Han var svag i köttet och i anden

Nä nu jävlar! Jag är så arg att jag har svårt att formulera mig i ord. Samtidigt som mina elever fnissande frågar, vadå, "vad fanns innan samtyckeslagen då?" grips en av Sveriges mest uppsatta jurister för våldtäkt. Jag ser rött. Allt som utspelats de senaste veckorna med turerna runt toppjuristen, som direkt ville offentliggöra sitt eget namn i samband med häktningen, för att sedan via sin försvarsadvokat smutskasta brottsoffret i det offentliga och medvetet agera för att sänka hennes trovärdighet genom att dra upp att hon sedan tidigare anmält män för sexualbrott. Allt det, får mig att helt tappa hoppet om juridisk förändring trots samtyckeslag och attitydförändringar jag tyckt mig skönja. Lambertz grips och häktas och regisserar från häktet det skådespel som sedan ska kulminera i hans egen trädgård två veckor senare och som livesänds helt oredigerat.

Nu är alltså förundersökningen nedlagd. Jag repeterar, nedlagd, han är inte frikänd. Svenska domstolar tar inte ställning till sanningen, de tar ställning till framlagda bevis. Som vanligt vid sexualbrott så är bevisläget svårt. Men, det är nu det alltså händer. På bästa sändningstid kablas en presskonferens ut från Lambertz egen trädgård där han återigen smutskastar den kvinna som han samtidigt erkänner att han kladdat på och som också, menar han, sett honom som en fadersfigur. Pardon my french here, men kvinnohatet här är så totalt. Det följer en så tydlig logik att jag inte ens förstår att jag är förvånad.  Jag är bara vansinnigt arg. 

Ynka tre procent av våldtäktsmålen leder till fällande domar. I en trädgård i Uppsala står en man och har mage att klaga på rättssäkerheten samtidigt som han i offentligheten, utifrån sin maktposition som domare i HD och justitiekansler etiketterar ett brottsoffer som lögnerska och bedragerska. Nu ska hon bo på ett skyddat boende placerad av polis p.g.a. allt hot om våld hon utsatts för.  Lambertz har därtill anmält henne för falsk tillvitelse och, håll i er nu, våldtäkt, trots att han igår erkänt att han kladdat på henne trots hennes avvisanden. Vad fan är det frågan om?!

Läs här, och här och här!

Min klimatpåverkan

Bara genom att tillhöra jordens överklass är min klimatpåverkan så hög att jag mår dåligt av att tänka på den. Mitt ekologiska fotavtryck är lägre än genomsnittssvenskens (9 ton CO2e d.v.s. vi lever som om det fanns fyra jordklot) mitt är dryga 6 ton (som om det fanns 2,6 jordklot) men jag mår ändå dåligt. Jag kan få fysisk ångest, även om jag lever precis på världens snitt, eftersom det ändå inte är hållbart eller förenligt med planetens gränser. Hallå, det finns ju bara en jord!

Sommaren 2018 fick min klimatångest sådant påslag att jag inte klarar av att lyssna på P3 Dystopia eller liknande. När lokaltidningen i höstas hade en framsida där större delen av staden låg under vatten klarade jag inte av att titta på det. Jag måste liksom lägga bort, stänga av de eftersom ångesten blir fysisk. Bilden ovan (Isaac Cordals installation "Follow the leaders" från 2009) säger allt.

På riktigt skulle jag inte ha något emot en klimatdiktatur à la:
Flygresa 1 p.p./decennium (endast sträckor över 150 mil, annars tågtvång)
Kött max 100 gram/vecka/p.p.
Maxvikt sopor
Inga inköp till hushållet utan att avfallsfrågan är löst först
Max antal klädinköp föreskrivna

Samtidigt älskar jag ju själv att köpa kläder. Jag får inte ihop det liksom, i teori och praktik. Skänker förvisso alla familjens avlagda kläder vidare. Lilla har bara ärvda kläder och jag handlar mestadels begagnat även till mig själv. Ändå, det är ju som att vi är beroende av vår livsstil och behöver att någon styr upp det hela.

