The vedermödor of the föräldraskap

Nu har Mannen varit hemma i tre månader och hamnat i den där känslan som jag så väl känner igen. "Varför ser du inte vad jag har gjort hela dagen?"

När jag kommer hem med andan i halsen efter kl 17 och vi möts i dörren får jag Lilla kastad i min famn. Han och Stora försvinner i samma sekund runt hörnet. Inne i vardagsrummet sitter Mellan obrydd över sakernas tillstånd, uppkrupen i en fåtölj tittandes på något på paddan. Jag stuvar om från jobbväska till skötväska, dricker ett glas vatten, klär på barnen och beger mig med bilen till sjukhuset där barnens mormor ligger nyopererad.

Jag ser inte att han har tvättat tre maskiner tvätt, jag ser inte att han har dammsugit och jag ser inte att han sågat upp plank till vårt kommande cykelskjul, jag ser inte ens att han har fyllt kylskåpet utan ringer på vägen till sjukhuset och frågar vad jag behöver handla, jag behöver inte handla. Jag ser inte de dammsugade golven eller den rena tvätten när jag kommer hem med tre hungriga barn två timmar senare. Jag har då hämtat upp Stora på hemvägen i träningshallen.

Jag serverar flingor med mjölk till middag och är så trött, så trött. När Mannen kommer hem och vi pratar om dagen fäller jag en kommentar i största välmening om att om Lillas förmiddagslur varade länge så vad skönt för dig! Jag skulle inte ha sagt det. Han har inte legat och sovit, han har tvättat, sågat, dammsugit, hämtat barn, handlat, serverat mellanmål o.s.v. Såklart att han har, jag förväntar mig inget annat. Han förväntar sig heller inte att jag ska klappa i händerna. Men när man är hemma vill man att någon ska se allt ens slit hela dagen. Det är inte mindre slitigt hemma än på jobbet, kanske till och med tvärt om. Och jag kommer så väl ihåg känslan. Osynligheten för den som varit på jobbet.

Det är ju därför man ska dela! Dela på föräldraledigheten! Dela rättvist på föräldraskapet. Hur ska man annars förstå varandra, hur ska annars barnen kunna förvänta sig samma ansvar från sina föräldrar.

Att vara hemma med tre barn är långt ifrån den första föräldraledigheten med ett barn. Utifrån min horisont då var jag såklart fullständigt uppslukad och ibland till och med lamslagen över hur mycket det var med ett litet barn. Men det var innan två andra kom in i bilden, innan det fanns flera olika tider att dagligen passa, gympapåsar att packa, fotbolls- och gymnastikträningar att pressa in i det redan fullagda familjepusslet. Då hade jag eoner med tid. Kunde äta lunch på stan, dricka kaffe, strosa i butiker och vara hemifrån många timmar. Jag promenerade, jag fikade och umgicks med andra föräldrar som också bara hade ett barn. Vi kunde sitta i timmar på öppna förskolan.

Att vara ensam med tre barn, servera mellis, bråka om läxor och paddor och få allas tänder borstade, tömma diskmaskinen medan någon river ur samtlig litteratur placerad under en meters höjd i vardagsrummet eller gräver i blomkrukorna, det är utmattande. Att försöka förbereda mat till tre hungriga barn samtidigt som de inte ska somna, tömma byrålådor eller samtidigt forsla hem en sjuåring från en kompis, det är ett helt annat föräldraskap.

Mitt jobb är stressigt, det är ibland emotionellt påfrestande. Det suger en massa energi ur mig att ständigt vara objektet för allas frågor, viljor och behov o.s.v. MEN jag får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, jag kan gå på toaletten, jag kan till och med smita ut på stan på lunchen någon gång då och då när jag hinner. Att vara ensam hemma med tre barn dag ut och dag in är något helt annat och hur mycket jag än älskar mina barn minns jag så väl känslan av "jag orkar inte" som översköljde mig dagligen. Jag måste bli bättre på att se och höra den hos Mannen.

Var finns nödutgången?

Utedass, brasa, diska i sjövatten och låta barnen agna metspön med limpa. Låta dem akta sig för att trilla i vattnet. I släktens sportstuga vid en sjö mitt i ingenstans dricker vi te och somnar alla fem samtidigt i ett och samma rum när mörkret lägger sig och brasan knastrar. Mellan frågar förnumstigt om stugan har en nödutgång.