Dag 30 – Ett sista ögonblick

Så nu lägger jag sista handen vid den här temabloggen som visst drog ut på tiden en del. Från november till februari har jag nu 30 gånger om temabloggat på en given rubrik. Nu kan jag gå vidare i mitt liv...

Jag ska börja med att lägga mig ned horisontalt och läsa Jenny Jägerfelds "Här ligger jag och blöder"... En av de bästa sakerna med mitt jobb, att läsa ungdomsromaner.

Dag 29 – Mina ambitioner

Jag har faktiskt, just idag, varit på ett dryga timmen långt samtal med min chef som bland annat avhandlade mina ambitioner. Till mina finaste egenskaper hör den finfina kombon av att vara lat och ambitiös samtidigt.

Dock framhöll jag mest ambitionssidan inför min chef och svor dyrt och heligt på att ta ansvar för genusområdet på jobbet. Jag ska bland annat delta i handboksskrivande, utveckla en studiekurs och fortsätta inspirera och kompetensutveckla.

Förutom att jag aspirerar på titeln "Världens bästa "good enough"-lärare" så ska jag alltså fortsätta brinna i båda ändar för min hjärtefråga... Känns fint och viktigt!

Jag vill också fortsätta vara Barnets bästa mamma!

Det får räcka som ambitioner!

Dag 28 – Det här saknar jag

Våren!
Tid!
Vänner som bor för långt bort...
Mina syskon
Tålamod
Min "mamma & pappa"
Pengar att spendera
Ordning och reda i min garderob och bland mina viktiga papper

Dag 27 – Min favoritplats

Min favoritplats alla kategorier är vårt hem. Det är inte mycket för världen, men ändå en fin trea på styva 85 kvadrat i ett 20-talshus. Hyresrätt när den är som bäst.

Vi har skitiga fönster, grus på golven och världens minsta badrum. Men vi har också en bänkdiskmaskin, en innergård med gräsmatta och en klädkammare.

Varje kväll när jag går och lägger mig i vår familjesäng känner jag lyckobubbel i hela magen. Det är här vi bor, vår lilla familj och jag trivs så bra!

På jobbet längtar jag efter min smuliga diskbänk, min nedsuttna tevesoffa och mitt fläckiga köksgolv - för det är vårt hem! Min lilla varma, till bredden kärleksfyllda, kokong där jag och min familj kan dra oss undan och vara bara vi.

Visst ibland hemnetknarkar vi, som igår kväll när vi helt plötsligt ville köpa ett lösvirkeshus från 1970 med gillesstuga, fast vi egentligen vill ha en grosshandlarvilla med punchveranda och uppvuxen trädgård. Problemet är bara pengar.

Fattigmansakademiker med höga studieskulder göre sig icke besvär. Varken som gillesstugespekulanter eller mansardtakspekulanter. Jag undrar hur fasen folk har råd. Folk som inte tjänar i alla fall mycket mer än oss köper hus till höger och vänster.

Nåja, tur att jag trivs så bra här i vårt hem och att vi har chansen på en tvättid en gång i veckan i alla fall. Att jag älskar att låsa dörren om oss och sjunka ned i soffan eller leka hejaheja-leken som går ut på att springa så många varv som möjligt genom hall-vardagrum och sovrum och ropa "hejaheja" och klappa i händerna efter valfritt antal varv.

Men trots myset här hemma längtar jag efter ytor, möjlighet att låta symaskinen stå framme och möjlighet att bara släppa ut hunden på gården. Kunna erbjuda barnet en egen sandlåda som inte kvarterets katter bajsat i. Samtidigt vill jag bo just här, med dagis fem minuter bort, jobbet åtta minuter bort, stadens hank och stör en promenad bort och möjlighet att hyra film, låna böcker och simma i simhallen på en söndag helt spontant. Med cykel eller till fots. Ett minimum av vardagstransporter är lyx!

Jag vet inte vad jag vill helt enkelt, precis som vanligt. Jag som inte ens kan välja mellan röd eller grön mjölk kommer aldrig våga ta steget... Jag stannar här i vår kokong. Som jag älskar.

