Har du? Vem? Vilken? Vad?

HAR DU?
Alkohol i kylen:
Några öl... men egentligen skulle jag ju vilja ha en flaska prosecco eller cava att alltid kunna ta fram.

Något husdjur:
En katt, en alldeles vanlig, trevlig trefärgade bondkatt - högt älskad av hela familjen!

Puder på dig:
Aldrig!

Några framtidsplaner:
Närmaste framtiden: Jobba mig sönder och samman. Ha sommarlov och vila ikapp och sedan kavla upp ärmarna för ett heltidsläsår. Annars bara njuta av nuet och att barnen blir större och att vi ska ha många lediga helger. I sommar blir det Danmark och kanske lite roadtrip i Sverige.

Gymkort:
Nej, men har betalat terminsavgiften för medelgympa 2 gånger i veckan.

Några MVG:n:
Minns knappt, men i stort sett alla mina betyg från gymnasiets sista år var MVG:n.

Något beroende:
Nja, vill ju gärna kolla sociala medier märker jag. 

VEM?
Avskyr du:
Avskyr är ju ett starkt ord, men det finns människor i min närhet (jobbet) som jag helst väljer bort.

Längtar du mest efter:
Mina systers bebisar.

Stör du dig på:
Män (i grupp) för det mesta, människor helt omedvetna om sina privilegier, inskränkta människor.

VILKEN?
Tidning läser du:

Den lokala morgontidningen, DN på nätet, Skolvärlden, Buffé ibland, Vi och gärna Språktidningen

Buss åker du oftast:
Åker väldigt sällan buss, men då 401:an.

Dag fyller du år:
Den elfte april

Årstid föredrar du:
Sommar! Vår! Tidigt höst! Riktig vinter!

VAD?
Gör du nu:
Prokrastinerar som vanligt. Ska strax skjutsa barn. Funderar på att skaffa oss några semlor eller svänga förbi bokrean.

Gör dig till en bra människa:
Snäll, ödmjuk och ansvarstagande

Gör dig till en dålig människa:
Mitt ekologiska fotavtryck

Vill du arbeta med:
Om inte lärare så gärna coaching, kommunikation och ledarskap - gärna coacha ledare i kommunikation och ledarskap. Hade kunnat tänka mig rektorsjobbet om jag slapp budget i balans och  den offentliga sektorns "new public management"-styrning. Tänk att få leda en skola på sitt "eget" sätt med hög grad av professionell frihet för lärare! Drömmen!

Har du för storlek i skor:
39

Läser du för bok:
"Vi mot er", uppföljaren till "Björnstad"

Ska du göra nu:
Sätta fart och få något gjort!

Spörtlöve!

Men åh vilken alldeles underbar vecka! Jag släppte verkligen jobbet förra fredagen och har haft nio dagars alldeles ljuvlig ledighet. Har inte ägnat jobbet en tanke vilket har lett till att jag idag upptäckt att jag borde gjort vissa saker, men hej, även solen har sina fläckar.

"För mitt eget bästa gör jag inte mitt bästa"
Från instagramfavoriten @broderauttexten

Vi har varit i Malmö  i tre dagar och pussat på de små bebiskusinerna. Hängt med barnens älskade moster och inte gjort något mer än bara varit tillsammans. Vi har slappat hemma en hel torsdag. I fredags tog Mannen ledigt och vi inledde dagen på grannstadens badhus till barnens enorma lycka Därefter en eftermiddag med hela familjen på skateboard i nyinvigda betongparken och sedan avslutade vi dagen med mormorn på Kinarestaurang. Lördagen innebar filmslappande i soffan eftersom det var full storm ute. Eftermiddagen delade vi upp oss mellan olika grejer för att sedan äta god middag hemma hela familjen ihop. Idag utflykt i ottan med bullar och varm chokad i solen. Så ljuvligt! På hemvägen skulle vi stanna till en sportaffär så att denna mamma kunde få köpa sig en ny fleecejacka. Ut kom vi, utan fleecejacka, men med nya slalomskidor och pjäxor till samma mamma och en cykel till Stora som såldes med sjuka 70% rabatt. Vi avslutade söndagen med "pasta och basta" d.v.s äta spaghetti och sedan familjebastu. Mer sådan här tid tillsammans!

