Kom ut nu!

Nähä, knappt fyra timmar av detta dygn, så det verkar väl som att jag kommer att gå över för första gången. Bara att gilla läget. Inget jag kan göra något åt, men nu får hen verkligen gärna komma ut snart för jag orkar inte bära den här magen.

Denna vecka har jag övat mig på lämnings- och hämtningskarusellen som jag sedan ska fixa i sällskap med en liten människa som kommer att äta och behöva nya blöjor lite när som helst hela tiden. Det blir en utmaning. Stora går kl. 8-12,  fem dagar i veckan och Lilla (som snart inte är Lilla utan Mellan) går kl. 9-14, tre dagar i veckan. Det ger mig ett dagsschema som innebär:

8.00 (Kan oftast fixas av pappan)
9.00 (tar för mig i gravidtakt ca 45 minuter i anspråk)
12.00 (tar ca 15 minuter, om allt går smidigt)
14.00 (tar ungefär 30 minuter i anspråk)

Då är jag ändå väldigt tacksam för att vi bor väldigt nära förskola och skola. Men jag kommer inte hinna göra så mycket mer om dagarna förutom att vara nära den lilla människa jag längtar allra mest efter att träffa nu. Vem är det? Kom ut nu!

Veckan har i övrigt inte inneburit någon större produktivitet. Läst en roman på ett par timmar inför söndagens bokklubb, om jag nu kan vara med. Annars har jag mest Netflixat Carrie Bradshaws ungdom. Har dock lyckats "matchmake:a" ihop två människor som ska gå på sin första dejt på måndag. Samt lämnat förslag till en "ganska finfin" praktikplats åt en rektor från Aleppo som gärna vill träna sin svenska så aktivt som möjligt "in action" så att säga, SFI räcker inte. Praktikplatsen tackade ja! Jag är mycket nöjd!

Bespara mig dessa omsorger

Jag har inte skrivit en rad om övergreppen kring nyår och debatten som följde. Alla, och jag menar alla, övergrepp är vidriga och ett uttryck för hur en del män tycker att de har självklar rätt till kvinnors kroppar. Det finns inga ursäkter, aldrig någonsin. Det spelar ingen roll vem förövaren är. Jag trivialiserar inga övergepp, men jag blir så less på de krafter som plötsligt engagerar sig i dessa frågor, liknande det jag skrev tidigare i höstas när det gäller oskuldskontrollerna, som i nästa Facebook-inlägg hoppas att "feminazi-horan ska bli påsatt och avrättad". Bespara mig dessa omsorger eftersom det ändå inte är kvinnorna ni bryr er om, utan att plocka rasistiska poänger.

Jag blev både förvånad och inte när det för en del män gick upp för dem hur kvinnors situation i det offentliga rummet ser ut. Hur kvinnor anpassar hela sitt rörelsemönster, sina utekvällar, sina krogbesök efter ovälkomna händer, förslag och ord. Vilka vägar vi väljer hem. Det är liksom normaliserat. Och att påtala att (vissa) svenska män ingår i detta, är inte att trivialisera eller relativisera övergrepp, det är att nyansera verkligheten. Även om jag utgår ifrån att kvinnors fri- och rättigheter naturligtvis avspeglar sig i kulturen och att ja, många svenska män självklart betydligt mer jämställda. Men vi har också problem, och de är inte få. Jag citerar min nya vän C: "Hand upp alla tjejer som aldrig fått en oönskad hand på rumpan, en kommentar om sina bröst eller vad någon vill göra med dem, aldrig känt en kropp som plötsligt juckar mot ens baksida när en dansar på dansgolvet eller som aldrig varit med om att påstridiga puckon vägrat backa förrän du bett en killkompis agera pojkvän. Ni måste ju vara jättejättejättemånga eftersom den här bristande respekten för kvinnor och deras kroppar tydligen är ny och "svenska" män alltid är respektfulla."

Och så ligger jag här i soffan, i sviterna efter vinterkräkis och slötittar på Carrie Bradshaws ungdom och hur hon i en limousin med en Manhattan-kille måste freda sig från hans tankar om att att ha sex. En överklass-dude som gärna vill ligga där och då och när Carrie tydligt markerar sin vilja frågar han om det är hennes grej. Och hon undrar vad för grej:

"Att fresta en kille och sen säga nej!"

