Advent

Älska adventsstjärnor! Min barndoms Konsumstjärna går i arv till mitt barn. Fäna!

Dag 10 - Vad jag hade på mig idag

Svarta strumpor med fint rött streck bak som inte syns. Mina nya magiska jeans som jag älskar. Svart mjukisklänning som jag ärvt ur min systers garderob. För att inte frysa en svart tunn stickad poncho, hur gammal som helst och en ullsjal på det.

Dag 09 - Min tro

Jag är ingen troende människa. Har ingen tro. Jag hade nog en barnatro för att jag minns att jag vid förtroliga stunder med mormor kom överens om att gud fanns. Men vi sa inget till morfar. Morfar var allt annat än religiös. Han hoppades att han inte skulle komma till himlen när han dog. Han ville inte sitta och spela harpa på någon evigt grön gräsmatta. Mormor erkände dock för mig att hon brukade be till gud att inget skulle hända oss efter att vi vinkat hejdå och lämnat dem. Det skulle ju ibland vara skönt om det fanns en gud. Och jag tror att det finns människor som mår bra av att tro. Som kan finna förlåtelse. Men jag är inte en av de som kan tro.

Jag tror på människan.
Jag tror på kärleken.
Jag tror på jämlikhet.
Jag ser en könsmaktsordning och vet att ett samhälle skulle vinna på en slopad sådan.
Jag tror på ett samhälle utan klyftor.
Jag tror på en gemensamt finansierad välfärd.

Och när jag håller på såhär kommer jag in på Bodil Malmstens fantastiska "Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen" en dikt min mamma ramat in och har upphängd direkt innanför ytterdörren. Har älskat den alltid.

Utdrag ur: Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen"
Jag tror på en helig allmännelig offentlig sektor
De levandes uppståndelse och ett jävla liv
[...]
Jag tror på de små sophögarna
Jag tror på de stora frågorna och kolossala problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora stötestenen
Jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna
Stig Claesson Stig Dagerman och min egen enskilda stig
En olika kommer sällan ensam
Jag tror på det starka i det svaga och tvärt om
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om
Jag tror på den smala vägen
[...]
Jag tror på den ensamma människan
Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta livet
Jag tror på ett liv medan detta
och det livet är inte bara mitt liv
det är allas vårt liv
[...]
Jag tror på treenigheten
och tvedräkten
Jag tror att kejsaren är naken och
gud förklädd

Jag tror på änglarna i rummet och tändarna av stjärnorna
Jag tror på Eva Dahlgren
Jag tror att alltihop
är gud i oss

Jag tror att människan är god
och ond
varken ond
varken god
Det finns ögonblick tror jag
[...]
Jag tror på biblioteket barnavårdcentalen Små Smulor
hemspråksundervisningen St Eriks sjukhus himlavalv och
morgondagar vårdbidraget Hennes & Mauritz Alla helgons dag
advent Grinda mjölkcentralen kollektivtrafiken särskilt 46:an
daghemmet

De dödas uppståndelse
och ett himla liv

Dag 08 - Ett ögonblick

- Ett ögonblick, det var det jag lärde mig att säga när jag fick förtroendet att svara i telefonen. Man skulle svara med sitt namn, helst för- och efternamn och sedan svara "ett ögonblick" på frågan om människan i luren ville prata med någon annan än mig i vår familj.

Ett ögonblick. Ett himla fint uttryck. Kommer det av ögonblink?

En liten stund.

Jag har många ögonblick ur mitt liv sparade i mitt hjärta. Jag kan plocka fram dem lite när jag vill. Minnas dofter, känslor, smaker och minnas precis var jag var och hur det såg ut. Allvarliga händelser i mitt liv. Vardagliga, roliga, sorgliga. Sådant som man vill minnas och sådant som man inte vill minnas. De gånger man får besked. Insikter.

Händelser som inte går att radera ut från näthinnan. Storartade upplevelser. Avgrundsdjupa sorger. Alla finns de där. Ögonblicken. Sparade i små tändsticksaskar med rött silkespapper i. I mitt hjärta.

