Nämen ett litet vårdcentralsbesök till då och ett konstaterande att det ju verkligen är ett navelbråck, att det vuxit och att (hur kompetent och trevlig hon faktiskt än är, och det är hon verkligen) jag ju borde fått hjälp av specialisten jag träffade. Hon menade att jag ju borde fått en möjlighet att kunna kontakta honom direkt. Hon skakade på huvudet när jag beskrev att han träffade mig i kanske två minuter, att resvägen dit och hem tog mig två timmar minst på själva vägen, sammanlagt var jag ledig en förmiddag för detta lilla besök. Men hon kan ju inte göra något mer än att skicka mig (tillbaka) dit jag ska. Så nu remitterar hon mig igen. Så det får väl bli en vända till, till sjukhuset några mil bort då.
Jag har det största förtroendet för henne som husläkare, gillar hennes kompetens, noggrannhet och omsorg, men vad är det med vården när en ska behöva fara hit och dit och liksom stånga sig in. Jag är en välutbildad, resursstark människa som kan tala för mig. Är det konstigt att vården är ojämlikt fördelad när inte ens jag lyckas nå fram, annat än efter femte-sjätte besöket. Är det rimligt? Vad kostar inte detta i slutändan ändå? För mig? För skattebetalarna?
onsdag 17 december 2014
onsdag 10 december 2014
Belly button
Det är så härligt att vara kvinna i svensk sjukvård (not). I alla fall inte om det är saker relaterade till att man varit gravid, då får man liksom bara tåla att "kroppen liksom äääär förändrad". No shit Sherlock! Min kropp kommer aldrig blir densamma igen, men det betyder ju inte att jag inte tycker om den, vilket sjukvården verkar uppfatta skulle vara mitt största problem, vilket inte alls är fallet. Kroppen är förändrad, ja, men ska det betyda att jag ska gilla läget med allt?
Navelbråcket som jag sökt hjälp för två gånger, som först diagnostiserats som bråck på mittlinjen sedan remitterats till kirurgen på ett annat sjukhus för o.s.v. o.s.v. fyllde igår naveln med något. Hela navelgrejen (alltså med vanliga obråckade navlar) är för mig så obehaglig så jag avstår från detaljer. Men klart är att naveln nu är fylld med något, och låt oss tro och hoppas att det inte är är tarm utan bukfett. Ringer hälsocentralen som ger mig tid om en vecka. Om det blir hårdare och spändare eller gör ont och jag kräks eller svimmar ska jag söka akut.
Jag vet inte hur ni jobbar, men vi brukar jobba förebyggande i min verksamhet. D.v.s. vi sitter inte och väntar på att allt ska gå åt skogen, vi försöker hindra det innan det gör det. Jag tänker att det förmodligen är bättre att åtgärda ett navelbråck innan jag måste nyttja akutvård. Men kanske är det jag som är arg och bitter för att en tydligen måste _kräva_ sin sjukvård på ett manligt vis för att det ska hända något. Alla sorgliga berättelser om förlossnings- och graviditetskomplikationer som kvinnor får utstå för att vården inte tar dem på allvar, gör mig så arg. Ett navelbråck är ju ingenting i jämförelse med problem med snippan eller sfinktern, som jag tidigare lagat, men jag vill ändå bli tagen på allvar.
Navelbråcket som jag sökt hjälp för två gånger, som först diagnostiserats som bråck på mittlinjen sedan remitterats till kirurgen på ett annat sjukhus för o.s.v. o.s.v. fyllde igår naveln med något. Hela navelgrejen (alltså med vanliga obråckade navlar) är för mig så obehaglig så jag avstår från detaljer. Men klart är att naveln nu är fylld med något, och låt oss tro och hoppas att det inte är är tarm utan bukfett. Ringer hälsocentralen som ger mig tid om en vecka. Om det blir hårdare och spändare eller gör ont och jag kräks eller svimmar ska jag söka akut.