Carrie förklarar att hon är oskuld, vilket han säger är "coolt" för honom. D.v.s. han godkänner henne, när hon svarar:

"Ursäkta, men det handlar inte om att det ska vara lugnt för dig. Det handlar om mig och vad jag vill" 

och lämnar limousinen och återvänder till skoldansen. Detta är ju helt sjukt, jag är så trött på den skeva synen på killars och tjejers sexualitet, hur normaliserat det liksom är.

Det blir aldrig som man tänkt.

Jag skulle ligga på soffan och äta praliner tills bebis behagar att komma ut. Läsa böcker och se intressanta serier. Istället hänger jag med ett spann bredvid sängen och orkar bara kolla "Carrie Bradshaw diaries" om SATC-karaktärens tonår i Connecticut på 80-talet. Jag önskar mig Coca Cola och att Mannen slipper detta. Jag lär ju vara frisk till förlossningen, men vad gör man om han är sjuk? Jag vill ju inte föda ensam, men inte med någon annan i hela världen heller.

Hej vecka 40!

Idag 39+1, om det blir som med Stora så sker det i morgon, om det blir som med Lilla på onsdag, om vi går efter ultraljudsberäkningarna. Om man går efter mina egna beräkningar så kom Stora på exakt rätt dag och Lilla en vecka för tidigt. Fina kollegan som kom tillbaka efter föräldraledigheten med sin trea berättade dock att hon gått över en vecka med sin trea trots att de tidigare två barnen kom innan utsatt tid och att det krävdes hinnsvepning för att få igång det. Hu!

För mig får det gärna ske både meddetsamma, med hänsyn till foglossningen och nervdomningar, men också senare i veckan så att jag kan få några dagar av att vila i min ensamhet. Just nu känns ensamhet som det jag behöver allra mest. Jag vill helst inte träffa någon alls. Inte behöva anstränga mig något för någon annan över huvud taget. Jag vill inte behöva vara trevlig. Det räcker med att jag måste skärpa till mig inför mina barn och min man.

24. En bok jag hoppas få i julklapp

Jag visste ju att julklappsboksönskningar var utsiktslösa. Men jag hade gärna hoppats på Lisa Bjärbos kokböcker "Mera vego" eller "Ännu mera vego" eftersom det är vad det här hushållet behöver.

23. Hundöra eller bokmärke

Oftast hundöra, särskilt i mina egna böcker och särskilt i pocketböcker som i stort sett är det enda jag läser i och med det praktiska oömma formatet. Men visst i biblans böcker försöker jag skärpa till mig och använda bokmärken, och då tar jag vad som finns till hands, en hårsnodd, ett kvitto eller en papperslapp.

22. En bok med en riktigt bra twist

Utan att spoila twisten så säger jag [SPOILERALERT] Dennis Lehanes "Patient 67".

21. En bok med fantastiska miljöbeskrivningar

Miljöbeskrivningar är ju en anledning till att läsa böcker istället för att se film. För möjligheten att skapa sin egen film inne i huvudet, för möjligheten att själv uppfinna och framställa miljöerna. Jag kan omöjligt nämna en enda bok. Men jag gillade verkligen Fridolins skildringar av det framväxande Malmö under första hälften av 1900-talet. Hur människorna från landet tyckte att HSB-lägenheterna var för fina och rena, hur drängen som fick följa med till stan bad om att få sova i ett uthus på gården, för det kändes som hemma.

20. En författare jag beundrar

Hans namn återkommer ständigt. Jonas Hassen Khemiri. För hans berättelser, språk, eftertänksamhet, sätt att möta läsare och speciellt unga människor som mina elever.

19. En julklappsbok

Jag fick faktiskt inte en endast bok i julklapp. Vi har avskaffat julklapparna och har istället en julklappslek där temat tidigare visserligen varit pocketböcker, men som vi nu bytt ut mot ätbart med hänsyn till en julfirare som nu i 90-årsåldern inte längre fixar de små bokstäverna. Min man förärades dock en hög födelsedagsböcker som jag själv velat läsa egentligen.

John Williams - Stoner
Richard Ford - Kanada
Dan  Josefsson - Mannen som slutade ljuga
Arnaldur Indri∂ason - Nätter i Reykjavik

När jag lämnade bokhandeln med mina paket förbannade jag mig själv för att oreflekterat ha valt böcker enbart av manliga författare.

