42 och tre kvart

Helt plötsligt är det december och julafton om mindre än ett par veckor. Vad hände? Tiden går så evinnerligt fort. Trappan till övervåningen är fortfarande inslagen i byggpapper och varje morgon när hunden rasar ned för den tror jag att han ska slå ihjäl sig eller i alla fall bryta ett ben. Barnen har lärt sig att hantera den och det faktum att en byggställning står mitt i. Vår ork är slut. Men vi måste ta tag i det för så här kan vi heller inte ha det. Jag vet inte om det är det faktum att vi jobbat så hårt så länge eller om det är att vi är på andra sidan 40, men vi som varit sådana enorma arbetshästar börjar krokna. Vi gör inget annat än jobbar från morgon till kväll. Vi hinner inte ens sitta ned i soffan och tända det tredje ljuset när tredje advent kommer. Sådana usla förebilder för våra barn. Vi stressar dem, manar på dem och det ständiga svaret till dem är att vi inte har tid... men med tre barn, aktiviteter, Newbodyförsäljning, städ, disk, tvätt, handling och att liksom en upprätthålla någon form av styrsel på läxor och därtill äta tårta med scouterna och titta på kullerbyttor i en gymnastiksal- det tar liksom aldrig slut. Vad gör jag ens som är för mig? Vad gör vi som är för oss? När latar vi oss? Vilar? Det är som hela livet är ett maratonlopp... och egentligen så borde vi stryka så mycket ur våra veckor, men vad skulle det ens vara? Alla vill hålla på med sitt och kompisar vill äta makaroner med oss och det spelas Pokemon Go och jag vet allt om skins och levels och om enhörningar. Jag som pratar mycket själv har fått tre barn som pratar ännu mer och efter en dag på jobbet omgiven av tonåringar är liksom min hörsel alldeles slut redan när jag kommer hem. Jag orkar inte på något bra sätt. Vi lever i en tid då barnen klarar mycket själva men ändå behöver oss hela tiden. Vill prata hela tiden och det är ju fantastiskt egentligen. Vi bor stort och kompisar kan hänga här för vi har massor av plats och bor vid skolan som alla går i. Men det här huset kräver en hel del och vi tittar också avundsjukt på Mellan nya kompis nyproducerade radhus och tänker att vi skulle få så mycket tid över om vi levde så. Inte behövde fixa något hela tiden. Inte behövde tänka på hur vi ska låna pengar för att byta tak. Inte leva i ett byggprojekt. Inte bäva för slipdamm och målande av lister. Men vi älskar ändå vår sockerbit och barnen vill aldrig i livet flytta! 

Stort behov av jullov pronto märker jag!

Tevehösten 2021

Nu har jag blundat mig igenom Kastanjemannen utan ljud och fått en kastanjegubbe placerad på mitt skrivbord av min chef. Har inte sett något så läskigt på år och dag. Har inte sett mycket alls på väldigt lång tid faktiskt, men nu är november här och vi lyckas ändå komma i säng så pass tidigt att ett avsnitt hinns med innan ögonen stängs. Älskar danska serier, älskar danska språket, danska hem med dansk arkitektur och danska möbler.

Jag betar av serielistan för säsongen. Nu Maid som får hjärtat att värka av klasskamp och kvinnokamp. Se den!

På listan med Stora har jag "Snabba cash" och "Young royals" och för egen del tredje säsongen av "Sex education". 

En lista...

 1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?

Jag tror kanske Stina. Eller Greta. Eller Lisa.

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?

Det känns som att kärlek utan sex är ett rimligt val här. Baserat på all den kärlek utan sex (barn, systerskap o.s.v.) jag upplever i mitt liv.

3. Har du bra självförtroende?

Det varierar och sviktar. I vissa frågor ja, i andra absolut nej. Är min egen största kritiker, men har en orubblig god självkänsla som hjälper mot dåligt självförtroende.

4. Nämn tre saker på din att-göra-lista?

• Riva tapet
• Städa garderoben
• Börja tänka på julklappar

5. Beskriv ditt drömutseende.

Lite oklart här, som om jag skulle vilja se ut som någon annan? Får jag åldras som Suzanne Reuter eller Judi Dench skulle jag vara glad.

6. Någon du har kysst?

Någon. Förutom min man så är det så längesen att det är preskiberat. Kommer knappt ihåg gymnasiekyssarna. 

7. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?

Det har jag, ett fåtal. Bebiskläder i storlek 50 och en stickad tröja i åldern femåring.

8. Är du nöjd med din profilbild på Instagram?

Det är jag. Den föreställer spontansådd krasse och är en skenmanöver för att inte elever ska hitta mitt Instakonto.

9. Vad väljer du, godis eller chips?

Jag äter ju gärna godis varje dag. Chips till helgen. Jag tänker att om jag skulle kunna överkomma sötsuget ändå hellre väljer chips, men som det är nu: Godis!

10. Hur uppvaktar man dig?

Man anstränger sig. Ingen cheesy romantik utan liksom rimligt, vuxet. God mat, god stämning och sånt jag gillar. Gärna en överraskning på rimligt sätt. 

11. Har du rykten efter dig? 

Nä, men på senaste personalfesten framkom det att en av de nyanställda lärarna var "rädd" för mig. Så på något sätt har jag väl gjort intryck.

12. Din absolut sämsta egenskap?

Att jag är sällan avslutar projekt jag påbörjar. 

13. Din bästa egenskap?

Jag är genomsnäll och empatisk. Och ser vad som behövs göras.

14. Kan man vara vän med sitt ex?

Ja, det tror jag absolut. Om det blev ett bra avslut så ja. I alla fall fram tills den ena eller andra träffar någon ny.

15. Har du kysst en kompis?

Ja, det har jag, men det var så längesen att jag inte minns vem eller när.

16. Hade du kunnat ha distansförhållande?

Absolut. Ponera att jag skiljde mig. Då skulle jag inte ens vilja leva tillsammans med någon annan än mina barn. Ett distansförhållande helt rimligt.

17. Hur lång är du?

typ 172-173 centimeter. Klart om jag krympte under mina graviditeter.

18. En vacker person?

19. Ett filmtips? 

Det var så längesedan 

20. Bäst just nu?

Att det är fredag imorgon. Och jag ska ingenstans efter jobbet. 

Kastanjemannen på Netflix

och

Stockholm, stad i världen

Vi fick oförhappandes ett par dagar i Stockholm denna höstlovsvecka. Hunden fick sista platsen på ett hundpang och katten lämnades hemma med tillsyn, matande och sällskap av mina föräldrar. Bil dit och hem och ett par nätter på hotell Scandic på Lidingö som var typ det sista familjerummet jag lyckades knipa. Vi slappade, åt gott och barnen fick välja museer att besöka. Det blev Vasamuseet och Naturhistoriska. Det barnen älskade mest: Åka hissar, rulltrappor, tunnelbana, spårvagn och buss. Barnen från Landet, som ändå är uppvuxna i en stad med allt detta (förutom tunnelbana och spårvagn) har varit hemma mestadels under denna pandemi och liksom heller inte sett dessa mängder med människor. 

Vi gjorde Norrmalm och Södermalm. Fikade och käkade. Trängdes. Alla barnen fick ett par hundralappar var av min syster och viktiga saker inhandlades. Lillas pengar räcket till pruttlera, pruttkudde, snöglob och ett sån't där litet Ty-djur i form av en nyckelring. Mellan köpte också en nyckelring och Technic-LEGO. Stora ville ha så mycket och gick storögt från affär till affär, men valde att spara pengarna. Jag köpte ett par paket Sir Williams-blandning på NK. Det var det hela. 

