Det här gör mig trött

Känslan av att någon ständigt vill ha något av en. Hjälp, omsorg, kärlek, stöttning, en famn, en hand, en kropp, ett öra, en arm. Hela, hela tiden. Känslan av att aldrig riktigt få vara ifred, sova ut, kunna göra vad som faller en in eller kunna prioritera sig själv och sina egna behov först någon endaste gång. Som i detta nu, Lilla sover och efter att ha letat efter ett "_jätteviktigt_ gummiband" sätter jag mig ned. Det tar två sekunder så kommer någon jamandes och tränger sig på. Är det inte Stora, Mellan, Lilla eller Mannen så är det såklart katten. Och även om man försatt sig i situationen själv så måste man ju få vara väldigt trött på den ibland. Situationen. Känslan.

En viktig lök

Brön. Tuttar. Lökar. Bröst, den kanske viktigaste löken. Vid sidan av gul, vit, röd och schalotten, purjo och salladslök m.fl.

Bröst.

Vilket utifrån min senaste årshorisont handlar om amning. Få ämnen har sådan laddning i småbarnsvärlden. Att man borde, ska och måste, om man inte vill eller kan. Hur länge man ska och hur länge man absolut inte får. Så otroligt hårt, kulturellt normstyrt. Vilket får mig att vilja rota än mer i det. Är det något som fascinerar mig så är det fenomen som är så otroligt normreglerade och som många, utan att ens ha med det att göra, har så många åsikter om. Till och med om främmande människors lökar och vad de används till eller ej. Bröst tittar ned på oss från tidningshyllorna, men ve den som råkar visa en liten bröstvårta på Instagram eller på Ica Maxi.

För mig var det en självklarhet att amma, utan att jag ens vet varför. Det var dock lite trixigt att lära sig och jag tror faktiskt inte att det underlättades av BB-personalens tafatta försök att hjälpa. Och jag tror heller inte att alla amningsproblem beror på bristande teknik som de vill få det till, utan ganska många stukade självförtroenden. Upplevelsen att ens barn inte får mat torde också vara det kanske mest stressande som kan upplevas för en förälder. I kombination med skrik, sömnbrist, emotionella omkullkastanden och det nya lilla livet i ens famn är det ju inte alls konstigt att det upplevs svårt. Och upplevs det svårt blir det en stress i sig. Borde man inte bara kunna göra det som de flesta mammor gjort i tusentals år liksom? Att jag inte gav upp har jag ingen förklaring till, men det skulle visa sig att jag hade mat till många fler bebisar än vad jag hade.

En del ammar och flaskar och en del kan pumpa ut och andra inte. Allt är ju såklart inte svartvitt. Dock har jag hört om flera som sörjer att de inte fick mer stöd och eller mer kunskaper om hur det kan vara. Å andra sidan, min vän barnmorskan som ammat två barn kunde plötsligt inte alls amma sitt tredje barn. Så även en yrkesexpert med erfarenhet kan såklart uppleva svårigheter. Samtidigt gör det mig ledsen att många upplever just bristande stöd, och mer eller mindre tvingas ge upp i förtid fastän man kanske ville amma. Att ersättning är lanseras som ett alternativ som gör bebisar mättare och nöjdare. Många ger upp i förtid, fastän de kunde litat till sin egen kropps förmåga, men det är ju något som är lätt att säga (skriva), men mycket svårare i konkreta praktiken.

För mig, personligen, tycker jag, utan att ha någon som helst synpunkt på någon annans val, självklart att amning är bättre än flaska. Det betyder inte heller att jag ibland inte önskat att vi hade flaskmatat. Men om jag inte trott och tyckt att amning är bättre så hade jag ju inte slitit med det så. Från såriga bröstvårtor, mjölkstockning, obefintlig sammanhängande sömn under år. Självklart har jag valt att amma för att jag tror att det är bäst för oss, mig och våra barn. Att jag tycker det betyder självklart inte att jag har någon synpunkt på någon annans val. Jag kan ju bara redogöra för vad jag tror, precis som jag tror på samsovning, ett lyhört föräldraskap o.s.v. Mina egna förhållningssätt.

