En gång 2019 som kändes

Jag tror att ett av de ögonblicken som mest och starkast etsat sig fast från 2019 är den stund där min syster och hennes J kommit till min fyrtioårsmiddag. Det är över huvud taget mitt starkaste minne från att ens fylla 40. När de berättar att de är gravida och att jag ska bli moster! Min syster står i vår soliga hall och hänger på J och fnissar som bara hon kan, klädd i en grön klänning. Efteråt tänkte jag att jag redan innan hon berättade förstod vad hon skulle berätta, men det är kanske något jag hittat på just i efterhand. Efter middagen sa dock vänner till mig "eller hur är hon gravid..." Ja, innan årets slut skulle jag bli moster och det blev jag när två (!!) bebisar föddes med akutsnitt i vecka 32 i slutet av oktober.

 Det var på vägen till Frankrike i somras hon och J släppte ytterligare en bomb, att de på ultraljudet fått veta att det var två bebisar inne. 

Gången som kändes 2019 - hela dubbelmostergrejen. Att få hälsa på dem på neo när de bara var någon vecka gammal, då grät jag vid bara åsynen av min syster som kom vaggandes ute i korridoren... Barn alltså vilken grej! Jag är så klar med det, men nu får jag ytterligare två att älska, få se växa upp och får också ge tillbaka en litenliten del av allt det där mina barns moster, min syster, gett till oss.

Det här var 2010!

För nio år sedan var jag en ganska färsk mamma som börjat få rutin på föräldraskapet. Samtidigt nojade jag en hel del, och hade ingen som den som jag är nu att spegla mig i. Året skulle egentligen inledas med att jag började på en ny skola, eftersom jag strax innan bebisleverans 2009 fick veta att jag skulle sägas upp p.g.a. arbetsbrist. Men i oktober fick Mannen ett nytt jobb i samma stad som vår lilla familj hade för avsikt att leva och eftersom det andra valet var en tidsbegränsad anställning 35 mil bort så kändes det som ett enkelt beslut att förlänga min föräldraledighet med lika lång tid som jag redan hade varit ledig typ. Det var ju ett bra beslut med tanke på var jag och barnet befann oss i just då. Över huvud taget så var jag under 2010 rätt nojig över det där med hur barnet skulle lära sig att äta (annat än bröstmjölk) och hur det skulle sova på nätterna. 2010 var sömnlöshetens år. Året präglades också en del av det där med börja-förskolan-ångest. I augusti började jag som gymnasielärare på min egen gamla skola och klev rätt in i en värld av gamla strukturer och mycket konstigt i väggarna. Men jag fick också roliga kollegor på köpet och trivdes så bra att jag är kvar nu nio år senare. Blickar jag bakåt var jag alltså precis 30 fyllda och hade fullt med tankar om framtiden som nu infriats. Nu är jag 40, fortfarande ganska trött även om jag sover gott på nätterna. Nu hoppas jag att jag kan vara den min syster kan spegla sig i.

Att bli någons mamma

Jag gör en Jenny.

När blev du förälder?
Jag blev förälder 2009, 2012 och 2016.

Hur många barn har du?
Jag är trebarnsmamma sedan ett drygt år tillbaka. Något jag alltid hoppats på och tänkt mig att bli.

Var graviditeterna planerade?
Både ja och nej. Stora annonserade sin tillblivelse något överraskande, typ samma vecka som min möhippa. Naturligtvis visste jag att chanserna fanns att bli gravid, men efter ett smärtsamt och utdraget missfall tidigare under året och med ett annalkande bröllop fanns det ändå inte i tankarna. Mellan kom också till utan större planering, den graviditeten behövde jag egentligen inte kissa på en sticka för att inse. En sushilunch avslöjade hur det stod till. Det var ju ingen skräll ändå direkt. Lilla däremot, där blev vi överens typ veckan innan min mens upptäcktes sen, och det var ju tur. Hon blev liksom till helt av sig själv, av oss då i och för sig, fastän hon var efterlängtad av mig. Och såhär i efterhand så var det ju klart att det var hon. Alla barn har varit hett efterlängtade, men inte superplanerade.

När fick du reda på att du var gravid?
Hm, i vecka fem typ alla tre gångerna tror jag. Sen mens, järnsmak i munnen, ömma bröst och illamående. Det var väl egentligen bara första gången jag kissade på en sticka både en och två gånger för att verkligen förstå det. De andra gångerna har jag kunnat lita till min kropp.

När berättade du om graviditeterna?
Vi har nog väntat tills närmare vecka 12 alla gånger, visa av erfarenhet efter första missfallet. I och med barn nummer två blev ju ultraljud standard i veckorna däromkring, så efter det har vi berättat för nära och kära. På jobbet har jag dragit på det lite längre.

Hur många barn vill du ha?
Jag har alltid tänkt mig tre på något sätt. Innan Stora kom sa vi fyra, sedan ändrade sig Mannen till ett. Sedan kom Mellan. Efter Mellan sa han inga fler, men så blev det som jag ville ändå. Jag ville ha tre och nu sitter vi här, helt slutkörda, med tre.