Vi låg i hotellsängarna tidig kväll. Åt croissanter till frukost och drack tre koppar kaffe var. Vi Hemnet-surfade och blev chockade av villapriserna där vi tjuvparkerade bilen gratis; Tjugo miljoner kronor för en vanlig villa. Vem har råd att bo så? Vi tittade på lägenhetspriserna på Åsögatan och Bondegatan och fantiserade om att vi skulle kunna bo där om vi inte var föräldrar, men det hade vi ju inte kunnat. Vi förstår varken vem som kan eller vem som vill bo där. Det är ju superhärligt med allt utbud men pengarna, priserna, trängseln och stimmet. Nej, det får vara. I ett annat liv hade jag kanske kunnat bo där, men nu bor jag här med hund, katt och tre barn och jag vill inte ha något annat liv.

Ni kan inte tysta mig, ni kan inte skrämma mig, för jag är arg som fan... så kom hit och brinn med mig!

Malin Wollin sätter orden på det där jag försökte skriva i gårdagens inlägg. Som vanligt gör hon det så bra. Jag älskar alltid henne och hennes ord. Även när jag inte håller med henne.

Se Rättslösa, om ni inte gjort det! En av mina elever berättade för mig förra fredagen om ett övergrepp hon utsattes för på fest ett par veckor innan. Min vecka har gått till att försöka stötta, våga berätta för föräldrar, acceptera att ta emot hjälp och kanske också anmäla. Förövaren går på vår skola. Jag vet inte vem han är. 

Eyo

För en vecka sedan fick jag inleda lektionen med att prata om mordet på Einár. Mina mestadels vita, medelklassungar i småstaden kunde plötsligt relatera till offret för gängvåldet. Vi pratade om det. Varför vi känner oss mer drabbade när någon skjuts i Hammarby sjöstad, som har samma hudfärg som majoriteten av oss i klassrummet. Men ingen gråter med mammorna på Järvafältet. De var så ledsna. Så många ledsna ungdomar. 

I våras fick jag prata om kidnappingen och konflikterna mellan Yasin, Haval och Einár. Det är sådant man får göra oavsett ämne man undervisar i, när man har örat mot marken kidsen går på.

Jag är så otroligt kluven till gangsterrapen. Inte kluven till det förfärliga i hur den uppmanar till kriminalitet, drogliberalism och den extremt toxiska maskuliniteten, det är ju helsjukt. Den extremt toxiska manligheten. Det osmakliga nyrika ekonomiska kapitalet som har sådan osannolik status. Det besjungna våldskapitalet. Och det finns det väl ingen vettig människa som inte tycker är helsjukt?! Men moralpaniken som säger att ungdomarna blir kriminella av att lyssna måste sättas i perspektiv. Min morfar tyckte att Beatles var helläskiga, folk tyckte ju Elvis var sinnessjuk som vickade på höfterna och för att inte tala om bluesmusikerna Fredrik Strage skriver om som uppträdde i fängelsekläder och omskrevs som "here to do a few tunes between homicides". Vi har ju i alla tider förfasat oss över ungdomskultur. Den har under andra tidsepoker också ansetts destruktiv, sexuell, våldsbejakande eller rent av livsfarlig. Men den har inte gått att förbjuda. Men visst när Alex Ceesay på bästa sändningstid ges utrymme med sin låt där han sjunger "Mitt i trafik du blir av med ditt liv. bre, vi skiter totalt i om ditt barn finns i bilen". Då vänder det sig i min mage. Ceesay menar dessutom att det var gangsterrapen som ledde honom in i kriminaliteten och han säger att förvirrande ungdomar på glid riskerar att ledas in i kriminaliteten som romantiseras och glorifieras. Och jag slås av min tanke, hur länge lever Ceesay? Golare har inga polare och nu har han golat.

Det jag undrar över är vad det som händer i ett samhälle när de här gangsteridealen tar över. Hur kan vi bara sitta och titta på när samhället slits sönder och en generation förortsungdomar tillåts växa upp utan framtidstro eller framtidsdrömmar och när gängen rekryterar utanför mellanstadiet. Hur kan vi tycka att musiken är värre än deras verkliga vardag? Varför är vi som samhälle inte beredda att göra något åt det på riktigt. Satsa hårt i rätt ände, inte bara på repressiva åtgärder. Från början, barnet ut med badvattnet. Från början. Med en skola och välfärd värd namnet. Trygghet, livschanser, framtidstro. Åtgärda orättvisorna före vi åtgärdar musiken.

Mina ungdomar, fromma som lamm, älskar ju den här musiken. Märkbart tagna av Einárs död. Men vad är det de älskar undrar jag. De kan inte svara mer än att han sjunger på riktigt, det han menar, han beskriver det som det är. Så jag lyssnar... och kan inte låta bli att tänka på Einárs mamma som får begrava sin son som var sju år när min förstfödde föddes. Ett skolbarn. En skoltid senare är han död.

Mamma, ser du hur jag sliter efter andra bättre tider?
Nu jag kämpar med musiken
Kolla, mamma, nu vi skiner (Nu vi skiner, eyo)
Mamma, det har varit tufft, det har varit tufft
Men oavsett vad, du har aldrig varit en bluff
Du har alltid varit där när allting har varit cutt
Men nu vi kastat problemen för jag har tagit mig upp
Och pengarna som kommer nu är vita
Jag ska köpa oss en villa, nu vi rika
Jag ska hämta ett garage med flera bilar
Mannen, fuck att stå i centrum nu och deala
Du, du har varit där när poliserna stormat
Du har varit där varje gång det vart shorba
Du har kommit till arresten för mig när du har jobbat
Jag ska köpa dig en slott och en diamantklocka
Vem är som du, vem är som du?
Du har varit lugn när allting har varit sjukt
Och knulla socialen för de sätter LVU
Dem vet ingenting om oss, wallah, wallah, de är slut, ey, mamma

Vatten rinner under broarna

Det är där när man står och skär paprika på en smulig diskbänk som man inser hur mycket vatten som flutit under broarna sedan förra hösten. Hur det här året som gått verkligen varit ett år och så mycket som hänt. Först tänkte jag skriva hur konfliktfritt där är nuförtiden tills jag kom på hur vi skildes under skrik och gråt i morse för att någon skulle hjälpa någon med dens telefon, nåt himla spel och nån legendary och fel level osv osv. Så konfliktfritt nej, men ändå mycket mer av rimliga samtal och resonemang. 

Stora är pre-tonårig och vill gå upp en timme efter oss andra eftersom han hinner till skolan ändå. På helgerna ser man knappt röken av honom. Han tränar och hänger med kompisar och är helst på fritidsgården tills vi tvingar honom att komma hem. Han tar skolan på största allvar och jag hoppas att det håller i sig så, för nu är det så tydligt hur klassamhället gör sig påmint i hans klass. Vilka som har 0 stöd hemifrån och är ute och driver och vilka som äter middag hemma och har vuxnas blickar och uppmuntran. Samtidigt är jag så rädd att han ska bli sådär plikttrogen och skuldmedveten och prestationstyngd som hans föräldrar. Han är klok som en bok, otroligt empatisk men rätt slarvig med saker och glömmer mycket. Antar att det både är ålder och personlighet liksom...

