måndag 31 oktober 2011
Föris var stängt idag...
Lyxig dag, lätt värd 1200 spänn i löneavdrag för att vardagshänga med den jag älskar mest i hela världen. Vi har varit på kaoskafferep hos föriskompisar, hoppat i lövhögar och målat med vattenfärg. Tjaaarlek!
torsdag 27 oktober 2011
På listan över vad man kanske inte bör göra
Visa filmer som Lilja 4-ever för eleverna när man som lärare inte kan hålla sig från att gråta... Inte helt stabilt kanske.
söndag 23 oktober 2011
fredag 21 oktober 2011
TGIF!
Sällan har en fredag varit mer efterlängtad! Äntligen kommer Mannen hem efter tre jobbveckor på annan ort! Familjen är samlad och Barnet slippet "lenta på sin pappa". Jag slipper rodda barn-hund-disk-mat-dusch-plock-städ alldeles själv.
Bento med Yakiniku, Yakitori och Gyoza i magen efter fredagslunch på stan med fina kollegan A. Solen sken och luften var hög och klar. (Har jag sagt att jag älskar hösten?!)
Hyfsat bra jobbdag! Hyfsat bra jobbvecka! Kanske inte den bästa kunskapsutvecklingsmässigt, men en där relationer prövats, förtroenden givits, tårar blandats med skratt (inte för min egen del) och där jag ändå är glad i hjärtat nu när jag ska släcka, låsa och gå hem. Lämna mitt stökiga skrivbord precis som det är till måndag morgon.
Lärare! Vi står på scenen. Vi fattar sekundbeslut tusen gånger om. Vi gör brandkårsutryckningar. Vi fixar biffen! Vi bryr oss! Vi prövas! Vi räddar tappade ansikten, hittar bortttappade sugar och gör världen lite bättre och lite vackrare.
Nu blir det fredagsmys... och jag är så värd det!
Bento med Yakiniku, Yakitori och Gyoza i magen efter fredagslunch på stan med fina kollegan A. Solen sken och luften var hög och klar. (Har jag sagt att jag älskar hösten?!)
Hyfsat bra jobbdag! Hyfsat bra jobbvecka! Kanske inte den bästa kunskapsutvecklingsmässigt, men en där relationer prövats, förtroenden givits, tårar blandats med skratt (inte för min egen del) och där jag ändå är glad i hjärtat nu när jag ska släcka, låsa och gå hem. Lämna mitt stökiga skrivbord precis som det är till måndag morgon.
Lärare! Vi står på scenen. Vi fattar sekundbeslut tusen gånger om. Vi gör brandkårsutryckningar. Vi fixar biffen! Vi bryr oss! Vi prövas! Vi räddar tappade ansikten, hittar bortttappade sugar och gör världen lite bättre och lite vackrare.
Nu blir det fredagsmys... och jag är så värd det!
måndag 17 oktober 2011
Avdelningen "Wishful thinking"
Your data has been confirmed a worthy receiver and winner of $ 1.000.000.00 USD in file Ticket/Series No. RJ975489 from the annually conducted postcode Sweepstakes lottery.
Contact this Office to facilitate details of release: '
Mr Nicolas Maarten
Email: payoffice99@aol.com
Many Regards,
Mrs Cheryl Warner
Jamen, jag kanske inte behöver jobba så mycket mer i resten av mitt liv nu då?
Contact this Office to facilitate details of release: '
Mr Nicolas Maarten
Email: payoffice99@aol.com
Many Regards,
Mrs Cheryl Warner
Jamen, jag kanske inte behöver jobba så mycket mer i resten av mitt liv nu då?
fredag 14 oktober 2011
Tänk själv!
Min besvikelse visste inga proportioner när Juholtaffären valsade upp i svensk media. Det hade inte gått ens en vecka sedan DN:s reportage om Västertorp och S-ledaren publicerats. På jobbet satt vi och mös över kaffemuggarna och hur sympatisk Juholt verkade vara. Västertorp, en man av folket helt enkelt. Nu såg det inte ut så längre...
