Kanske stänger man av ett litet barns känslor. Kanske har det lilla barnet vant sig. Kanske tycker det lilla barnet faktiskt att förskolan är okej.

Det tog tolv morgnar. Någon grät inte igår vid lämningen, bara lite surt muttrade. Idag bara rynkade ögonbryn.

Separationsångest

Jag var beredd på att det skulle bli en smärtsam inskolning av Lilla, det var jag. Även om hon är den som börjat förskola som äldst av våra barn så känns hon liksom minst "förberedd" ändå, trots sina två äldre syskon. Och jag vet inte jag, kanske var det mitt i en viktig utvecklingsfas det här, och kanske hade det varit bättre att börja som en omedveten pluttis bara drygt året? Men då hade det ju inte funnits någon plats, och skulle vi delat lika hade ju jag knappt ammat färdigt...

Två veckors inskolning har gett två nattskräckattacker då hon varit helt hysterisk, panikslagen och skrikit sig svettig, sparkas och slåss och varit helt okontaktbar. Första gången kunde jag bryta det genom att gå ut i natten, men andra gången fungerade ingenting av det vi försökte med. Natten till igår skrek hon NEJNEJNEJNEJNEJ i en timme, varvat med sparkar och hysteri, tills någon motorcykeldåre brände förbi ute på gatan med en trasig ljuddämpare. Vanligtvis blir jag galen på sådana, men den här gången lyckades han bryta (väcka?) hennes beteende, och hon kunde somna om.

Nu är klockan 21.15 och vi har försökt natta henne i omgångar sedan 18.30, men det är helt stört omöjligt. Hon vrålar rakt ut konstant och det låter som att hon är tokarg. Det går varken att sjunga, läsa, vyssja, bära, kramas eller ligga bredvid. Hon skriker som en besatt. Så mycket känslor och vilja i en liten kropp och jag undrar vad det är vi gör med henne.

I fredags började hon gråta och upprepa NEJNEJNEJ redan på övervåningen när jag skulle bära ned henne, och grät sedan hela vägen fram till förskolan. När jag hämtade henne vid mellis hörde jag hennes gråt och "mammamamma" när jag klev innanför dörren, och innan hon ens fick syn på mig. Det hade inte varit någon bra dag menade förskolelärarna. Jag hoppas att det betyder att dagarna innan då varit ganska bra, men hur vet man?!

Mitt hjärta brister! Hon är liksom en annan sort än sina syskon. Hon är känslig på ett annat vis, mycket argare, envisare, bestämdare och mycket mer utåtagerande och tar definitivt inte vad som helst. Hon går inte att "lura", avleda eller "muta". Och jag undrar vad det här gör med henne! Jag undrar hur lång tid det ska ta!

Hejdå förskolan!

Sitter i mitt arbetsrum och räknar ned minuterna tills jag ska hämta barnen för allra sista gången på vår älskade förskola. Jag förstår att det finns andra förskolor som är lika bra, kanske ännu bättre. Men just nu sörjer jag det sammanhang där min stora son lärt, utvecklats och byggt relationer under fem år. Att hans lillebror inte ska få uppleva detsamma, han som skulle få flytta upp till de större barnen snart, även om han ska få bygga nya relationer i ett annat sammanhang.

Härom kvällen brast det för storebror när vi skulle sova. Han kunde exakt sätta fingret på sina känslor med sina ord, helt fantastiskt! Gråten som började stilla, till synes utan anledning, växte och jag förstod vidden av den sorg han nu känner. Hur han vet att allt han har tar slut och hur de relationer som är hans viktigaste i vardagen nu får ett abrupt slut och aldrig blir desamma mer igen. Hur läskigt han tycker att det är att komma till ett nytt sammanhang, även om jag förstår hur han kommer att växa av det. Det tröstar inte honom nu!

Vem är jag att käckt locka med förskoleklassen, vem är jag att låta lillebror byta förskola av praktiska skäl?

Jag vet att allt blir bra, men just nu är det så ledsamt! Storebror sa att han fick ont i hjärtat av att säga hejdå till sin älskade förskola, och banne mig känner jag likadant. Om en halvtimme går jag in genom grinden för sista gången och jag kommer knappast kunna hålla tårarna borta. Jag är så oändligt tacksam för allt mina barn har fått lära sig, utveckla och erfara. Hur vissa förskollärare gjort avtryck för livet i oss och våra barn.

Förändringar?!

Ooo, helt plötsligt dimper det ner en ny förskoleplats till Lillebror, samma dag som vi ska gå på blivande förskoleklassens första föräldramöte för Storebrors del. Jag kan bara konstatera att jag inte är särskilt bra på att hantera förändringar. Jag vill bara krama förskolan vi har idag och låta mina barn vara kvar där för alltid.

Samtidigt vet jag inte om jag vill sitta där om tre år med samma känsla i magen som jag gjorde ikväll, för att mitt barn ska komma ensam till en klass med 24 nya ansikten där nästan alla gått på samma förskola och känner varandra. Kanske då bättre att låta Lillebror byta sig in i det skolområde vi hör till?

Föräldramötet ja, så smärtsamt tydligt hur vi orienterar oss olika som människor, vem som till hör vilken samhällsklass, vem som har självförtroendet, vem som pratar språket. Jag undrar med vilken känsla i magen andra föräldrar går och lägger sig ikväll. Och så kommer jag på mig själv att leta efter igenkänning i klasslistan och jag förstår att det är just såhär segregering börjar. I rädslor i mammors och pappors magar, så väljer man bort och väljer något annat och lämnar de utan röst, språk och makt kvar. Det är så vi delar upp samhället och det är så splittring börjar. Det är inte så man bygger ett samhälle.

