Hej igen!

Frukost på Rute stenugnsbageri...

Semesterhälsningar

Tjyvåker i Folkabussens säng där bak medan vi söver barnet på ösregniga gotländska småvägar. Elvakaffe och kortspel är bästa semestern!

Hjärtat svämmar över av kärlek och spricker av stolthet

Älskade barn, nu sover du äntligen! Vi har varit ensamma hemma du och jag i flera dagar nu och du ska veta att hur mycket jag än älskar dig så gör du mig alldeles utmattad ibland med din energi och ditt tempo.

Älskade, älskade barn du är snart femton månader och jag förstår inte var all tid tagit vägen. Du är ingen bebis längre utan en liten pojke! Din kropp börjar dra ut på längden och babyhullet sakta rinna bort.

Du kan så mycket älskade barn och utvecklingens fart tycks aldrig avstanna. Du går nu fortfort och försöker springa. Du älskar att jobba och vara verksam och vill helst greja med något hela tiden. Du vill helst sopa, städa och dammsuga eller greja med nycklar eller vispa i någon bunke. Du tycker om att torka med disktrasa och hushållspapper och fascineras av allt som kommer ur just städskåpet.

Du vet vad du får och inte, och kan bli rasande arg när du inte får som du vill. Du säger "nejnej" och hytter med pekfingret som du tydligen sett någon vuxen göra när du är på väg att välta ut hundens vatten eller gräva i blomkrukorna eller klättra upp på matbordet.

Du älskar att sitta bak på cykeln, men inte alltid att åka vagn. Du gillar att gräva och gunga och vill att man sätter ord på allt du ser under våra promenader. Vovve, flagga, träd, sten, lampa, moppe, buss, pippi, kanin, lastbil, blomma... och då är du så nöjd!

Älskade barn du kan utan problem klättra upp i nästan alla våra möbler, och snart måste vi flytta stereon ytterligare en hylla upp. Du älskar att läsa pekböcker, pilla på knappar, dra saker i snöre, vattna våra utekrukor och pilla på alla cyklarna i cykelstället. Du älskar fortfarande bollar och ballonger och sträcker upp armarna i luften när vi säger "mååål".

Du vet att du inte får rivas eller nypas och när du kommer på dig själv säger du "lappa" och klappar istället. Du kan sedan månader rörelserna till "Imse vimse spindel" och nu kan du också rörelserna till "I ett hus vid skogens slut". Vi dansar ofta och mycket och sjunger. Du älskar musik i alla former och börjar genast gunga i takt.

Älskade barn du har humor och skojar mycket. Du kan byta håll när vi låtsasjagar dig runt i lägenheten och vinkar hejdå och gömmer dig. Du kan verkligen kikna av skratt och är en glad liten grabb för det mesta. Du älskar att följa med ner i källaren. Du kan peka ut vår nya bil på gatan och börjar även gilla din egen bilstol. Det är sällan du gråter när vi åker bil nuförtiden, istället pekar du på allt du ser genom bilrutan. Du kan hämta dina skor, eller mina, en i taget när du vill gå ut. Om du fick bestämma skulle du nog helst vara ute hela tiden.

Älskade barn du vill helst själv, allt, hela tiden. Du vill skruva på korkar på alla flaskor du ser, stänga lock och du vet var nyckeln till utekranen är gömd. Det går inte att lura dig eller avleda dig. Du vill äta själv och just nu är favoriten potatis och tomat. Och vaniljglass såklart! Oftast måste du greja med något när du äter och ofta är det "gående bord" som vi kallar det när vi jagar dig runt med en sked eller flaska välling för att du ens ska få något i dig.

Du vaknar glad och pratsam varje morgon och är väldigt kramig just nu till allas vår glädje. Du har just upptäckt tjusningen i att bada i havet och doppar dig glatt under skräckblandad förtjusning. Du vill gärna dusha och bada hemma också! Vatten är ditt rätta element tror jag...

Om exakt fyra veckor idag, mitt älskade barn, är det dagisdags för dig och nu är jag mer säker en någonsin på att det är helt rätt för dig. Jag hoppas du kommer att trivas och få vänner för livet, precis som jag fick. Jag tror du behöver dagis, för att få leka, fixa, dona, jobba och kanalisera all energi som bor i din lilla kropp!

Jag älskar dig mer än livet självt och du är det finaste, finaste och obeskrivbart vackraste jag upplevt! Mitt barn!

Sommar

Medan barnet dricker vatten ur en blomspruta med sin pappa och farmor så går jag och sätter mig på finvännens tillika finkollegans balkong och hinkar sangria och sippar rosé.

Ja jävlar i min lilla låda, that's exactly what I'm doin'!