Det skulle liksom vara skönt om någon (läs staten) lyfte av valet från mina axlar. Avlastade det individuella ansvaret och gjorde klimatfrågan större än så. Det är ju inte hållbart det här sättet vi lever på. Och jag har inte på något sätt mer rätt än någon annan människa på jorden att konsumera upp den, bara för att jag råkar vara född här. Jag kan ju inte se mina barn i ögonen och säga att det var för att jag ville ha ett femte par jeans som de kommer att få leva i den hotfulla framtid vi redan nu kan ana.

+-listan
Jag cyklar mer än jag åker bil.
Flyger mycket sällan!
Äter miljömärkt och vi har reducerat köttintaget betydligt
Återvinner i princip allt
Miljömärkt el och uppvärmning
Återbrukar
Etc. etc.

--listan
Äger en bil som drivs av fossilt bränsle
Har tre barn
Bor i ett stort hus som inte är särskilt energisnålt
Har husdjur
Åker på semester bara för att jag kan
Renoverar vårt hus emellanåt
Lever i totalt överflöd gällande allt - konsumerar mer än vad jag har moralisk rätt till

Jag tror stenhårt på att staten måste reglera upp. förbjuda och framtvinga förändringar i våra beteenden. Det kommer aldrig att gå annars. Inte ens människor som jag med bultande miljöhjärta, galopperande klimatångest och medvetenhet reder ut detta. Det krävs hårda nypor, förbud, skatter och tvång!

Elda under din vrede

Jag minns exakt vilken fest det var, tillfället då hon berättade. J i i min gymnasieklass, om våld, hot och kränkningar hon fått utstå från sin pojkvän. Jag trodde inte sådant hände, inte tonåringar emellan. Jag kunde inte ens förstå, eftersom mitt längsta förhållande för egen del varat några månader och enbart handlat om att man ville vara varandra nära och visa den där blyga, taffliga ömheten. När hon beskrev att hon fått sova rakt på golvet nedanför sängen för att hon gjort "något dumt". Att han kastat propplösning på henne. Dragit henne i håret. Slagit henne. Jag kunde inte förstå. Jag blev bara så heligt arg å hennes vägnar och beskrev väl snusförnuftigt att hon måste göra slut. Jag var sjutton år. Hon också. Han var hennes första pojkvän. Han hade en fin bil, men slog henne. Och vi fattade ingenting. Jag lovade henne att jag skulle skära upp hans bildäck, men jag gjorde det aldrig vill jag minnas.

Hon bröt sig loss sedan, men det krävdes hjälp. Och den kom i form av en annan kille. En vän som satte stopp för allt. Jag ser honom fortfarande på stan ibland och tänker att han på sätt och vis räddade hennes liv. För att hennes liv fick bli något annat. Idag är hon lärare och vi provade tröjor på Lindex bredvid varandra på mellandagsrean.

När jag såg dokumentären om Josefin Nilsson "Älska mig som jag är" ikväll grät jag så mycket att jag inte nu har några tårar kvar. För Josefin. För alla kvinnor som lever med våld. För barn som växer upp i det här. Tusentals kvinnor och barn söker skydd årligen på landets kvinnojourer. Var tionde barn växer upp med pappas våld mot mamma. Men, mm, det är feminismen som har gått för långt i världens mest jämställda land.

Journalisten Karin Kajjan Andersson formulerade det tusen gånger bättre än vad jag kan:

24 februari 2016 sitter han i tv under rubriken "Inte längre en bad boy".
29 februari 2016 dör Josefin Nilsson som han misshandlat i många år och så illa att hon fick titanskruvar i ryggen till följd av krossade kotor. Hon plågades av smärtor resten av sitt liv och avled till följderna av en sargad kropp och receptbelagda smärtstillande.
Han fick villkorlig dom och tv-tid.
Hon dog.

Om detta inte får er så arga att ni vill skrika ut i natten så har ni saker ni behöver jobba på med er själva.

Ilskan är vårt bränsle. Låt det brinna.

