H

Hösten 2010 började jag på min nuvarande arbetsplats. Där fanns en kvinna, H,  några år äldre än jag som jag iakttog och förstod brann för samma frågor som jag. Genus och jämställdhet. Jag kanske hade fler akademiska poäng i genus och mer på fötterna i mina resonemang p.g.a. politisk redan som femtonåring, jag kunde mer, men jag fattade såklart tycke för henne trots att hon många gånger gjorde sig obekväm med kollegor p.g.a. extremt rättvisepatos. Jag lyssnade mycket på henne där inledningvis där hon dömde ut den ena kollegan efter den andra. 

Våren samma läsår headhuntades hon och jag till en extrem problemklass som vi skulle få ordning på. Vi gavs rejäla lönepåslag som stack i ögonen på andra och där nånstans teamade vi ihop oss. Vi skulle ju få den värsta klassen skolan nånsin skådat. En klass lokalpressen omskrev i stort sett varje vecka ett tag. Vi fick gå dubbelt i vissa kurser och gavs både pengar och tid att göra något bra av det och det gjorde vi. Vi samplanerade och engagerade oss massor i den här klassen för att vända den. H och jag delade arbetsrum och elever. Vi tillbringade massor av tid tillsammans och började umgås en del privat. Både hemma hos henne och hemma hos mig.

Jag blev gravid, födde Mellan sommaren därpå och när jag kom tillbaka efter ett år hade jag fått andra uppdrag i ett annat arbetslag på skolan och H och jag var mest bara vanliga kollegor som möttes i lunchrummet, utvecklingssammanhang och på många möten. Vi fikade ihop ibland.

H å sin sida rekryterades till ett övergripande uppdrag en period och jobbade bara halvtid med mig som kollega och under min nästa föräldraledighet med Lilla så försvann hon från skolan. När Lilla var född kom hon hit en lunch och hälsade på. Jag minns att jag tänkte på att hon inte hade med sig någon present. Inte för att hon hade behövt det, inte alls, men när Mellan föddes överöstes jag och barnen med presenter. När jag tidigare fyllt år och bjudit in till middag kom hon med inte mindre ån tre fina presenter till mig. Jag anade att något skavde när Lilla var född, men jag fattade inget och jag stannade i min bebisbubbla. (Långt senare förstår jag att det kan ha att göra med att min Lilla är en flicka, hon mamma till tre pojkar.) Jag tror att hon under kommande månader upplevde stora förluster då båda hennes svärföräldrar gick bort, eftersom vi inte sågs varje dag var jag inte så deltagande i hennes sorg... 

Jag bjöds dock under den här tiden med till en feministisk bokcirkel och deltagare plockades från olika sammanhang, olika kommunala verksamheter. En bokklubb där vi drack vin och läste romaner och facklitteratur. Spridda åldrar och yrkesbakgrunder och så himla roligt. Superintressanta samtal och en oslagbar känsla av systerskap! Vi sågs med jämna mellanrum och H var lite spindeln i nätet som var den som kände allihopa. Hon inledde parallellt en verksamhet kvällstid som riktade sig till ungdomar och jag medverkade vid något tillfälle med en bebis på höften, men tackade sedan nej då såväl min chef sa nej, som mitt hjärta. Jag kan inte lägga timtals obetalt arbete på kvällstid med ungdomar när jag jobbar med dem på dagtid också. Här tog uppenbarligen H väldigt illa upp och skrev ett väldigt otrevligt meddelande att det minsann bara var hon som engagerade sig på riktigt och hur skulle jämställdheten någonsin komma nån vart när människor bara bryr sig om sig själva. Jag trodde att hon skämtade. En trebarnsmamma vars yngsta barn är två år äldre än mitt äldsta säger alltså till en mamma med tre barn i åldern 1-7 år som jobbar som gymnasielärare att det bara är hon som gör något som betyder något på riktigt. Att hon är besviken på mig för att jag inte jobbar ideellt kvällstid med något hon får komptid och lön för. Mitt nej varken accepterades eller respekterades.

Följande bokklubbsträff ignorerade hon mig fullständigt. Jag fanns inte. Experten på Berit Ås härskartekniker praktiserade flera av dem fullt ut. Jag tänkte att det väl går över. 