Knut och kofta goes pooling

Semester

DAGENS VILL HA: Lite pengar att genomföra lite dekadent shopping för. Rearearea...
DAGENS KLÄDSEL: Gammal Jenny Hellström-jeanskjol som jag älskar, gammal topp från Indiska som jag också älskar med sammet i linningen och pärlbroderier på.
DAGENS SMINK: Nichts.
DAGENS FRISYR: Slarvig knut med otvättat hår.
DAGENS HÄNDELSE: Lillebror is coming to town.
DAGENS LÅT: Million pieces med Tove Styrke
DAGENS PLANER: P1 sommar, dammsuga, lunch på stan med äldre släkting, fönstershoppa och hem till lilla familjen som sedan sammanstrålar med den gamla stora familjen för grillning i barndomshemmet
DAGENS SAKNAD: Kärnfamiljen
DAGENS DUMMASTE: Ägglossningsajajont i magen
DAGENS SJUKA: Inte någon så långt ögat når, för en gångs skull, skönt! Anade snor igår i barnets näsa, men tacksåmycketmennejtack och det är försvunnet idag!
DAGENS DROG: Jordgubbar
DAGENS ROLIGASTE: Att lillebror och svägo kommer
DAGENS FAVORIT: Mitt barn alltid mitt barn
DAGENS KÖP: Har inte köpt något idag, men hoppas på något reafynd vad det lider
DAGENS HUMÖR: Ganska hyfsat
DAGENS ORD: Semester (Mannens börjar efter klockan 14)

Knut och kofta goes handywoman

Min pappa

Pappa. Pappa är två stora varma, torra händer med strävt hår på handryggarna. Det är händer som håller mig i ryggen när jag lär mig cykla och som släpper mig när jag kan cykla. Samma händer med en utspretad tumme och ett utspretat lillfinger som måttar springan i dörren som ska vara lite öppen när vi syskon ska sova. Pappa är spelad förvåning och överraskelse när han får paket och varje gång säger han på överdriven göteborgska ”våååå e dätta?”. Pappa är dubbelvikt tunga när han är arg och kli i nacken när han funderar eller bara är glad. Pappa är cykelsits i regnbågens alla färger med blå galon att sitta på och fotstöd som river på smalbenens insidor. Pappa är borttappade nycklar, plånböcker och andra viktiga saker som alltid kommer tillbaka till honom. Pappa är skjortor på tork på duschdraperistången. Pappa är en önskelista varje år där det överst står ”inga böcker” men längre ned svarta strumpor. Pappa är skratta så högt åt egna skämt att ingen annan kan höra dem, och mena att det inte är någon idé att berätta roliga historier om man inte tycker att de är roliga. Pappa är den stora farliga mangeln i tvättstugan där han manglar dukar som en kung. Pappa är en mörkblå parkas med teddyfoder som jag tror är den "mesta" jackan i världen. Pappa är så höjdrädd att han påstår sig må illa när någon annan närmar sig stup och höga höjder. Pappa är hoppa i vattnet så att det stänker på alla andra. Pappa är sandaler i skokartonger på hög i garderoben, för att de slutat tillverka hans favoritsandaler och han inte vill ha några andra. Pappa målar trettio tånaglar på rad röda. Pappa klär sig för en polarexpedition varje gång han går runt i kvarteren hemmavid vintertid. Pappa vet allt, men kan aldrig svara utan att hämta en kartbok eller ett uppslagsverk för att verifiera och detaljera sitt svar. Pappa stödköper 88:an varje gång så den inte ska försvinna från GB:s sortiment. Pappa är egenpåhittade godnattsagor som varierar varje kväll, men som alltid handlar om samma karaktärer. Pappa är stress. Pappa är meddelanden på diskbänken om var han är, när han kommer och vad vi ska göra. Pappa är barnkalasens favorit med mörkerpromenad i cykelförrådet. Pappa är bandy i källarkorridoren. Pappa är movieboxhyrare. Pappa är pizzan Cacciatora, salami och kronärtskocka varje gång. Pappa är helosansalva. Pappa är alla fickalmanackor sparade i sin skrivbordslåda sedan tiden innan jag föddes. Pappa är reflextvång. Pappa är svettig och spelar fotboll varje söndagskväll. Pappa är blöta handdukar lite överallt och en aldrig släckt badrumslampa. Pappa är selektiv hörsel som alltid hör det som viskas men aldrig det man försöker säga honom. Pappa är nyfiken. Pappa iakttar allt som rör sig runt honom. Pappa är prata med alla. Pappa är hjälpa alla. Pappa är.

För knappt två veckor sedan krossades min bild av min pappa. Nu vet jag att han är allt det där. Fortfarande. Nu vet jag att han är allt det där och mer, som jag inte visste om innan och som gör ont. Han är samma pappa, men lite omdefinierad. Kartan är omritad. Ljuset är nytt. Men han är fortfarande min pappa.

Livet just nu

Upp och ned. Bokstavligen och bildligt talat.

Paradigmskifte

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. Jag är så trött att jag inte riktigt kan formulera mig i ord. Kärnfamiljen jag växte upp i är ett minne blott, och det mesta omdefinierat. Det behöver på sikt inte bli sämre, kanske bättre. Jag vet inte. Allt känns bara så konstigt. Och sorgligt. Mest av allt känns det sorgligt. Onödigt. Sluta aldrig prata med varandra!