Dag 26 – Mina rädslor

Usch jag har så många rädslor. De flesta av dem har tillkommit sedan jag blev förälder. Den där rädslan finns ju med en sedan det blåa plustecknet på stickan... Och värre blir det hela tiden!

Jag är rädd att han ska bli svårt sjuk, överkörd, retad, mobbad, utfrusen eller misshandlad på stan. Som gymnasielärare ser jag så mycket skit som händer ungdomar och jag tänker att jag bara vill låsa in min egen son så han slipper träffa homofoba sverigedemokratiska snorungar som eventuellt vill kröka ett hårstrå på hans huvud eller lära honom dumheter. Men så funkar det ju inte! Jag skulle vilja ha någon slags garanti på att han får kompisar, att han får en bra skoltid och att han omges av goda människor med stora hjärtan! Att han inte dras med i farliga saker eller att han inte får en så god självkänsla som jag verkligen önskar!

En annan märklig grej är att jag blivit sjukt mörkrädd. Inte utomhus, men inomhus, företrädesvis i källaren. Jag springer till tvättstugan det fortaste jag kan och säger med panik i rösten till Mannen att om jag inte kommit upp ur källaren om fem minuter måste han komma ned och rädda mig. Det knasigaste är att jag är mest rädd för saker jag vet inte ens existerar.

Men den rädslan är ändå inget, inget alls mot rädslan att någon skulle hända mitt Barn. Den rädslan är så stor att jag inte ens förmår beskriva den. Hua!

Dag 25 – En första

Vår första lägenhet. I ett skitfult miljonprogramshus med loftgång och betongbalkong. Vi flyttade in mitt i en snöstorm och stängde dörren om två rum och kök med ihopplockat möblemang.

Han hade tallrikarna, jag hade glasen och tillsammans köpte vi IKEA:s billigaste bestick. Jag köpte tyget, rosa och rött, randigt såklart och han sydde. Vi köpte en säng och en tevebänk på en återvinningsaffär. Soffan kom från hans pojkrum. Byrån från mitt flickrum.

Tillsammans skapade vi ett hem i vår första gemensamma lägenhet på två rum och kök, 56 ytterst fula kvadratmeter. Den var vår och det kändes som minst 156 kvadratmeter i fil, med stuckaturer och fyra meter i tak. Det var det ju inte, men vi hade badkar!

Vår första gemensamma lägenhet. Sedan dess har vi bott i en annan tvåa, en annan etta, en annan tvåa, ytterligare en annan tvåa och så en annan tvåa med stuckaturer och takhöjd och nu en trea. Länge leve hyresrätten!

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Ärligt talat jag gråter väldigt lätt. Så det behövs inte så mycket för att få mig att gråta. Sorgliga saker, vackra saker eller något väldigt orättvist. Det kan vara en kattunge på teve, eller när Meryl Streep ser Clintan åka sin väg eller när mamma berättar att hennes bästis skramlat pengar på jobbet så att de ska köpa en parfym i present till kvinnan som städar där. För att hon varje dag beskrivit hur gott hon tycker att min mammas bästis luktar, men att hon inte i hela sitt liv haft råd att köpa en parfym. Då gråter jag!

Jag gråter när jag ser typ andras förlossningar på teve. Men jag grät inte en tår varken under eller efter min egen. Men det gjorde Mannen. Konstigt det där.

Jag är dock av övertygelsen att tårar är nyttigt och jädrar i min lilla låda vad jag gråtit i mina da'r. Snörvel och snyft. Snorigt och högljutt. Tårar av olika anledningar hörs på olika sätt.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Mitt Barn - kärleken, den obeskrivliga himlastormande fantastiska!

Min Man - klok, vacker och min

Min Hund - varma sammetslena öron som sällskap i tevesoffan och iskall nos som sticks in under täcket när väckarklockan ringer

Tanken på vårt hem - en varm liten kokong i all vinterkyla och ekorrhjulsvardag

Min Mamma, Pappa, Bror och Syster - för alltid min trygghet och mitt sammanhang trots allt stormande på senare tid...