Men det gjorde inte det. Flera gånger vi träffades i yrkessammanhang osynliggjorde hon mig. Fler gånger än vad jag kan räkna till. Vi åkte en kommunal delegation till Jämställdhetsforum i Linköping och där kramade hon på perrongen samtliga medföljande på resan utom mig. Jag kände mig så dum och så fel även om jag intellektuellt fattade vad som skedde. Att det inte var jag. Det var hon. På kvällen hamnar vi bredvid varandra och jag frågar försiktigt om hur hennes man mår, mannen som varit utbränd ett par gånger, jag frågar av genuin omtanke om mannen som upplevt stor sorg. För en stund är hon som vanligt och vi pratar lite stelt, men förtroligt. Nästa morgon ignorerar hon mig igen.

Så toxiskt.

Flera gånger skriver hon privata meddelanden till mig och ber om olika tjänster. Att få kopiera Facebookinlägg jag skrivit, att låna texter jag skrivit, råd om barnuppfostran och information om lärare på skolan som hennes barn fått som lärare. Jag svarar alltid trevligt. Jag ger henne allt hon ber om, även om jag egentligen inte vill, men som någon slags fredsgåva. Hon fortsätter att ignorera mig i verkliga livet. Ingen annan av våra gemensamma bokklubbsvänner verkar märka det och jag känner mig bara dum. Jag kan inte prata med någon om det här. Jag känner inte alla väl, men det gör hon. alla andra tycker att hon är fantastisk. 

Corona kommer och bokklubben rinner ut i sanden. Hon fortsätter att osynliggöra mig i digitala träffar på Zoom och bara lyfta fram min manliga kollega. Så mycket för det systerskapet.

Hennes man blir min chef. Det känns inte jättebra, men jag bestämmer mig för att bara vara trevlig och glad och tillmötesgående. Jag vet ju att han är trevlig liksom, jag har träffat honom hemma hos dem flera gånger. Jag vet att han haft det tufft men att han har ett gott hjärta. Det fungerar väldigt väl och han och jag kan prata öppenhjärtigt och förtroligt. Men jag kan inte säga något om henne, jag bara låtsas som att allt är bra när han ställer frågor om saker och ting som har med H att göra. Jag ser ju hennes liv genom sociala medier.

Hon slutar gilla mina inlägg i alla sociala medier. Hon skickar meddelanden till mina kollegor med emojis och tecken för insatser vi gjort, men inte till mig. Hon gratulerar mig inte på födelsedagen även om jag gratulerat henne. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet, men jag tänker på Michelle Obamas ord "When they go low, you go high" även om det skaver. Ingen ska kunna säga att jag inte bjuder till. Jag försöker! Varje dag får jag Facebookminnen om vad hon och jag gjort tillsammans flera år tidigare i livet, hon måste ju också få dessa.

Min man börjar jobba med H. Redan innan är jag nervös för hur hennes inställning till mig ska spilla i över i hennes beteende mot Mannen. Att hon ska behandla honom precis lika illa, och illa blir det! Värre än vad jag någonsin kunnat tro. Hon osynliggör, hon baktalar, hon gaslightar, hon undanhåller information, vill inte samarbeta, släpper inte in och går full blown härskarteknik ännu en gång. Han bjuder in till en sconesfika för sina nya kollegor, hela enheten kommer. Alla utom H. I stort sett varje vecka får jag ta del av hur han behandlas av henne. Han söker ödmjukt samarbete och samtal, ber om samtal, men det är tydligt att hon inte vill. Han respekterar det, men blir även han ledsen över hur han upplever sig behandlad. 

Jag jobbar alltså med hennes man och hon med min. 

För ett år sedan bjuds jag av H plötsligt med till ett födelsedagsfirande . Vi ska överraska en gemensam bokklubbskompis och fastän jag hellre vill vara hemma med familjen, trots att det skaver lite att gå dit så väljer jag att göra det. Jag vill bjuda till och i meddelanden skriver H att det är trevligt att jag vill komma. Kvällen blir helt okej och vi pratar stelt, men artigt, med varandra H och jag. Hon nämner inte ett ord om min man. Jag försöker knyta an genom hennes mans och mina gemensamma erfarenheter. Det nästan bränns att sitta bredvid henne. Jag tar ett par glas bubbel och bjuder till på alla sätt jag kan. 

Jag får veta att de fortsatt bokklubba, men jag är inte medbjuden. Det känns som att vara tillbaka på mellanstadiet, men jag biter ihop. De har en bokklubb med samma tema, men ingen har frågat mig. Det gör mig ändå ledsen nånstans. Jag förstår inte ens varför jag bjudits in denna födelsedagsfirkväll, det känns bara helt fel.