Tätt ihop eller långt isär?
Långt isär, har jag alltid tänkt och tre - nästan fyra år som vi har haft har känts bra. Jag vill hinna se varje barn och ge det utrymmet att få bli en liten person och få sina behov tillgodosedda under några år innan en annan liten person kräver det delade utrymmet. Jag tycker ändå att tre barn på nästan sju år är övermäktigt ibland. Kan inte föreställa mig att ha två blöjbarn samtidigt eller att amma en bebis om det större barnet inte kan prata eller hämta sig ett eget mellanmål vid behov.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Ja, det är klart. Det där missfallet gjorde mig orolig under graviditeten med Stora, med Mellan var jag lugnare och coolare men med Lilla blev jag orolig igen då det kändes som att så mycket stod på spel. Helt plötsligt frågade mödravården om KUB-test något jag aldrig innan ens övervägt och jag vacklade mycket. Beslutade mig för att ändå göra det med hänsyn till Stora och Mellan, bara för att kunna vara mentalt förberedd. Det är ju ändå såhär mest hela tiden. I efterhand kan jag tycke så synd om mig själv som fick uppleva ett missfall det första jag gjorde. Jag hann tänka så många mörka tankar, även om vården tröstade med att "nu vet vi i alla fall att du kan bli gravid" när de bokade in en skrapning på min 29-årsdag. Jag slapp den där skrapningen tack vare en fantastisk läkare. I efterhand är jag ändå så oändligt tacksam för annars hade det ju inte blivit den här trion vi har idag. Det går inte ens att greppa.

Hur var graviditeterna?
Med Stora som ingenting. Med Mellan fruktansvärd foglossning som jag säkerligen hade kunnat sjukskrivas för, men som den tappra välfärdskämpe jag är bet jag ihop ända till förlossningsdagen. För jävlig foglossning även med Lilla, så jag unnade mig en veckas ledigt innan beräknad nedkomst. En vecka som blev nästan två. Det är ju bara med första barnet man kan vila sig och ta hand om sig själv. De andra gångerna är det ju bara att stå ut.

Gillade du att vara gravid?
Ja, fram tills vecka 30-35 i alla fall. Kände mig snygg och min kropp gavs en annan mening. Mot slutet gillar väl inte någon att vara gravid? Det är ju liksom poängen, för att bli sugen på att få ut barnet.

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?
Nej, ingen gång av mina tre graviditeter. Att möta sitt barn som ett barn har varit en del av upplevelsen. Efter två söner trodde jag inte mina ögon när jag såg en snippa.

Förlossningar. Hur har de varit?
Helt olika alla tre gångerna. Första 24 h värkarbete och 11 timmar aktiv förlossning. Andra tre-fyra timmars värkarbete och två timmars aktiv förlossning. Tredje fjösvärkar av och till under 24 h, efter 30 minuter, inte ens aktiv, förlossning gled Lilla ut i badkaret på förlossningen.

Hur var första bebistiden?
Första gången ett förvirrat lyckorus, andra gången en välordnad kärleksbubbla, tredje gången en fullständig njutning.

Hade du bestämt namnen sedan innan?
Ja, i huvudet på ett ungefär, men sedan har jag velat hit och dit. Det är Mannen som fattat det avgörande beslutet. Lillas namn anslog han på Fejan, haha.

Ett råd till blivande föräldrar?
Samsov, lyssna till ditt barn och skippa alla metoder. (Inför förlossningen, träna på andning, det har du nytta av i all smärta resten av livet!)

23. A song that you think everybody should listen to

Efter ungefär tre-fyra timmars upphackad sömn i natt kände jag närmast panik över att gå till jobbet och vara särskilt skicklig förstelärare. Allt känns som ett skämt och tanken på att leverera och prestera på scenen kl 8.10 för en samling gymnasieungdomar från tre olika gymnasieskolor kändes oöverstiglig.

Men det är ju mina hjärnspöken och fan vad många vi är som skulle behöva en klapp på axeln och sluta vara så himla duktiga. Då tänker jag på Annika Norlin som sjunger Sonja Åkesson.

åkej jag är misslyckad
åkej jag klarar inte upp det här

åkej jag har en annan rytm 

åkej, åkej, åkej, åkej 

man är väl fel person, av fel kön, i fel roll

i fel ålder, på fel plats, vid fel tidpunkt 

på galen planet 

hänging på morron 

åkej började vid lunchdags 

åkej färdig vid middan 

åkej, åkej, åkej, åkej 

det är väl hösten, 

eller vintern,

eller våren, 

eller välfärden, 

nån bristsjukdom eller

jag har en annan rytm, jag har en annan rytm, jag har en annan rytm 

jag ska försöka bättra mej, 

jag ska försöka som den dära stadsrådsfrun i reportaget förra veckan 

eller den med nio barn som jobbar heldag och dessutom bakar vörtlimpor och tjänar exraknäck på kåserier 

yeah åkej åkej 

och tänk på alla dom i Norrland som får bära vatten långa vägar medan spisen ryker in 

och gröten möglar 

tänk på dom 

åkej och tänk på dom i Spanien, och i Afrika och tänk på Gittan som blev lämnad ensam med ett koppel slitvargar i värsta åldern och som är för stolt för att gå till socialen och som ska ju ha som andra ungar har 