Just ikväll har jag gråtit så att mina tårar är slut. Jag är slut. Imorgon ska jag vara arg igen. Förbannad.

Elda under din vrede. Jag eldar under min.

Vad dom än säger

♡

Did you pick me because there's no one else around?

Alltså! Låten! Texten! Videon! 

I tusen och en natt har vi väntat på vår tid, du backar mig, jag backar dig, för alltid.

Förra veckan spenderade jag två dagar på en nordisk jämställdhetskonferens med ungdomsperspektiv med så otroligt mycket fina och kloka människor. Som en riktig trygghetszon, där man kan vila i allt engagemang runt omkring sig. Föreläsare i alla åldrar utifrån en rad olika teman, alla väldigt angelägna och berörande. Trots all min kunskap fick jag både aha-upplevelser och käftsmällar och längtade mest efter att kavla upp armarna och hugga i. För jävlar i mig vad vi har kvar att göra för våra döttrar och söner i världens mest jämställda hörn av världen.

Jag kan bli helt gråtfärdig av den värld som mina barn går till mötes. Polisen på Nationella Operativa Avdelningen som pratar om "den porrskadade generationen", om hur över 80% av all porr innehåller våldsinslag. Att barn idag i genomsnitt är 11-12 år när porren når dem och att porren idag är något helt annat än porren när jag var barn. (Da baksida of da internet!) Om den självklara kopplingen mellan porr och prostitution och därtill människohandel och trafficking. Att gårdagens prostitution var narkotikadriven, idag är den fattigdomsdriven och vi har ett sådant jävla ansvar. Att uppskattningsvis 10% av alla män köper sex någon gång under sitt liv. Läs det igen: 10%! Och att polisen ser en ökande grupp sexköpare, män i sena tonåren, men att de också gripit sexköpare så unga om 15 år. Idag köper man även sex tillsammans, som en härlig helggrej, man köper en människa. Ofta en hitsmugglad, livegen människa.

I kölvattnet av förra veckans upplevelser, dagens #MeToo, där snart en kvinna i varje sekvens av mitt liv varit utsatt, och med det menar jag barndomsvänner, ungdomsvänner, studentkompisar, arbetskompisar, kvinnor ur alla generationer, så önskar jag ibland att jag var patriarkatblind för det vore mindre smärtsamt.

Jag kan liksom inte ta av mig glasögonen som gör att orättvisorna skär i ögonen. På jobbet blir jag tokig på alla snubbar som tar för sig utan att skämmas, utan att bjuda till, som aldrig skapar plats för någon annan eller låter någon annans röst höras istället. Som är helt blinda för sin egen privilegierade position. Särskilt de männen som liksom kallar sig feminister. Bah!

I ett annat inlägg ska jag fortsätta på samma tema (svårt att släppa va...) men om sociala medier.

Tills dess: http://www.ingaursakter.se/

Ta natten tillbaka

Sjukt peppigt! Åttaåringen kan redan texten... 

Bespara mig dessa omsorger

Jag har inte skrivit en rad om övergreppen kring nyår och debatten som följde. Alla, och jag menar alla, övergrepp är vidriga och ett uttryck för hur en del män tycker att de har självklar rätt till kvinnors kroppar. Det finns inga ursäkter, aldrig någonsin. Det spelar ingen roll vem förövaren är. Jag trivialiserar inga övergepp, men jag blir så less på de krafter som plötsligt engagerar sig i dessa frågor, liknande det jag skrev tidigare i höstas när det gäller oskuldskontrollerna, som i nästa Facebook-inlägg hoppas att "feminazi-horan ska bli påsatt och avrättad". Bespara mig dessa omsorger eftersom det ändå inte är kvinnorna ni bryr er om, utan att plocka rasistiska poänger.