När sommarlovet kommer baktalar hon min kollega på Facebook. Hon skriver inte hens namn, men alla våra gemensamma 66 vänner på Facebook inklusive jag vet vem det är. Läraren som undervisar hennes son. Kardinalfel. Du skriver inte om dina barns lärare offentligt när alla lärarens kollegor kan läsa och när lärarens chef är din man och lönesättande chef på arbetsplatsen. Jag försöker sköta det diskret, mejlar min chef och ber honom att be henne radera meddelandet. Meddelandet raderas och min chef skäms som en hund. Sonen är förkrossad. Hans mamma har skrivit om hans bästa lärare i hånfulla ordalag. Ingen förstår någonting. Jag får en vinflaska som tack av läraren som blivit omskriven. Hen skriver "du har en vän mig, jag hade en i dig"...

Det eskalerar på min mans jobb och han väljer att säga upp sig. H är en stor bidragande orsak till detta.

Det går ett par månader och nu för några veckor sedan tror jag inte mina ögon när ett stort mediekritiskt konto publicerar en bild på mina arbetsrumskollegor med hånfull bildtext på både Facebook och Instagram. I inlägget tackas H med fullständigt namn för tipset. Hon har alltså klippt ut en bild ur vår lokalpress på mina kollegor och skickat till ett stort konto som väljer att publicera det utan att ha en aning om sammanhanget. Ett stort konto som vår arbetsplats samarbetat med och som många på vår arbetsplats följer.  Väldigt snabbt försvinner tipstacket när reaktioner kommer. Jag har skärmpdumpat originalinlägget.

Flera dagar funderar jag på hur jag ska agera. Jag vill stå upp för mina kollegor, jag vill stå upp för mig själv, för min man och för alla andra hon behandlat illa, säga stopp, skriva sluta, men jag väljer till slut att avstå. Jag orkar inte ha någon konflikt. Det är för mycket. When they go low, you go high!

Igår upptäckte jag att hon tagit bort mig som vän på Facebook. 

Jag vet inte ens varför jag skriver allt det här. Kanske för att förklara något konstigt för mig själv. Kanske för att jag någonstans både är ledsen och helt oförstående för hur det kunde bli såhär. Jag behöver inte vara hennes vän, men någonstans vill jag säga till henne att ingen människa som jag känt på det sättet som vi känt varandra har gjort mig så illa på inga grunder alls. Eller vad är det för grunder, vad har jag gjort för fel och varför fick jag aldrig veta det så att jag fick säga förlåt. Fast jag inget har att säga förlåt för. Men det har hon!

Tillbaka på mellanstadiet

Det är torsdag förmiddag och jag har precis avslutat en lektion, har fem minuter till nästa när jag öppnar min jobbmejl. Skummar där ett mejl som jag inte förstår. Alls. En kollega som jag träffat och umgåtts med ytterst sporadiskt, lunchat med en handfull gånger på stan under arbetsdagar, gått på bio med ett par gånger, fikat med på en helg någon gång och varit hemma hos en gång under ett par års tid har mejlat ett ytterst märkligt mejl.

Personen skriver att hon aldrig mer kommer att ta några initiativ till att träffas (vilket i sig är helt fine!!) men hon är uppenbarligen arg. Arg på mig och ytterligare en annan kollega. Hon tycker att bekräftelsen hon fått på sina initiativ (att vi inte alltid kan, men att vi skrivit att hon är bra på att dra igång grejer) av oss är pinsam. Vi inte ska förklara oss, för hon är inte intresserad av att läsa några förklaringar. Personen skriver också att hennes man är fantastisk och att hon har fantastiska nära vänner. Hon skriver att vi är lika gulliga fina och gulliga mot alla och att det är bra. Men det hon egentligen menar är att hon inte vill att vi ska vara sådär trevliga mot alla. Hon vill på något konstigt sätt vara exklusiv eller så är hon arg för att vi är för trevliga, att andra tycker om oss, vad hon menar fattar jag inte. Vad det egentligen handlar om är uppenbarligen att vill vara mer med oss än vi med henne. Kanske. Att hon antagligen känner sig ensam och att hon är besviken över att hon inte får den responsen hon vill. (Något hon inte alls kan kräva!) Och det är inte heller de orden hon väljer, som kanske hade nått fram eller skapat mottaglighet och förståelse! Jag vet inte varför det gör mig ledsen, mer än arg, men det gör det. Sedan blir jag arg. Senare blir jag arg. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet. Att hon vill starta en konflikt om något som inte ens är en konflikt. Att jag ska försvara något jag inte ens förstår varför jag ska försvara. Varför jag är boven i dramat. Ett helt jävla onödigt drama jag inte kan förstå att vuxna människor önskar ha.