och tänk på sjukvårdspersonalen vad dom orkar 

yeah åkej 

åkej jag ska försöka bättra mej 

i morron ska jag gå till jobbet 

yeh åkej och engagera mej verkligen engagera mej och vara bussebussig mot den lilla nya 

yeh åkej och skriva brev till mormor och till Doris och till Kalle äntligen

åkej och ägna mej, verkligen ägna mej
och få en tid hos tandläkaren 

åkej och gå till biblioteket äntligen 

åkej och låna alla böcker som man måste läsa ju ja hjälp 

åkej och börja föra kassabok 

och börja läsa ryska 

och koka äppelmarmelad 

och repetera tyska 

och måla kryddhyllan i någon piffig, raffig färg 

och laga någon liten piffig, raffig rätt till TV: s panorama 

och dammsuga bilen förstås 

och vädra garderoben förstås 

och sy den dära tevärmar'n jag tänkt så länge äntligen 

och verkligen ägna mej 

verkligen engagera mej 

och vara på ett jättefint humör 

åkej åkej åkej 

men det får bli en annan dag 

åkej just nu har jag inte lust till någonting alls nähej 

jag är väl missanpassad, misslyckad 

åkej jag tror jag lika gärna går och hänger mig över en Allers eller Damernas 

åkej nu sticker jag och dränker mig 

i drömmen om att vara en av dom som orkar med och lyckas yeh åkej 

jag passar ändå ingenstans jag går och knyter mig

En viktig lök

Brön. Tuttar. Lökar. Bröst, den kanske viktigaste löken. Vid sidan av gul, vit, röd och schalotten, purjo och salladslök m.fl.

Bröst.

Vilket utifrån min senaste årshorisont handlar om amning. Få ämnen har sådan laddning i småbarnsvärlden. Att man borde, ska och måste, om man inte vill eller kan. Hur länge man ska och hur länge man absolut inte får. Så otroligt hårt, kulturellt normstyrt. Vilket får mig att vilja rota än mer i det. Är det något som fascinerar mig så är det fenomen som är så otroligt normreglerade och som många, utan att ens ha med det att göra, har så många åsikter om. Till och med om främmande människors lökar och vad de används till eller ej. Bröst tittar ned på oss från tidningshyllorna, men ve den som råkar visa en liten bröstvårta på Instagram eller på Ica Maxi.

För mig var det en självklarhet att amma, utan att jag ens vet varför. Det var dock lite trixigt att lära sig och jag tror faktiskt inte att det underlättades av BB-personalens tafatta försök att hjälpa. Och jag tror heller inte att alla amningsproblem beror på bristande teknik som de vill få det till, utan ganska många stukade självförtroenden. Upplevelsen att ens barn inte får mat torde också vara det kanske mest stressande som kan upplevas för en förälder. I kombination med skrik, sömnbrist, emotionella omkullkastanden och det nya lilla livet i ens famn är det ju inte alls konstigt att det upplevs svårt. Och upplevs det svårt blir det en stress i sig. Borde man inte bara kunna göra det som de flesta mammor gjort i tusentals år liksom? Att jag inte gav upp har jag ingen förklaring till, men det skulle visa sig att jag hade mat till många fler bebisar än vad jag hade.

En del ammar och flaskar och en del kan pumpa ut och andra inte. Allt är ju såklart inte svartvitt. Dock har jag hört om flera som sörjer att de inte fick mer stöd och eller mer kunskaper om hur det kan vara. Å andra sidan, min vän barnmorskan som ammat två barn kunde plötsligt inte alls amma sitt tredje barn. Så även en yrkesexpert med erfarenhet kan såklart uppleva svårigheter. Samtidigt gör det mig ledsen att många upplever just bristande stöd, och mer eller mindre tvingas ge upp i förtid fastän man kanske ville amma. Att ersättning är lanseras som ett alternativ som gör bebisar mättare och nöjdare. Många ger upp i förtid, fastän de kunde litat till sin egen kropps förmåga, men det är ju något som är lätt att säga (skriva), men mycket svårare i konkreta praktiken.

För mig, personligen, tycker jag, utan att ha någon som helst synpunkt på någon annans val, självklart att amning är bättre än flaska. Det betyder inte heller att jag ibland inte önskat att vi hade flaskmatat. Men om jag inte trott och tyckt att amning är bättre så hade jag ju inte slitit med det så. Från såriga bröstvårtor, mjölkstockning, obefintlig sammanhängande sömn under år. Självklart har jag valt att amma för att jag tror att det är bäst för oss, mig och våra barn. Att jag tycker det betyder självklart inte att jag har någon synpunkt på någon annans val. Jag kan ju bara redogöra för vad jag tror, precis som jag tror på samsovning, ett lyhört föräldraskap o.s.v. Mina egna förhållningssätt.

För många handlar det dock inte om att inte kunna utan om att inte vilja eller vilja något annat. Föräldrar vill dela på närheten till ett litet barn, dela på sömnbristen, dela på ansvaret, dela på hela föräldraskapet liksom. Inom en del feministiska kretsar är flaskmatningen ett självklart val och att amma ses till och med som ojämställt eller bakåtsträvande. Att uppoffra sin kropp, att exkludera pappan, att fastna i en traditionell mammaroll o.s.v. Alla har en åsikt om det liksom, från alla läger i debatten.