När min syster fick sitt cancerbesked. När vår varma, blöta lilla son landade på min mage. När min bror höll på att kvävas. När ett litet blått plus tar form på en liten sticka. När jag får ett anställningserbjudande. När min hund drar sitt sista andetag i min famn. När ett blått litet plus blir en röd rännil ned i en toalett. När jag smeker en äldre, alldeles obekant, människas hand i hemtjänsten. När jag springer ifatt tåget till jobbet. När min lärare trycker min mage hårt i sjukhussängen dagen efter min blindtarmsinflammation. När jag får ett kassettband av min stora förälskelse. När jag och S använde lagerblad istället för gelantinblad, för de var de enda bladen vi hittade i skafferiet. När jag och pappa krockade med cyklarna dagen innan skolresan i nian. När min hamster föder 12 ungar. Minnen. Skapade i ett ögonblick.

Många är de! Ett la jag till idag. När jag grät, tillsammans med regnet, i ett avskilt rum i källaren på jobbet. För att jag inte stod upp för mig själv mer. För att ett möte jag laddat så länge för blev en besvikelse.

Humor

Tycker det är sådan humor att det fortfarande finns människor som bjuder på pepparkakor med mögelost och tror att de kommer med världens nyhet...

- Haaar ni inte provat det här mååååste ni. Det är såååå gott, även om man kanske inte tror det...

Haha, vet vi väl!

Dag 07 – Min bästa vän

Übersocial, kallar min man mig när han retas. Själv är han ibland det närmaste asocial. Social är mitt andranamn, fast jag på riktigt inget alls har. Så länge jag kan minnas har jag varit två. Ihoptussad med andra flickor av samma kön. Av föräldrar. Av dagis. Jag har i stort sett alltid haft en bästis, också självmant valda såklart, även om hon hetat olika under åren. I slutet av gymnasiet och under universitetstiden var de även killar. Från flickrumslekar till ungdomsrumshäng till avslappnat vuxenhäng.

Ändå kan jag ibland känna att jag är ganska ensam. Att jag inte har det där självklara gänget, för det valde jag självmant bort i mitten av gymnasiet för att det kändes så förljuget. Kravet var politisk korrekthet in absurdum och jag ville lyssna på musik jag tyckte om och använda mascara. Idag blir jag visserligen bjuden på såväl kräftskivor som nyårsfiranden. Ibland säger vi till och med nej till flera olika erbjudanden. Men det är sällan samma som ställer frågan år efter år eftersom umgänget skiftar så hit och dit.

Bästisarna har genom åren avlöst varandra och varit det viktigaste jag haft! Jag har överlevt med hjälp av mina bästisar! Idag, med familj, kan jag känna att det är rätt skönt att förväntningarna på mig från en bästis knappast finns även om jag i svaga stunder kan längta efter en bästisbästavän. En som delar allt med mig. En som finns mitt i natten, en som torkar tårar, torkar spyor och som vet allt om mig. Idag gör nog ingen det. Vet allt. Jag har många fina bästa vänner! De har i sin tur många bästa vänner, jag tror att det är bäst så! De vet nästan allt ändå...

Störtskön loppis

Julklappsfyndade. Vad vill du betala? Trots utsatta prislappar på alla fynd. Älskart!

Malmö igen

Dag 06 – Min dag

Jag måste tillstå, att även om fredag är arbetsdag, så är det den bästa dagen på hela veckan. Särskilt fredag eftermiddag. Fredagskänslan gör det nästan värt att jobba. Känslan när man vet att hela helgen ligger framför en. Bästabästa!

Min fredag har bestått av 90 minuter bildanalys och 90 minuter medielektion. Två lektionspass på min halva arbetsdag. Jag åt resterna av pizzan vi köpte till middag igår innan jag stängde av datorn och i spöregnet begav mig mot dagis. Där hittade jag en sovande son under ett täcke. Han hade somnat mitt i maten och jag lät honom sova kvar. Väldigt behändigt att bo så nära dagis att man kan kvista hem, ta sig själv en tupplur, och bli väckt av dagis som ringer och säger att sonen är klar för upphämtning.

En fredagsstorhandling med hela familjen på det. Vi lagade lasagne och gjorde varma mackor med chèvre och timjanhonung till förrätt. Bjöd in en vän med son som hängde här tills ögonen gick i kors på barnen. Sonen slocknade på två röda och nu kryper vi upp i soffan med godisskålen. Precis såhär ska fredagar vara! En kort arbetsdag, ledig familjeeftermiddag, god mat, tända ljus och godis!