När jag började skolan gick alla barn i samma skola, så var det bra med det. Så är det ju inte längre, jag kan välja skola, elbolag, mobiloperatör och pensionsbolag. Frågan är vad det gör med samhället? Jag vill ju att mitt barn ska få uppleva och se hela samhället, inte bara sin egen spegelbild, samtidigt är jag ju inte beredd att "offra" mitt barns skolgång för att manifestera min egen politiska övertygelse.

Jag önskar bara så innerligt att någon på den där listan med 24 nya namn kan bli hans vän. Det är min högsta önskan för min son, vänskap. Sann och beständig, en trygghet där mitt i det okända som förstås kommer att bli det kända. Det är min absolut största rädsla i livet, att han inte ska hitta någon vän.

Så förutom att tänka på Storebrors framtida skolgång, jobbstress, dränering och annat ska vi nu fatta beslut om ett eventuellt förskolebyte dessutom.

Elegi över dagislämningar

Varje vardagsmorgon sedan den 13 augusti gråter Stora tröstlöst vid dagislämningen. Det sista jag ser är att han står i stora fönstret i stora rummet och gråter hjärtskärande. Vi har försökt med allt. Så känns det. Och ja, vi försöker följa med i och bekräfta känslan, stanna kvar en stund, lämna snabbt, äta frukost där, äta frukost hemma, sätta igång med att rita direkt, sitta i pedagogernas knä.

Stora anger själv följande anledningar: att han måste äta frukost där, att pedagogerna har möblerat om hela dagis, men mest verkar det handla om att han faktiskt inte vill bli lämnad där. Han den trygga, glada, självständiga, sociala och vanligtvis ganska sprudlande energiska ungen står med böjt huvud i fönstret och stora tårar rinner nedför hans kinder. Jag känner inte igen honom. Och jag står inte ut själv. Han är fem år. En femåring som gråter som han gör gråter på riktigt och att bara lämna honom med tårarna (även om pedagogerna är där) känns för jävligt och går emot allt i mitt föräldraskap och hjärta.

Visst han hade en dagisdepp i våras, som vi också rotade i, och kom fram till olika förklaringar och åtgärder och när vi väl nådde det i hans värld evighetslånga sommarlovet var allt frid och fröjd. Men det är kanske där skon klämmer. Först vara hemma i sju veckor med familjen, sova när en vill, se på teve och äta på oregelbundna tider och göra vad som faller en in kombinerat med roligheter. Det i sju veckor och sedan bryts det mot en vardag där nästan alla dagar ser likadana ut.

Eller så är det separationsångest, en fas, brist på stimulans, skolmognad, uttråkning, kompisbrist eller nå't annat. Såhär kan vi i alla fall inte ha det.

...ljust och fräscht...

Våra hjärnor är helt utmattade efter den senaste tidens husfunderingar. Vi som alltid trott vi var lägenhetsmänniskor har plötsligt funnit oss Hemnetknarkande och nu hittat det som skulle kunna vara vårt drömhus. Vi ska träffa huset på tisdag och hoppas då att det säger "köp mig" eller "nej, köp mig inte, ni kommer att ångra er".

Vi har gjort kalkyler en masse och räknat hit och dit. Budgeten håller. Lånelöftet klart. Men! Vårt stora aber! Pendlingen! Är det värt två mil till jobbet för att få en trädgård? Kan vi bo ungefär lika stort som nu, men till dubbla kostnaden? Varför finns inte enskilt belägna hus mitt i stan, till priset av en hyresrätt?

Och barnet! Skulle tvingas byta dagis. Byta bort sitt älskade kråkslott med 8 barn i gruppen, mot en dagisfabrik med kanske dryga 20 barn i gruppen. Plus åka bil sammanlagt en timme varje dag. I-landsproblem de luxe, jag vet. Men ändå!

Men ni fattar ju, det där köket här ovan "is to die for". Fatta, en totalrenoverad tjugotalskåk, precis vad vi behöver! Eller?

Älskade dagisonge!

Älskade du! Idag har du gått din allra första dag på dagis! Ingen gråt när pappa lämnade dig! Mellan 9 och 15 var du där. Åt lass med lasagne till lunch och en stor macka till mellanmål. Du som annars äter som en fågelunge.

Du var så trött på förmiddagen att du somnade redan då. Det betydde att du inte ville sova efter maten, när alla andra skulle sova, utan fick leka med de stora barnen på våningen uppe. Eftersom du är så liten behöver du egentligen fortfarande sova två gånger per dag, men snart kanske du hänger med i dagisrytmen. Det känns skönt att de låter dig styra rytmen nu i alla fall. Pappa hämtade dig vid 15 och inte grät du då heller... jag är stum av förundran och väldigt glad och lättad. Jag förstår att det kommer dagar med gråt, kanske redan imorgon, men att dagen idag gick så bra gör mig så glad att det spritter i mitt hjärta. Jag hoppas och tror att dagis är din grej!

Jag kom hem en timme senare och vi tog en lång cykelrunda i sensommarsolen du och jag och uträttade en massa ärenden. Du sitter bak och sjunger dina egna sånger med Findus hårt i handen. Trattkantarellsoppan till middag var succé, men inte ostkakan till efterrätt. Nu har du precis slukat en hel flarra välling och slocknat medan jag sjungit Taube och Byssan lull på repeat. Jag älskar dig så det nästan gör ont! Jag vill ge dig allt, hela världen och att få dela mitt liv med dig är som att öppna en present varje dag!