Jag håller i nästa lektion, sedan kommer ilskan och jag skriver ett, för att vara jag, ganska tydligt bestämt mejl tillbaka. Om orättvisan i att skicka sådana här mejl och att jag får förklara mig precis hur mycket vill, men att jag inte är skyldig något och att jag inte kan vara en bättre vän än vad jag är. Vill personen inte ha det så får personen ha andra vänner. Det är det passivt aggressiva och det anklagande som får mig att bli arg. Hon som skriver har nästan-vuxna barn, jobbar halvtid medan jag simmar omkring med näsan precis ovanför vattenytan. Personen vill umgås, men är sårad över att inte vara efterfrågad uppenbarligen, och det enda hon lyckas skapa är avstånd. Hennes äldsta barn är mer än dubbelt så gammalt som mitt äldsta. Hennes yngsta nästan femton är äldre än mitt yngsta barn. Jag förmår inte mer.

Uppenbarligen är personen rejält sårad, utan att jag (som brukar påtala hur bra jag är på att läsa av andra människor) har förstått det ett enda dugg. Jag har tacksamt hängt på ibland och tänkt att personen är där i livet där jag så småningom kommer att vara och då jag kan vara den som kan orka ta initiativ och föreslå sociala aktiviteter och visa den där omtanken om människor runt mig, som ändå inte är mina allra närmaste. Och det har på inga sätt, fram tills nu, varit någon ensidig vänskap.

Så jag svarar att jag blir ledsen, hur jag känner mig fullkomligt otillräcklig på livets alla fronter. Hur det känns som att det inte ens är jag som styr mitt eget liv utan att jag mest hanterar allting som finns framför och runt mig. Hur jag väljer något och då väljer bort något annat. Att jag saknar ork eller energi att ta initiativ, kommer aldrig längre än till tanken, hur livet med tre barn innebär att ork, tid eller utrymme mer än att vara mamma och lärare knappt finns. Att jag är på den punkten i livet då jag är glad att jag får frågor och försöker mest navigera bland dem för att skapa något slags utrymme för mig själv mellan roller och "måsten". Hur det ibland innebär att jag gör saker som jag heller inte orkar för att vara andra till lags eller för att inte fullkomligt suga på att vara vän. Att jag inte ens förmår ta hand om dem som jag betraktar som mina närmaste vänner.

Jag tänker varken ta skit eller ha drama om något som inte ens BEHÖVER vara något. Jag tänker inte vara långsint, tänker inte vara något alls. Jag förstår att det (som alltid) är taskig självkänsla som ligger bakom det hela, men jag orkar fan inte bära alla andras dåliga självkänslor. Vara ansvarig för god stämning. Jag orkar inte tassa på tå, ta hänsyn till eller hantera andra människors dåliga mellanstadiebagage. Allra minst på jobbet!

Nkpg på 25,5 timmar

Hemma efter ett dygn med barndomsvän, studentvän och hennes vän i Norrköping. Prova kläder i ensamhet, slösa pengar jag inte har på fina saker och kläder, äta gott, dricka cava i pappersmuggar, äta lösgodis i sängen, skratta som jag inte gjort på länge och sova ostört under eget täcke i ett tyst hotellrum. Ändå så trött att ögonen går i kors.

Förändringar?!

Ooo, helt plötsligt dimper det ner en ny förskoleplats till Lillebror, samma dag som vi ska gå på blivande förskoleklassens första föräldramöte för Storebrors del. Jag kan bara konstatera att jag inte är särskilt bra på att hantera förändringar. Jag vill bara krama förskolan vi har idag och låta mina barn vara kvar där för alltid.

Samtidigt vet jag inte om jag vill sitta där om tre år med samma känsla i magen som jag gjorde ikväll, för att mitt barn ska komma ensam till en klass med 24 nya ansikten där nästan alla gått på samma förskola och känner varandra. Kanske då bättre att låta Lillebror byta sig in i det skolområde vi hör till?