Jag blev både förvånad och inte när det för en del män gick upp för dem hur kvinnors situation i det offentliga rummet ser ut. Hur kvinnor anpassar hela sitt rörelsemönster, sina utekvällar, sina krogbesök efter ovälkomna händer, förslag och ord. Vilka vägar vi väljer hem. Det är liksom normaliserat. Och att påtala att (vissa) svenska män ingår i detta, är inte att trivialisera eller relativisera övergrepp, det är att nyansera verkligheten. Även om jag utgår ifrån att kvinnors fri- och rättigheter naturligtvis avspeglar sig i kulturen och att ja, många svenska män självklart betydligt mer jämställda. Men vi har också problem, och de är inte få. Jag citerar min nya vän C: "Hand upp alla tjejer som aldrig fått en oönskad hand på rumpan, en kommentar om sina bröst eller vad någon vill göra med dem, aldrig känt en kropp som plötsligt juckar mot ens baksida när en dansar på dansgolvet eller som aldrig varit med om att påstridiga puckon vägrat backa förrän du bett en killkompis agera pojkvän. Ni måste ju vara jättejättejättemånga eftersom den här bristande respekten för kvinnor och deras kroppar tydligen är ny och "svenska" män alltid är respektfulla."

Och så ligger jag här i soffan, i sviterna efter vinterkräkis och slötittar på Carrie Bradshaws ungdom och hur hon i en limousin med en Manhattan-kille måste freda sig från hans tankar om att att ha sex. En överklass-dude som gärna vill ligga där och då och när Carrie tydligt markerar sin vilja frågar han om det är hennes grej. Och hon undrar vad för grej:

"Att fresta en kille och sen säga nej!"

Carrie förklarar att hon är oskuld, vilket han säger är "coolt" för honom. D.v.s. han godkänner henne, när hon svarar:

"Ursäkta, men det handlar inte om att det ska vara lugnt för dig. Det handlar om mig och vad jag vill" 

och lämnar limousinen och återvänder till skoldansen. Detta är ju helt sjukt, jag är så trött på den skeva synen på killars och tjejers sexualitet, hur normaliserat det liksom är.

Knyt näven som jag.

Jag vet att jag för några veckor sedan ville att folk skulle ge uttryck för åsikter och stå upp lite mer. Jag glömde att skriva att det är när de tycker som jag. Haha! Men såhär är det. Alla som nu plötsligt bryr sig om kvinnoförtrycket efter Kalla faktas granskning av oskuldskontroller inom svenska vården, det är samma som bryr sig om djuren när det kommer till halal-slakt, men utan vidare köper en billig dansk fläskfilé som en dansk gris spenderat livet fasttjudrad för att producera till det facila priset av 59.90 kronor och kallar medlemmar i F! för femi-nazis. De bryr sig om kvinnoförtryck om de samtidigt kan klämma åt muslimer. Alla människor som försöker plocka poänger på islamofobi, men aldrig annars lyfter ett finger för kvinnors eller djurs rättigheter. Varför detta plötsliga engagemang?

Missförstå mig rätt, oskuldskontroller är vidrigt och kriminellt, halal-slakt kan också vara fruktansvärt hemskt, men jag undrar över motiven bakom alla människors plötsliga engagemang i frågan. Jag är säker på att ett djur som haft det bra och halal-slaktas lider betydligt mindre än ett som levt sitt liv fjättrad och tuggat av knorrarna på sina egna kultingar innan hon fraktats 50 mil i en ångestlastbil för att avlivas med en elstöt i pannan för att vi ska tro att vi lever life som lyxar med en antibiotikafläskfilé på fredagen, när det bara är vidrigt.

Är jag cynisk?

Jag stör mig på människor som hela tiden är ute efter att svartmåla en viss religion, etnicitet o.s.v. Jag vill att människor ska tänka ett steg längre.

"Nu är det slut!"

Plötsligt ser jag ljuset 

Allting är så rätt 

Gud steg ner från sin tron 

Och med sin himmelska stämma sa hon 

Det enda rätta är att du tar över hela världen nu 

Så nu har jag evigt liv, en allsmäktig P-I-M-P, ah

Nu är det slut kommer va lack på heltid 

Aldrig mer bekvämt, det här är mitt nya liv 

Jag kommer äga allt jag ser, ställa till en scen 

Det finns ingen tid att förlora mer 

Jag vet det blir fler och fler, vi kommer störa mer 

Vart du än tittar till slut är det mig du ser 

Det är bara konstatera - ey - Nu är det slut!