Dag 05 – Vad är kärlek?

Som om jag skulle kunna klä ett sådant svar i vanliga ord. Som om jag ens skulle ha ett vettigt svar. Det går inte. Jag vet bara att jag aldrig älskat som jag älskar mitt barn. Det är fortfarande overkligt. En fysisk känsla som drabbar mig varje gång jag ser honom. Varje gång jag tänker på honom. Kärleken till mitt barn är det största.

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Sjöng vi på hans namnfest för ett drygt år sedan.

Dag 04 – Det här åt jag idag

Min vanliga frukost med en balja earl grey och till det två rostade mackor. Rostade för att brödet var torrt redan innan frukost.

Lunch med vegetarisk lasagne som vi lagade igår på ett av Ica:s "billiga veckan"-recept. Den gick kvickt att laga och var godare dagen efter. Eftersom jag aldrig pallar fixa sallad till matlådan till jobbet äter jag alltid råa morötter. Det är det enda jag orkar ta med.

Mellanmål med lyxfika hos en äldre släkting där jag åt mitt livs första lussesemla. Märkliga skapelse!

Ärtsoppa på korv till middag. Barnet ville inte ha.

Vem i hela friden kan vara intresserad av ett sådant här inlägg?

Dag 03 - Mina föräldrar

Livet är så konstigt ibland. Om den här texten skulle skrivits för bara ett halvår sedan skulle den sett helt annorlunda ut. Min mamma & pappa, som alltid varit min mamma & pappa är nu min mamma och min pappa. Fortfarande kan jag nästan glömma bort det för en stund, men mina föräldrar lever inte ihop längre, inte just nu.

Den historia som jag älskat att berätta om dem, berättas inte längre. Hur olika de var när de möttes på ett dansgolv i mitten av sjuttiotalet. Pappa i träskor. Mamma flera år äldre och färdigutbildad, uppfattades som nästan tonårig av min pappa. En åldersskillnad dem emellan som inte var så vanlig då. Historien om hur de träffades är en av våra familjelegender. Jag blev till ganska snabbt och jag växte upp med berättelsen om hur de delade sovsäck under en misslyckad campingsemester på Jylland.

Mina föräldrar har varit så olika som man kan vara i en relation, men ändå passat så bra ihop. Gjutna tillsammans. De har behövt varandra. Han hon och hon han. De har varit starka konturer i en familj som bestått av fem starka människor som spretat åt olika håll. De har varit tryggheten själva, starka och svaga, mörka och ljusa.

De har representerat norr och söder och varit våra tydliga väderstreck i familjekompassen. Mamma från ett arbetarhem där pengar fanns och i alla fall spenderades. Pappa från ett borgerligt hem, utan pengar, i alla fall där de inte spenderades. De hade helt skilda uppväxter och bildade vår familj med helt olika bagage med sig. Helt olika tankade med trygghet. Ändå har de gett oss just det, tryggheten, kärleken och självkänslan. Något jag har varit stolt över. Deras förmåga att utgöra en så stark enhet trots sina olikheter, och kanske just därför.

Länge har jag varit en av få vars föräldrar fortfarande varit gifta. Det är de fortfarande, men kanske inte nästa år. Jag har varit så ledsen, är så ledsen, är så besviken. Jag tycker att det är så onödigt när människor som hållit ihop så länge slarvar bort sig själva och sin relation för att de slutar prata med varandra.

Jag som precis startat en egen familj sörjer det mitt barn nu kanske går miste om. En mormor & morfar. Min familj hann bara starta när den familj jag föddes i gick sönder. Bara sådär. Som en blixt från klar himmel. Det som smärtar mest är att det tydligen bara kan ske sådär, och att om man slutat prata med varandra för längesen så är det så svårt att prata nu, även om det är värt ansträngningen. Allt jag trott på verkar inte finnas längre, och jag var dum nog att inte förstå det. Dum nog att inte tro att det kunde hända även min mamma & pappa. Det är min stora sorg.

Utanför biblan har någon tejpat

Menar vederbörande ljugarbänk? Fint är det i alla fall!

