Vad jag närt vid min barm, del 24

Hurra! En frankofil!

Livet och döden och alltihop

Vi sitter i soffan Stora och jag. Lilla sover. Grannen som varit över på ett glas vin har gått hem. Stora har sovit middag och kan därför inte somna vanliga tiden på kvällen. Helt plötsligt rullar stora tårar ner för kinderna.

-Mamma, jag vill inte att ni ska dö.

Vi pratar en stund om döden. Om de vi känner som är döda. Om att livet tar slut för alla.

-Men mamma, när ni dör, vem ska vara min mamma och pappa då?

Då kan inte jag heller låta bli att gråta. Och så gråter vi tillsammans en stund. Stora vill inte att jag ska vara ledsen. Han tröstar och vill försäkra sig om att jag är glad. Och då konstaterar han att vi ju kan ligga bredvid varandra i jorden när vi "dogde" .

Vad jag närt vid min barm, del 23

Mamman ordnar fredagsmys. Poppar mikropop till soffhänget. Då kommer Stora ut i köket och ber om en skål med flingor och mjölk som fredagsmys. Där står mamman med popcornen.

Full fart framåt

Och det är full fart. Och det är vår. Och det är tio dagar ensamma utan pappan. Vi cyklar, tränar bokstäver, bråkar, spelar flöjt, läser, leker, skriker åt varandra, snubblar, ramlar, stapplar och lär oss nya ord. Det är verkligen fullt upp utan slut. Jag låter mig bli bjuden på middag, har lånat ut hunden och medvetet inte bokat någon tvättid förrän pappan är hemma.

Hur högt man än älskar sina barn, så blir man ju ändå galen. Man är inte stolt över alla ögonblick som förälder. Men herregud att ta alla fajter själv, även om jag, som Martin Forster skriver i sin kloka bok "Fem gånger mer kärlek", väljer bort fyra av fem, så exploderar jag flera gånger om dagen. Sedan kramas vi igen och lugnet lägger sig tills någon puttas, eller skriker eller kräver omedelbar uppmärksamhet i en stund av omöjlighet. Då blir jag galen ännu en gång. 

Men ändå! Känslan att gå in i sovrummet och se dem ihoprullade med varandra där bland täcken och kuddar. Se dem och tänka att de där är våra! Våra barn! 

Det är så mycket man borde

Ja, man är ju ingen yngling längre. Snart är jag närmare 40 än 30 och jag är definitivt närmare 40 än 20. Hur gick det till liksom? Det gick så fort. Jag är ändå kompis med min nya (gamla) kropp trots mörka påsar under ögonen, torrt hår, bristningarna på den degiga magen. Det är ju vem jag är nu.

Två graviditeter och två små barn sätter sina spår. Det är också nu kvinnofällan syns fysiskt. Att ständigt sätta andras behov före sina egna. Det gäller mat, träning och vanligt kroppsunderhåll.

I ett par månader har jag dragits med en tandköttsinflammation. Tänkt att den går över. Har inte ens ringt Folktandvården trots att jag prenumererar på tandvård och månatligen autogirerar 147 kronor.

Idag kom jag iväg. Lämnade Lilla hos grannen, svor över att jag fick vänta 35 minuter efter tiden de givit mig. Tandläkaren gav mig klorhexidinordination och nu ska det sköljas morgon och kväll. Det är nu det strular ihop sig. Man får inte borsta tänderna eller äta en timme före eller efter sköljning. Hur i helvete ska jag få ihop det.

Min frukost består oftast av en kall tekopp på byrån i hallen och en macka som äts på i omgångar. Seriöst kan min frukost pågå en timme. Då ska jag alltså nu rusa och borsta tänderna för att sedan vänta en timme för att skölja. Då brukar jag oftast vara på språng utanför dörren. Jag får börja schemalägga mitt liv. Jag hatar sånt. Kroppens förfall. Hårt. För att inte tala om kvällsmackan. Den omöjliga. Den som är mitt sanna nöje nuförti'n.