Jag vet inte hur ni jobbar, men vi brukar jobba förebyggande i min verksamhet. D.v.s. vi sitter inte och väntar på att allt ska gå åt skogen, vi försöker hindra det innan det gör det. Jag tänker att det förmodligen är bättre att åtgärda ett navelbråck innan jag måste nyttja akutvård. Men kanske är det jag som är arg och bitter för att en tydligen måste _kräva_ sin sjukvård på ett manligt vis för att det ska hända något. Alla sorgliga berättelser om förlossnings- och graviditetskomplikationer som kvinnor får utstå för att vården inte tar dem på allvar, gör mig så arg. Ett navelbråck är ju ingenting i jämförelse med problem med snippan eller sfinktern, som jag tidigare lagat, men jag vill ändå bli tagen på allvar.
tisdag 9 december 2014
Så trött, så trött
Så himmelens trött. Räknar ned till jullov:
14 lektioner att hålla
54 inlämningsuppgifter, 39 utredande texter och 54 essäer att rätta och bedöma
3 möten att gå på
en julfest att delta i
en julmyskväll med min klass att rådda och delta i
köpa skumtomtar, pepparkakor, clementiner och julmust till 220 elever
en polonäsdans att dansa
en avslutning att rådda
Sedan ska jag bara finnas till för mina egna barn i drygt två veckor. Sedan är det jag som bara läser skönlitteratur, vilar middag och bara tar dagen som den kommer. Jag behöver det så mycket!
14 lektioner att hålla
54 inlämningsuppgifter, 39 utredande texter och 54 essäer att rätta och bedöma
3 möten att gå på
en julfest att delta i
en julmyskväll med min klass att rådda och delta i
köpa skumtomtar, pepparkakor, clementiner och julmust till 220 elever
en polonäsdans att dansa
en avslutning att rådda
Sedan ska jag bara finnas till för mina egna barn i drygt två veckor. Sedan är det jag som bara läser skönlitteratur, vilar middag och bara tar dagen som den kommer. Jag behöver det så mycket!
onsdag 3 december 2014
30. Kom ihåg
Ju mer du jagar känslan av julefrid, desto mindre kommer du att få uppleva den, som Åhlénsreklamen så vist åskådliggör.
Var snäll, mot dig själv och andra...
Var snäll, mot dig själv och andra...
29. Det var onekligen väldigt roligt när...
…min mamma i helgen skulle få sina däck bytta på sin bil och Mannen hittar två starköl under förarsätet. Väldigt frågande kommer han in i köket, varpå mamma förklarar att de där punkteringslagningarna har legat där sedan hon köpte bilen. Mannen förstår ingenting. Punkteringslagning?? Jamen, du ser ju här, säger mamma. "Flat tire", det är ju punkteringslagningar, sådana man fyller på ett platt däck med. Som vi skrattade…
28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.
Jag tycker alla människor som har med barn att göra borde läsa texter av Petra Krantz Lindgren. Här hittar ni hennes blogg. Jag tycker även att Jesper Juul förtjänar en läsning. Orkar en inte bokvarianten erbjuder Familylab massor av artiklar om allt från trots, måltider till hur belöning är ett maktmissbruk som riskerar ödelägga barns självkänsla. De ger så många perspektiv på hur vi vuxna beter oss och hur konstiga vi ibland är. Jag önskar alla barn en god kommunikation med sina föräldrar. Så många ungdomar jag träffar som hellre vänder sig bort från föräldrarna, än söker det stöd en önskar varenda unge...
fredag 28 november 2014
27. Ibland skulle jag vilja…
…bara strunta i allt. Göra något annat. Släppa trygghetsnarkomanen i mig, sluta att tänka på amorteringar och räntor och kanske jobba med något helt annat. Det är inte det att jag inte trivs som lärare, men jag fantiserar om att göra något helt annat. Med trasiga ungdomar (utan att måsta sätta betyg på dem), servera fika på mitt eget fik eller bara sitta i kassan på Konsum.
Eller att vi båda jobbade deltid typ 50% och liksom klev av ekorrhjulet eller åtminstone skruvade ned takten på det rejält. Levde här och nu på så små ekonomiska medel som det bara går. Så att barnen inte behövde se sitt hem endast i mörker under vintermånaderna.