För många handlar det dock inte om att inte kunna utan om att inte vilja eller vilja något annat. Föräldrar vill dela på närheten till ett litet barn, dela på sömnbristen, dela på ansvaret, dela på hela föräldraskapet liksom. Inom en del feministiska kretsar är flaskmatningen ett självklart val och att amma ses till och med som ojämställt eller bakåtsträvande. Att uppoffra sin kropp, att exkludera pappan, att fastna i en traditionell mammaroll o.s.v. Alla har en åsikt om det liksom, från alla läger i debatten.

Att jag ammar och hur länge jag ammar kan ju orimligen uppröra någon annan eftersom det är mitt val och ingen annans. Att jag tycker att amning är bättre än flaska, betyder ju inte att det är det för alla andra. Om jag väljer att amma ett år eller längre så är det ju min ensak, som jag har mina motiv till precis om den som flaskar eller slutar att amma efter en kort, kort tid.

Det som fascinerar mig är ändå hur mycket åsikter, tankar och känslor det väcker. Och jag märker ju att det väcker det även hos mig. Hur kvinnors känslor inför sina kroppar påverkar benägenheten att amma. Hur det patriarkala samhället liksom både idoliserar och hyllar den ammande mamman, men samtidigt försvårar amning genom extrema kroppskrav och  hur det som förväntas ändå inte får synas eller märkas. Det får heller inte ta något större utrymme och att amma efter barnets ettårsdag ses som ytterst suspekt.

Men amning är ju inte bara mat. Och det är ju därför jag tror på amningen. Nu känns det som att jag måste skriva att barn självklart även får närhet av att flaskas, men jag hoppas att det inte förbigått någon. Jag kan ju bara med anekdotisk evidens berätta hur jag upplevt att amningen för oss lett till väldigt oskrikiga barn. Att ständig tillgång till just en lök gett väldigt nöjda bebisar. Att det är så för oss betyder ju dock inte att det är så för alla. Men för mig är amning en självklar del av mitt "nära föräldraskap" och hur jag tackat min lyckliga stjärna att maten och trösten alltid varit med överallt. Fast det inneburit att jag enbart kunnat lämna bebis ifrån mig ytterst korta stunder under lång tid, har det varit mitt val. Jag hade heller aldrig kunnat amma, om inte min man skött allt det andra runt omkring, hushållet, markservicen, de andra barnen. Och gett mig tid och ro att amma.

Bröst. Lökar. Som rör, upprör och berör. De viktigaste lökarna?

Min frukost idag

Naturell yoghurt.
Earl grey med mjölk
Två rostade skivor levain, en med ost och tomat, en med ost och svartvinbärsmarmelad.
En bra start på dagen.

Mitt stök

Stök, jag är en ganska stökig person. I alla fall om du frågar Mannen. Jag tycker om att ha det städat, d.v.s. med rena golv, ren diskbänk och rent badrum, men om saker ligger och dräller här och var gör mig ingenting. I alla fall inte tills drället tar över. Jag kan ha obäddade sängar och stolar fulla av kläder, det gör ingenting. Jag kan ha viktiga papper i en hög, för jag har koll på mina högar. Jag vet precis.

Men nu är det så att han jag lever med måste ha det städat för att må bra. Han plockar hela tiden, torkar, plockar, torkar, plockar, sorterar. Han lämnar uppfordrande högar av saker för mig att ta hand om. Då lägger jag högen någon annan stans, och han lägger tillbaka den. Så kan vi göra i en vecka tills han går i taket och jag lägger min hög exempelvis ovanpå högen i min garderob. och så går jag till jobbet i skrynkliga kläder.

