Maj maj måne

Idag till lunch lyssnade jag exempelvis till ett, in i minsta detalj redovisat, återberättande av filmen Småkrypsliv 2. Det tog ungefär tjugo minuter. Nu behöver jag inte se den filmen. Nåväl, barn är fantastiska, faktiskt. Och jag är nog bara trött. Jag behöver gå och jobba tror jag. Samtidigt, nu med tre timmars lektionsplanering framför mig slår stressen till som en hammare i bakhuvudet. Nu är det bara djupdykning och simma hela vägen in i kaklet till onsdagen i midsommarveckan. Vi ses på andra sidan!

"Barn liknar mest vuxna i sitt sätt att känna och minst i sitt sätt att tänka, ofta tror vuxna att det är tvärtom"

Jag står på barns sida, alltid. Tycker ofta att väldigt många vuxna har ett onödigt maktfullkomligt sätt gentemot barn. Att många vuxna inte förstår det där med att barn känner exakt samma känslor som vuxna känner, men inte tänker likadant. Inte förstår konsekvenser eller den där specifika förväntningen som den vuxna outtalat hade i sitt eget huvud.

De flesta vuxna verkar tänka att barn tänker och förstår samma sak som vuxna, men att deras känslor på något sätt är mindre utvecklade och därmed mindre värda. Fast det är ju precis tvärt om. Om vuxna förstod mer och hade mer kunskap om hur barn fungerar tänker jag att många självkänslor skulle vara sparade och räddade inför framtiden.

De flesta barn jag träffar är faktiskt väldigt "fina", kloka och och inkännande, till skillnad från många vuxna.

Samtidigt.

Jag är så skrämmande ointresserad av många barn jag stöter på. Till exempel flera av dem som numera befolkar mitt hem dagtid hemsläpade av mina egna barn. Jag känner liksom genuint ointresse för flera av dem. Mina egna vänners barn kan jag liksom känna för, känna med och intressera mig för men de här andra, jag orkar inte uppvisa intresse för teckningar, legobyggen, studsmattehopp, memoryvinster eller danssteg. Jag kan inte känna mig intresserad. Orkar inte göra mig till. Det skrämmer mig egentligen, förmodligen för att jag har en annan bild av mig själv. Förmodligen beror det på att jag har tillräckligt många barn själv att räcka till åt.

40

Så har jag fyllt 40. Uppvaktats, firats och firat. Det känns bra. Det känns bara så konstigt, att 50 är närmre än 20. Samtidigt är jag ju dubbelt så gammal som 20. Nåväl, livet blir ju liksom ändå bara bättre och bättre.  Mindre ängsligt, mer skitsamma. Mer njutit och unnigt. Jag är ju liksom precis där jag vill vara i livet. Med våra tre barn i ett hus, med Mannen jag vill leva med. Jag har ett meningsfullt jobb med en okej lön och omger mig allt som oftast med finfina människor. Jag har det för jäkla bra! Och enligt statistiken har jag ju minst lika mycket kvar, om inte mer.  

Idag har jag 3,5 timmes sömn i kroppen efter gårdagskvällens baluns. Jag somnar snart sittande på en stol i köket. Men det var det så värt. Tjugo personer runt bordet. Rödvin, buffé och pavlova. Sista gästen som aldrig ville sluta prata om livet lämnade klockan 03. 

Idag chipsrester och marängsmul över golven. Vad vore man utan en diskmaskin?!

Alla människor runt omkring mig. Fina är de!