Leva life

Trött, slut och ledsen. Men oändligt tacksam för min familj som finns runt omkring mig! Statistikdelkursen plågar mig, jag har en fet rättningshög som bara växer eftersom dygnets timmar bara är 24. Jag sover illa och går illa p.g.a foglossingen. Vill helst bara vara ifred. Har inget tålamod eller förståelse för andra. Vill bara krama mina barn och min man. Vill inte räcka till åt någon annan. Inte arrangera något glöggmys eller middagar. Hemmet är upp och ned och dammigt. Vill definitivt inte ringa det där samtalet till veterinären.

Piss och skit och helvete

Vilken skithelg rent ut sagt. Jag har mest bara varit arg på barnen. Skällt och klagat. Jag är så trött, så trött och orkar liksom inte räcka till för alla andras behov hela tiden. Jag har inte lyft ett finger för varken plugg eller jobb, vilket är mentalt stressande utan gräns, så där sitter jag med skägget i brevlådan hur jag än gör. Om jag jobbar eller pluggar så har jag dåligt samvete för att jag inte är med barnen och gör jag det inte så känner jag mig så himla stressad.

På grund av att Storas föräldrar (läs jag och mannen) har varit så slöa så har vi inte skickat in hans jultidningsbeställning som han fixat och donat med sedan september, vilket nu gjort att allt han önskat sig som premie inte finns. Jag vet ett I-landsproblem om något, men likväl ett ångestfyllt sådant för hans mamma. Hans ansträngningar mynnar ut i en läskfontän eller marshmallowsgrill, nej vad sorgligt. Och ja, jag vet att det finns barn som sover under bar himmel, men i vår lilla ankdamm här i världen så var det ju en robot det skulle bli av allt detta som han grejat med. Och nu blir det inte så. En livsbesvikelse man får hantera, ja, men så onödigt orsakad av oss och vår lättja och vårt fokus på renovering och annan skit. Han som ville springa ut till brevlådan idag söndag för att han trodde att jag igår lördag registerade hans beställning. Jag orkar inte!

Men till det värsta. I eftermiddags hade Herr Hund ett anfall av något slag. Antagligen en liten stroke eller ett epilepsianfall. Det var rätt stillsamt och över på fem minuter. Jag satt med min tekopp när jag märkte att han kröp konstigt under bordet, inte kunde resa sig, ögonen for från vänster till höger och huvudet hängde. Helt plötsligt kissade han. Det var stillsamt, men ändå läskigt och han kunde resa vingligt på sig efteråt. Men det drabbar oss som ett slag i magen, kunde det hända nu, kan det ju hända igen och när som helst och värre. Det betyder att han i värsta fall skulle kunna vara ensam hemma medan vi är på jobbet och därmed ligga här själv i rädsla och skräck och så kan vi ju inte ha det. Det kanske aldrig mer händer, men ärligt talat är det nog naivt att tänka så. Det betyder att vi måste fatta ett beslut om när det är dags att låta honom gå. Något som mitt hjärta stannar av att bara tänka på. Jag kan inte säga det här till barnen känns det som, men det kommer det heller aldrig finnas ett bra tillfälle att göra. Och det är liksom en grej för mycket för mig just nu. Jag orkar inte det här nu. Jag vill bara dra ett täcke över huvudet och försvinna för ett tag

Lilla Bebis

Vecka 30 idag. Nästan 73% av graviditeten har gått. Jag ska föda barn om ungefär 75 dagar. Jag känner mig inte det minsta förberedd. Den här graviditeten har jag knappt hunnit tänka på, men nu märker jag den i alla fall. I ryggen och benen. Den här gången är kommentarerna att magen är liten. Förra gången var det tvärtom. Inte så många har tagit sig friheten att röra mig och det är jag tacksam för. Jag gillar inte alls när kroppen, på grund av att den härbärgerar en annan människa, plötsligt blir allmän egendom och folk känner sig fria att kommentera och vidröra. Jag fattar att det är av välvilja, men jag vill inte. Jag vill vara i fred!

Som mamma till två söner blir jag nu ideligen tillfrågad om jag 1) vet att det är en tjej 2) hoppas att det är en tjej o.s.v. o.s.v. Precis som om mina söner inte skulle duga, för att de är pojkar. Som om det är därför vi önskar oss ett tredje barn. Harregud! Folk är för fan mer intresserade av bebisens kön än vad vi är själva. Vi önskar oss ett tredje barn, för att det är ett barn. Inte för att vi ville ha ett specifikt kön på det. Vi vill heller inte veta bebisens kön innan, vilket många verkar tycka är konstigt.

En del äldre kvinnliga kollegor försöker övertyga mig om att man som mamma kan göra mycket mer med sin dotter, vilket jag inte tror ett endaste litet dugg på. Jag träffar tonårsflickor varje dag som avskyr sina mammor, jag träffar tonårspojkar varje dag som har fantastiska relationer till sina mammor. Vad sorgligt om vi skulle bygga relationer utifrån våra kön!

Jag önskar mig inte ett tredje barn för att "gå och shoppa" med det. Jag är övertygad om att jag och mina söner i framtiden kommer att ha de bästa av relationer, om vi jobbar på dem, utifrån att vi är intresserade av varandra och kanske sådant som alla den här familjen tyckt varit roligt och viktigt som kultur, resor och dela upplevelser. Så fattigt om jag hade förväntningar på barnet som kommer att vi ska shoppa klänningar ihop.

Rimlig farsdagspresent

Man ska ge bort saker man tycker är fina. Jag tycker att den här mattan är fin och precis vad vi behöver. Alltså tog jag ut 1795 kronor från mitt sparkonto och köpte en mycket fin farsdagspresent. Generöst eller hur? Jag tänker croissanter, kaffe och en matta på söndag. Det blir väl bra?

Till måndag har jag ringt hit en golvslipningsfirma som ska slipa och vaxa brädgolvet i vårt hörnrum fritt från f.d. husägarnas Berner Sennens klorevor. Sedan på med denna matta. Jag tror att det blir bra.

La Tour Eiffel för en femhunka

Denna tavla är vad min stora son önskar sig i julklapp. "Parisertornet" kallar bröderna det. Rea på Mio, där vi letade efter en lampa i helgen. Vi köpte inte tavlan. Ingen lampa heller, de var så fula. Själv hade jag gärna både fått eller gett bort en resa till själva staden. Att få resa dit med honom och se Eiffeltornet på riktigt är något jag verkligen hoppas kunna göra snart. Om några år i alla fall. Han och jag. Och kanske hans moster.

En ny fas, tydligen.

"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på mamman)
"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på pappan)
"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på storebrorsan)
"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på hunden)

Bra! Nu fick du det sagt fyra gånger.

I bilen i fredags: "Jag älskar er, bajskorvar!" (till storebror och mig)

Framtiden som snart är här.

När jag går omkring här på "min skola" med ungefär 1000 elever i åldern 16-19 år kan jag inte låta bli att fundera över vem av dessa mina barn kommer att "vara". Hur kommer de se ut? Vem är Stora? Vem är Lilla? Vilka roller kommer de att spela?  Hur kommer de att uppleva sin gymnasietid? Vad kommer lärarna att tänka om dem? Hur kommer det att gå? Hur kommer de att vara? Hur kommer vi att prata med varandra?