Det är lätt att bara dras med i drevet och utkräva ansvar och avgång. Jag har dock en känsla av att S inte har råd att blotta strupen än en gång. Och jag tycker definitivt inte att Juholt ska avgå. Varför skulle han göra det? Och sanningen verkar inte vara så enkel som Aftonbladet ville ge sken av. Nu har det gått för långt. Naturligtvis ska man göra rätt för sig. Naturligtvis kan man ju diskutera om riksdagsledamöter med den lönen ens ska ha rätt till bidrag. Men i övrigt vill jag se nyans och analys. Inte halshuggning. Vi måste tänka själva, inte dras med i drevet.
Läs det här, och det här och missa inte det här heller.
Det är lätt att bara dras med i drevet och utkräva ansvar och avgång. Jag har dock en känsla av att S inte har råd att blotta strupen än en gång. Och jag tycker definitivt inte att Juholt ska avgå. Varför skulle han göra det? Och sanningen verkar inte vara så enkel som Aftonbladet ville ge sken av. Nu har det gått för långt. Naturligtvis ska man göra rätt för sig. Naturligtvis kan man ju diskutera om riksdagsledamöter med den lönen ens ska ha rätt till bidrag. Men i övrigt vill jag se nyans och analys. Inte halshuggning. Vi måste tänka själva, inte dras med i drevet.
Läs det här, och det här och missa inte det här heller.
onsdag 12 oktober 2011
tisdag 11 oktober 2011
Att vara ett vuxet skilsmässobarn
I helgen träffade jag gårdens 7-åring som alltid mycket förnumstigt berättar privata detaljer om sin familjeliv. Mycket glatt berättade hon att hon skulle få en ny säng och att hon också framöver kommer ha två rum. "Min mamma och pappa ska skiljas!", förklarade hon högst oberörd. Jag berättade att mina föräldrar också just precis skiljt sig, men att jag ju inte får två rum. Någonstans hade jag känslan av att hon hanterade detta på ett långt bättre sätt än jag själv. Jag är verkligen inte alls bra på den här grejen att min mamma och pappa inte ska dela ett gemensamt liv. Jag sörjer det. Fortfarande. Och jag sörjer det djupt.
Därför blir det också en sådan märklig känsla när min syster plötsligt dyker upp i hemstaden och vi alla sitter runt mitt köksbord och allt känns som förut. Min syster lagar mat i raketfart, pratar i raketfart och skrattar som hon alltid gör. Barnet älskar att ha sina båda morföräldrars uppmärksamhet samtidigt. Det är samma uppsluppna konversationer som aldrig tar slut. På ena sidan sitter pappa och på andra sidan sitter mamma och vi avhandlar svensk poliskår, barndomsminnen och Håkan Juholt. Samhällsdiskussioner precis som alltid. Då har jag så svårt att se min pappa gå åt ett håll och min mamma åt ett annat när efterrätten väl är uppäten.
Hur ska deras ålderdom se ut? Det är nog det jag sörjer mest. Att jag och mina barn inte kan komma hem till en "mormor och morfar", sådär som jag föreställt mig. Jag är rädd att min pappa kommer sitta lätt dement i en stor lägenhet och ropa på min mamma... att min mamma blir ensam kvar. Det var inte alls såhär det skulle bli.
Och det är så märkliga känslor! Precis som jag förra helgen lånade ut min cykel till den människa som varit med och förändrat livet för mig och min familj för alltid. Det var första gången jag var medveten om att min pappas "nya kärlek" var i stan och jag var ledsen för att jag inte kunde glädjas åt det. Att vi aldrig fick en normal chans att närma oss och lära känna varandra.
Istället är nu allt bittert och fult och sårigt och kommer nog vara så länge. Egentligen borde ju kärlek vara det enklaste och finaste som finns. Men det måste vara ärligt, sannt och uppriktigt. Kanske var mina föräldrars inte det? Jag såg det kanske bara inte? Det föräldrar dock måste göra är att ge sina barn en rättvis chans att lära känna den nya, även om valet av den nya eller bortvalet av den gamla alltid är förälderns eget såklart.