Det här var 2016!

Året då vi blev trebarnsföräldrar, Stora började skolan och Mellan som gick från Lilla till Mellan började på en ny förskola och fick ett nytt socialt sammanhang. Vi som haft hund i femton år blev med katt. Jag nöjt av att vara föräldraledig i stora drag, men kan också komma ihåg stunder av enorm frustration, stress och otillräcklighet.  Men jag fanns där, och barnens rytm kunde liksom styra, nu lever vi mer efter ett schema eftersom i har tider att anpassa oss efter i form av aktiviteter veckan runt. Då var det mest hämtning- och lämningskarusell och sedan lek hemma. Fint så!

Det var också 2016 dödsångesten slog till med full kraft, en knöl i munnen som tydligt upplyste mig om min egen dödlighet. Den avlägsnades och reddes ut, men det var först på nyåret. Många ångestfyllda timmar tills det var över, något som fördunklade slutet på min föräldraledighet något. Jag lämnade Lilla som fortfarande nattammades bara för att få se kent en sista gång och träffa en gammal Lunarstormkompis med syster. Så fint! Idag är bådas våra småsystrar tvillingmammor. Tänk vad som händer på några år...

... och så var det det där med SKAM också.

Trebarnsmamma och familjelivet. Tjugihundrasexton vilket fantastiskt år det var!

Min klimatpåverkan

Bara genom att tillhöra jordens överklass är min klimatpåverkan så hög att jag mår dåligt av att tänka på den. Mitt ekologiska fotavtryck är lägre än genomsnittssvenskens (9 ton CO2e d.v.s. vi lever som om det fanns fyra jordklot) mitt är dryga 6 ton (som om det fanns 2,6 jordklot) men jag mår ändå dåligt. Jag kan få fysisk ångest, även om jag lever precis på världens snitt, eftersom det ändå inte är hållbart eller förenligt med planetens gränser. Hallå, det finns ju bara en jord!

Sommaren 2018 fick min klimatångest sådant påslag att jag inte klarar av att lyssna på P3 Dystopia eller liknande. När lokaltidningen i höstas hade en framsida där större delen av staden låg under vatten klarade jag inte av att titta på det. Jag måste liksom lägga bort, stänga av de eftersom ångesten blir fysisk. Bilden ovan (Isaac Cordals installation "Follow the leaders" från 2009) säger allt.

På riktigt skulle jag inte ha något emot en klimatdiktatur à la:
Flygresa 1 p.p./decennium (endast sträckor över 150 mil, annars tågtvång)
Kött max 100 gram/vecka/p.p.
Maxvikt sopor
Inga inköp till hushållet utan att avfallsfrågan är löst först
Max antal klädinköp föreskrivna

Samtidigt älskar jag ju själv att köpa kläder. Jag får inte ihop det liksom, i teori och praktik. Skänker förvisso alla familjens avlagda kläder vidare. Lilla har bara ärvda kläder och jag handlar mestadels begagnat även till mig själv. Ändå, det är ju som att vi är beroende av vår livsstil och behöver att någon styr upp det hela.

Det skulle liksom vara skönt om någon (läs staten) lyfte av valet från mina axlar. Avlastade det individuella ansvaret och gjorde klimatfrågan större än så. Det är ju inte hållbart det här sättet vi lever på. Och jag har inte på något sätt mer rätt än någon annan människa på jorden att konsumera upp den, bara för att jag råkar vara född här. Jag kan ju inte se mina barn i ögonen och säga att det var för att jag ville ha ett femte par jeans som de kommer att få leva i den hotfulla framtid vi redan nu kan ana.

+-listan
Jag cyklar mer än jag åker bil.
Flyger mycket sällan!
Äter miljömärkt och vi har reducerat köttintaget betydligt
Återvinner i princip allt
Miljömärkt el och uppvärmning
Återbrukar
Etc. etc.

--listan
Äger en bil som drivs av fossilt bränsle
Har tre barn
Bor i ett stort hus som inte är särskilt energisnålt
Har husdjur
Åker på semester bara för att jag kan
Renoverar vårt hus emellanåt
Lever i totalt överflöd gällande allt - konsumerar mer än vad jag har moralisk rätt till

Jag tror stenhårt på att staten måste reglera upp. förbjuda och framtvinga förändringar i våra beteenden. Det kommer aldrig att gå annars. Inte ens människor som jag med bultande miljöhjärta, galopperande klimatångest och medvetenhet reder ut detta. Det krävs hårda nypor, förbud, skatter och tvång!