Att jag ammar och hur länge jag ammar kan ju orimligen uppröra någon annan eftersom det är mitt val och ingen annans. Att jag tycker att amning är bättre än flaska, betyder ju inte att det är det för alla andra. Om jag väljer att amma ett år eller längre så är det ju min ensak, som jag har mina motiv till precis om den som flaskar eller slutar att amma efter en kort, kort tid.

Det som fascinerar mig är ändå hur mycket åsikter, tankar och känslor det väcker. Och jag märker ju att det väcker det även hos mig. Hur kvinnors känslor inför sina kroppar påverkar benägenheten att amma. Hur det patriarkala samhället liksom både idoliserar och hyllar den ammande mamman, men samtidigt försvårar amning genom extrema kroppskrav och  hur det som förväntas ändå inte får synas eller märkas. Det får heller inte ta något större utrymme och att amma efter barnets ettårsdag ses som ytterst suspekt.

Men amning är ju inte bara mat. Och det är ju därför jag tror på amningen. Nu känns det som att jag måste skriva att barn självklart även får närhet av att flaskas, men jag hoppas att det inte förbigått någon. Jag kan ju bara med anekdotisk evidens berätta hur jag upplevt att amningen för oss lett till väldigt oskrikiga barn. Att ständig tillgång till just en lök gett väldigt nöjda bebisar. Att det är så för oss betyder ju dock inte att det är så för alla. Men för mig är amning en självklar del av mitt "nära föräldraskap" och hur jag tackat min lyckliga stjärna att maten och trösten alltid varit med överallt. Fast det inneburit att jag enbart kunnat lämna bebis ifrån mig ytterst korta stunder under lång tid, har det varit mitt val. Jag hade heller aldrig kunnat amma, om inte min man skött allt det andra runt omkring, hushållet, markservicen, de andra barnen. Och gett mig tid och ro att amma.

Bröst. Lökar. Som rör, upprör och berör. De viktigaste lökarna?

Stjärnstopp!

Lilla barn, i helgen som gick blev du 8 månader. Jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Du föddes ju alldeles nyss, vi har levt i total symbios och jag har velat hålla kvar varenda ögonblick av alla dagar, veckor och månader som passerat. Du är ingen spädis längre. Förra veckan kändes det som att du växte minst en månad och snart har du funnits lika länge på utsidan som på insidan.

Du låter nu:
"mamamamamamama", när du "ropar" på mig, om jag befinner mig i ett annat rum till exempel
"nenenenenenenenene", när det är något du inte vill, typ torka dig om munnen, byta blöja eller bli fasthållen

Helst vill du bara äta smörgåsrån med Bregott på alldeles själv, men burkmat funkar och bitar från vår mat. Ingen välling tack och helst inte gröt heller.

Du kan ta dig från rygg, till mage och upp till sittandes, du gungar fram på alla fyra, kravlar snabbt över golven dit du vill, stoppar allt du hittar i din väg i din lilla mun och du kan även ställa dig upp på alla fyra på fötter och händer.

Du vet vad du heter, vem som är mamma, pappa, Stora och Mellan. Du kan vinka och pussas i luften. Du gillar att dansa, avgudar dina bröder, katten och älskar när vi alla sitter runt bordet för att äta. Du älskar mindre att åka bil eller vagn.

Nyss föddes du, nyss var du en liten knorrande korv med fjunigt hår och plirande ögon som sov sig igenom dagarna. Nu kräver du uppmärksamhet och vill aldrig sova, max tjugo minuter åt gången och är väldigt lättväckt. Jag får helt enkelt ingenting gjort hemma och vissa dagar blir jag galen.

Samtidigt har jag ångest över att jag om tre månader ska jobba 100% på ett jobb som kommer att suga musten ur mig fullständigt. Inte för att inte föräldrajobbet gör det redan nu, men här kan jag ju lyssna på pod samtidigt, låsa in mig på toaletten och sova middag i kanske en kvart i alla fall.

Älskade, lilla barn, du gjorde vår familj komplett, vi älskar dig vanvettigt och att du inte alltid funnits går inte att begripa. Dig ska jag älska hela livet, till universums yttersta och tillbaka oändligt många gånger. Stjärnstopp!

Lilla Lilla

Vi känner varandra ganska bra nu. Jag kan tolka dina ljud och uttryck. Vi börjar får rätsida på dygnet och jag vet nu att du behöver rapas varje gång du ätit, att du helst sover på sidan som ett L på sned och att du helst äter varannan timme. Du är väldigt tålmodig och kan vänta längre! Du vill ha något mot pannan eller runt huvudet för att somna när du är övertrött. Du är lugn och nöjd för det mesta, men två kvällar i rad har du för första gången under ditt livs sex veckor skrikit lite mer än ett enda "uäää" som annars hörts när bröstet är nära, men inte tillräckligt snabbt. De milda skriken har nog handlat om både hunger och övertrötthet eller så är det det s.k. femveckorssprånget som gör sig påmint, vi vet inte. Varannan dag är du lik Stora, varannan dag Mellan och däremellan har du ett helt eget utseende. Det händer att du faktiskt somnar på egen hand i vagnsinsatsen eller babysittern bara för att jag har fullt upp med dina bröder, som avgudar dig! Tänk att du kom till oss, just du, till just oss. Kärlek större än livet självt!

