DAGENS VILL HA: Mera pengar!
DAGENS KLÄDSEL: Tajts i diverse galna färger, jeansklänning Cheap Monday och så en grön kofta från Cubus på det
DAGENS SMINK: Mörka ringar under ögonen - helt naturligt!
DAGENS FRISYR: oborstat, otvättat och sunkigt i en knut i nacken såklart
DAGENS HÄNDELSE: Barnet och jag delade en köttbulletallrik på IKEA till det facila priset av 16 ynka riksdaler, sedan hängde Barnet i reaturangens lekhörna med en massa andra kids, ungefär lika bra som på Öppna förskolan, men mycket tråkigare för mamman
DAGENS LÅT: Vinjetten till SVT:s Landet runt snurrar i skallen...
DAGENS PLANER: prata med mamma i telefon, invänta Mannen från jobbet, grilla halloumi och smörfräsa färsk sparris
DAGENS SAKNAD: Solen
DAGENS DUMMASTE: Att jag är så nedrans trött och sliten, Ship to Gaza-incidenten
DAGENS SJUKA: Ingen - hurra!
DAGENS DROG: Sömn
DAGENS ROLIGASTE: Att det verkar som om festnatten i lördags då Barnet fick vara vaken till 23 nu har återställt hans normala dygnstrytm som han hade för några veckor sedan...
DAGENS FAVORIT: Barnet!
DAGENS KÖP: Mjukisbrallor till Barnet med stjärnor på knäna
DAGENS GODIS: Ekologiska russin från Saltå kvarn
DAGENS HUMÖR: Trött och sliten
DAGENS ORD: Måndag
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
Att amma eller inte amma
Jag hade ingen aning om det här med amning. Att det skulle vara mycket svårare att sluta än att börja. Jag trodde liksom att det skulle avsluta sig självt och att i takt med att den fasta födan blev viktigare så skulle intresset för amningen avta och amningen fasas ut mellan 6-8-månadersåldern. Själv vällingbarn trodde jag i min enfald att alla barn älskar välling och väljer det framför bröstet för att mättnaden ökar. Men bröst är tröst och inte bara mat. Amning är närhet, trygghet, kärlek och kontakt. Och för varje sjukdom och tand så backas det lite i utvecklingen och eftersom sjukdomar och tänder avlöser varandra så fortskrider amningen. Och alla barn tar verkligen inte flaska!
Vi samsover och här ammas det fortfarande hela nätterna. Inte varje timme som för några månader sedan, men kanske 1-2-3 gånger per natt. Och när det ska somnas. På dagen lite när som, när det ramlas eller snubblas eller inte alls. För oss har det varit ett sätt att alla tre får sova så mycket som möjligt. Skrikminimerande och snabbt omsomnande för alla. Men visst har jag vissa nätter blivit galen...
Själv skulle jag vilja att Bebis själv väljer att sluta, men kanske vill han inte det. Ännu. Då tänker jag att det får komma i sommar. Eller när vi skiljs åt på dagarna för jobb och förskola.
Många ettåringar ammas faktiskt enligt all statistik, och WHO rekommenderar ju till och med deltidsamning till 1 år. Men jag känner mig ganska ensam om att göra det, och folk tittar konstigt på en ibland.
Få saker är så laddade som amning som när det kommer till det här med småbarn. Det är liksom fruktansvärt om man inte ammar sitt pytto, men också fruktansvärt om man ammar sin dryga ettåring. Så fyllt av sociala regler... Självklart vill jag inte amma en treåring, men en ettåring är faktiskt ganska mycket bebis fortfarande. Och amning är inte längre mat. Det är något annat, som är svårt att neka sitt barn. Trygghet, tröst, närhet och kärlek. Om det inte gör mig något, varför ska det göra någon annan det då?
Vi samsover och här ammas det fortfarande hela nätterna. Inte varje timme som för några månader sedan, men kanske 1-2-3 gånger per natt. Och när det ska somnas. På dagen lite när som, när det ramlas eller snubblas eller inte alls. För oss har det varit ett sätt att alla tre får sova så mycket som möjligt. Skrikminimerande och snabbt omsomnande för alla. Men visst har jag vissa nätter blivit galen...