Jag har tre utrymmen att stöka på, min garderob, min låda i chiffonjén och min hylla i "viktiga skåpet". Alla andra ytor är gemensamma och där måste jag anpassa mitt stök. Nivån i hemmet måste ju vara acceptabel för att båda ska trivas och där har vi fått jobba, Mannens toleransnivå har fått öka och jag har fått skärpa mig. Med tre barn finns varken ork eller energi eller ens tid att "bråka" om städning, det är bara att göra. Vi vet ju hur det behöver vara för att alla ska trivas och då får vi jobba ditåt. Och så en rättviseprincip som typ sist var det jag som fyllde bilen med källsorteringen, nu är det din tur, eller jag har gått ut med blöjhinken flera gånger nu, nu är det din tur. Klart vi tjafsar, men faktiskt inte alls så mycket som innan vi hade barn. Vi är helt olika, uppfostrade olika, olika toleransnivå, klart det kräver samarbete. Vi ser ju helt olika på vad som är viktigast, nytta eller nöje.

Onekligen-Lisa beskriver detta så bra, det är dock jag som är Gustav och Mannen som är Lisa i det här hemmet:

Jag tycker stök står i vägen för nästan allt som är härligt: Jag vill inte ha helg eller äta god mat eller se på film eller vara glad om det finns stök i synfältet, det måste bort först. Gustav tycker att allt härligt står i vägen för städet: Han vill inte städa förrän han fått ha helg eller ätit god mat eller sett på film eller varit glad, som om han behöver en buffert av kul grejer för att stå ut med städet.

Jag vill inte låta källsortering eller klädhögar förstöra min vilsamma helg, medan Mannen tycker precis tvärtom.

Dock har vi trimmat in våra söner bra, och har ett system för enkel städning som de faktiskt får göra varje kväll. Stora lådor med olika funktion. Deras ansvar. En för duplo, en för brioräls, flera för smålego, ett skåp för servis och mat, en för utklädningskläder, en för blandat, en för småbilar m.m. Förvaring är grejen! Det skulle väl annars vara det stök som stör mig, alla leksaker som sprids ut över hela huset. Men annars, njäe. Jag är #teamgustav här. Livet är för kort för att störa sig på källsortering eller låta den stå i vägen för soffhäng.

Men! Jag vill gå och sätta mig vid ett rent köksbord utan smulor när jag ska äta och jag vill kunna ha min krypbebis på golvet utan att behöva sanera både barn och kläder.

Jag är väl #teammittemellan då!

Mitt kök

Med ren diskbänk! Med micron lagad! Med kyl och frys! Det är långt i från det kök jag hade valt, men man river inte ut ett fem år gammalt kök för att det är fult kakel eller tråkiga handtag, det gör man inte. Jag älskar köksön bakom min rygg. Den med stenskiva från Öland. Som jag hånat konceptet köksö. Det var innan jag fick en egen. Det är ett bra kök, gott om arbetsyta, gott om förvaring och plats för många som lagar mat och även för de som vill dricka vin medan någon annan lagar maten.

Det här är jag

I vår, kommande födelsedag, om bara några månader, har jag uppnått den där åldern jag idealiserat hela mitt liv. 38. Vuxen, men inte för gammal, inte heller ung och oerfaren. Jag har alltid tänkt mig att den åldern ska känns trygg. Och det gör den. Jag befinner mig i livet där jag vill vara. Jag älskar min vardag även om jag spyr på den ibland, eller i alla fall på det faktum att jag aldrig har en lugn stund. Att det ständigt är någon som vill ha något av mig. Att det alltid är en tvätt som ska tvättas, att golven är smutsiga och att blöjhinken är full. Men ändå. Jag är där jag vill befinna mig. I ett hem som kanske inte passar på Instagramkontonas inredningsbilder, men som är vårt och som jag älskar.

Just nu heltidsarbetande trebarnsmorsa, med föräldraledig man. Boendes i funkishus med sex rum och kök i staden där jag föddes och växte upp. Aldrig hade jag väl trott det. Jag jobbar till och med på gymnasieskolan där jag själv gick. Det hade jag absolut inte trott.