Mina vänner - som finns där

Earl Grey - botar allt

Sömn - behöver egentligen nio timmar om dygnet för att fungera optimalt

Sträckläsningsböcker - gillart!

Promenader - nyttigt och bra, min enda s.k. motionsform

Mat - behöver jämn blodsockernivå för att fungera

Dag 22 – Det här upprör mig

Den här listan skulle kuna göras hur lång som helst. Fostrad av två samhällsintresserade föräldrar där politiska frågor avhandlats frukost, lunch och middag fick jag tidigt lära mig rätt och fel. Att stå på de svagas sida. Att solidaritet var det finaste ordet! Jag minns första maj-tåg och fackeltåg. Jag minns till och med sittstrejken på lågstadiet, men inte vad den riktades emot. Jag har alltid sagt emot. Jag har alltid stått upp för det jag tyckt och trott.

Folk som känner mig tycker nog att jag är den engagerade typen, men nu var det längesedan jag var organiserad på något vis. Nu är jag mest den som är obekväm vid matlådorna på jobbet och som alltid måste säga emot. Som tonåring ordförde jag Ung vänster i sta'n ett tag, men slutade när jag inte stod ut med grabbigheten.

Det går liksom inte att rangordna något "värsta", men det som hetsar upp mig mest är klassamhället och alla genusorättvisor. Jag är likhetsfeminist all over och att ha fått barn har liksom öppnat mina ögon ännu mer, om man nu kan öppna vidöppna ögon mer än vad de redan är.

Jag upprörs över stort som smått, men man kan väl sammanfatta allt med att orättvisor och förtryck i alla former minst sagt upprör mig. Intolerans och den vite, medelålders heterosexuelle mannens blindhet för räkmackan han seglar på genom livet. Jag tror inte att frihet löser allt. Jag tror inte att människan är född egoistisk. Jag upprörs över individualismens utbredande och att människor är så naiva att de tror att jobbskatteavdrag är det finaste ordet i dagens samhälle. Och ja jag tror att man som privilegierad måste avstå något för att uppnå något annat.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Jag sitter på knä i ett nedsläckt rum på Strömsholms regiondjursjukhus och har min svarta strävlurviga själsfrände i famnen. Utanför blommar körsbärsträden. Hon har fått en lugnande spruta och ska nu få en till, en alldeles för stor dos för att somna in på riktigt. För evigt. Hon drar sina sista andetag i min famn. Mina tårar rinner ner i hennes päls. Och mitt snor. Och den obeskrivligt älskade galna hund som varit mitt ständiga följe i mer än sex år ska helt plötsligt inte längre finnas.

Det var omöjligt att greppa. Jag minns att jag dagen innan, när vi lämnat in Tant Hund för undersökning, sett en husse komma gråtandes ut genom dörren med ett tomt koppel i sin hand. Jag minns att jag tröstade mig själv med att det i alla fall inte hände mig. Men det var precis vad som hände mindre än 24 timmar senare. Och jag minns att vi bara lämnade henne där. Liggandes på golvet. Alldeles ensam. Med min mormors batikfärgade tyg under sig. Och jag grät som jag aldrig gjort. Tårarna tog slut. Saknaden var fysisk. Och jag trodde aldrig jag skulle bli mig själv igen.

Tre månader senare hade jag sagt upp mig, fått ett nytt jobb i hemhemstaden, flyttat 35 mil hemhem och hittat nästa själsfrände jag inte trodde var möjlig: Herr Hund.

Dag 20 – Den här månaden

December kommer som en lång varm kram efter novemberrusk och höstmörker. Advent är nog den bästa grejen med hela december (ljusen! ljusen! ljusen!). Varje år undrar jag om jag inte gillar julen mer i teorin än i verkligheten. Naturligtvis är det underbart med julledighet och tid med de jag älskar. Det är fint att umgås, äta gott och bara ta det lugnt.

Men allt det här andra, som jag varje år tänker att jag ska fixa nästa år. Det är ju bara jobbigt! Vi gör aldrig något julgodis, jag börjar aldrig i tid med några julklappar, våra julkort är alltid nyårskort och det blir aldrig så där fint som jag tänkt från början. Och så går jag runt och är missnöjd för att vi inte skapar den där fina julen som man tänker att den s k u l l e k u n n a v a r a.