18. Läskigaste boken jag läst

Jag tänker direkt på Mats Strandbergs "Färjan", som jag läste nu i höstas. Hu! Jag är vanligtvis en sådan som inte ser läskiga filmer eller böcker. Jag tycker liksom att verkligheten är nog läskig än att man behöver tillgripa "fantasy", men den var verkligen bra. Och läskig. Jag tror att jag vågar se filmen.

17. Första läsupplevelsen

Jag har läst så länge, och så mycket, att jag inte kan minnas min första läsupplevelse. Jag har många minnen av barndomsböcker att jag inte kan peka ut en specifik bok. Jag minns mest mina mellanstadiesomrar då jag fullkomligt slukade bok på bok. Jag läste säkert en bok om dagen och besökte stadsbiblan varje vecka för att släpa hem nya böcker. Fantastisk ungdomslitteratur, alltifrån "Trälarna" till "Godnatt Mr Tom" och mycket om "hjärta och smärta" som "Karusell och kärleksbrev"-serien. Jag kan inte alls minnas vad de böckerna handlade om, men jag kan framkalla känslan. Jag vet precis hur min säng kändes när jag låg där och läste, urtvättade småblommiga lakan och en plansch på väggen med en onaturlig solnedgång och en svart silhuett av en man och en kvinna. Innan det stora livet började.

16. En bok med ett superfint omslag

 Lika vacker som Jonas Hassen Khemiri är, lika fina tycker jag att hans böcker är. Okej, nästan. De är inte bara fantastiska på insidan utan även till det yttre...

Det lättaste och det svåraste

Är det någonting som skrämmer mig i föräldrarollen är det att jag, gudförbjude, någon gång skulle förlora samtalet med mina barn. Så många ungdomar jag träffar som inte kan prata med sina föräldrar alls. Det är både lätt och svårt att vara småbarnsförälder, svårt för att man är fullständigt ockuperad mest hela tiden, ens kropp, ens tanke, ens tid. Allt. Det är lätt för att ens makt är så stor, barnen är så fullständigt förtrollad av den man är och de litar fullständigt på allt en gör och säger.

Det märks ju redan som förälder till sexåringen hur ens inflytande minskar, hur skolan och alla de han möter där kan ha en större påverkan och jag hoppas innerligt att den grund vi lagt ska vara tillräcklig att stå på och utvecklas i från. Läste den gode Juul imorse när jag vaknade och han skriver så klokt hur föräldrar ska vara barnens "sparringpartner".  Nedan följer några kloka resonemang ur artikeln om att vara just sparringpartner.

"Det säkraste sättet att göra det på som förälder är att ge uttryck för vad man själv tycker, tänker och vill utan att förvänta sig att barnet ska tycka, tänka och vilja detsamma. Med andra ord handlar det om att vara ärlig och kärleksfull gång och om att vara trogen mot sig själv och ge den andra samma möjlighet." 

"Det är inte någon stor skillnad mellan att vara en bra sparringpartner åt sitt barn och att ge sin vuxna partner ett fruktbart motstånd. I ingetdera fallet handlar det om att få rätt eller att få sin vilja igenom. Det handlar om att uttrycka sig själv på ett sätt som gör intryck, och om att bli tagen på allvar." 

"En av de allra viktigaste förutsättningarna för att man ska bli tagen på allvar som förälder är naturligtvis att man kan konsten att ta sina barn på allvar. Dessutom måste man avhålla sig från att kritisera, förlöjliga och göra ner barnen och deras synpunkter." 

"Som föräldrar glömmer vi ofta hur överväldigande mäktiga vi ter oss i barnens och de ungas ögon. När de står där framför oss med all sin ungdomliga råstyrka och slungar hela sitt motstånd och skenbara förakt rakt i ansiktet på oss, glömmer vi att vi fortfarande representerar den oinskränkta makten och att det handlar om mycket starka känslor hos den som vill markera sin egen individualitet." 

"Det finns till exempel en gammal tradition som innebär att föräldrar visar sitt intresse för barnen genom att fråga ut dem om deras göranden och låtanden. Många föräldrar fortsätter med det långt efter det att barnen har slutat att ge meningsfulla svar." 