Lilla vill helst inte gå till förskolan alls, men eftersom hon måste gör hon det två dagar av fem under högljudd protest och tre dagar av fem under tyst protest. Väl där gillar hon det. Spelar spel, rolleker och hoppar hopprep. Kompisarna är jätteviktiga och jag har ständigt dåligt samvete över hur sämst vi är på att ordna lek på helgerna åt henne. Hennes liv består mest av att följa med i våra andra liv. Väldigt lite är liksom hennes. I helgen som gick hade hon äntligen kompis hemma både lördag och söndag. Stora och Mellan ordnar ju allt det där själva och man behöver bara bekräfta och sedan fundera över om man måste gå till Coop innan lunchen eftersom man skäms för mycket för att bjuda barnens kompisar på havregrynsgröt till lunch. 

Mellan är så mycket mindre än vad Stora var vid samma tid. Världen är på många sätt fortfarande magisk och jag vill, vill, vill så gärna behålla det för honom. Läsningen som han kämpat som ett djur med börjar lossna och han är mer än nöjd med att han når målen i alla ämnen utom i idrott där han förvånat konstaterade att han är "övergodkänd". Hans värld består av Lego och Harry Potter och kompisar. Flera nya han dykt upp under hösten och världen växer lite av det. Hans önskelista inför julen är snart en meter lång, han är otroligt noga med idrottskläder och läxor och han vill fortfarande gärna sova i vår säng på natten.

Det finns noll tid till mig, men jag går på personalfest på fredag, har mitt vandringsgäng då och då (släpar med hunden trots att flera av de andra verkar skeptiska), lunchbadar varje måndag med ett par andra mammor och blev just medbjuden på till ett samtals- och middagsgäng med mammor i området där vi bor. Jag saknar kompishäng på mer regelbunden basis, men veckorna är fyllda med barnens aktiviteter och hunden kräver sitt. Helgerna går åt till huset och allt man inte hinner med i veckorna i form av tvätt, pliktskyldigt städande och allmänt husfixande. Så deppigt när man tänker efter, men man har det ju egentligen overkligt bra. Det känns bara som att man går upp måndag morgon för att konstatera en ny ekorrhjulsvecka fylld av måsten för att gå och lägga sig söndag kväll och konstatera att veckan är slut och man själv också. Det är så  m y c k e t   h e l a  t i d e n! ! ! 

Att kastas tillbaka till 1994

Efter tusen krångel bokar jag teater för mig och min klass och längtar, längtar att få uppleva föreställningen genom deras ögon. Vi väntar en månad och de frågar otåligt nästan varje dag. Jag vet att pjäsen är bra och passar dem, för jag har sett genrepet. De kommer att gilla den! De kommer tycka att den är konstig, men de kommer att gilla den! Dagen kommer. Jag slår följe med min ensammaste elev från skolgården till teatern. Där kommer de i flockar. Eleverna. De står i klungor och fryser i den blåsiga oktoberluften och är förväntansfulla. De samlas runt mig med tusen frågor och enligt överenskommelse får jag också min nya chef som sällskap. Hon dyker upp i sin kostym och frågar mig om gästparkering. Som om jag skulle veta. Det är svårt att parera kommunikation med glada och ivriga tonåringar (som jag vill ha under mina vingars beskydd och etablera icke-existerande-relationer till, de är snart halvvägs genom gymnasiet och jag k ä n n e r dem inte?! och dessa mellanrum är oerhört viktiga för just det) och en chef som ställer frågor om allt mellan himmel och jord. 

När teaterdörrarna slås upp hålls en av dörrarna upp av en klasskompis från mellanstadiet!! En människa jag inte pratat med sedan typ 1993-1994-1995 kanske. Om ens då. Det rubbar mitt universum och jag märker att jag plötsligt blir den jag var då. Han skiner upp och fistbumpar mig samtidigt som han glatt utropar mitt förnamn. Det är som jag vacklar till i alla mina parallella roller och jag. Jag är läraren som eleverna hänger i armarna på och frågar tusen frågor, jag är läraren som chefen liksom granskar och samtidigt är jag mitt tidiga tonårsjag.

Hela föreställningen sitter vi på diagonalen i salongen och ser varandra från varsin sida om scenen omgivna av elever runt om oss. Vi är medelålders nu. I pausen möts vi och ska ta igen 20 år men jag blir avbruten av en elev som vill ha min hjälp att få tevatten ur en termos. Han hinner nämna namnen på några klasskompisar från min gymnasieklass som han uppenbarligen fortfarande umgås med, men sedan måste jag öppna den där termosen. Han hinner kalla dem slackers och jag blir först irriterad för jag tolkar det som hans syn på oss som inte gick natur. Vi hittar inte tråden igen för min chef kommer och vill fika med mig. Vi hinner inte fika. Jag cirkulerar snabbt i vestibulen för att se och fånga in alla elevers "mood" och reaktioner. För att se att alla har det bra. 

Pjäsen handlar om utanförskap, identitet och att hitta sig själv. Huvudrollen är en fjortonårig tjej som ska hantera skolgårdsmobbarna, första kärleken, vänskap och föräldrars idéer och förväntningar. Allt slår an så många känslor i mig. Eleverna tittar storögt och försöker förstå alla de där referenserna som är så självklara för deras medelålders lärare. Mig. 

Efter andra akten väller 150 elever ut och rycker i jackor och väskor i ett enda kaos och släntrar sedan iväg ut genom dörrarna, så även jag. Med min ensammaste elev och min pratsammaste elev styr jag stegen tillbaka till skolan. Vi blir omcyklade av min gamla klasskompis som i vinden ropar att det var roligt att ses och jag märker hur jag förhåller mitt jag till hans. Jag ropar tillbaka i vinden och han vinkar. En gång i tiden var vi förtrogna med varandra. Vi hade roligt. Vi pratade mycket och kände oss som likar i allt det där förvirrade tidiga tonårsletandet efter våra egna jag och alla andras. Vi var vänner. Sedan gick livet åt olika håll. Jag blev samhällsvetare och han naturvetare. På olika gymnasieskolor. Första terminen på universitetet (minns jag nu plötsligt) att vi hade en kort kontakt då jag fick låna en kursbok av honom. Han läste då kulturvetarlinjen och jag litteraturvetenskap. Hur vi ens fick kontakt med varandra efter så lång tid här en gåta. Det var före både mobiltelefoner och sociala medier. Har verkligen ingen aning, vi befann oss därtill i olika städer. Nu är han och jag tillbaka igen. Jag sedan 15 år och han sedan i januari. Vi jobbar på varsin gymnasieskola i samma stad och har samma yrke. 

Hela kvällen funderar jag vad detta gör med mig. Det är något från de här åren som jag burit med mig så länge, fortfarande bär. Vem jag var. Vem jag trodde att jag var. Vem det gjorde mig till. Och plötsligt under morgonens hundpromenad slår det mig. Jag kanske bara har trott att min självbild varit deras, som gjorts till min, men tänk om det är så att jag projicerat min självbild på dem och att deras bild är någon helt annan. I deras ögon är jag kanske inte alls den jag tror att jag är eller har varit utan någon helt annan. Men framförallt  V A R F Ö R  S P E L A R  D E T  H Ä R  S Å  S T O R  R O L L  i mitt liv? Varför låter jag det rubba mig, ta plats? Varför är jag så fast i vem jag var, vem jag de eventuellt trodde att jag var, men kanske inte ens var eller uppfattades som? Och vilka är de, de som jag klumpar ihop honom med? Att ha ett barn i samma ålder som förvirrat just börjat navigera i de här statushierarkierna är smärtsamt. Jag fascineras av mina egna förvirrade tankar och funderingar. Hur jag som på många sätt är så orubblig idag fortfarande bär spår? sår? från den här tiden. Det är något oerhört paradoxalt över det hela. Jag mejlar honom och han svarar och jag förvånas över att jag förvånas över hur trevligt han skriver tillbaka, med frågor. Vad hade jag trott? Att han skulle svara spydigt eller otrevligt? Låta bli att svara? Vem är jag? Är jag 12 eller 42? 