Föräldramötet ja, så smärtsamt tydligt hur vi orienterar oss olika som människor, vem som till hör vilken samhällsklass, vem som har självförtroendet, vem som pratar språket. Jag undrar med vilken känsla i magen andra föräldrar går och lägger sig ikväll. Och så kommer jag på mig själv att leta efter igenkänning i klasslistan och jag förstår att det är just såhär segregering börjar. I rädslor i mammors och pappors magar, så väljer man bort och väljer något annat och lämnar de utan röst, språk och makt kvar. Det är så vi delar upp samhället och det är så splittring börjar. Det är inte så man bygger ett samhälle.

När jag började skolan gick alla barn i samma skola, så var det bra med det. Så är det ju inte längre, jag kan välja skola, elbolag, mobiloperatör och pensionsbolag. Frågan är vad det gör med samhället? Jag vill ju att mitt barn ska få uppleva och se hela samhället, inte bara sin egen spegelbild, samtidigt är jag ju inte beredd att "offra" mitt barns skolgång för att manifestera min egen politiska övertygelse.

Jag önskar bara så innerligt att någon på den där listan med 24 nya namn kan bli hans vän. Det är min högsta önskan för min son, vänskap. Sann och beständig, en trygghet där mitt i det okända som förstås kommer att bli det kända. Det är min absolut största rädsla i livet, att han inte ska hitta någon vän.

Så förutom att tänka på Storebrors framtida skolgång, jobbstress, dränering och annat ska vi nu fatta beslut om ett eventuellt förskolebyte dessutom.

8. Ibland blir jag avundsjuk på…

… människor som har ett sådant där självklart gäng. Det där typiska tonårsgänget som vilar på år av vänskap både bakåt och framåt i tiden, som innebär att man alltid vet vem man ska fira midsommar eller valborg eller nyår med. Som innebär att man känt varandra utan och innan sedan barnsben, att rollerna är sådär tokigt självklara och allas partners gillar varandra eller lär känna varandra i vindimmorna runt varje högtid man firar tillsammans. Ett sådant där självklart gäng man alltid kan falla tillbaka på, som alltid finns där bakom en, som räddar en i vått och torrt , som delar glädje och sorg med en och som kommer farande från hela Europa så fort en behövs, där man känner varandras föräldrar, familjer och varandras svaga punkter och styrkor efter åratal av gemensamma upplevelser av semestrar, skidveckor, skolavslutningar och sommarstugor.

Jag är en person vars umgänge ofta skiftar, jag har lätt för att lära känna nya människor vilket innebär att min bekantskapskrets ständigt utvidgas och utvecklas. Självklart bär jag några närmare hjärtat än andra, och många har jag känt ända sedan barn- och tonårsben, men lika viktiga människor även från vuxenben i olika perioder.

Ett tag brukade jag tänka att det var för att jag under universitetstiden, p.g.a. beslutsångest, bytte klasskompisar vid varje fristående kurs terminsskifte, men det går ju längre tillbaka än så. Jag har ju egentligen alltid växlat mellan olika vänner och konstellationer. Därför har jag tillhört olika gäng under olika perioder, och därför har jag inte alls det självklara enda gänget där alla har en historia av gemensamma relationer sedan decennier tillbaka.

Det finns så många betydelsefulla människors vänskap jag älskar och värderar högt, men de har ju sinsemellan inte relationer vilket innebär att jag, eller rättare sagt vi, umgås med olika människor jämt. Inget fel i det, men jag idealiserar den där livslånga, självklara vänskapen mellan många människor, som så ofta skildras på film.

Mellan hägg och panik!

Där är vi snart. Vi är så stressade på jobbet att vi som delar arbetsrum och alltid annars pratar med varandra om ditt och datt sitter mol tysta och koncentrerat avverkar punkt efter punkt på våra galet långa listor. För oss innebär det att just under denna vecka ska varje elev (vi har mellan 150-300 elever) följas upp till punkt och pricka, vi ska rätta allt för att kunna göra det bra och till det kommer alla seminarier, nationella prov och examinationer och lektioner som pågår.

Jag jonglerar hemmet ett par dagar i veckan själv, då Mannen jobbar än på en Ålandsbåt än på Vildmarkshotellet, och då är han ändå inom offentlig business och inte alls sysslar med turism utan människovårdande. Jojo!