Ibland saknar jag tiden i trerumslägenheten. När hyran och ansvaret inte överskred 6700 kronor. Vilket bekymmersfritt liv!
Eller att vi båda jobbade deltid typ 50% och liksom klev av ekorrhjulet eller åtminstone skruvade ned takten på det rejält. Levde här och nu på så små ekonomiska medel som det bara går. Så att barnen inte behövde se sitt hem endast i mörker under vintermånaderna.
Ibland saknar jag tiden i trerumslägenheten. När hyran och ansvaret inte överskred 6700 kronor. Vilket bekymmersfritt liv!
onsdag 26 november 2014
26. Kolla! Här jobbar jag.
Här är mitt skrivbord, också kallat "kreativt kaos". Stökigast av sex skrivbord i vårt arbetsrum. Å nästa sidan jobbar jag minst här, d.v.s. spenderar minst av min arbetsvecka här. Mestadelen av tiden står jag ju i något klassrum.
tisdag 25 november 2014
25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet
1. Bregott
2. Ägg
3. Oliver
4. Gamla burkar med sån't som ajvar, pesto och dijonsenap
5. Nässpray (till barnen i alla fall förhoppningsvis)
2. Ägg
3. Oliver
4. Gamla burkar med sån't som ajvar, pesto och dijonsenap
5. Nässpray (till barnen i alla fall förhoppningsvis)
måndag 24 november 2014
24. Månadens klädesplagg är givetvis…
Koftan! Som alltid. Men november innebär extra mycket kofta, helst varje dag. Favoriten denna månad är min "nya" Lovely Knit i lammull från Odd Molly. Älskarälskar den. Den är varm och fin men jag hoppas att jag inte är en sådan som Mia Skäringer a.k.a. Anna kallar "Jävla Odd Molly-fittor"...
23. Hepp! Dagens måltidstips!
Dagens måltidstips får bli följande:
Pollo Rapido à la Puttanesca
Pollo Rapido à la Puttanesca
kycklingfiléer, fyra-fem är det väl i en vanlig påse va?
ev. salt men definitivt nymalen svartpeppar
olivolja
romanticatomater, i halvor
två vitlöksklyftor, tunt skivade
fyra-fem sardellfiléer, hackade
svarta kalamataoliver, inget billigt tjafs
kapris
en nypa chiliflakes (kan uteslutas)
1/2 citron, skivad
en kruka färsk basilika
Skär kycklingfilén i lämpliga bitar, inte för smått. Salta och peppra. Hetta upp olivolja i en stekpanna. Bryn kycklingen hastigt i omgångar på båda sidor så att den får lite färg. Lägg åt sidan.
Häll lite extra olivolja i pannan. Tillsätt tomater, vitlök, sardeller, oliver, kapris och chili. Lägg i kycklingen och låt den puttra med i cirka 5 min eller tills den är genomstekt. Vänd ner citronskivor och basilika på slutet.
Salta (tänk på att såsen är salt i sig själv) och peppra. Servera genast, till exempel med pappardelle och sallad. Parmesan för tusan!
fredag 21 november 2014
21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen
Men gud, listade jag inte nyss detta? Okej här kommer mina I-landsproblem:
1. Att Mannen ibland är så fruktansvärt ordentlig att jag inte hittar mina saker eftersom han konstant lägger dem där de ska vara och jag måste leta helt i onödan.
2. Alltså, han är ordentlig förutom fruktrester i vasken, vilka retar mig löjligt mycket.
3. Att jag är så lat att jag hellre spelar Ruzzle och Wordfeud istället för att lösa en bok vid sänggåendet.
4. Att jag inte har en ordentlig hälla i min morgonrock, sedan kanske fyra år tillbaka i tiden, kanske mer än då. Ändå lagar jag den inte. Höjden av lättja?!
5. Allt grus på källargolvet. Jag säger som mina elever, orka.
1. Att Mannen ibland är så fruktansvärt ordentlig att jag inte hittar mina saker eftersom han konstant lägger dem där de ska vara och jag måste leta helt i onödan.