Sommaren 2021 (Part 3)

Väl hemma igen tog vi tag i några av sommarens surdegar. Linoljemålande av fönster, slipande av räcken och annat trök. Jag älskar att bo i detta hus, jag älskar inte att ta hand om huset. Faktiskt. Jag till och med hatar det. Jag blir så lätt uttråkad och är verkligen ingen praktisk människa. Det finns inte ens tillfredsställelse att det blir fint. Jag har det hellre fult och lugnt och skönt. Det finns ingenting jag gillar med att husfixa förutom trädgårdsgrejande och det kan man ändå inte tro när man ser vår trädgård. Men jag tänker att den får komma sedan. Med tre barn och en hund som river upp gräsmattan har vi mest trädgård i kruka och lite mer av Zackariskt "radgard" d.v.s. frön i jord typ. 

Stora åkte på scoutläger och var borta fem dagar från oss. Åh, vad vi saknade honom. Sista året som icketonåring är inte alltid lätt, varken för barn eller förälder, men att vara med honom är ljuvligt. När han dröjer sig kvar på kvällen när syskonen ska sova, fixar en fylld tekanna och vill dela upplevelser framför teven med en. Se nyheter, dokumentärer och film med honom. Hans frånvaro gav en försmak om vilket liv vi är på väg in i, det när barnen liksom tar sig allt längre bort ifrån en och det är både fint och svårt. Denna sommar har det till och med hänt att Mannen och jag varit och tagit ett kvällsdopp själva eftersom barnen nu kan vara hemma själva, till och med bara Mellan och Lilla tillsammans.

Sommarens sista var Gotland, som vi längtat. Detta år var svärmors hus upptaget av Mannens kusin med kompisar och även om plats fanns för oss valde vi svägerskans mycket minde hus ett par mil därifrån men där människor har samma dygnsrytm och förståelse för barnfamiljens liv och leverne. Vanligtvis brukar vi inte klämma ihop oss med alla barn eftersom det blir väl intensivt med fem stycken, två hundar o.s.v. men denna gång fungerade det hur bra som helst! Eftersom det är sommar på landet kan barnen löpa fritt och leker mycket ute. Vi gjorde Visby kvällstid och var till den coola kalkkrossen i Smöjen och badade. Till och med ett fikastopp i Rute hanns med. Planerna var större än så med plötsligt en eftermiddag kände jag nästäppa och när barnen nös flera gånger i rad i bilen så fick jag Covidpanik. Tanken på att bli förkylda på riktigt och fastna på ön fick oss att kasta oss på första bästa båt hem i en hytt. Ingen middag med släkten, inget besök hos barnens gammelmormor på ålderdomshemmet i stan. Ett väldigt snöpligt slut på både semester och sommar. Hade jag varit på fastlandet hade inte ens tanken att avbryta i förtid föresvävat mig, men nu fick det bli så. Två av tre resor denna sommar har alltså inte blivit som tänkt. Nu är vi hemma och såsar runt. Huset fullt av barn som vill ha mellis och lunch och glass om vartannat. Jag slipar och målar fönster. Städar hjälpligt och gör mig ärenden hit och dit för att få andas en stund i ensamhet. Tittar på tvättmedel på Granngården, går extra långsamt på Ica, köper mjölk varje dag o.s.v. På måndag börjar jobbet och jag är redan förbannad på upptaktsveckan och skolledningens oförmåga att ge oss rimliga förutsättningar, men det ska bli himla härligt att återse kollegor och veckan därpå elever! Tänk om vi får vara i klassrummet detta läsår. Hoppas, hoppas! Idag fick jag min andra spruta. Det känns tryggt ändå.

Sommaren 2021 (Part Two)

För Mannen var det bara att börja jobba igen när vi väl kom hem och det blev ändå sköna dagar hemma med kompishäng för barnen. Lata morgnar. Sena kvällar. Långsamt tempo. Häng med barndomsvän med valp på besök i krokarna, kusinerna i stan och en helgtripp till Österlen där min bror köpt ett sommarhus. Älskar Österlen, den kalla Hanöbukten och stränderna. Älskar att min bror har ett hus där så att allt "österlenigt" finns att tillgå på ett så enkelt sätt. Fantiserar om större barn, kusiner, som kan rå sig själva i en stuga medan föräldrarna får åka på restaurang, gallerier och krukmakerier. Nu blev det stughäng och strandhäng med hela konkarongen inklusive hamster och hund och det är såklart väldigt fint det med.

Väl hemma igen har jag badat jag så mycket. Vi hittade ett nytt kvällsdoppställe denna sommar och var där var eviga kväll. Med inspiration från @kobranhugger på Insta om att man aldrig ångrar ett bad och att man ska leva så har jag inte tvekat på bad. Jag vill liksom vara en förebild för mina barn, en som slänger sig i vattnet och simmar, en som badar i alla väder. Hopp i liksom ba'... precis som när jag var tretton år.

Efter en inställd fjällsemester så fick vi ännu lite lök på laxen när båtuthyraren strax därpå meddelade att motorn på vår hyrda segelbåt lagt av. Vad är oddsen liksom? Helt orimligt att segla ut i Stockholms skärgård utan en inombordsmotor som laddar bobatterier så att kylskåp, navigation och 12-voltsuttag fungerar. En utombordare kan naturligtvis kompensera vid tilläggning i hamn, men att vara en vecka på sjön med tre barn utan laddningsmöjligheter kändes inte rimligt i för oss ganska nya vatten. Uthyraren tänkte inte dra av på något pris, vi kompenserades med fler dagar (som om vi ville ha fler utan motor?!). En konflikt var ett faktum men båtförmedlingen tog vårt parti och höll med om att båtens skick väsentligen förändrats när den saknade motor. Pengar tillbaka från dem och en ny snabb båtbokning, fast i Vänern och en mindre segelbåt än tänkt. Så i slutet av juli fick vi fantastiska dagar med motor och segel och rosa solnedgångar. Helt ljuvlig semester i stilla lunk med både öar och gästhamnar. Det gick så himla bra och alla mina orosmoln kom på skam. Jag kan förtöja, jag kan skota, hissa segel, reva segel och hantera en båt på ett tillräckligt och rimligt sätt. Det är fantastiskt att ta sig fram på vatten och upptäcka nya ställen som man aldrig satt sin fot på innan. Det är härligt att hänga i en gästhamn med stadens puls inpå och dricka vin i solnedgången. Verkligen njutbara dagar och det är så härligt att segla! 

