Berlin, baby.

Nu är det snart två veckor sedan vi kom hem från Berlin. En stad jag blev helt kär i. En stad som rymmer precis allt, som alla storstäder brukar göra. Men det kändes som att Berlin var ett koncentrat av mycket som jag gillar plus att det är en oerhört lättillgänglig stad. Vi hann så klart bara göra en bråkdel av allt vi ville, men det var fint som snus ändå.

Det var underbart att göra just storstad tillsammans och utan barnen just för att barn + storstad inte alltid är den bästa kombon. Inte om föräldrarna vill läsa länge på museiskyltarna, dricka öl eller vin eller kaffe länge i lugn och ro eller vill titta på dyra, fina saker i små butiker.

Tack för tips och inspiration Maria, Elin och Julia!

Mina bästa tips:

1. Bo i Kreuzberg, Prenzlauer Berg eller Friedrichshain. Då behöver du bara kliva ut på gatan för att finna närmaste trevlighet eller rolighet. Vi bodde på ett hotell i Kreuzberg i en gammal fabrik som hette just "Die Fabrik" på Schlesische Straße i ena hörnet av "gamla väst". I området runt Schlesisches Tor finns många, väldigt prisvärda matställen med öl/vin för 2 euro och schyssta cocktails för 3,90 euro. Riktigt göttiga häng med god mat och ett myllrande folkliv titta på.

2. Hyr cyklar: Sjukt bra sätt att ta sig runt snabbt och samtidigt se och uppleva allt på nära håll! 

3. Bästa och roligaste "shoppingen" runt Kastanienallé - Oderberger Straße (Prenzlauer Berg), Bergmann Straße (Kreuzberg) och Niederbarnim Straße - Boxhagener Platz (Friedrichshain). Jag har dock förlorat förmågan att "shoppa". Jag ser så mycket fint att jag blir handlingsförlamad istället. 

4. Den som vill gå bananas på billigheter kan med fördel shoppa nytt på Primark som nu öppnat på Alexanderplatz. Där fyndade jag fina och roliga barnkläder för runt 5 euro plagget. Men det var sjuk shoppingbonanza, vilket kanske berodde på semestertider i Europa. Jag orkade inte prova något själv i någon provhytt, varför det inte blev så mycket till just mig själv. 

5. En bit ner på Schlesisches Straße finns "Freischwimmer", en bar på själva Spree. Riktigt soft häng när hettan tynger Berlin. Alldeles bredvid ligger "Bade schiff", en pool på Spree som verkade riktigt härlig. Kön dit var galet lång när graderna steg mot 30, så vi svalkade oss med kallt vin i skuggan i stället.

6. På fredagar är det matmarknad på Maybach Ufer i Kreuzberg. Köp god mat och dingla med benen i skuggan under träden vid Spree medan du äter.

7. På söndagarna är det stor loppis i Mauerpark i Prenzlauer Berg, den missade dock vi, men alla vi känner har tipsat oss om den. Nästa gång!

8. Stasimuséet Hohenschönhausen ger en riktigt bra bild av historien från då- till nutid. Kan inte fatta att "detta" utspelats i ett civiliserat(?) land, så nära mig, under min livstid. Oerhört gripande, och det var AC-svalt i den stora lokalen och vi var där alldeles ensamma, vilket gjorde upplevelsen behaglig. Vi kunde prata med varandra och diskutera historiska skeenden fram och tillbaka.

 9. Upplev muren vid Eastside Gallery vid Ostbahnhof, och se Checkpoint Charlie om du vill… 

Kan vi tala om kroppen?

Det här med kroppen alltså. Kroppar. Kropparna. Det finns ju ingen annan årstid som kroppen exponeras så mycket som under sommaren. Därför har mina känslor för denna årstid alltid varit dubbla ända sedan jag blev självmedveten och förstod alla de normer och ideal som omgärdar våra kroppar. Hårfri och solbränd perfektion… Jag är den bleka med den generande hårväxten. Sommartid märker jag att min vakentid upptas galet mycket av att tänka på det här med kroppen. Min kropp! Som aldrig är så där härligt obrydd, självklar och avslappnat brunbränd och silkeslen.