När jag med andan i halsen igår kastade in storebror på barnjympan (tjugo minuter tillgodo mellan jobb och jympa inkluderat en barnhämtning och en bajsblöja, slå det om ni kan! nä, jag cyklade inte!) var det därför så skönt att ta min gamla fina vän E (också jympamamma) och promenera i kvarteren i solsken med hund och snart-tvååring, medan de stora barnen jympade. Fint som snus! Att inte kunna göra annat under den dära jympatimmen än samtala och ha solsken i blick och andas vårluft. Egentid schmegentid!

Gladast påsk!

Galenmiddag med fina grannar. Två gnälliga bebisar och en överenergisk snart-4-åring. Två flaskor vin. Löjrom och lammfilé. Chokladfondue. Vattenfärger och legoklossar. Vi kommer att somna ovaggade ikväll. Superpappan nattade två barn på 15 minuter. Nu blire' teve-soffan.

Att bli vänner

Jag har en ny vän. Det är en vän till en annan relativt ny vän. Vår gemensamma vän har rest bort en dryg vecka och vi umgås själva på tu man hand. Det är som en sorts förälskelse. Man vill göra allt tillsammans. Umgås från morgon till kväll. Man vill inte göra fel, göra gott intryck, låta den andra bestämma allt. Vela på alla frågor för att inte svara fel. Berätta intressanta saker som sig själv och sitt liv. Hoppas att den andra inte helt plötsligt avbryter umgänget för något annat intressantare. Ställa frågor och sätta sig in i den andres liv. Göra upp planer om allt man kan göra tillsammans i en framtid. Den gemensamma framtiden.

Man bjuder in, bjuder generöst, lånar ut och upptäcker hur mycket man har gemensamt. Intressen, hatobjekt, åsikter och favoriter. Man tänker "var har du varit hela mitt liv?". Man tänker att vi är riktiga vänner nu va, utan vår andra gemensamma vän, vi kan umgås bara du och jag...

Det är rätt häftigt det här att utveckla vänskap. Med de vänner jag har idag kan jag inte minnas den här fasen "rädd för att göra fel och förlora en potentiell vän"-fasen, men jag måste ju ha gått igenom den over and over again.

Starfriend

Igår gifte sig min fina barndomsvän J med sin stora kärlek J. I februaridiset åkte vi på slingriga vägar ut till det hus där vi spenderat så många dagar i vår barn- och ungdom med paddling, lägereldar och bortasovning med spökhistorier och en hel källare full med spindlar.

J och J gjorde entré till "Bittersweet symphony" och bara jag hörde de första tonerna började jag gråta. Jag fortsatte sedan gråta när jag fick se själva brudparet och när det sjöngs låtar av Carl-Johan Vallgren, Olle Adolphsson och Jocke Berg. Jag är en rätt blödig typ och med graviditetshormonerna så blir det inte mindre gråt kan jag lova. Det krävs inte så mycket mer än att exempelvis sjunga "Kalla den änglamarken" som allsång vid middagsbordet...haha.

Brudparet var strålande vackra, maten underbart god, musiken flödade och folk stuffade som besatta. En helt fantastisk kväll, precis som J och J!

En guldstjärna till Fröken K

En stor eloge till Fröken K och lilla A som förgyllde min onsdagkväll med fisksoppa och kladdkaka! Klockan halvsju ringde det på dörren och in kom just Fröken K med lilla A i släptåg och en stor ICA-kasse som genom Fröken K:s försorg raskt förvandlades till en fantastisk middag. Jag blev kungligt road av lilla A som med sina stjärnögon och outsinliga glädje och energi gör en alldeles bubblig i magen av lycka.

Förstår ni att man kan ha sådana vänner, som tillreder en välsmakande bjudmiddag hemma i ens eget kök en onsdagkväll när man jobbat hela dagen från 8-17 och knappt hunnit gå på toa och än mindre hunnit sitta ned . Guldstjärna till dig Fröken K!

hyllning till de finaste!

Jag har de absolut mest fina, varmhjärtade, storhjärtade, fantastiska, kloka, underbara, snygga, generösa och vackra vännerna en människa kan ha! Det de gav mig i lördags är mer än vad man någonsin kan uttrycka sin tacksamhet över på ett rättvisande sätt! De är helt fantastiska alla mina tjejer! Och jag tycker så mycket om dem!