Dock inte så härligt att det är det enda jag vill göra på min semester varför konflikten återigen var ett faktum även denna sommar (liksom förra). Att köpa eller att inte köpa en segelbåt. Bränd av husbilshelvetet som kostade så mycket svett och tårar (för att inte tala om pengar) drar jag mig för att ytterligare äga något som kostar möda, tid och en massa pengar och som liksom paxar hela en semester. Segla ja, äga nej tack. Samtidigt vill jag ju inte stå i vägen för någon annans (Mannens) dröm om att segla och båtpyssla. Jag är väl bara mer realist. För mig funkar det fint att hyra och på så sätt se flera kuststräckor och farleder, jag drömmer liksom inte om att bo i en båt någon längre tid. Eller segla över Atlanten. Här eskalerade konflikten till framtidsplaner och då blev jag trött. Klart att man drömmer och fantiserar om sin framtid, men det är omöjligt att fatta beslut om vad man faktiskt ska göra om 10 år eller vilka behov man då kommer att ha. Jag lever här och nu, jag kan inte veta vad jag vill om 10 år eller hur relationer ser ut då. Jag vet att jag inte vill äga en segelbåt just nu. Samtidigt är det ju bara pengar. (Och tid förstås...) Men när jag tänker på vad jag skulle kunna få för de där pengarna så känns det som att jag skulle vilja ha lite mer av annat. Och så accentueras skillnaderna emellan oss, mellan den energiska och den mer stillsamma, mellan den mer äventyrliga och hemmakatten, mellan den som gör upp stora tankar om framtiden och den som lever här och nu och så bråkar vi så vi inte ens vill prata med varandra. Sedan blir vi sams igen. Och ägnar veckor åt att skratta åt vår respektive envishet. Med svärta i. Mer än 20 år tillsammans men fortfarande trillar vi ned i samma hål, med samma roller, samma mönster, samma konfliktämnen. Suck.

Nåväl hem igen med vindrufsiga hår och solbrända kinder till ett hus som småkusinerna vaktat. Mer utvidgat familjehäng med de minsta. Kletiga armar runt ens hals och pasta i mattan och alldeles, alldeles underbart! <3 Och allt som min syster gjort för mig vill jag göra för henne! Det är så härligt att få tid tillsammans. Se barnens relationer till varandra. Det har sommaren verkligen gett, barnen har fått hänga med alla sina kusiner här hemma och borta och det har ändå varit det allra bästa. Barndomsminnena vi gör just nu.

Fortsättning följer...

Sommaren 2021 (Part One)

Än är den inte slut och jag har officiellt ledigt ytterligare en vecka. Men imorgon går Mannen tillbaka till jobbet och behovet av vardagsrutinernas infinnande är ett faktum. Den gick så snabbt denna sommar och även om en massa roligheter i augusti är inplanerade så känns det lite vemodigt. Det som varit inplanerat blev heller inte riktigt som tänkt och därför känns det lite snöpligt att det nu är ett år kvar till nästa sommarledighet. Samtidigt har jag insett ändå att jag nog älskar vardagen mest, hur slitsam den än är. Jag och Mannen samarbetar betydligt bättre i vardagsslitet än när all tid och behov och önskemål ska förhandlas i en familj på fem och där olikheter accentueras. Den har inte varit konfliktfri denna sommar om man säger så. Barnen har bråkat, vi har bråkat med dem och vi har bråkat med varandra. Konflikter är nödvändigt och ofrånkomligt men vissa vill man hellre vara utan. Just nu råder det dock frid och harmoni.

Så hur blev sommaren?

Vi inledde starkt med en finfin midsommar på Öland. Tre familjer firade utomhus med sill och grill och allt därtill. Riktig idyll och så skönt att barnen blivit större ändå. Hunden kräktes ett par gånger under eftermiddagen, men det gör ju hundar ibland. Allt var frid och fröjd. Väl hemma ville han inte äta och han kräktes fler gånger under natten, bl.a. ljusröda kräkningar vilket inte var något bra tecken såklart. Vi som packat allt och planerat för avfärd norrut (till fjälls) fattade beslutet att ändå åka eftersom det inte finns jourveterinär att söka på helgen där vi bor. Han fortsatte matvägra och vi började ringa veterinärer längs vägen. Vi fick både lugnande och oroande besked, men inget av det vi stöttade honom med gjorde honom bättre. Vi avvaktade ytterligare eftersom djursjukhus fanns inom räckhåll. Väl framme i gamla hemstaden där vi skulle hälsa på nyfödd bebis hos gammal god vän gick det från lugnt läge till dåligt igen. När jag till slut fick tag i veterinär så hade de ingen möjlighet att ta emot och hänvisade oss vidare till regionsjukhus där vår första hund somnade in för femton år sedan. Det kändes oöverstigligt att ta oss dit ytterligare tio mil bort efter en hel dag i bil. Tack och lov för middag hos en annan kär vän med familj! Sedan blev det en orolig natt på Scandic hotell där jag var uppe varannan timme för att pipettera med vatten och skonkost. Hunden hade 0 energi och vinglade. Frukosten som man alltid ser fram emot var smaklös och stressad eftersom hunden var påtagligt sämre. Kanske var det sommarens sämsta ögonblick när jag fångade blodblandad hunddiarré i kupade händer i en heltäckningsmattehotellkorridor. Kort sagt det var inte en hund att ta till fjälls, långt ifrån veterinärer. Så istället för fjäll blev det inläggning på djursjukhus och många oroliga timmar. Jag fick fylla i ett formulär om maxkostnad och livräddningsönskan och det kändes helt overkligt. Kära J tog hand om oss alla på bästa sätt och vi fick en all inclusive semester vi en pool istället för vandring och stormköksmat. I fjällen satt våra andra kompisar och väntade... Efter uthämtning av hund till priset av nästan sju tusen efter 36 timmar med dropp och kontraströntgen så fattades nytt beslut. Mannen skulle åka till fjälls med Stora och Mellan och sedan hämta mig, Lilla och hunden på hemvägen. Det beslutet omkullkastades av en pyspunka längs inlandsvägen ett par timmar senare och det blev ännu ett par all inclusive-dagar innan hemfärd. Tack J för att du alltid ställer upp i vått och torrt. Om det var någon som skulle rädda oss i bedrövelsen så är det klart att det var du. Alltid pragmatisk och empatisk! <3 Alltid hjärterum och stjärterum.

Hunden blev frisk även om det tog några dagar för återhämtande och vi vände hemåt utan fjällhorisonter på våra inre näthinnor men glada efter att ha ätit och druckit gott och verkligen slappnat av hos J med familj. Fortsättning följer...

Sköna maj välkommen?

Nu är redan maj här. Så obegripligt hur tiden kan gå så fort när man har så feruktansvärt tråkigt som man har det. Förvisso begravd i jobb upp över öronen och med 2/3-delar av eleverna konstant på distans så är allting så tungrott och jag är livrädd att missa något eller någon. Att däremellan jonglera en klass på plats i dubbla klassrum är fullständigt dränerande. Jag känner mig som absolut världens sämsta lärare. Ingenting blir som jag vill, planerar eller önskar. Känslan av att vara ensam och isolerad utan att kunna spegla sig i kollegor eller på plats med tonåringar som skiter i alla restriktioner som finns. Jag är så färdig med detta nu! 

Drömmer om sommar och ledighet. Drömmer om en normal jobbvardag. Drömmer om att få se något annat än vår diskbänk och en MacBook-skärm. Drömmer om att vila öronen från "mammamammamamma". 