"På samma sätt blir vi tvungna att ge upp vuxenrollens traditionella besserwisserattityd. Vi 
måste byta ut den tydliga undertonen av att det är ”för ditt eget bästa” mot mycket mer personliga markeringar och uttalanden. Vi måste lära oss att uttrycka vilka vi själva är och vad vi står för i stället för att tala om för barnen hur de borde vara." 

"Jeg kunne affugte min kælder med ham derinde"

Jag är helt tom efter "Rita". Saknar något som fångar mig, något som jag hela tiden längtar efter att titta på. Jag måste läsa en bok, tror jag. Klämt tre timmar av "Rättegångspodden", men skulle vilja fastna i och se en bra nordisk serie. 

Kom på att jag i min listning över medieåret 2015 glömde bort både norska "Frikänd" och norska "Mammon". Något i den stilen skulle jag vilja se, för något som "Rita" finns nog inte... även om jag läst mig till att det gjorts en spin-off-serie om karaktären Hjørdis. 

Fyra arbetsdagar kvar. Tretton dagar till BF.

Jävlar vad jag ska amma framför teven sen. 

Vad jag närt vid min barm, del 24

Mannen och Stora bygger avancerande LEGO-byggen i tvåtusenkronorsklassen. Hela jullovet har dominerats av LEGO och staden där alla LEGO-figurerna bor bara växer och växer. Igår levererade Posten ett stort paket hem som bl.a. innehöll ett LEGO-hus med en bank, tvättomat och tidningsredaktion. Huset byggdes upp idag och när Mannen frågar Stora om banken är en sådan som lånar ut pengar så att folk kan köpa hus, svarar Stora "Nej, den samlar in pengar till människor som tigger utanför affärerna, så att de inte behöver tigga mer".

Min nya last

De sista skälvande dagarna av detta jullov har jag fastnat i en ny serie. Rita. Om den okonventionella danska 4-9-läraren som liksom gör som hon vill. Som säger det vi andra mest bara tänker.

Och hör sen!

Countdown

Enligt beräkningar är det idag 24 dagar till nedkomst. Om jag ska dra någon slutsats av tidigare förlossningar så är det inte så många dagar. Snarare 18-20. Och hur kämpig jag än tycker att den här graviditeten varit rent fysiskt med foglossningssmärtor och minimal möjlighet till återhämtning så är det nu ett mentalt avsked av graviditetskroppen som jag ägnar mig åt. Det här är sista gången och det är inget konstigt med det, samtidigt ska jag aldrig mer uppleva hur en liten människa växer och tar plats inuti mig. Aldrig mer uppleva hur ett litet barn rör sig inuti mig och hur kroppen av sig själv sköter det den ska, med den äran. Nu kvarstår i och för sig en hel förlossning, och hur kämpig den än kommer att bli, så kommer jag med säkerhet sörja att jag inte ska uppleva även det någon mer gång, precis som jag kommer att sörja att amningen tar slut. För det är för mig fantastiska upplevelser, att liksom ge liv, så meningsfullt och omvälvande, för mig. Det är förmodligen den yttersta upplevelsen av att liksom vara behövd och oundgänglig. Samtidigt vill jag inte ha fler barn, så då kan jag ju inte uppleva detta igen, så är det bara. Men det har varit magiskt, magiskt och tungt och arbetsamt och helt fantastiskt! Vem är det där inne? I natt drömde jag att jag vaggade en son, som var ovanligt lång, i min famn. Vi får väl se...

Att vara ledig.

Gudars vad svårt jag har att vara ledig. Alltså jag älskar det ju! Verkligen älskar! Men jag märker hur högt tempo jag haft under hösten när jag liksom tror att jag måste göra någonting hela tiden och får dåligt samvete om inte barnen aktiveras. Idag har vi ändå varit på utflykt med matsäck och leken fortsatte utomhus.

Själv rör jag mig mellan soffan, matbordet och någon säng. Läser bok, sover en stund och så ser jag till att mat och fika serveras... Det räcker ju gott och väl och det är precis det här jag behöver. Ändå blir jag rastlös. Tänker på vad jag skulle kunna göra. Uträtta. Pricka av. Suck! Jag tror att varje dag måste innehålla ett schema eller aktivitet, men så är det ju inte. Jag behöver jobba med att göra ingenting. Bara ingenting.