Tjock vecka

Måndag: Simskola Stora, middag hos mormorn, styrelsemöte bostadsrättsföreningen för pappan, leta nya sommardäck
Tisdag: Simskola Lilla, föräldramöte föris för mamman
Onsdag: BVC Lilla, storstädning av en lägenhet som inte städats ordentligt på en månad
Torsdag: Storhandling inför mammans kommande gräsänkedagar, två husvisningar och tvättid 14.30-17.00
Fredag: Personalfest för mamman
Lördag: Pappan åker på husfarssemester i 10, jag repeterar, 10 dagar! Helst ska nya sommardäck vara på då.
Söndag: Hunden flyttar till kollo hos sin hussemor

Här emellan ska Mamman få tre springpass, Stora hämtas och lämnas på föris, hunden rastas, mat lagas, disk diskas, tänder borstas, blöjor bytas, tvätten vikas från denna veckas tvättid (helst)och Pappan vara på jobbet mellan 8 och 17, då han inte handleder lite C-uppsatser på sin "fritid" eller lagar sin trasiga surfbräda.

Så, nej tyvärr jag har varken tid eller ro att delta i er klädbytardag Naturskyddsföreningen, ej heller lyssna på körkonserter. Jag hinner ju inte ens läsa favoritbloggarna eller lyssna på podcasts som jag vill.

Detaljer

Den här detaljen med 9-månaders bebisar hade jag glömt.

Vad jag närt vid min barm, del 22

Sju sorters kakor och tre hembakade tårtor. Vad ber min son att få? En morot! Det är också det enda han äter under hela kalaset. En morot och ett glas jordgubbssaft.

Kalasfix

Vi är på väg till min morfars lillasyster som fyller 88 år idag. Vi köpte paket på ICA. Jag valde marmelad. Storsonen valde en leksaksbil, "för det har hon ingen". Han har även ritat henne en teckning där hon klättrar i berg. Varför inte liksom?!

Sömnen

Sömnen. Den heliga. Den som vi innan vi blir förälder aldrig kan förstå vidden av saknaden av efter förrän efter inträdandet i föräldraskapet.

Vi har valt att samsova med våra barn. På det sättet har alla sovit mest. Men minst av alla jag, som har ammat nätterna igenom lång tid. Ändå är det vad jag har föredragit med korta uppvak och ammande i sömnen. Vi är också helt övertygade om att närhet nattetid ger trygga barn. Vilka däggdjur eller primater placerar sina barn långt i från sig liksom?

Samsovingen innebär nu att pappan sover med Stora och mamman med Lilla. Optimalt? Kanske inte ur alla aspekter, men det är ändå så kort tid det handlar om tänker vi. Om ett par år, eller innan, tänker vi att barnen kan samsova själva.

Sömnen är en sak. Nattningen en annan. Med Stora fick vi en fungerande rutin omkring 15 månaders ålder. Då bröt vi amning och fasade in vällingen. Pappan tog över och det var kvällar med skrik då jag lämnade hemmet och nätter jag sov på soffan. Jag mådde dock fysiskt dåligt av att höra skrik och mammaropen. Det går emot allt jag känner och alla föräldrainstinkter. Men! Barnets pappa måste ju också kunna. Barnet är ju inte övergivet, det har sin pappa. Det är ju inte som den förhatliga 5-minutersmetoden eller SHN-kuren. Som förstagångsförälder kom man ju i kontakt med allt det där. Man greppade halmstrån och fick höra om allehanda obskyra metoder. Vi är inga metodmänniskor dock. Vi tror på att lyssna på sitt barn. Jag ler inombords när jag hör föräldrar prata om tassmetoden, SHN-buffandet och vaddetnuheter.

Denna gång har vi brutit kvällsamningen tidigare, utan att ersätta med välling, den verkar inte behövas och nappen funkar lika bra. Det började med att Lilla självmant släppte bröstet, rullade över på sidan och somnade. Alltså behövs inte bröstet för att somna och alltså borde pappan kunna natta. (Det ger ju även mig som mamma större frihet kvällstid...) första kvällen 45 minuter skrik och jag får bita mig i näven och tänka att pappan är där-pappan är där. Han sjunger och vyssar. Men barn är konservativa. De ogillar förändringar. Skriken är ju uttryck för en sorts ilska. Ett ogillande! Kväll nummer två: 5 minuter skrik och så har det nu fortsatt. Ju tröttare Lilla är, desto fortare går det ju. Just nu håller han även på att skippa sista eftermiddagsluren vilket innebär lättare nattningar. Men det gör ändå ont i hjärtat att ens barn redan innan fattar vad som är i görningen och gråtande bärs in till sängen... Då vill jag ju bara langa fram brösten och amma tills brösten trillar av. Då tänker jag att jag kanske ändå inte lyssnar på mitt barn. Att jag överger även om pappan tar emot.

Hur tänker ni?