Nåväl förhoppningsvis kan maj njutas mer än annars med möjligheter till paus utomhus hemma. Har inte planterat ett enda frö eller odlat ett endaste något. Så feruktansvärt sorgligt, ovärdigt och trist, men jag har inte hunnit. Fått en tomatplanta som jag vårdar ömt. Planterat penséer i krukor och blåst liv i min övervintrade klematis. Ska sätta krasse, men det blev så bra när jag satte den sent utan försådd förra året och har sparat mängder med frön från dess. Ska så äng i pallkragarna när det blir varm ute. Det får duga för i år. 

Veckans låt

Ah, i ett storebrorssamhälle

Friheten kostar när nån annan bestämmer

Inte ens vinden orkar blåsa här längre

Hur bra vi än går nu, så mår vi allt sämre

Hur kan hela den här staden vara så jävla ensam?

Alla gator som vi gått, de borde bära vårt namn

De kan få mig först när mina drömmar har tagit slut

Men de får mig aldrig levande

Han var svag i köttet och i anden

Nä nu jävlar! Jag är så arg att jag har svårt att formulera mig i ord. Samtidigt som mina elever fnissande frågar, vadå, "vad fanns innan samtyckeslagen då?" grips en av Sveriges mest uppsatta jurister för våldtäkt. Jag ser rött. Allt som utspelats de senaste veckorna med turerna runt toppjuristen, som direkt ville offentliggöra sitt eget namn i samband med häktningen, för att sedan via sin försvarsadvokat smutskasta brottsoffret i det offentliga och medvetet agera för att sänka hennes trovärdighet genom att dra upp att hon sedan tidigare anmält män för sexualbrott. Allt det, får mig att helt tappa hoppet om juridisk förändring trots samtyckeslag och attitydförändringar jag tyckt mig skönja. Lambertz grips och häktas och regisserar från häktet det skådespel som sedan ska kulminera i hans egen trädgård två veckor senare och som livesänds helt oredigerat.

Nu är alltså förundersökningen nedlagd. Jag repeterar, nedlagd, han är inte frikänd. Svenska domstolar tar inte ställning till sanningen, de tar ställning till framlagda bevis. Som vanligt vid sexualbrott så är bevisläget svårt. Men, det är nu det alltså händer. På bästa sändningstid kablas en presskonferens ut från Lambertz egen trädgård där han återigen smutskastar den kvinna som han samtidigt erkänner att han kladdat på och som också, menar han, sett honom som en fadersfigur. Pardon my french here, men kvinnohatet här är så totalt. Det följer en så tydlig logik att jag inte ens förstår att jag är förvånad.  Jag är bara vansinnigt arg. 

Ynka tre procent av våldtäktsmålen leder till fällande domar. I en trädgård i Uppsala står en man och har mage att klaga på rättssäkerheten samtidigt som han i offentligheten, utifrån sin maktposition som domare i HD och justitiekansler etiketterar ett brottsoffer som lögnerska och bedragerska. Nu ska hon bo på ett skyddat boende placerad av polis p.g.a. allt hot om våld hon utsatts för.  Lambertz har därtill anmält henne för falsk tillvitelse och, håll i er nu, våldtäkt, trots att han igår erkänt att han kladdat på henne trots hennes avvisanden. Vad fan är det frågan om?!

Läs här, och här och här!

Zungangishiyi lana...

Det säger väl något om ens sinnestillstånd när man istället för att rätta elevtexter sitter framför datorn och gråter till ett sådant här Youtubeklipp. Alla känslor är utanpå. That's what pandemin does to you. Helt plötsligt känner jag sug efter knätofsar och att spela violin. Men mest vill jag bara dansa tillsammans med andra människor. 

Till fjälls

Nu har vi bokat en veckas boende i fjällen även till sommaren. Önska oss lycka till. Jag har alltid velat vandra i fjällen och nu är det dags. Under året som gått har jag investerat i funktionskläder för all form av uteaktivitet. Tält och trangiakök har vi sedan länge, men vet inte ens om det ska med. Jo, köket så man kan göra sig lite kaffe förstås. Vi ska göra dagsvandringar och utgå ifrån ett och samma ställe vid en sjö. Det kan gå hur som helst, men det känns som att om vi låter Lilla sätta takten så kommer alla vilja göra det igen, kanske. Det får bli vilket väder det vill och kanske får vi sitta inomhus varje kväll p.g.a. myggen, men är ändå så pepp på fjäll. Jag vet inte vad det är, men den där horisonten den gör något med mig. Det känns i hela kroppen. Stora påminde oss om att den skandinaviska fjällkedjan faktiskt heter "Skanderna" och att säga att vi ska "vandra i Skanderna" i sommar låter nästan exotiskt. Anderna, Skanderna... same, same but different. 

Livet Schmivet

Vad bra det gick med att blogga hörrni. Så många tankar, så mycket att skriva, men just nu uttrycker jag mig tydligen mest i Instastories. Det här distanslärarlivet jag befinner mig i just nu är inte riktigt min grej och det suger så mycket energi att jag inte vill sitta med datorn mer än vad jag gör. Det händer ju heller typ ingenting. Det går knappt heller att fantisera om något eller ha någon plan p.g.a. man inte vet när man kan iscensätta det. 

Vi drömmer om sommaren och någon slags normalitet. Vi tänker vandra i fjällen och eventuellt hyra en segelbåt. En vända till Gotland blir det också och släkten där. Mest av allt längtar jag efter mina syskon och deras barn. Det känns som att jag liksom missar deras liv, för en barndom är så kort. 

För några veckor sedan deppade vi över att pandemins isolering nu börjar bli kännbar. Man har tappat referenspunkter och normalitet. Det blir inte så mycket snicksnack med kollegor och helt plötsligt tror man att man är ensam om att bråka med sin man, vara en arg mamma o.s.v. 

Ändå så klarar vi oss ju rätt bra här i det medelålders medelklasslivet. Mannen jobbar hemma 100% och mina veckor varierar till innehåll nu. Det är bara det att allting är så trökigt! Och jag är trött på grillkorv. 

Det var det där med en hund.

När Mannen och jag flyttade ihop i december 1999 (hur gamla är vi egentligen?!) så planerade vi för en hund trots familjernas och släkternas vilda protester. Vi valde en skitsvår ras som Mannen alltid önskat sig och så plötsligt i januari satt vi där med en liten svartskäggig hundvalp. En jävligt rolig men svårfostrad hård tik som blev som en av mina kroppsdelar. Hon gjorde mig, kattmänniskan, till en hundmänniska och vi hade så underbart roligt ihop. Vi lärde känna nya människor för livet och umgicks mycket med och omkring och utifrån hundarna som vi hade. Jag lärde känna mig själv. Andra vuxna såg mig som hundförare och efter kurser på Brukshundklubben jag ändå hade vett att gå, så flyttades vi med till tävlingslydnad och hamnade i sammanhang jag aldrig vistats i förut. Fick förtroendeuppdrag och sågs som någon som kunde hund. Jag läste på, lärde mig massor och ändå betedde sig vår tik som ett as alldeles för ofta. Jag insåg alltmer att hunden vi hade inte riktigt var som hon skulle rent mentalt, att vi borde kollat upp föräldrahundarna mer noggrant. Hon alldeles för hård och tuff i kombination med stora rädslor. Och hon betedde sig alltmer märkligt i situationer där jag hela tiden var tvungen att ligga steget före eller be om ursäkt i efterhand. Hon blev sjuk också, och vi sökte hjälp men fick den inte förrän det var för sent. Vem vet hur länge hon plågats av smärtor som kanske orsakat hennes konstiga beteenden?!