Och här går jag som upplyst, medveten människa och drar in magen på badstranden, vaxar benen och bikinilinjen och försöker fånga de UV-strålar jag kan. Patetiskt. Jag är också arg på mig själv för att jag inte uppskattade min kropp mer innan de där två barnen jag födde. Då när magen var platt och naveln ett litet smalt streck. Jag minns den "mulliga" högstadiekompisen och hennes avund på min navel. Hur hon förklarade att min navel var ett lodrätt streck och hur hennes var rund eller om det nu var ett vågrätt streck. Jag hade aldrig tänkt på navlar. Men jag tänkte jävligt mycket på det här med brun-utan-sol. Kroppskritiken alltså.

Samtidigt är jag ju sjuhukt stolt över vad min kropp har gjort. Gjort, burit och fött två barn. Och nu, när den kånkar, bär, tröstar, vyssjar, jobbar, stressar, städar, tvättar och räcker till och i fem års tid har varit totalt ockuperad av samsovning, amning, famning, bärande och tröstande och är den ju egentligen helt fantastisk. Den har inte sovit ordentligt på fem år. Den har inte tagits om hand ordentligt på fem år. Den är sliten och märkt, och kvalar inte in i normen direkt. Det gjorde den ju inte direkt tidigare heller, men kanske lite mer. Men den är ju jag, den gör ju som jag säger, även om den inte ser ut som jag vill. Eller?

Samtidigt kan jag ju förnuftsmässigt skita i den där normen. Och jag dömer sällan eller faktiskt kanske aldrig någon annan efter deras kropp. Tvärtom så tycker jag ju att andra, särskilt de människor jag har relationer till, är vackra just i sina kroppar, hur deras kroppar än ser ut. De är ju vackra just därför. Varför är jag då så hård mot mig själv?

Jag har mest troligt ett navelbråck (ja, jag ska boka tid på VC efter semestern) sedan graviditet nummer två, enorma hudbristningar på just magen, naveln är helt paj och diastasen (separerade magmuskler) är kvar två år senare. Min mage, som jag helst inte visade någon pre-kids, vill jag inte visa någon post-kids. Den är långt ifrån vad jag önskar, även påklädd. Jag har förstått att situps och plankan är förbjudet med en sådan här "mammamage", men jag måste ju börja komma igång snart. Tänker jag och hoppas naivt att min mage någon gång ska kunna bli plattare.

Hur kan jag ens låta mina tankar upptas av sådant här när barnen i Gaza upplever helvetet på jorden?

Jag tänker också mycket på det här med självkänsla och självförtroende. Jag anser mig ha en bra självkänsla, men har uppenbarligen riktigt dåligt kroppssjälvförtroende. Jag synar mig själv uppifrån och ned och skulle kunna skriva en bok om alla de fel och brister jag ser, rent fysiskt. Samtidigt är jag ju fullständigt medveten om att alt det där är ju det som utgör det som är jag. Och jag vet ju att jag duger. Jag vet ju att andra tycker att jag är fin. Jag granskar aldrig andra som jag granskar mig själv och jag tycker att andra, mer normbrytande än jag, är hur fina som helst! Varför slösar jag då bort så mycket tankeverksamhet på att älta exempelvis min postpreggomage? Det är ju sjukt.

Jag vill ju också förmedla kroppsglädje och självkärlek till mina barn. Jag skulle bli förtvivlad om de senare i livet ägnade hälften av den här tiden jag gör, till att kritisera sina kroppar. Lever jag som jag lär,  knappast. Är det vad jag förmedlar till mina barn? Antagligen inte. Sorgligt.

Avdelningen: Vad en inte vill höra sitt barn skrika så att hela kvarteret hör:

- Maaammaaa, *insert lillebrors namn* har bajsat i lekstugan.