Det här var 2015

År 2015 inleddes med Londonresa och avslutades med den enorma hundsorgen efter Herr Hund. Året präglades mestadels av graviditeten med Lilla. Innan den hann jag dock få en ny navel. London var mitt livs hittills enda "lyxiga" jobbresa med hotell, gala och utbildning p.g.a. att jag blev s.k. "förstelärare" under hösten 2014. Det var vidareen sjukt intensiv vår och mycket känslor och stress kan jag läsa mig till när jag bläddrar tillbaka här i bloggen. Vi dränerade, deppiga, huset och det blev en långdragen historia med segaste markfirman i stan. Det blev till slut klart, men inte blev det sådär lysande bra med markstenen...

Påsken försvann i vattkoppskliande och vi konstaterade att det gått troll i att försöka träffa kusinerna på Gotland. Sommaren innebar Legolandbesök och Astrid Lindgrens värld. Vi längtade efter Frankrike, men hade inte råd efter att vi betalat skitfirman för skitjobbet med dränering, marksten och gjutning. Lite bittert, men ett I-landsproblem.

Stora började förskoleklassen och bröts upp från sitt trygga sammanhang på förskolan i stan. Jag undrar ibland fortfarande hur han upplever det. Mellan bytte förskola i augusti och fick ett nytt kompisgäng och blev en självklar del av något nytt, till skillnad från Stora.

Under hösten började jag började plugga på distans bredvid mitt jobb för att bli legitimerad i ett tredje ämne. Det skulle ta mig typ tre år att bli klar med uppsatsen. Det var sjukt roligt, men alldeles för jobbigt att plugga avancerad sociologisk teori. Kul, men alldeles för slitigt. Jag är fullt medveten om att det gick ut över mina barn, för parallellt började Mannen undervisa på universitetet och höll också han på att jobba ihjäl sig.

Jag nöjt av livets sista graviditet. Undrade såklart vem som var på insidan, med en av varje sort (nej, inte kön, personlighet) hade jag svårt att greppa vem det skulle kunna vara. Jag hade ju redan två. Två olika barn.

Livet rann ut ur Herr Hund och för att inte barnen skulle fråntas sin hund och få ett syskon samtidigt fattade vi till slut beslutet om att låta honom somna in. Han hade under hösten anfall där han tappade rörelseförmågan och kissade på sig. Veterinären gav oss valet att skicka honom till ett djursjukhus 30 mil bort och öppna huvudet på honom eller låta honom gå. Han var 11 år och levde på övertid. Jag hade ångest över att lämna honom själv hemma och ville heller inte promenera för långt hemifrån om han skulle bli dålig och jag inte skulle kunna ta mig hem med honom. Jag ville inte behöva föda barn och samtidigt avliva min älskade hund. Han fick ett planerat dödsdatum. Det var förfärligt på alla sätt och vis. Överjävligt. Att kunna räkna ned hans liv i timmar. Att veta att allt han gjorde var för sista gången utan att han själv förstod det.

Jag grät tills tårarna tog slut. Och jag visste inte vem jag var utan hund. Men sedan blev jag trebarnsmamma.

Highwomen

We are the daughters of the silent generations...

Tillbaka på mellanstadiet

Det är torsdag förmiddag och jag har precis avslutat en lektion, har fem minuter till nästa när jag öppnar min jobbmejl. Skummar där ett mejl som jag inte förstår. Alls. En kollega som jag träffat och umgåtts med ytterst sporadiskt, lunchat med en handfull gånger på stan under arbetsdagar, gått på bio med ett par gånger, fikat med på en helg någon gång och varit hemma hos en gång under ett par års tid har mejlat ett ytterst märkligt mejl.