Julen har ju dock fått en helt annan betydelse sedan Barnet kom. Och jag tänker att vi kanske slipar våra juleskills vad det lider och får till den där knäcken, paketkalendern och paketrimmen någon gång innan Barnet flyttar hemifrån.

P.S Vi har bakat pepparkakor på köpedeg för att Barnet skulle få prova. Och jag har nu rört ihop något Leilatjafs som smakar himmelskt!

Jul blir det!

Dag 19 – Detta ångrar jag

Man ska inte ångra saker man gör. Man ska bara ångra sådant som man inte gör. Som till exempel att inte gå till tandläkaren under hela universitetstiden i tron att det sparar pengarna åt en fattig student. Det gör det inte! Det blir bara jävligt dyrt när man sedan tagit sin examen och är arbetslös. Och det blir sedan ett problem som "haunts you" i åratal. Så jevla onödigt!

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Utan tvekan nedan nämnda födelsedag. Dagen då H A N föddes!

Dag 17 – Mitt favoritminne

Utan tvekan den sekund en liten varm och blöt kropp lades på mitt bröst. Första mötet med någon jag väntat på i nio månader och hela mitt vuxna liv. Jag kan plocka fram känslan igen och igen. Men den går inte att beskriva i ord.

Dag 16 – Min första kyss

Han var över två meter. Den första jag kysste, medvetet just bara för kyssens skull. Jag räknar inte med "handtag, famntag, klapp eller kyss" som skedde i svettiga vardagsrum på förpubertala 'partyn' som det hette då. När man kysste vem som helst mest för att prova liksom.

Han som var över två meter och hade närmare 50 i skostorlek ville jag vara ihop med. Jag var helt chockad över att han ville vara ihop med mig. Vi dansade tryckare och jag vet att jag länge kom ihåg till vilken låt, men idag mer än sexton år senare så är det inte sån't jag minns längre.

Vi kysstes och sedan lämnade vi ungdomsdiscot tillsammans. Vi gick hem till mig som bodde i närheten och satt i min säng i flickrummet och höll varandra i handen under tystnad. Jag tror inte att vi kysstes så mycket mer just den kvällen.

Jag var kär, och blev helt paralyserad (och tyst!) i hans närhet. Vi fortsatte att mest hålla handen och så. Några veckor senare ville han inte vara ihop längre och krossade mitt tonårshjärta. Hans mamma sa föga tröstande att han inte var mogen för en sådan tjej som mig. En sådan typisk kommentar!

Dag 15 – Mina drömmar

Ett långt och lyckligt liv med min familj och mina vänner, det drömmer jag om.

Jag drömmer om att få se vår son växa upp till en trygg och självständig människa med självkänsla och empati. Att han får syskon som också blir trygga, vackra och kärleksfulla människor.

Kanske att Mannen och jag någon gång snubblar över ett lagom fint hus i sina bästa år som passar för allt vårt pick och pack.

Att mitt jobb till slut betalar sista CSN-inbetalningen.

Om det inte är för mycket begärt så vill jag gärna till Frankrike i sommar med min lilla familj. Ha sand mellan tårna, äta croissanter till frukost, dricka vin till lunch och lära barnet lite "Èta gelé mè trèschée au veboi" och sånt...

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Gammal blårandig yllekofta och under den en tunn tunika med ett mönster jag älskar. Under det mina nya jeans. Ja, jag vet jag har bara samma och samma. Fläta i luggen och gamla Clarks vinterstövlar som jag bara halkar i hela tiden.

Jag har städat och röjt upp i min garderob. Konstaterat att jag verkligen kan göra mig av med massor och har gjort det. Lagt i olika högar. Till Röda korset, till svägerskan och släng. Ändå är det för mycket i garderoben och ändå har jag sällan något kul att ta på mig. I-landsproblem.