Hon blev bara sex år den där hunden, och när hon dog var det som att jag förlorade en kroppsdel. Hon fick somna in en av de vackraste majdagarna när körsbärsträden blommade och jag grät så att jag inte kunde se med ögonen. Sa upp mig från jobbet, bröt upp från vårt liv och flyttade hem till Hemstaden. Jag trodde inte att jag skulle bli glad någonsin igen och jag trodde heller aldrig att jag skulle kunna älska en hund lika mycket, men de kunde jag! I september samma år så tog vi oss an Herr Hund, en omplaceringshund på nästan sextio kilo som var from som ett lamm men helt oerfaren gällande allt i hela livet typ. Som att få en lugn bjässe till valp och lära honom allt från början igen. Han var fantastisk och jag är fortfarande övertygad om att han för alltid kommer att vara "once-in-a-lifetime"-hunden för oss. Ingen kan jämföra sig med honom. Ingen. Han gjorde hundrädda människor orädda för hundar, han som skulle omplaceras till "barnfritt hem" blev våra barns storebror och tog hela livet med ett upphöjt lugn. Jag behövde aldrig någonsin vara orolig för att han skulle göra något han inte fick. Han gick ihop med alla hundar och alla människor och var att lita på till 100%. Han kunde gå lös mitt i stan och var han lös så fixade han alltid alla "krångliga" situationer.

Han blev gammal fort och i retrospektiv inser jag att han bara levde med oss i det här huset i drygt två år. Han fick somna in, elva år gammal, strax innan Lilla föddes. Sorgen var enorm! Men jag kunde hantera den mycket bättre eftersom jag blivit förälder och hade människobarn. En hund var en hund liksom. Även om sorgen var nattsvart och jag grät floder. Och ännu en gång bestämde jag mig för att jag aldrig mer orkar sörja en hund. Aldrig.

Sommaren som följde flyttade katten in och jag blev kattmänniska igen. Njöt av att ha ett älskligt pälsdjur som barnen älskade och som älskade barnen. Katt tyckte jag var det optimala efter som sällskapet är maximalt, men underhållet minimalt. Men oron. Oron över att hon inte kommer hem på kvällen. Krångligheten i att resa bort. Och en katt är en katt och även om just vår katt är superenkel och supersocial så pratade vi ju hela tiden om den där hunden. Hunden vi inte hade tid för, men som vi ändå ville ha. Vi tittade på omplaceringshundar, men det var så svårt att hitta en bra och vettig sådan. Vi njöt också av att varken behöva städa särskilt mycket och inte heller stressas av att skynda hem till någon som står med benen i kors och väntar. Men tankarna på den där hunden slogs aldrig riktigt ur hågen. Vi skrev på ett par annonser, men den perfekta omplaceringshunden var ju alltid redan omplacerad. 

Men! Sen kom pandemin och helt plötsligt jobbade Mannen hemma och våra önskningar intensifierades. Fanns det verkligen inte någon hund som behövde ett nytt hem? Vi skrev återigen på flera annonser, men de bästa hundarna var redan tingade. Såklart. Till slut fick vi napp på en fantastisk sexåring hane av en ras jag önskat att ha hela livet, men som Mannen alltid fnyst åt. En skilsmässohund som var fantastisk med barn. Vi skrev och skrev och vi var så nära när plötsligt mamman i familjen fick kalla fötter och det gav oss kalla fötter. Från att nästan ha en hund till att inte ens vara nära en hund. Besvikelsen blev så stor att jag började titta på valpar. Jag hade ju sett en annons med valpar av just denna ras och skrev ett mejl på vinst och förlust. Bingo! Det fanns en valp, den sista i typ hela Sverige. En valp som var tingad men vars blivande familj hade slutat att höra av sig. Det följde några veckor av plågsam ovisshet och med inkopplade jurister från Svenska Kennelklubben innan uppfödaren gav oss beskedet att hon nu ville låta oss köpa valpen! Overklig lycka! Vi fick 24 timmar på oss för ett slutligt ja. Plötsligt blev vi supernervösa och vågade inte riktigt lita på våra respektive egna känslor och tvekade. Men sen! I ett telefonsamtal sa Mannen det mest självklara: Herregud det är ju precis detta vi vill ge våra barn! Det är ju detta! Och det är det ju!! Så jag swishade snabbt en handpenning och bokade en natt på Scandic hotell och sedan drog familjen runt i stan och införskaffade allt, som vi en gång gett bort, som en hundvalp behöver.  Och efter en resa på 1,5 dygn så skrevs ännu en hund in i familjehistorien...

Summerar 2020

Årets födelsedagsfirande: Alltså, jag får väl säga mitt eget då vi spenderade påskaftonen ätandes ute frukost, lunch och (så fine-dining takeaway till) middag. Det var en så himla fin dag! Vårig och "firig" precis när restriktionerna kommit.

Årets nya mark: Jag fortsatte under året med coachning och har inför hösten 2021 lyckats utgöra en post i förvaltningens verksamhetsbudget så att jag ska få coacha lärare på andra skolor med samma huvudman. Jag har lärt mig så mycket om människor. Jag tror jag är rätt bra på människor faktiskt, att läsa av dem, analysera och faktiskt lyssna (i professionella sammanhang). Jag har lärt mig att vara tyst i många sammanhang och att iaktta vad som händer.

Årets utflykter: Ja, de blev ju en hel del detta pandemiår. Vi har utflyktat i alla väderstreck med olika människor. Så mycket att jag är trött på grillad korv typ. Detta var också ett av argumenten för att köpa hund, för att komma ut och ute har vi varit vareviga helg. I skogen, på stranden, vid havet och långt bort och nära.

Årets traditioner: Hm. Nyårsafton spenderades delvis utomhus med grillunch, varm must med calvados och cava. Det kan jag tänka mig göra till en tradition. Eller digital "AW" med kompisar långt bort, det kan jag tänka mig som en postpandemisk tradition då och då.

Årets milstolpe: Att en hund flyttade in. Tjugotalet kommer att präglas av detta. Precis vad vi önskat för barnen. Pandemin gjorde en valp möjlig.

Årets hemmaprojekt: Källaren blev helt klar, saknas gör bara ett dörrhandtag. Till och med listerna är på plats och målade. Källartrappen målad nu under jullovet med en del färgspill som måste tas om hand. Nu har vi paus till senvåren eller sommaren.

Årets guldkant: Fredagsmyset med familjen - veckans absolut bästa stund! Att jag hann med en tjejhelg på hotell i Jönköping (samma vecka som Jönköping fick sitt första Covid-fall) har levt på den tanken typ hela året. Att det kommer en tid då vi kan göra sådant igen. Göra oss fina, dricka drinkar, inte ens lämna hotellet för middag och sedan ligga i sängen och äta godis och skratta så vi nästan kissar på oss. 

Årets tur i oturen: Jag vet inte det jag. Jag känner mig lyckligt lottad för det mesta. Att den här Covid-skiten ledde till dödstråkigt hemmaarbete som gjorde det möjligt att vara hemma med en liten valp.

Årets bröllop: Skulle blivit min kusins. Det flyttades från maj till oktober och sedan ställdes det in. Det var synd och tråkigt. Hade gärna träffat hela släkten i finkläder och hängt med mina tonårskusiner som är så himla härliga! Och mina 30-ish-kusiner också såklart!

