Helt plötsligt är det december och julafton om mindre än ett par veckor. Vad hände? Tiden går så evinnerligt fort. Trappan till övervåningen är fortfarande inslagen i byggpapper och varje morgon när hunden rasar ned för den tror jag att han ska slå ihjäl sig eller i alla fall bryta ett ben. Barnen har lärt sig att hantera den och det faktum att en byggställning står mitt i. Vår ork är slut. Men vi måste ta tag i det för så här kan vi heller inte ha det. Jag vet inte om det är det faktum att vi jobbat så hårt så länge eller om det är att vi är på andra sidan 40, men vi som varit sådana enorma arbetshästar börjar krokna. Vi gör inget annat än jobbar från morgon till kväll. Vi hinner inte ens sitta ned i soffan och tända det tredje ljuset när tredje advent kommer. Sådana usla förebilder för våra barn. Vi stressar dem, manar på dem och det ständiga svaret till dem är att vi inte har tid... men med tre barn, aktiviteter, Newbodyförsäljning, städ, disk, tvätt, handling och att liksom en upprätthålla någon form av styrsel på läxor och därtill äta tårta med scouterna och titta på kullerbyttor i en gymnastiksal- det tar liksom aldrig slut. Vad gör jag ens som är för mig? Vad gör vi som är för oss? När latar vi oss? Vilar? Det är som hela livet är ett maratonlopp... och egentligen så borde vi stryka så mycket ur våra veckor, men vad skulle det ens vara? Alla vill hålla på med sitt och kompisar vill äta makaroner med oss och det spelas Pokemon Go och jag vet allt om skins och levels och om enhörningar. Jag som pratar mycket själv har fått tre barn som pratar ännu mer och efter en dag på jobbet omgiven av tonåringar är liksom min hörsel alldeles slut redan när jag kommer hem. Jag orkar inte på något bra sätt. Vi lever i en tid då barnen klarar mycket själva men ändå behöver oss hela tiden. Vill prata hela tiden och det är ju fantastiskt egentligen. Vi bor stort och kompisar kan hänga här för vi har massor av plats och bor vid skolan som alla går i. Men det här huset kräver en hel del och vi tittar också avundsjukt på Mellan nya kompis nyproducerade radhus och tänker att vi skulle få så mycket tid över om vi levde så. Inte behövde fixa något hela tiden. Inte behövde tänka på hur vi ska låna pengar för att byta tak. Inte leva i ett byggprojekt. Inte bäva för slipdamm och målande av lister. Men vi älskar ändå vår sockerbit och barnen vill aldrig i livet flytta!
Stort behov av jullov pronto märker jag!