"Slå pattarna i taket!"

"Slå pattarna i taket" med systrarna Kronlöf med crew i går på stadens teater. Vilket ös, vilken pepp och vilken episkt magisk kväll! Gapskratt, tårar och ståpäls. Så mycket humor och allvar i ett och samma andetag. Kraft och mod! Jag vill se alltihop igen, och igen och igen. Jag vill ge föreställningen i present till varenda elev och människa. Jag vill!

Eftersom jag inte kan det så det får jag hålla till godo med Youtube-klipp, Spotify och vänta på andra säsongen av "Full patte".

"Fatta din position"

Jag vill inte vara rädd för min bror.
men du måste fatta din position.
jag är uppfostrad till att vara rädd för dig och
vårt offentliga rum tillhör dig mer än mig

Vi vet att kvinnor är dom som är rädda för att gå själva hem.
kan inte ens åka taxi utan att vara rädd för chauffören
om natten håller vi nycklarna mellan fingrarna, som man lärt sig.
för om, eller när det händer så kommer det vara värt det.

Det ligger en skugga över hela vårt land,
våldtäktskultur, en riktig jävla skam.
men den går inte att välja bort
och den påverkar alla - varenda en av oss.

Och du kan tro att det inte inkluderar dig.
Men vad jag känner när din blick väl landar på mig.
jag hoppas att jag ska få gå omärkt förbi
men du kommenterar mig högt så jag hör för polarn där brevid

jag påminns om att vi lever i ett partiarkat
du tar dig rätten att att utöva makt som serverats på ett silverfat
sedan ifrånsäger dig ansvaret över den makt du nyss utövat
du säger ett sinne för humor är vad jag tycks behöva.

jag vill inte vara rädd för min bror.
men du måste fatta din position.
jag är uppfostrad till att vara rädd för dig
och lagen visar du kan göra vad du vill med mig.
kallas skämt och tomma ord .
men det tas emot som ett hot.
jag har uppfostrats till att vara rädd för dig och
vårt offentliga rum tillhör dig mer än mig

du kallar din makt över mig för ett roligt skämt jag borde fatta.
Tänk efter och fatta din position, bara titta på fakta.
98% av allt sexuellt våld utövas av män.
så vad tror du går genom mitt huvud när du tafsar på krogen

ett skämt är bara kul första gången man hör det.
när det gått en hel livstid tappar det glöden.
det roliga försvinner, bara fördomen blir kvar.
därför är det inget skämt. jag tar det som allvar.

Att du tar dig friheten att röra mig överhuvudtaget
visar bara på att du har övertaget.
jag blir påminnd om en stat där du spelar på vinnande laget
och jag kan bara hoppas på att får va' undantaget.

jag påminns om att vi lever i ett partiarkat
du tar dig rätten att att utöva makt som serverats på ett silverfat
sedan ifrånsäger dig ansvaret över den makt du nyss utövat
du säger ett sinne för humor är vad jag tycks behöva.

jag vill inte vara rädd för min bror.
men du måste fatta din position.
jag är uppfostrad till att vara rädd för dig
och lagen visar du kan göra vad du vill med mig.
kallas skämt och tomma ord

men det tas emot som ett hot.
jag har uppfostrats till att vara rädd för dig och
vårt offentliga rum tillhör dig mer än mig.

Knyt inte bara näven i fickan, om du ens knyter den.

Vet ni vad jag är trött på, jo människor som inte tycker någonting. Människor som aldrig tar ställning för något annat än vad de ska äta till middag eller se på teve eller vilket pass de ska boka på gymmet. Jag är trött på att människor som omger mig stundtals aldrig ger uttryck för något de tycker, möjligen annat än gnäll.

I helgen har jag rensat på Fejan där gammal klasskompis delat Fria tider och SD-lögner, en gammal elev delat klippet SD har klippt ihop för att få det att framstå som UNHCR är avsändaren, och att vi ska hjälpa människor på plats istället för att massinvandras, trots att UNHCR uttryckligen ber människor att sluta dela klippet. Nu kanske hen inte sett UNHCR:s vädjan och till hens försvar tog hen snabbt bort klippet när jag påpekade felaktigheterna i det.