Årets insikt: Du (d.v.s. jag) måste inte så mycket!

Årets semester: Gotlandsveckan med fina vänner i svärmors stora hus på landet. Fy fasiken vad majs vi hade det eftersom barnen typ skötte sig själva.

Årets rekreation: Den har funnits. Jag har legat i soffan och läst bok ostört fler gånger under hösten. Det händer! Hundpromenader bara Mannen och jag (och hunden förstås!) eftersom vi nu kan lämna alla tre tillsammanssjälva hemma utan problem.

Årets tropiska: Känns som ett väldigt otropiskt år. Minns inte ens sommaren som varm?! 

Årets sorgliga: De stigande dödstalen i pandemin. Overkliga.

Årets fina: Barnens kärlek till denna hund!

Året som gick

En årssummering är väl ändå på sin plats, även om jag bara bloggade en knapp fjärdedel av året. Eller kanske desto större anledning + ett så konstigt år, så det är värt att minnas ändå.

1. Gjorde du något som du aldrig gjort förut?

Ja, lärde mig att åka skidor (med en svincool tjugoårig skidlärare som tävlade i typ landslaget i speedski eller nå't). Distansundervisade. Satt hemma och upptäckte att det var helt okej jämfört med vad jag tror (om än platt och skittråkigt) och mådde så bra av att inte stressa. Började träna i grupp och slutade p.g.a. Covid-19 stängde ned vår lokal, återupptog det och tränade fasen två vardagskvällar i veckan tills Covid-19 återigen stängde ned vår lokal. Blev med hund igen, det har i och för sig hänt förut, men inte med tre barn och allt det här andra. Både gångerna innan vi köpt hund har det varit bara vi. (Det är en sann utmaning att fostra en hund tillsammans med tre barn I'll tell you! Och det handlar inte om hunden!)

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Jag lovar aldrig något på nyårsafton. Det är verkligen inte min grej. 

3. Kommer du att ha några nya för nästa år?

Näe, inte det heller. En dröm om fler böcker, mindre skärm. Städa garderoben. Hålla ordning och bli organiserad och cool.

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej, men på nyårsafton messade en av mina finaste människor och berättade att hon var gravid. Bästa, bästa!

5. Dog någon som stod dig nära.

Nej, tack och lov inte! Så mycket död ändå under detta år. Jag var så rädd att någon nära skulle dö.

6. Vilka länder besökte du?

Jag har stannat i Sverige hela året. Inledde året i Dalarna och avslutade året där. På skidor. Har besökt Stockholm i jobbet, Gotland för semester i svärmors hus och Malmö för att träffa min älskade systers familj, så det känns ändå som att jag rest mer än vad diverse Coronapoliser ansett varit lämpligt. Dock alltid med hänsyn till restriktioner, i egen bil och med hotellnätter o.s.v.

7. Är det något du saknar år 2020 som du vill ha 2021?

Massa vinkvällar med goa kvinnor. Jag saknar att dansa på ett dansgolv efter ett par glas vin!

8. Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas, och varför?

17 mars då skolan stängde från en dag till annan, något jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig, 9 maj då vi hämtade hem en lite rödbrun valp som mådde illa elva timmar i bil hem.

9. Vad var din största framgång 2020?

Att lära mig att ta det lugnt, att skita i så mycket, att rycka på axlarna och märka att ja, det gick ju bra att rycka på axlarna. + att jag nu är diplomerad coach. 

10. Vad är du mest nöjd med?

Just det, att jag gjorde killräckligt och att det tycktes räcka. Att jag coachade "upp" och fick en massa fint beröm.

11. Största misstaget

Att bråka med min man hela vägen hem i bil från Stockholm om en segelbåt som han sen ändå inte köpte.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej, tack och lov inte.

13. Bästa köpet?

En hundvalp

14. Vad spenderade du mest pengar på?

Källarrenovering, fönsterrenovering och en ny (begagnad) bil!

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?

Alla FaceTimesamtal med systerbarnen.  Mina egna barn, varje dag! Digital AW och alla utepicknickar med fina människor.

16. Vilka sånger/band kommer alltid påminna dig om 2020?

Sara Parkmans "Vreden" och "Kyrie/Sjung syster sjung", The Highwomens "Highwomen", Viktor Leksells "Svag", Dotters "Backfire" (när jag var så jävla arg en vecka i somras), Laleh "Det kommer bli bra", Petter och Imenellas "Ögonblick" en massa låtar med Miss Li och Junior Brielle, Ana Diaz "100" Iiris Viljanens "Brevväxlingar" och jaa, Myra Granberg får också vara med där på listan.

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ganska blasé ändå känns det som. Det hände ju liksom inte så mycket. Så många tillfällen till glädje som ställdes in och försvann, men ändå har jag varit så glad och tacksam över allt jag har. Min familj i ett hus. Så mycket trygghet. Så mycket kärlek.

18. Vad önskar du att du gjort mer?

Varit chill, skitit i saker, inte brytt mig. Läst böcker. 

19. Vad önskar du att du gjort mindre?

Skrikit på mina barn. Stressat mina barn. Varit arg så mycket för ingenting. Levt upp till andras förväntningar.

20. Hur tillbringade du julen?

I en fjällstuga med vår lilla familj. Så lugn och skön jul. Så totalt stressfri. 

21. Blev du kär i år?

Nej, alltså blev inte, var.

22. Hur många ONS?

Inte ett endaste, såklart.

23. Hur många har du nobbat?

Ur dejtsynpunkt inte en enda. I övrigt har jag blivit minimalt bättre på att nobba och tacka nej.

24. Favoritprogram på TV?

Bäst-i-test med barnen, sett ganska många serier ändå. Har älskat "Sex education", "Normala människor", "Hjem till jul" och tyckt om "Kalifat", "Älska mig", "Das Boot", "Le Bureau des Legendes", "The Queen", "Kärlek och anarki" och en massa andra som jag glömt här och nu.

25. Hatar du någon som du inte hatade i början av året.

Hatar inte så mycket. Orkar inte det. 

26. Bästa boken du läste i år?

Alla tre om janakippo. Bästa, bästa!

27. Största musikaliska upptäckten?

Alltså jag har gjort en årslista med alla blandade låtar. Kan inte säga om jag gjort någon ny upptäckt. Tragiskt nog.

28. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

Ett par Fjällrävenbyxor.

29. Något du önskade dig men inte fick?

En Rodebjer Odessa

30. Hur skulle beskriva din stil 2020?

Väldigt "Carin Westrig", älskar hennes kläder. 

31. Ville kändis var du mest sugen på.

Är generellt väldigt osugen på kändisar. De är så... ointressanta?

32. Vem saknade du?

En massa människor , många p.g.a. Coronaavstånd liksom. Mest min syster och hennes familj. Men också människor som inte finns längre som jag hade önskat en relation till mina barn.

33. De bästa nya människorna du träffade?

Träffade liksom inte några nya människor. Vilket jag annars alltid brukar göra efter som jag typ samlar på bekantskaper. Men nej, inte detta år. 

2021

 Så många gånger jag under 2020 tänkte att jag skulle skriva. Så många inlägg jag hade i mitt huvud, men nu är det dags. Jag saknar bloggandet, jag saknar bloggarna. Så här är jag, nu tillbaka! Och det har hänt så mycket och inget alls. Har jag ens några läsare kvar? Ingen vet. Men jag ska skriva om så bara för mig själv.