Själv skulle jag vilja att Bebis själv väljer att sluta, men kanske vill han inte det. Ännu. Då tänker jag att det får komma i sommar. Eller när vi skiljs åt på dagarna för jobb och förskola.
Många ettåringar ammas faktiskt enligt all statistik, och WHO rekommenderar ju till och med deltidsamning till 1 år. Men jag känner mig ganska ensam om att göra det, och folk tittar konstigt på en ibland.
Få saker är så laddade som amning som när det kommer till det här med småbarn. Det är liksom fruktansvärt om man inte ammar sitt pytto, men också fruktansvärt om man ammar sin dryga ettåring. Så fyllt av sociala regler... Självklart vill jag inte amma en treåring, men en ettåring är faktiskt ganska mycket bebis fortfarande. Och amning är inte längre mat. Det är något annat, som är svårt att neka sitt barn. Trygghet, tröst, närhet och kärlek. Om det inte gör mig något, varför ska det göra någon annan det då?
Utelista
Nu nalkas sommaren... och istället för att som alla modebloggar lista vad som är inne och hett listar jag det som är det fulaste jag vet. Sommaren är liksom nån period då man tydligen kan ha på sig lite vad som lite var som.
Sommarkläder i allmänhet är fula.
Särskilt sådant som linnen och trekvartsbyxor i kombination.
Glasögon som blir mörktonade i solljus är fult.
Aprikos är en ful klädfärg, på alla, även solbrända.
Strumpor i sandaler är jättefult. Många sandaler är jättefula! Foppatofflor är fula!
Alla oversize:ade kläder från Gina Tricot är skitfula.
De flesta shorts är fula, antingen är de för korta eller så kombineras de av någon outgrundlig anledning med leggings eller strumpbyxor, why oh why?
Usch!
Sommarkläder i allmänhet är fula.
Särskilt sådant som linnen och trekvartsbyxor i kombination.
Glasögon som blir mörktonade i solljus är fult.
Aprikos är en ful klädfärg, på alla, även solbrända.
Strumpor i sandaler är jättefult. Många sandaler är jättefula! Foppatofflor är fula!
Alla oversize:ade kläder från Gina Tricot är skitfula.
De flesta shorts är fula, antingen är de för korta eller så kombineras de av någon outgrundlig anledning med leggings eller strumpbyxor, why oh why?
Usch!
torsdag 20 maj 2010
Spontan grill
Efter att ha övat upp mina bitterfittaskills överraskar Mannen med grillhäng med hans män. En av dem dyker upp med det på bilden. Vill man äta det?
onsdag 19 maj 2010
Mer dagis
Dagisbesöket gick finfint och nu såhär på kvällen efteråt känns det till och med som en liten gladloppa hoppar runt i mitt bröst. Det blir ett dagis med torn och tinnar, beläget i en gammal villa med en stor svängd trätrappa mitt i. Små barn nere och stora uppe. Stafflier, dockvrå, bilar, djur, läsmysgrop, duplohörna och så en fin rutschkana. Förskoleläraren som tog emot oss verkade kanon. Alla vuxna var förberedda och visste Bebis namn och förklarade för barnen att Bebis kommer i höst. En liten kille som såg ut som Karlsson på Taket fast tre år kröp upp i förskolelärarens famn under vårt samtal och hon var sådär precis som jag vill att mitt barn ska bli bemött! Sova två gånger om dagen om man behöver, sju barn i den lilla gruppen för ett- till tvååringar. Utevistelse mest hela tiden, temaarbeten, skapande och rim & ramsor. Jag kan nog till och med stå ut med den äldre kvinnan jag mötte första gången jag var där, även om hon inte är min favorit kanske hon blir mitt barns favorit.
Det enda som förstörde upplevelsen något var det avslutande "Anna kan du hjälpa din kompis Anders av med sin jacka". Men kanske är det så att Anders hjälper sin kompis Britta eller Bengt också... annars är det något jag som förälder får ta upp. Shit vad det känns konstigt, att vara förskolebarnförälder, men spännande och kul också!
