Veckans låt

Ah, i ett storebrorssamhälle

Friheten kostar när nån annan bestämmer

Inte ens vinden orkar blåsa här längre

Hur bra vi än går nu, så mår vi allt sämre

Hur kan hela den här staden vara så jävla ensam?

Alla gator som vi gått, de borde bära vårt namn

De kan få mig först när mina drömmar har tagit slut

Men de får mig aldrig levande

Han var svag i köttet och i anden

Nä nu jävlar! Jag är så arg att jag har svårt att formulera mig i ord. Samtidigt som mina elever fnissande frågar, vadå, "vad fanns innan samtyckeslagen då?" grips en av Sveriges mest uppsatta jurister för våldtäkt. Jag ser rött. Allt som utspelats de senaste veckorna med turerna runt toppjuristen, som direkt ville offentliggöra sitt eget namn i samband med häktningen, för att sedan via sin försvarsadvokat smutskasta brottsoffret i det offentliga och medvetet agera för att sänka hennes trovärdighet genom att dra upp att hon sedan tidigare anmält män för sexualbrott. Allt det, får mig att helt tappa hoppet om juridisk förändring trots samtyckeslag och attitydförändringar jag tyckt mig skönja. Lambertz grips och häktas och regisserar från häktet det skådespel som sedan ska kulminera i hans egen trädgård två veckor senare och som livesänds helt oredigerat.

Nu är alltså förundersökningen nedlagd. Jag repeterar, nedlagd, han är inte frikänd. Svenska domstolar tar inte ställning till sanningen, de tar ställning till framlagda bevis. Som vanligt vid sexualbrott så är bevisläget svårt. Men, det är nu det alltså händer. På bästa sändningstid kablas en presskonferens ut från Lambertz egen trädgård där han återigen smutskastar den kvinna som han samtidigt erkänner att han kladdat på och som också, menar han, sett honom som en fadersfigur. Pardon my french here, men kvinnohatet här är så totalt. Det följer en så tydlig logik att jag inte ens förstår att jag är förvånad.  Jag är bara vansinnigt arg. 

Ynka tre procent av våldtäktsmålen leder till fällande domar. I en trädgård i Uppsala står en man och har mage att klaga på rättssäkerheten samtidigt som han i offentligheten, utifrån sin maktposition som domare i HD och justitiekansler etiketterar ett brottsoffer som lögnerska och bedragerska. Nu ska hon bo på ett skyddat boende placerad av polis p.g.a. allt hot om våld hon utsatts för.  Lambertz har därtill anmält henne för falsk tillvitelse och, håll i er nu, våldtäkt, trots att han igår erkänt att han kladdat på henne trots hennes avvisanden. Vad fan är det frågan om?!

Läs här, och här och här!

Zungangishiyi lana...

Det säger väl något om ens sinnestillstånd när man istället för att rätta elevtexter sitter framför datorn och gråter till ett sådant här Youtubeklipp. Alla känslor är utanpå. That's what pandemin does to you. Helt plötsligt känner jag sug efter knätofsar och att spela violin. Men mest vill jag bara dansa tillsammans med andra människor. 

Till fjälls

Nu har vi bokat en veckas boende i fjällen även till sommaren. Önska oss lycka till. Jag har alltid velat vandra i fjällen och nu är det dags. Under året som gått har jag investerat i funktionskläder för all form av uteaktivitet. Tält och trangiakök har vi sedan länge, men vet inte ens om det ska med. Jo, köket så man kan göra sig lite kaffe förstås. Vi ska göra dagsvandringar och utgå ifrån ett och samma ställe vid en sjö. Det kan gå hur som helst, men det känns som att om vi låter Lilla sätta takten så kommer alla vilja göra det igen, kanske. Det får bli vilket väder det vill och kanske får vi sitta inomhus varje kväll p.g.a. myggen, men är ändå så pepp på fjäll. Jag vet inte vad det är, men den där horisonten den gör något med mig. Det känns i hela kroppen. Stora påminde oss om att den skandinaviska fjällkedjan faktiskt heter "Skanderna" och att säga att vi ska "vandra i Skanderna" i sommar låter nästan exotiskt. Anderna, Skanderna... same, same but different. 

Livet Schmivet

Vad bra det gick med att blogga hörrni. Så många tankar, så mycket att skriva, men just nu uttrycker jag mig tydligen mest i Instastories. Det här distanslärarlivet jag befinner mig i just nu är inte riktigt min grej och det suger så mycket energi att jag inte vill sitta med datorn mer än vad jag gör. Det händer ju heller typ ingenting. Det går knappt heller att fantisera om något eller ha någon plan p.g.a. man inte vet när man kan iscensätta det. 

Vi drömmer om sommaren och någon slags normalitet. Vi tänker vandra i fjällen och eventuellt hyra en segelbåt. En vända till Gotland blir det också och släkten där. Mest av allt längtar jag efter mina syskon och deras barn. Det känns som att jag liksom missar deras liv, för en barndom är så kort. 

För några veckor sedan deppade vi över att pandemins isolering nu börjar bli kännbar. Man har tappat referenspunkter och normalitet. Det blir inte så mycket snicksnack med kollegor och helt plötsligt tror man att man är ensam om att bråka med sin man, vara en arg mamma o.s.v. 

Ändå så klarar vi oss ju rätt bra här i det medelålders medelklasslivet. Mannen jobbar hemma 100% och mina veckor varierar till innehåll nu. Det är bara det att allting är så trökigt! Och jag är trött på grillkorv.