Busy mum

Jag är fan inte klok. Kom hem från BB efter lunch med världens finaste och lugnaste bebis. Glada, men sjuka, storebröder har cirkulerat runt henne tills de somnade, senare än vanligt såklart. Pappan har servat och serverat. 23.00 har jag lämnat in fyra sidor kandidatuppsatsplan.

3,7 kilo ren kärlek

När jag skrev inlägget nedan anade jag föga att jag redan före midnatt i ett badkar skulle föda vår dotter efter tre krystvärkar. Vi åkte in till förlossningen efter "Veckans brott" så att jag skulle kunna få en sovdos medicin för lugn natt som skulle ge ork att möta nästkommande dag. Jag hade "mesiga" värkar var tredje minut under hela Kvarfordt och GW:s program så jag såg inte så mycket av själva programmet. Väl på förlossningen visade det sig att jag var fem centimeter öppen och inte alls skulle sova. Jag erbjöds ett varmt bad och inget kändes mer lockande för att slappna av och se vad som hände. Det som hände var att jag slappnade av "lite väl bra","dök" i värkarna, sippade kalla drycker och visualiserade den där hängmattan jag lärde mig visualisera för första gången när Stora skulle födas och bara efter en tre kvarts badande kände jag plötsligt att jag ville krysta. Barska undersköterskan försökte slita upp mig ur badet, men det gick inte. Knästående i badkaret kom hon, vår mörkhåriga alldeles fantastiska dotter. Magiskt. Overkligt fantastiskt. Nu vilar vi upp oss på BB och tror på hemgång imorgon lunch.

Världens längsta latensfas?

Men det var värst vad detta skulle dra ut på tiden. 40+4 och pinvärkar sedan klockan 19-20 igår. I morse kom de så tätt att jag tänkte att nu måste det väl ändå hänt något, men icke. Ett par timmar på förlossningen i ctg så fick vi i alla fall veta att bebis mår bra, men att förlossningen inte riktigt är igång ännu. Blev mottagen av hon som tog emot Stora och som var med vid Lillas inställda vändningsförsök. Hon är helt fantastisk och sa att jag nog borde föda idag eller kanske imorgon. Men nu vet jag inte längre. Vi fick veta att bebis ligger i s.k."instabilt fosterläge", så det gäller att skynda sig in när det gäller menade de. Jag som trodde det gällde i morse, annars hade vi ju inte åkt in, hur ska jag veta? Jag trodde trean kom som ett brev på posten, att jag skulle veta när det var dags, att det skulle vara dags för längesen och att förlossningen om möjligt skulle bli ännu enklare än med tvåan, men nej, så är det alltså inte. Från värkar med 3-4 minuters mellanrum i natt sitter jag nu här och bara väntar. Bebis ligger fortfarande högt upp och hon kunde bara med ansträngning känna toppen på huvudet. Nu är det allt mellan en kvart upp till nästan en timme mellan värkarna. Hoppas att det här inte blir långdraget. Det här är bara jobbigt. Redan nu.

Countdown

Enligt beräkningar är det idag 24 dagar till nedkomst. Om jag ska dra någon slutsats av tidigare förlossningar så är det inte så många dagar. Snarare 18-20. Och hur kämpig jag än tycker att den här graviditeten varit rent fysiskt med foglossningssmärtor och minimal möjlighet till återhämtning så är det nu ett mentalt avsked av graviditetskroppen som jag ägnar mig åt. Det här är sista gången och det är inget konstigt med det, samtidigt ska jag aldrig mer uppleva hur en liten människa växer och tar plats inuti mig. Aldrig mer uppleva hur ett litet barn rör sig inuti mig och hur kroppen av sig själv sköter det den ska, med den äran. Nu kvarstår i och för sig en hel förlossning, och hur kämpig den än kommer att bli, så kommer jag med säkerhet sörja att jag inte ska uppleva även det någon mer gång, precis som jag kommer att sörja att amningen tar slut. För det är för mig fantastiska upplevelser, att liksom ge liv, så meningsfullt och omvälvande, för mig. Det är förmodligen den yttersta upplevelsen av att liksom vara behövd och oundgänglig. Samtidigt vill jag inte ha fler barn, så då kan jag ju inte uppleva detta igen, så är det bara. Men det har varit magiskt, magiskt och tungt och arbetsamt och helt fantastiskt! Vem är det där inne? I natt drömde jag att jag vaggade en son, som var ovanligt lång, i min famn. Vi får väl se...

Lilla Bebis

Vecka 30 idag. Nästan 73% av graviditeten har gått. Jag ska föda barn om ungefär 75 dagar. Jag känner mig inte det minsta förberedd. Den här graviditeten har jag knappt hunnit tänka på, men nu märker jag den i alla fall. I ryggen och benen. Den här gången är kommentarerna att magen är liten. Förra gången var det tvärtom. Inte så många har tagit sig friheten att röra mig och det är jag tacksam för. Jag gillar inte alls när kroppen, på grund av att den härbärgerar en annan människa, plötsligt blir allmän egendom och folk känner sig fria att kommentera och vidröra. Jag fattar att det är av välvilja, men jag vill inte. Jag vill vara i fred!