Dag 02 - Min första kärlek

Jag har varit kär i någon så länge jag nästan kan minnas. Jag har frågat chans och gjort slut. Älskat. Redan på dagis fanns det objekt för min trånad. Men min första stora kärlek började tidigare än så. Det var aldrig fråga om något Elektrakomplex för min del. Föremålet för min stora kärlek var min mammas bästis man. Lasse! Jag älskade honom! Planerna för vår gemensamma framtid var många. Jag skulle bara ”bli lite stor först”. Många är historierna än idag om min kärlek till Lasse. Jag minns särskilt en stjärnklar kvällspromenad till kiosken där jag fick köpa lösgodis styckvis och fyllde den lilla påsen med pastellfärgade cirklar på med lila sötsega nallar. Det var kvällen då min familj flyttade in i lägenheten ovanpå deras. Än idag kan jag spela Lasses kassettband med etiketten ”84-85” på med Alpahaville, Sade, Eurythmics och Springsteen. Lasse, min första kärlek och förebild.

Dag 01 - Presentera mig själv

Född av norrbottnisk mamma med skånsk pappa. Uppvuxen i ett ordinärt lägenhetsmedelklasshem med mycketmycket kärlek, men hade ändå inte en alltigenom rosafluffig barndom. Jag visste min plats redan på dagis, bland de andra villabarnen. Orden på detta kunde jag inte riktigt sätta förrän långt senare.

Läste och skrev, tidigt och mycket. Pratade. Berättade. Orden har alltid funnits där. Och så blev jag svensklärare.

Har alltid omgett mig av mycket människor, kan aldrig sluta prata eller sitta tyst. Jag kan aldrig säga nej och gör alltid lite mer än vad man ska eller kan förvänta sig. Jag är den som både knyter näven i fickan och slår den i bordet. Får hjärtklappning och darr på rösten, men måste ge den, rösten, åt "de svagare".

Sätter ofta igång tankar, idéer, projekt och grejer, men avslutar dem sällan. Det är synd och något jag hela tiden önskar att jag kunde blir bättre på. Slutföra alltså.

Träffade min man när jag var 18 år och förstod att det var han jag väntat på alla dessa trånande ungdomsår. Jag visste (nästan) redan då att han skulle bli den jag ville ha barn med. Och det blev det, men det dröjde. Han är min själsfrände och min totalt omake make. Vi är natt och dag. Dag och natt. Tycker lika men är olika.

Rabiat feminist. Försöker uppfostra en son som en människa och inte en pojke. Blir tokig över all strukturell ojämlikhet som genomsyrar detta "världens mest jämställda land".

Hade trots alla längtansår aldrig kunnat ana vidden av kärleken man känner till sitt barn. Den är fysisk varje minut. Och jag måste nypa mig själv i armen varje dag. För att inse att han är här för alltid. För att växa upp. För att finnas i mitt liv. För alltid. Obeskrivbart.

Har nära till skratt och gråt.

Temablogga?!

Jag skulle vilja, hinna och orka temablogga precis som många andra bloggerskor som jag läser. Kanske kan jag, kanske hinner jag... kanske får jag ihop det! Jag kan ju ha det som ambition, och även om det inte kommer ett inlägg varje dag så kanske jag får till några stycken några dagar.

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Förtydligande: Man skriver alltså ett inlägg per dag med ovanstående tema.

Good enough!

Hinner inte blogga. Hinner knappt andas eller äta för den delen heller. Galen vecka med 122 omdömen, tusen prov och andra förberedelser... Idag har jag varumärkat hela dagen på gymnasiemässan för att locka nya elever att söka just oss. Jaa... nu ska jag dock ägna resten av dagen åt att pussa på mitt barn innan jag ger mig ut i kvällsmörkret för att pimpla vin med mina finaste jobbtjejer.

Good enough, good enough good enoug är mitt dagliga mantra!

P.S. Stockholm var fint! Riktigt fint! Men jag kom fram till att även de som bor där måste ha disk och dammråttor att ta hand om. Och jag köpte nästan inget alls trots all shopping jag sett framför mig. Jag saknade lust och motivation och köpte endast ett tryck på Frank Form. Inte något hade jag lust att köpa...

Vaknar i Aspudden

hos barnets faster. Det blir en fin dag idag.