Men när en vuxen, universitetsutbildad människa med hundratals vänner delar skit på Fejan utan den minsta tillstymmelse till den källkritiska kompetens mina elever förväntas uppvisa i gymnasiets grundkurser och jag är den enda som ifrågasätter, då blir jag trött. Varför vänder människor på huvudet? Varför tittar de bort? Varför låter människor rasistiska eller sexistiska grodor hoppa ur folks munnar utan att markera sitt nej?

Jag skulle vilja att folk stod upp lite mer, sa någonting, tyckte någonting och framförallt ifrågasatte. Jag kan mycket väl köpa att människor är rädda för flyktingkatastrofen, men det får ju isåfall ske sakligt och inte med hittepå-propaganda eller svartmålning av olika religiösa grupper eller etniciteter.

Men framförallt alla goda människor, säg ifrån! Ta humanismen i försvar! Stå upp lite mer!

Ett klipp som förklarar varför vi behöver ett annat samhälle.

Att vara politisk

Det har väl inte undgått någon läsare av den här (sporadiska) bloggen vilken politisk hemvist jag har. Jag är en väldigt politisk människa, fylld av åsikter och övertygelser. Har varit det nästan så länge jag kan minnas. Samhällsintresserad med ett bultande hjärta för förändring i solidaritet med utsatta och marginaliserade. Alltid.

Som lärare kan jag ibland drömma om att få jobba med det. Opinionsbilda, tycka, övertyga och få vara just politisk. Som lärare har jag ju ett värdegrundsuppdrag som absolut går ut på just det, men min uppgift är ju att också vara helt saklig och neutral. Och det tycks jag lyckas så bra med så att mina elever många gånger gissar att jag är av totalt motsatt politisk uppfattning. Ganska spännande, de kan alltså inte utläsa något av min klädsel…

Jag tänker ibland att jag i de sociala medierna skulle vilja tycka mer, argumentera mer, polemisera mer, men det känns ändå inte okej. Jag är rädd om mitt namn och skulle inte som samhällskunskapslärare vilja bli förknippad med något eller anklagad för att ta parti. Det skulle inte vara trovärdigt. Samtidigt har jag ju genom åren haft en mängd kollegor som öppet tillhört, kampanjat och aktivt jobbat i ett parti. Alltid ett borgerligt sådant. Något som aldrig någonsin ifrågasätts. Jag skulle dock själv direkt känna mig ifrågasatt eftersom jag sällan känner att mina åsikter delas av andra, i alla fall inte öppet. Och då är jag ju inte på något sätt extrem i min politiska övertygelse.

Detta år har jag aktivt valt bort samhällskunskapen och för första gången på länge ska jag uppleva ett valår helt och hållet som privatperson. Utan att tvingas hänga med i varenda sväng,följa varje debatt eller utfrågning, utan att måsta redovisa allas ståndpunkter, utan att sätta allt i relation till något annat. Och det är väl där nånstans jag känner att jag skulle vilja vara Kawa Zolfagary, Katrine Kielos, Lina Thomsgård, Kakan Hermansson, Sonja Abrahamsson, Malin Wollin, Lena Sundström, Bianca Kronlöf eller Po Tidholm på Twitter.

Edit: Naturligtvis har jag kollegor som är lika politiskt intresserade och övertygade som jag. De flesta lärare jag känner har t.ex. mycket lite till övers för Jan Björklunds skolpolitik. En skolpolitik som mycket lite grundas i aktuell pedagogisk eller didaktisk forskning. Ändå är det liksom som om Folkpartiet är någon sorts norm för oss lärare. Möjligtvis är det ju okej att vara Socialdemokrat. Och jag skulle tro att de flesta lärare jag omger mig med faktiskt egentligen är Socialdemokrater. Kanske jag också?