Som mamma till två söner blir jag nu ideligen tillfrågad om jag 1) vet att det är en tjej 2) hoppas att det är en tjej o.s.v. o.s.v. Precis som om mina söner inte skulle duga, för att de är pojkar. Som om det är därför vi önskar oss ett tredje barn. Harregud! Folk är för fan mer intresserade av bebisens kön än vad vi är själva. Vi önskar oss ett tredje barn, för att det är ett barn. Inte för att vi ville ha ett specifikt kön på det. Vi vill heller inte veta bebisens kön innan, vilket många verkar tycka är konstigt.

En del äldre kvinnliga kollegor försöker övertyga mig om att man som mamma kan göra mycket mer med sin dotter, vilket jag inte tror ett endaste litet dugg på. Jag träffar tonårsflickor varje dag som avskyr sina mammor, jag träffar tonårspojkar varje dag som har fantastiska relationer till sina mammor. Vad sorgligt om vi skulle bygga relationer utifrån våra kön!

Jag önskar mig inte ett tredje barn för att "gå och shoppa" med det. Jag är övertygad om att jag och mina söner i framtiden kommer att ha de bästa av relationer, om vi jobbar på dem, utifrån att vi är intresserade av varandra och kanske sådant som alla den här familjen tyckt varit roligt och viktigt som kultur, resor och dela upplevelser. Så fattigt om jag hade förväntningar på barnet som kommer att vi ska shoppa klänningar ihop.

Jag håller dig varm när det blåser kallt.

Det var väl otippat, att låten till vårt ofödda barns namngivning skulle strömma genom teven under Niklas Strömstedts "Så mycket bättre"-kväll. Men jädrar vad fin text det är. Det har jag liksom aldrig tänkt på förut, men så har jag nog heller inte lyssnat på Niklas Strömstedt sedan mellanstadiet, typ. Han verkar dock vara väldigt sympatisk, liksom hans fru, för att inte tala om hans mamma.

Som solen går upp långt bort i öst
och gör så att livet lever
Är känslan som stannat kvar
I mitt bröst
jag har allting- jag behöver

Med dig blev det här
en annan värld
och jag är så glad att du är här

Vad du än ser
vart du än går
finns du alltid kvar hos mig ändå
vem du än blir
hur du än mår
ska jag alltid lyckas
att förstå

När tiden går framåt
som den vill
och gör så att år försvinner
Så ger jag dig allt
och lite till
men det är mycket
jag inte hinner
vargarna väntar överallt
jag håller dig varm
när det blåser kallt

Vad du än ser
vart du än går
finns du alltid kvar hos mig ändå
vem du än blir
hur du än mår
ska jag alltid lyckas
att förstå

Du vet att det är en galen värld
men bättre än innan du var här

Vad du än ser
vart du än går
finns du alltid kvar hos mig ändå
vem du än blir
hur du än mår
ska jag alltid lyckas
att förstå

Den sommar som gick och en stor nyhet

Nä, men efter ett blogguppehåll på nästan tre månader har det hänt så mycket att det knappast går att sammanfatta. Ytterligare en konstig sommar (jfr. sommaren 2013) läggs till handlingarna. Vi har haft det väldigt bra såklart, men med uselt väder och uppgrävd trädgård har det inte varit särskilt avkopplande för mamman. Vi har haft det ljuvligt på våra små resor runt om i landet, Frankrike finns det inte liksom råd med när vi grävt ned tusenlapparna här runt huset, så vi har hållt oss i Sverige och på Legoland. Nästa sommar förhoppningsvis!

Såhär var det:

Juni
Lillebrors treårsdag och midsommarfirande inledde sommaren för vår del
Grävskopan (som gjort oss sällskap till september månad) anlände måndagen efter.
Träffade gymnasiebästisen för första gången på tre år, bara det är värt ett eget blogginlägg, för det kändes så konstigt i hjärtat...

Juli
På resande fot med hela mitt crew inklusive Herr Hund och pappans triathlonutrustning runt Skåne och Danmark. Fasen vad jag älskar Malmö och min syster som bor där! Legoland var maxat för båda barnen.
Gotlandsvecka, alltid lika ljuvligt. Det finns alltid mer att upptäcka och se, man blir bara mer och mer sugen på ännu mer liksom.

Augusti
Avslutade sommaren på Astrid Lindgrens värld där vi aldrig tidigare varit. Även det gav mersmak och vi vill gärna åka dit nästa sommar igen.
Vi började sedan vårt nya liv med barnen i nya pedagogiska verksamheter, lite hjärtknipande till en början för storebror, lillebror som en växt man planterar om, "hej mitt nya liv, nu kan jag växa ännu mer".
Herr Hund fick en hypotyreosdiagnos och ska nu medicinera livet ut morgon och kväll.
Jobbstart och på det evighetsarbetet kring huset som fortgår i oförändrad snigeltakt. Hej och hå, tack gode gud för att vi har ett fast pris, men nu har vi lärt oss att vi måste sätta slutdatum i offerter.