Mitt barn ska få knyta an till andra vuxna, och få egna vänner. Finna trygghet, lära sig att hitta sin plats bland andra människor. Det är vackert!
Det enda som förstörde upplevelsen något var det avslutande "Anna kan du hjälpa din kompis Anders av med sin jacka". Men kanske är det så att Anders hjälper sin kompis Britta eller Bengt också... annars är det något jag som förälder får ta upp. Shit vad det känns konstigt, att vara förskolebarnförälder, men spännande och kul också!
Mitt barn ska få knyta an till andra vuxna, och få egna vänner. Finna trygghet, lära sig att hitta sin plats bland andra människor. Det är vackert!
Dagisångest, dagisångest
Först går man runt med sin lilla knodd i famnen och den där föräldraledigheten känns som en eeeevighet framför en. För min del blev den ju dessutom nästan dubbelt så lång som det var tänkt från början eftersom Mannen bytte jobb och inte kunde ta över efter 8 månader som vi tänkte.
Efter en halv evighet får man syn på andra barn som uppenbarligen går i förskola. Vi bor i ett dagistätt område med hela fyra dagis i de angränsande två kvarteren. Ett tag där går man runt och överväger vilket som i en avlägsen framtid kan tänkas vara gott nog åt ens älskade barn.
Strax därefter inträder en period då man rusar förbi dessa förskolor med en stor klump i magen, detta sammanfaller med den där tiden då hemska ansökan som måste lämnas in.
Vi resonerade som så att "äsch, det blir nog bra vilket som... inget är ändå gott nog så vi tar de här som ligger nära oss så minimerar vi vardagstransporterandet..." Så man kryssar, väljer lite och lämnar in och så någon dryg månad senare dimper det ned ett antagningsbesked och vi har fått vårt förstaval!!! Nu uppstår frågan "men varför valde vi det dagiset?" och "varför hälsade vi inte på innan?" och så såklart "hur ska vi kunna tacka ja till den platsen då?".
Man går dit, fast man vet att vem man än träffar på kommer det vara ett stolpskott som man definitivt inte gillar. Och så blir det! Sen ringer man rektorn för hela klabbet som är så klok så klok och som peppar och säger att man ju borde vara glad eftersom hon slagit knut på sig själv för att ge en ens förstaval. Och man tänker i sitt stilla sinne att man är både bortskämd och dumihuvudet som beter sig såhär, men rektorn är klok och ser till att en annan klok människa tar kontakt och tar emot en på besök. Och försäkrar att dagiset där Bebis eventuellt ska gå kan det där med både genus och Reggio Emilia.
Så nu står vi här, om drygt två timmar ska vi äntra förskolevärlden tillsammans Bebis och jag, för ett första möte med det som kommer bli vardag om mindre än tre månader...
Och Onekligen är igen så onekligen klok!
Efter en halv evighet får man syn på andra barn som uppenbarligen går i förskola. Vi bor i ett dagistätt område med hela fyra dagis i de angränsande två kvarteren. Ett tag där går man runt och överväger vilket som i en avlägsen framtid kan tänkas vara gott nog åt ens älskade barn.
Strax därefter inträder en period då man rusar förbi dessa förskolor med en stor klump i magen, detta sammanfaller med den där tiden då hemska ansökan som måste lämnas in.
Vi resonerade som så att "äsch, det blir nog bra vilket som... inget är ändå gott nog så vi tar de här som ligger nära oss så minimerar vi vardagstransporterandet..." Så man kryssar, väljer lite och lämnar in och så någon dryg månad senare dimper det ned ett antagningsbesked och vi har fått vårt förstaval!!! Nu uppstår frågan "men varför valde vi det dagiset?" och "varför hälsade vi inte på innan?" och så såklart "hur ska vi kunna tacka ja till den platsen då?".