Dag 13 – Den här veckan

Den här veckan inleds med tre dygn utan Pappan i familjen. Lite trixigt för mamman, och mycket tråkigare än vanligt. Ledsamt för barnet som hela tiden undrar var han är, som letar och sorgset utstöter "Pappa? Pappa?" en gång i kvarten. För hunden är det lite både och. Kortare och stressigare promenader dagtid, men också långa sådana kvällstid som kompensation då Morfarn stillar det dåliga samvetet och erbjuder hundpromenerartjänster. Pappan som återvänder efter tre dagars jobbkurs imorgon kväll är hett efterlängtad av alla.

Resten av veckan är som vanligt och bjuder en ovanligt fullspäckad helg med barnkalasdebut, vernissage och fest för Mamman. Vi är trötta och kämpar oss upp på morgnarna med grus i ögonen, rufsiga frisyrer och dålig morgonandedräkt. Vi svär över all påklädning som måste göras men älskar samtidigt snön och minusgraderna. Vi tänder ljus och myser i adventsstjärnornas sken. Vi räknar ned till de två och en halv dagarna av gemensam tid som heter helg.

Vi går snart inför landning och ser fram emot tre veckors oavbrutet umgänge. Jag älskar vårt liv just nu och kan inte få nog av en rödblossig tjockkind och alla roliga ord som kommer ur en liten pussig mun. Skitsamma att det är dammråttor i hörnen. Skitsamma att vi inte orkar eller hinner fixa allt julefix. Huvudsaken är att vi har varandra! Att vi får somna och vakna tillsammans alla tre i nästan tre veckor. Älskart!

Dag 12 – I min handväska

Det här med handväska är både min grej och inte. Oftast bär jag runt mina viktigaste saker i fickorna. Det vill säga plånbok, hemnycklar och mobiltelefonen. Tyvärr är jag så lat att min plånbok för jämnan är så knökafull med kvitton att den är svår att stänga. Då är den också svår att ha i fickan.

Min handväska är oftast den väska jag bär till och från jobbet. Alltså måste den klara kollegieblocksprovet och vara stor nog. För tillfället är det min röda Marimekko Olkalaukku. Min gråa slet jag ut och på min 30-årsag förra året fick jag en ny. Det är min stora handväska.

Ibland är den en liten väska som knappt rymmer mer än en nyckel, ett visakort och en tampong.

Eller så är den ytterfacket på en skötväska fylld med blöjor, våtservetter och burkar med ätbara saker i.

Jag skulle vilja vara en sådan där person som alltid har en snygg väska fylld med massa smarta saker som man alltid behöver. Typ plåster, sax, handkräm, lypsyl, näsdukar, penna och papper men så strukturerad kommer jag nog aldrig att bli.

Dag 11 – Mina syskon

Mina syskon. Mina fina syskon. En lillebror och en lillasyster gjorde mig till storasyster. Frågar ni min bror en mycket typisk storasyster. Jag älskar dem högt, högre än högt och önskar innerligt ett gemensamt familjeumgänge framöver. Att det blir våra respektive familjer som firar knasiga jular med hundra ungar, gamla traditioner och en sned julgran. Som semestrar med sandiga picknickkorgar och svamputflykter utan hittad svamp.

Vi är tre helt olika, men ändå lika individer. Trots nästan åtta års skillnad mellan äldst och yngst så tas vi inte sällan för tvillingar. Bror mittemellan ser ut som oss men mycketmycket större och med skägg!

Jag är idealisten, han cynikern och hon virvelvinden. Jag tar ansvaret, han vägrar och hon har inte ens uppfattat det hela. Jag fegar, han bryr sig inte och hon vågar. Jag gråter, han suckar och hon gapskrattar. Jag oroar mig, han slår näven i bordet och hon fixar biffen.

Mina älskade syskon. Som jag fast ändå inte. Som jag fast bättre. Som jag! Tänk att få åldras tillsammans med dem. Vilken ynnest! Det är mina syskon som får mig att önska syskon åt min son. Att få dela mamma och pappa, dela våningsäng, skrapsår, trångt Volvobaksäte, lördagsgodis och hemlisar. Spela fotboll, spela skitgubbe och spela Allan.

Det vet allt om mig och känner mig utan och innan. Det är så ofta jag önskar att de fanns närmare. Vardagsnära. Och jag längtar efter dem varje dag!