Jag tror jag börjar om från nu, det går liksom inte att återberätta en hel sommar på ett rimligt sätt.  Jo just det, vi ska ha barn i januari. Det var den "lilla detaljen" som jag haft som hemlighet sedan i slutet av maj. En liten "magsimmare", som äldsta storebrorsan kallar hen, ska se dagens ljus i slutet av januari.  Det är ju största grejen och inte alls en liten detalj, det känns fantastiskt, omvälvande, självklart och samtidigt helt galet. Jag som alltid har velat ha tre barn!

Orden

Två nya ord till listan denna vecka:

• chkååål (skål, men kan lika gärna betyda "ge mig vatten")
• nnnggga (gunga, som ett imperativ till modern eller fadern, eller mest ett konstaterande när gungandet pågår)

Stora Lilla!

Stora Lilla!

Igår blev du 15 månader. Du springer, klättrar och babblar hela tiden. Inte en sekund är du stilla. Du blev stor så fort. Du härmar oss, mest din storerbror, och imiterar allt som görs. Just nu är du i en fas då du sover illa och kan bli väldigt ledsen. Vi tror att det har med tandsprickningen att göra. Du vaknar ofta och kan vara svår att trösta, vilket är olikt dig. Du tycker om att leka och försöker hopplöst komma över din storebrors lego, men får nöja dig med duplo.

Du gillar att klättra i trappan, ofta hittar vi dig sittandes i trappfönstret iakttagandes vad som händer på gatan utanför. Vi kan inte prata om att bada utan att du kastar dig in i badrummet och försöker hoppa ned i badkaret. Du älskar att vara ute och kommer ofta med dina skor för att uppmana oss att gå ut. Du gillar att hänga i trädgården, leka i lekstugan och tugga på all fallfrukt som du hittar.

Orden forsar ur dig och bara senaste veckan har du lärt dig följande.

• "kocka" (klocka)
• "baahhm" (varm till spisen, ljus och brasan)
• "gacka" (macka, favoritfrukost och favoritmellis)
• "ocka" (docka)

Du ropar "ejej" till många vi passerar på trottoaren eller möter i affären. Du älskar att springa runt matbordet eller genom kök, hall och vardagsrum ropandes "ejaeja". Det är nog sedan din älskade pappa tävlade i triathlon. Du kan säga "neejj" och skaka på huvudet när du är mätt eller inte vill något. Du ropar "mamma" eller "pappa" högt och tydligt och det har du faktiskt kunnat länge. Din storebrors namn är ännu för svårt och likaså ditt eget. "Oovä" kan du dock, och har kunnat länge, och förra veckan kom till och med "Eja Oovä". Vi tänker framhålla att det var din första tvåordsmening som de löjligt stolta föräldrarna vi är. Du älskar att läsa böcker och kommer alltid dragandes med "Rundis och Randis" som du lyckas hitta var den än har gömt sig, och du har rutiner för hur just den boken ska läsas. 

Älskade onge! Du har en räv bakom varje öra! Du är energisk som få, men har alltid tid att dela ut pussar och slängkyssar och är väldigt ömsint! Du gör vår familj komplett!

Full fart framåt

Och det är full fart. Och det är vår. Och det är tio dagar ensamma utan pappan. Vi cyklar, tränar bokstäver, bråkar, spelar flöjt, läser, leker, skriker åt varandra, snubblar, ramlar, stapplar och lär oss nya ord. Det är verkligen fullt upp utan slut. Jag låter mig bli bjuden på middag, har lånat ut hunden och medvetet inte bokat någon tvättid förrän pappan är hemma.

Hur högt man än älskar sina barn, så blir man ju ändå galen. Man är inte stolt över alla ögonblick som förälder. Men herregud att ta alla fajter själv, även om jag, som Martin Forster skriver i sin kloka bok "Fem gånger mer kärlek", väljer bort fyra av fem, så exploderar jag flera gånger om dagen. Sedan kramas vi igen och lugnet lägger sig tills någon puttas, eller skriker eller kräver omedelbar uppmärksamhet i en stund av omöjlighet. Då blir jag galen ännu en gång. 

Men ändå! Känslan att gå in i sovrummet och se dem ihoprullade med varandra där bland täcken och kuddar. Se dem och tänka att de där är våra! Våra barn! 

Sicken helg

Sicken helg!* Solsken och kalas om vartannat. Firat sextioåring, tjejmiddag, fika och fika och så söndagsmiddag hos mamma. En väldigt skön helg där jag även hunnit städa lägenheten (min tur) och sprungit en vända. Under nämnda springtur lyckades jag och E tappa både mitt VISA-kort och hennes plånbok. Fatta att vi hittade igen båda! Lägg sedan till att E fick påringning av vår granne som hittat hennes borttappade plånbok ännu en gång samma dag. Oddsen för det?

Nu ska jag brotta ned snart-4-åringen, som middagslurat lite för sent och lite för länge, i sänghalmen där hans lillebror redan sover. Lillebrorsan med jack i hakan och fläskläpp. Sex steg tog han ikväll, och ongen är inte ens nio månader. Sitt ned för bövelen! Eller kryp åtminstone!

*Och husångest som en ständig följeslagare hela helgen. Bud lagt. Vad händer nu?