Valdag

Hela min medvetna del av uppväxten bodde jag i en HSB-lägenhet mittemot en skola. Vart tredje år (ja, då före 1994 var det tre år mellan valen) satt jag i fönstret och såg finklädda pensionärer från bostadsområdet bege sig till vallokalen för att rösta. Själv följde jag tidigt med mamma och pappa och på så sätt lärde jag mig tidigt att valdagen var en högtidsdag.

Idag bor jag med min familj mittemot en annan skola. Hela gårdagen bevittnade vi hur vallokalen ställdes i ordning och i morse vaknade vi till solsken och en tunn, men likväl ihärdig ström av finklädda pensionärer som med rullatorer och cyklar tagit sig till vallokalen.

Efter frukost gick vi dit hela familjen, för att rösta och för att lära våra barn vikten av att rösta! Och för att mota alla främlingsfientliga krafter i ett allt kallare Europa. Förra gången jag röstade till EU-parlamentet var Stora tre veckor gammal, där efter bara året. Idag är han nyss fyllda fem och börjar förstå vad det handlar om. 

Tänk själv!

Min besvikelse visste inga proportioner när Juholtaffären valsade upp i svensk media. Det hade inte gått ens en vecka sedan DN:s reportage om Västertorp och S-ledaren publicerats. På jobbet satt vi och mös över kaffemuggarna och hur sympatisk Juholt verkade vara. Västertorp, en man av folket helt enkelt. Nu såg det inte ut så längre...

Det är lätt att bara dras med i drevet och utkräva ansvar och avgång. Jag har dock en känsla av att S inte har råd att blotta strupen än en gång. Och jag tycker definitivt inte att Juholt ska avgå. Varför skulle han göra det? Och sanningen verkar inte vara så enkel som Aftonbladet ville ge sken av. Nu har det gått för långt. Naturligtvis ska man göra rätt för sig. Naturligtvis kan man ju diskutera om riksdagsledamöter med den lönen ens ska ha rätt till bidrag. Men i övrigt vill jag se nyans och analys. Inte halshuggning. Vi måste tänka själva, inte dras med i drevet.

Läs det här, och det här och missa inte det här heller.

Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov

Herrejävlar! Landssorgen är nära... ska det vara såhär illa? Fortsatt nedmonterad välfärd, mer orättvisor, djupare klyftor och så nyfascister på det. Jag mår illa!

Välja, valde, valt

Tack för tipset Johanna!

Schweizisk minaretgryta

Bebis nya grej verkar vara att bara sova två gånger om dagen och istället somna redan vid 19-20-tiden för kvällen. Eller så är det så att när Pappan är ur huset ruckas allt vad sömnrutiner heter. På en 12-timmars dag har Bebis bara sovit 1,5 timme. Det är mycket vakentid. Det är mycket aktiv vakentid där Mamman får oerhört lite gjort. Hemmet ser ut som om vi haft inbrott. Lagade dock lunch åt mammabästis idag. Pinsamt nog bestod lammgrytan av fläskkött. Är ännu inte en fullfjädrad hemmafru som märker upp innehållet i frysen. Men det var gott ändå. Och vi kallade den schweizisk minaretgryta. Något schweizarna kanske vill bjuda sina muslimska medmänniskor på. (Helt sjukt att ens frukta sharialagar och då tro att minaretförbud är da shit, vart är världen på väg?)

Bebis nya frilla när han vaknar är helt oslagbar. Min första tanke är Dynamit-Harry!

Just nu, just här

Bebis, Bebis mormor och jag semestrar hos min syster. Skåne i oktober är kallt och vackert. Vi äter, promenerar, sover, myser och slappar. Jag får äta varm mat, sova middag och det är rena rama lyxsemestern det här...haha... För pengar jag inte har har jag köpt underkläder till mig och strumpor till bebis. Bebis moster har sponsrat med en ekologisk Bebisoutfit och Bebis mormor med en vinteroverall. Lovely!

Just nu skrattar jag mest åt:

Ni har väl sett originalet?

Dagens cred går till Lena Mellin för följande analys.

Så! Nu fick jag in allt om "just nu" i ett enda inlägg. Och nu vaknar Bebis!