Min tonårstid gick ut på att fantisera om hur vuxenlivet skulle bli. Och det blev bättre än i drömmarna.

Min barndom var inte svår på något sätt. Men efter ett års sociologistudier på uni kunde jag sätta ord på saker som jag upplevt, utan att aldrig förstå vad jag upplevt. Hur man vet sin plats, hur man får sin plats tilldelad och vad som händer om man ger uttryck för något annat. Att vara flicka under 80- och 90-tal var att vara sämre än pojkarna. Att hånas så fort du gör ett avsteg från din roll, eller försöker lägga dig till med ett attribut du inte ska ha. Att veta sin plats. Men ändå högljutt protestera. Vara smartare. Säga emot. Göra som det faller en in.

Jag gick på grundskolor som dominerades av barn ur övre medelklass. Barn som bodde i stadens dyraste hus och det var bara jag som bodde i lägenhet (om än en HSB-bostadsrätt). Ytterligare två bodde förvisso i lägenhet, de som bodde med sina frånskilda mammor. Jag hade ju både en utbildad mamma och en utbildad pappa och gott om kulturellt kapital, musikskolan, bokhylla, språket och utbildningsförväntningar. Det var ändå inte det som gällde i min grundskola. Men självklart det som gällde senare.

Jag har altid haft lätt att få vänner och omgett mig med många olika sådana under hela mitt liv. Skapar lätt relationer och tycker om att göra både det och förvalta dem. Men jag gjorde slut med mitt tonårsgäng i mitten av tonåren, och kan ibland bli avundsjuk när jag ser att de tjugo år senare fortfarande firar midsommar tillsammans eller hyr hus i södra Europa. Men ändå. Jag gick min egen väg.

Jag älskar att läsa, få veta mer, analysera. Jag tar reda på allt jag vill. Jag är expert på att lägga ihop ett och ett till tre. Jag har ett enormt rättvisepatos och blir ursinnig om någon behandlas på ett oschysst sätt. Jag är världens lataste, men otroligt ambitiös i mitt jobb. Jag har nästan aldrig dåligt samvete över någonting. Jag tycker att lagom är bäst, men lämnar föga åt slumpen och överdriver jämt. Jag är att lita på. Jag ställer upp, anstränger mig och tycker om att göra mitt bästa. Men jag måste inte vara bäst. Jag är politiskt intresserad, men politiskt oengagerad. Jag knyter dock inte näven i fickan utan älskar att subtilt läxa upp män i övre medelåldern exempelvis på min arbetsplats. Jag är slug. Jag jobbar med att förändra livet för människor. Och jag är väldigt engagerad!

Mycket av min tid går till att fundera på hur man egentligen "uppfostrar" sina barn på bästa sätt. Hur man genom barn, utan att låta dem vara projekt eller experiment, faktiskt kan förändra samhället.

Jag har en grundmurad självkänsla, men inte alltid gott självförtroende.

Februari

För att än mer väcka liv i denna, nästan sovande, blogg ska väl inte jag vara sämre än Onekligen-Lisa, Dobre futro-Maria eller Den där om Jenny-Jenny, utan helt sonika fylla bloggen med bilder, men alltså kanske ännu hellre fler ord under februari. Musiklistan får dock, även den, fortleva.

Om du, som jag, har svårt att se är listan följande: 1. Det här är jag 2. Mitt kök 3. Mitt stök 4. Min frukost idag 5. En viktig lök 6. Det här gör mig trött 7. Istället för kött 8. Nåt gult 9. Nåt fult 10. Nåt ganska sött 11. Ett boktips jag har 12. Ett hörn av mitt bo 13. Till middag idag 14. En ganska bra sko 15. Det här gör mig gla' 16. En annan da' 17. Nåt grönt 18. Nåt lönt 19. Nån stark eller svag 20. Kolla, vad fint! 21. På låtsas 22. På riktigt 23. Att vårda noga, ömt och försiktigt 24. En sak som är svår 25. Kvar från igår 26. Nåt blått 27. Nåt flott 28. Snart är det vår!