Man går dit, fast man vet att vem man än träffar på kommer det vara ett stolpskott som man definitivt inte gillar. Och så blir det! Sen ringer man rektorn för hela klabbet som är så klok så klok och som peppar och säger att man ju borde vara glad eftersom hon slagit knut på sig själv för att ge en ens förstaval. Och man tänker i sitt stilla sinne att man är både bortskämd och dumihuvudet som beter sig såhär, men rektorn är klok och ser till att en annan klok människa tar kontakt och tar emot en på besök. Och försäkrar att dagiset där Bebis eventuellt ska gå kan det där med både genus och Reggio Emilia.
Så nu står vi här, om drygt två timmar ska vi äntra förskolevärlden tillsammans Bebis och jag, för ett första möte med det som kommer bli vardag om mindre än tre månader...
Och Onekligen är igen så onekligen klok!
fredag 14 maj 2010
Hos lillebror
Hos lillebror och svägo i Malmö. Vi hänger på Möllan och äter finfin falafel just like in the old days. Mot lillsirran ikväll... Glory glory!
tisdag 11 maj 2010
Sol!
Vi är ute så mycket vi kan. Vissa av oss upplever fantastiska saker för första gången. Och just det! Förskoleplatsen är kirrad vilket gav undertecknad en stor klump i magen. Tre månader kvar... Hur ska någon annan än vi trösta vårt knyte?
fredag 7 maj 2010
Helt på egen hand
För ett år sedan idag kom vi hem från BB. Jag minns att världen under BB-dagarna (inte bara förärats med världens finaste bebis) utan också blivit alldeles grön. Idag har det dock regnat och blåst som om det vore november.
Vi har varit föräldrar helt på egen hand i ett år idag och har firat med rödvin för mamman, honungsvatten för sjuka pappan och fullkornsvälling för ettåringen.
För ett år sedan körde vi hem i vår Volvo kombi vi köpt enbart för ändamålet, att bli föräldrar. Aldrig har pappan kört så försiktigt... Vi kom hem efter lunchtid och satte in den där lilla byttan man får ta hem sin bebis i. Herr Hund kom förbi, nosade och sa ungefär såhär med sin blick "jaha, har ni tagit hem en bebis nu..." och gick sedan och la sig i sin älskade korg. Han var mest nöjd över att ha fått komma hem igen. Föga anade han de kommande kvällarnas skrikfester, som idag är utbytta mot Bobbycarsrejsande, bokhylleklättrande och ett evigt petande i nos och öron...
I ett år har vi nu levt som en riktig familj! <3
Vi har varit föräldrar helt på egen hand i ett år idag och har firat med rödvin för mamman, honungsvatten för sjuka pappan och fullkornsvälling för ettåringen.
För ett år sedan körde vi hem i vår Volvo kombi vi köpt enbart för ändamålet, att bli föräldrar. Aldrig har pappan kört så försiktigt... Vi kom hem efter lunchtid och satte in den där lilla byttan man får ta hem sin bebis i. Herr Hund kom förbi, nosade och sa ungefär såhär med sin blick "jaha, har ni tagit hem en bebis nu..." och gick sedan och la sig i sin älskade korg. Han var mest nöjd över att ha fått komma hem igen. Föga anade han de kommande kvällarnas skrikfester, som idag är utbytta mot Bobbycarsrejsande, bokhylleklättrande och ett evigt petande i nos och öron...
I ett år har vi nu levt som en riktig familj! <3
onsdag 5 maj 2010
tisdag 4 maj 2010
Bebis blir Barn
För ett år sedan kämpade jag på ett sätt jag aldrig förut gjort. Det tog elva timmar och krävdes en amniotomi och flera timmars krystande. Det är mitt livs största bedrift fysiskt och den mest himlastormande lyckan i hela mitt liv! För ett år sedan landade en varm och blöt liten skrynklig kille på mitt bröst. Mitt barn. Vår son. Som kan äta tårta med hela ansiktet och som utmattad somnade på två röda efter firandet av hans ettårsdag. Kärlek. Kärlek så det svämmar över tusenfalt, stjärnstopp och mer än det!
söndag 2 maj 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