Jag vill ha sunda och goda relationer till mina båda föräldrar och deras eventuella framtida respektive, men det är inte lätt! Och det ansvaret är faktiskt inte bara mitt. Det är de som väljer, och är ansvariga att stå för sina val. Och jag sitter här med magont inför julen, sedan en lång tid tillbaka.
Därför blir det också en sådan märklig känsla när min syster plötsligt dyker upp i hemstaden och vi alla sitter runt mitt köksbord och allt känns som förut. Min syster lagar mat i raketfart, pratar i raketfart och skrattar som hon alltid gör. Barnet älskar att ha sina båda morföräldrars uppmärksamhet samtidigt. Det är samma uppsluppna konversationer som aldrig tar slut. På ena sidan sitter pappa och på andra sidan sitter mamma och vi avhandlar svensk poliskår, barndomsminnen och Håkan Juholt. Samhällsdiskussioner precis som alltid. Då har jag så svårt att se min pappa gå åt ett håll och min mamma åt ett annat när efterrätten väl är uppäten.
Hur ska deras ålderdom se ut? Det är nog det jag sörjer mest. Att jag och mina barn inte kan komma hem till en "mormor och morfar", sådär som jag föreställt mig. Jag är rädd att min pappa kommer sitta lätt dement i en stor lägenhet och ropa på min mamma... att min mamma blir ensam kvar. Det var inte alls såhär det skulle bli.
Och det är så märkliga känslor! Precis som jag förra helgen lånade ut min cykel till den människa som varit med och förändrat livet för mig och min familj för alltid. Det var första gången jag var medveten om att min pappas "nya kärlek" var i stan och jag var ledsen för att jag inte kunde glädjas åt det. Att vi aldrig fick en normal chans att närma oss och lära känna varandra.
Istället är nu allt bittert och fult och sårigt och kommer nog vara så länge. Egentligen borde ju kärlek vara det enklaste och finaste som finns. Men det måste vara ärligt, sannt och uppriktigt. Kanske var mina föräldrars inte det? Jag såg det kanske bara inte? Det föräldrar dock måste göra är att ge sina barn en rättvis chans att lära känna den nya, även om valet av den nya eller bortvalet av den gamla alltid är förälderns eget såklart.
Jag vill ha sunda och goda relationer till mina båda föräldrar och deras eventuella framtida respektive, men det är inte lätt! Och det ansvaret är faktiskt inte bara mitt. Det är de som väljer, och är ansvariga att stå för sina val. Och jag sitter här med magont inför julen, sedan en lång tid tillbaka.
fredag 7 oktober 2011
Fredagsmys
Vi ligger i dubbelsängen och tittar på Djungelboken och äter PimPim. Efter en tuff vecka alldeles underbart! Just såhär vill jag att livet ska vara. Den största ledsamheten är om tablettasken tar slut... 
måndag 3 oktober 2011
Vad jag närt vid min barm, del 6
Fredag eftermiddag, ICA Maxi i rusningstid...
Vid entrén stöter vi ihop med en äldre man varpå Barnet högt och ljudligt talar om DEN DUBBEN ÄJ DAMMAL MAMMA, JA TYCKE INTE OM HOMON. Jag skrattade inombords, dock ej utombords utan försökte skynda därifrån så fort som möjligt. Nu är tiden alltså kommen, då Barnet plötsligt kan säga vad som helst...
Vid entrén stöter vi ihop med en äldre man varpå Barnet högt och ljudligt talar om DEN DUBBEN ÄJ DAMMAL MAMMA, JA TYCKE INTE OM HOMON. Jag skrattade inombords, dock ej utombords utan försökte skynda därifrån så fort som möjligt. Nu är tiden alltså kommen, då Barnet plötsligt kan säga vad som helst...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
