroar mig. Jag möter så många ungdomar som inte vill involvera föräldrar i sina bekymmer. Som döljer och hemlighåller. Klart, att vissa i sin självständighetssträvan vill vara fria och självständiga, men jag upplever att flera ledsna ungdomar faktiskt inte vill oroa sina föräldrar med sina bekymmer.

Som förälder tänker jag ju givetvis tvärtom. Är det något jag vill så är det ju att de delar sina bekymmer med just mig. Jag är ju föräldern, som finns till för dem. Om det är någon de ska få tröst. stöd och hjälp av när livet tjorvar ihop sig så är det ju av mig. Självklart förstår jag att kärleksbekymmer inte kanske är sådant man delar, men att "misslyckas" på ett prov, ligga efter i skolan eller om någon är elak vill jag gärna trösta och hjälpa till att reda upp.

Något annat som skrämmer mig är den usla kontakten en del ungdomar har med sina föräldrar. Man ses inte, man äter inte tillsammans, man umgås inte, man pratar inte. Man kanske lever under samma tak, men det är också det enda. Man bråkar och skäller, men man soffhänger inte, man äter varken frukost eller middag ihop. Hur kan det bli så?

 Jag som sitter med en mjukrund 2,5-årings kropp i knät kan inte föreställa mig att vi inte kommer dela resten av livet tillsammans. Att mitt behov av honom som människa och hans behov av mig som människa skulle upphöra.

När går det snett? När slutar föräldrar att ta ansvaret för relationen, när slutar föräldrar att bry sig, att söka sällskapet, kontakten. För ansvaret måste ju ändå vara den vuxnes, den som modellerar vikten av goda relationer, den som från början visar hur man som människa knyter an och vårdar sina relationer.

Ronnie Sandahls krönika, brevet till hans nyfödde son är helt fantastisk, men just den där formuleringen:

"Jag vill att vi aldrig glider ifrån varandra. Jag vill att vi aldrig blir främlingar, som pappor och söner så ofta blir: stumma, ordlösa."

skrämmer mig. Jag ser det så ofta, i flera relationer, oförmögenheten. Någonstans på vägen gav någon upp, tänkte kanske,"i morgon pratar vi" i flera år. Till slut är det för sent. Så oerhört sorgligt och smärtsamt.

Jag vill alltidalltidalltid ha en god relation till mina barn, en ömsesidig anknytning, grundlagd och vårdad. Alltid.

Yay!

Tre nätter utan napp för lillebror. Då kom vattkopporna. Ruta ett. Yay! 

Randigt

Idag kom det: Jag gillar inte randigt, det är inte min stil.

Vad ska randiga mamman göra nu?

"Hatet mot kvinnor: ett långsamt verkande gift i samhällskroppen"

Det här med sociala medier. Det är roligt, det är intressant och jag älskar att hålla kontakten med många människor på ett så enkelt sätt. Det slukar mycket av min tid, i små minutportioner, men ändå ibland blir jag så trött på det.  Tänk vad jag hade kunnat göra istället, och vilken förebild är jag för mina barn?

På senare tid blir jag dock trött och ledsen av en annan anledning. Jag mår inte bra av det. Jag gläds med glada människor och förstår att människor givetvis inte alltid är så perfekta och lyckliga, och därför bekommer det mig inte det minsta. Det finns ingen avund och jag tänker att de sociala medierna är våra skyltfönster som vi vill att de ska vara. Att livet även innehåller dammråttor, magsjuka och hål på strumporna - det är ju självklart. Jag blir glad av det glada, men nu tycker jag mig se annat i flödena också. 

Antagligen för att jag använder Twitter alltmer, mest i jobbsyfte, och då blir världen blir så dyster. Inte för det jobbrelaterade, inte alls. Men tvärtom vad alla tjatar om, att alla visar upp lycka och glättighet är mina sociala medier, faktiskt både Fejan och Twitter, fyllda av människors berättelser om rasism och sexism. Visst det är bilder på glada barn, god mat och människor som visar träningsappars ointressanta resultat. Men också något annat.

Jag blir stum av allt hat som tydligen riktas mot människor. Jag ser det sällan själv, men av reaktionerna, som jag ser, så utsätts ju framförallt kvinnor i offentligheten för sjuka övergrepp. Jag tänker på Alexandra Pascalidous tjugoåriga upplevelse av hot och hat. Jag blir så himlahimla ledsen och funderar mycket över vad det är för samhälle våra barn ska växa upp i. Så mycket hat, hot, kränkningar, och motsättningar. Så mycket digitala övergrepp.

Läs Bengt Ohlsson idag!

"Det här sipprar in som ett långsamt verkande gift i samhällskroppen, det är ett smygande terrorangrepp på demokratin, inte lika spektakulärt som att meja ner folk på en tidningsredaktion eller att styra in passagerarplan i skyskrapor. Men minst lika farligt. Det skrämmer kvinnor till tystnad. Får dem att dämpa rösten. Undvika vissa ämnen. Små förändringar, nästan omärkliga. Och sedan är vi inne i en kuslig spiral."

#tjejerförtrycker

Bäst på Twitter just nu #tjejerförtrycker, så himla klokt och roligt! (Men ändå ledsam läsning ändå förstås).

Stressmammans lösning

Lösningen för denna stressade mamma denna vecka har varit gemensam lämning av barn. Två vuxna, två barn på cyklar i raketfart till stan. En lämnar Stora uppe, en lämnar Lilla nere. Visserligen tidigare morgnar, längre dagisdagar för barnen, men vadå, de hämtas ju kl 15 varje dag. Mindre skrik och stress, lugnare morgnar och mamman kan uträtta förtroendearbetstiden på jobbet i stället. Mycket bättre!