Personen skriver att hon aldrig mer kommer att ta några initiativ till att träffas (vilket i sig är helt fine!!) men hon är uppenbarligen arg. Arg på mig och ytterligare en annan kollega. Hon tycker att bekräftelsen hon fått på sina initiativ (att vi inte alltid kan, men att vi skrivit att hon är bra på att dra igång grejer) av oss är pinsam. Vi inte ska förklara oss, för hon är inte intresserad av att läsa några förklaringar. Personen skriver också att hennes man är fantastisk och att hon har fantastiska nära vänner. Hon skriver att vi är lika gulliga fina och gulliga mot alla och att det är bra. Men det hon egentligen menar är att hon inte vill att vi ska vara sådär trevliga mot alla. Hon vill på något konstigt sätt vara exklusiv eller så är hon arg för att vi är för trevliga, att andra tycker om oss, vad hon menar fattar jag inte. Vad det egentligen handlar om är uppenbarligen att vill vara mer med oss än vi med henne. Kanske. Att hon antagligen känner sig ensam och att hon är besviken över att hon inte får den responsen hon vill. (Något hon inte alls kan kräva!) Och det är inte heller de orden hon väljer, som kanske hade nått fram eller skapat mottaglighet och förståelse! Jag vet inte varför det gör mig ledsen, mer än arg, men det gör det. Sedan blir jag arg. Senare blir jag arg. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet. Att hon vill starta en konflikt om något som inte ens är en konflikt. Att jag ska försvara något jag inte ens förstår varför jag ska försvara. Varför jag är boven i dramat. Ett helt jävla onödigt drama jag inte kan förstå att vuxna människor önskar ha.

Jag håller i nästa lektion, sedan kommer ilskan och jag skriver ett, för att vara jag, ganska tydligt bestämt mejl tillbaka. Om orättvisan i att skicka sådana här mejl och att jag får förklara mig precis hur mycket vill, men att jag inte är skyldig något och att jag inte kan vara en bättre vän än vad jag är. Vill personen inte ha det så får personen ha andra vänner. Det är det passivt aggressiva och det anklagande som får mig att bli arg. Hon som skriver har nästan-vuxna barn, jobbar halvtid medan jag simmar omkring med näsan precis ovanför vattenytan. Personen vill umgås, men är sårad över att inte vara efterfrågad uppenbarligen, och det enda hon lyckas skapa är avstånd. Hennes äldsta barn är mer än dubbelt så gammalt som mitt äldsta. Hennes yngsta nästan femton är äldre än mitt yngsta barn. Jag förmår inte mer.

Uppenbarligen är personen rejält sårad, utan att jag (som brukar påtala hur bra jag är på att läsa av andra människor) har förstått det ett enda dugg. Jag har tacksamt hängt på ibland och tänkt att personen är där i livet där jag så småningom kommer att vara och då jag kan vara den som kan orka ta initiativ och föreslå sociala aktiviteter och visa den där omtanken om människor runt mig, som ändå inte är mina allra närmaste. Och det har på inga sätt, fram tills nu, varit någon ensidig vänskap.

Så jag svarar att jag blir ledsen, hur jag känner mig fullkomligt otillräcklig på livets alla fronter. Hur det känns som att det inte ens är jag som styr mitt eget liv utan att jag mest hanterar allting som finns framför och runt mig. Hur jag väljer något och då väljer bort något annat. Att jag saknar ork eller energi att ta initiativ, kommer aldrig längre än till tanken, hur livet med tre barn innebär att ork, tid eller utrymme mer än att vara mamma och lärare knappt finns. Att jag är på den punkten i livet då jag är glad att jag får frågor och försöker mest navigera bland dem för att skapa något slags utrymme för mig själv mellan roller och "måsten". Hur det ibland innebär att jag gör saker som jag heller inte orkar för att vara andra till lags eller för att inte fullkomligt suga på att vara vän. Att jag inte ens förmår ta hand om dem som jag betraktar som mina närmaste vänner.

Jag tänker varken ta skit eller ha drama om något som inte ens BEHÖVER vara något. Jag tänker inte vara långsint, tänker inte vara något alls. Jag förstår att det (som alltid) är taskig självkänsla som ligger bakom det hela, men jag orkar fan inte bära alla andras dåliga självkänslor. Vara ansvarig för god stämning. Jag orkar inte tassa på tå, ta hänsyn till eller hantera andra människors dåliga mellanstadiebagage. Allra minst på jobbet!