Köttätare och vändningsförsök

Jahopp! I måndags avverkade vi treårskontroll på BVC och sedan bebischeck på MVC vägg i vägg, sjukt smidigt. Då fick vi veta att vår son var fantastisk, vilket vi såklart som de fantastiska föräldrar vi är redan visste! Älskade att han "satte BVC-damen på plats" genom att svara "köttätare" på frågan om vad hon höll i handen när de skulle sitta vid ett litet bord och konversera och hon viftat med en plastdinosaurie. Han nekade på frågan om han hade en cykelhjälm, och hon tittade på mig som naturligtvis fick nicka och se självsäker ut. Jag undrar vad de egentligen mäter och söker... Han är snart en meter lång och 14 kilo på det verkar väl vara alldeles lagom, och nej han ska inte åka bil framåtvänt än på ett tag då... Han äter allt och är sällan sjuk. Pratglad och nej inte alls särskilt trotsig alls faktiskt. Känslostormar ja, men trotsig nej. Vad är ens trots?

Nåväl på MVC fick jag efter mycket om och men (samtidigt som min treåring provade gynstolen åter igen) veta att den där bebisen vill fortsätta med rumpan ned och huvudet upp. Barnmorskan var till och med tvungen att ultraljuda magen för att verkligen vara säker, och först så sa hon glatt - Den har vänt sig! Men när jag själv tittade så sa jag - Men är inte det där ett huvud? i anslutning till två små knutna nävar någonstans i min revbenstrakt, och jo det var det ju!

Vändningsförsök beställdes på momangen så på måndag är det jag och min fastande mage och min man som ska infinna oss med väskan packad och blodgrupperingspapprena i högsta hugg på förlossningen. Känner mig inte så sugen på ett försök, men jag får väl prova och se det som en erfarenhet helt enkelt. Såklart skulle jag gärna vilja ha en andra vaginal förlossning, för att kunna jämföra och uppleva det hela igen, men har nu börjat vänja mig vid tanken på ett snitt. Så man kan säga att från och med måndag får vi väl vara beredda på att vad som helst kan hända. Och bara för det så lär väl bebisen vilja stanna där inne i kanske ytterligare sex veckor, men den kan gärna få komma ut snart för nu börjar min foglossning bli outhärdlig stundtals.

Vi ska bara köpa småsmå blöjor och tvätta tyget till liggvagnsinsatsen... och låta den blivande storebrodern få göra ett symboliskt inköp - sedan är vi så redo som vi kan!*

*För jag har rättat klart tre klassers nationella prov och sammanställt deras resultat, ska bara dokumentera dem digitalt också. Varje minut till skolavslutningen är inplanerad och skulle vi bli föräldrar nu, så kan någon med lätthet ta över och jag får väl sätta avgångsbetygen från där jag är och låta ettor och tvåor kanske vänta på sina betyg, om det är vad som krävs.

P.S1 Det här med ledighet är en sjukt bra grej, utan att överdriva!

P.S2 Jag är även sjukt sugen på tonfisk, något jag verkligen aldrig brukar vara.

P.S3 Vi lånade visst en styv miljon på banken idag också. Så att vi kan köpa vårt hem.

Att amma eller inte amma

Jag hade ingen aning om det här med amning. Att det skulle vara mycket svårare att sluta än att börja. Jag trodde liksom att det skulle avsluta sig självt och att i takt med att den fasta födan blev viktigare så skulle intresset för amningen avta och amningen fasas ut mellan 6-8-månadersåldern. Själv vällingbarn trodde jag i min enfald att alla barn älskar välling och väljer det framför bröstet för att mättnaden ökar. Men bröst är tröst och inte bara mat. Amning är närhet, trygghet, kärlek och kontakt. Och för varje sjukdom och tand så backas det lite i utvecklingen och eftersom sjukdomar och tänder avlöser varandra så fortskrider amningen. Och alla barn tar verkligen inte flaska!

Vi samsover och här ammas det fortfarande hela nätterna. Inte varje timme som för några månader sedan, men kanske 1-2-3 gånger per natt. Och när det ska somnas. På dagen lite när som, när det ramlas eller snubblas eller inte alls. För oss har det varit ett sätt att alla tre får sova så mycket som möjligt. Skrikminimerande och snabbt omsomnande för alla. Men visst har jag vissa nätter blivit galen...

Själv skulle jag vilja att Bebis själv väljer att sluta, men kanske vill han inte det. Ännu. Då tänker jag att det får komma i sommar. Eller när vi skiljs åt på dagarna för jobb och förskola.

Många ettåringar ammas faktiskt enligt all statistik, och WHO rekommenderar ju till och med deltidsamning till 1 år. Men jag känner mig ganska ensam om att göra det, och folk tittar konstigt på en ibland.

Få saker är så laddade som amning som när det kommer till det här med småbarn. Det är liksom fruktansvärt om man inte ammar sitt pytto, men också fruktansvärt om man ammar sin dryga ettåring. Så fyllt av sociala regler... Självklart vill jag inte amma en treåring, men en ettåring är faktiskt ganska mycket bebis fortfarande. Och amning är inte längre mat. Det är något annat, som är svårt att neka sitt barn. Trygghet, tröst, närhet och kärlek. Om det inte gör mig något, varför ska det göra någon annan det då?