Åttonde mars

Ja, ni märker ju själva, ett inlägg om dagen är övermäktigt, men jag fortsätter ändå, och hoppas kanske nå femtio inlägg på hundra dagar. Väcka lite liv i denna halvsovande blogg. Jag bloggar uppenbarligen inte om jag inte sitter framför datorn, appen i telefonen till trots, och detta har varit en datorfri helg, så himla skönt. I stället har jag fått älskade systern på överraskningsbesök, umgåtts, pärlat pärlplattor, skjutsat Stora till och från kalas, ätit middag med vänner, solat näsan i andra vänners trädgård, druckit kaffe i sandlådan i vår egen trädgård, beskurit äppelträd, storhandlat, fikat på café och prickat av grejer på hemmalistan. Himla bra alltså.

Den internationella kvinnodagen till ära bytte jag profilbild på Fejan, för första gången på över två år. Bilden jag bytte till var en parafras på bilden ovan, fast på mig själv i jeansskjorta med klut på huvudet. I skrivande stund har den gillats av fler än 100 personer och det är väl najs. Gladast blev jag av tillropen från vänner, men också det faktum att bilden gillats av flera män i min närhet. Ja, först gillades bilden såklart av de män som delar min åsikt i frågan, men sedan faktiskt av arbetskollegor och andra som aldrig annars ger tummen upp i jämställdhetsfrågan på Facebook. Och just det är något jag ofta tänker på, att det mest är kvinnor, ibland endast kvinnor, som gillar och kommenterar det jag skriver eller delar.  Varför är det så?

Saknad

Jag saknar dem så ofta. Och tänker ofta på dem. På mormor. På morfar. På farfar. Hur fantastiskt roligt det hade varit att träffa dem som vuxen. Hur det skulle vara om mina barn fick träffa dem.

I morse när vi cyklade till förskolan pratade vi om Storas saknad efter sin farfar som jobbar och lever på andra sidan jorden. Jag förklarade min saknad efter min farfar och Stora resonerade så klokt. Du kan ju också ha "bomullsfarfar" (bonusfarfar) d.v.s farmors "nya" man som farfar, han är ju allas, vår nya farfar så han kan ju vara din också.

Men tänk att få mötas över generationerna, att prata om då och nu och sen. Att barnen skulle få höra berättelserna från förr och den äldre generationen om livet som kommer. Att få prata som vuxna, om svåra saker, fina saker, om att förklara familjemönster och vårt gemensamma sociala arv. Vad fantastiskt det vore!

Beslutet ingen vill ta

Herr Hund håller på att ta slut. Inomhus är det ingen större skillnad, han värmer våra fötter under matbordet, snarkar ljudligt på nätterna och tigger mat som vanligt. Men promenaderna, där märks det. Han sackar efter redan efter första kvartershörnet, han går stelt och sakta.

I morse när Stora hälsade Herr Hund "God morgon!" i hundkorgen undrade Stora hur Herr Hund ska göra med sin korg när han sedan inte finns längre (vi pratade om ordet testamente härom dagen) och Stora propsade också på att få ligga i samma grav som Herr Hund.

Det är som om Stora redan på egen hand börjar förstå vartåt det barkar. Jag förstår bara inte hur vi ska kunna fatta beslutet. När kommer kraften att ta och övertygelsen om "det rätta beslutet"? Just nu känns det bara så fel och jag förstår inte hur vi ska kunna klara oss utan Herr Hund.

Arga mamman talar ut

Jag är verkligen inte en bra morgonmamma. Det går inte en morgon utan ett utbrott från min sida, hur tidigt, lugnt och mysigt varje morgon än startar är jag vansinnig när vi väl kommer ut genom dörren. Eftersom det är jag som är deltidsarbetande denna period har jag huvudansvaret för lämning och hämtning och jag är fullt medveten om att det är den vuxnes ansvar att planera så att dagen får en bra start. Men jag är inte bra på det här! Även om vi har två timmar på oss, jag lämnar kl 9 flera morgnar i veckan, vi har en tydlig struktur och ordning för morgnarna blir det ändå kaos och gråt. Varje vardag.

Jag är så tacksam för förskolan och hur glada barnen är när vi väl kommit dit, vi kan pussas hejdå och vi får syssla med vårt på varsitt håll. Ibland tänker jag att det är tur att jag inte är en hemmafru för jag skulle bli sinnessjuk av det, fast då skulle jag väl å andra sidan inte ha tider att passa som nu.

Det är kanske tiderna och att räcka till åt alla som tar knäcken på en. Jag har ju rätt flexibla ramar runt min arbetstid, tack och lov, men harregud jag blir tokig av detta vardagsrejsande nästan varje dag. Det är inte farligt att blir arg eller visa barnen sina känslor, men varje dag? Är det rimligt?

Mvh argmamma_79

Hundra blogginlägg

Inte nog med att Instagram har en lockande marsutmaning med en bild på ett tema varje dag, igår startade #blogg100-utmaningen. D.v.s. att skriva ett inlägg om dagen i hundra dagar.

Jag behöver ju blåsa lite liv i den här bloggen till skillnad från mitt Instakonto som är högst välmående.

Alltså ett inlägg om dagen, ända fram till midsommar nästan, känns nästan oöverstigligt, men vad fasen...