2. Alltså, han är ordentlig förutom fruktrester i vasken, vilka retar mig löjligt mycket.
3. Att jag är så lat att jag hellre spelar Ruzzle och Wordfeud istället för att lösa en bok vid sänggåendet.
4. Att jag inte har en ordentlig hälla i min morgonrock, sedan kanske fyra år tillbaka i tiden, kanske mer än då. Ändå lagar jag den inte. Höjden av lättja?!
5. Allt grus på källargolvet. Jag säger som mina elever, orka.
torsdag 20 november 2014
20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
Jag är på god väg med min nya ovana. Maniskt teveserietittande varje ledig stund, när barnen sover. Bara tre avsnitt kvar av OINTNB. Planerar för Homeland. Jag kan absolut tänka mig att ha det som ovana, fram till att kylan och mörkret släpper sitt grepp. Det gäller bara att inte somna i något barns säng där mellan 19-20 för att sedan vakna efter 21, då är det kört. Om barnen somnar snabbt hinner vi kanske till och med se två avsnitt per kväll, med te och brasa, innan hunden ska gå sista rundan.
onsdag 19 november 2014
19. Kolla! Det här åt jag idag.
Inte mycket att se. Tacopaj och bufférester till lunch. Yoghurt med müsli och rostad ciabatta med ost och tomat samt tre muggar te till middag. Imorgon är en annan dag.
18. Ibland retar det mig att…
1. En del människor är totalt omedvetna om sina privilegier.
2. En del människor inte orkar engagerar sig för andra.
3. En del människor är totalt omedvetna om hur de påverkar andra runt omkring sig, typ cigarettrök, högljudda tonårskillar som upptar en massa fysisk och mental plats.
4. En del människor inte kan visa förståelse för barn (ja, jag är väldigt mycket förälder, i alla sammanhang) som suckar och plingar irriterat när en femåring cyklar lite för långt till vänster på cykelbanan eller envist ignorerar ett tilltal, en hälsning eller en fråga från ett barn i kön på Ica.
Som ni märker stör jag mig tydligen mycket på människor. Men jag stör mig också på sådana triviala saker som
5. Skräpet (läs matrester) en del lämnar i vasken. Hemma och på jobbet.
2. En del människor inte orkar engagerar sig för andra.
3. En del människor är totalt omedvetna om hur de påverkar andra runt omkring sig, typ cigarettrök, högljudda tonårskillar som upptar en massa fysisk och mental plats.
4. En del människor inte kan visa förståelse för barn (ja, jag är väldigt mycket förälder, i alla sammanhang) som suckar och plingar irriterat när en femåring cyklar lite för långt till vänster på cykelbanan eller envist ignorerar ett tilltal, en hälsning eller en fråga från ett barn i kön på Ica.
Som ni märker stör jag mig tydligen mycket på människor. Men jag stör mig också på sådana triviala saker som
5. Skräpet (läs matrester) en del lämnar i vasken. Hemma och på jobbet.
måndag 17 november 2014
17. Hepp! Dagens tv-tips!
Alltså, säsong två av OITNB funkar den med… Annars är mitt bästa tv-tips SVT:s "Öppna arkiv" där en kan frossa i alla möjliga härligheter från längesedan. T.ex. Rederiet, valvakor från 60-talet, Snoken, Söndagsöppet och Tiotusenkronorsfrågan.
söndag 16 november 2014
15. 5 saker jag blir glad av i vardagen
1. Att vakna med ansiktet i en annan människas ansikte.
2. Min mugg Earl Grey, varje morgon.
3. När jag hämtar barnen på föris och de rusar i min famn
4. Tanken på vårt hem, eller ja, vårt hem helt enkelt.
5. Att kunna natta våra barn, i varma, torra och trygga sängar, varje kväll
2. Min mugg Earl Grey, varje morgon.
3. När jag hämtar barnen på föris och de rusar i min famn
4. Tanken på vårt hem, eller ja, vårt hem helt enkelt.
5. Att kunna natta våra barn, i varma, torra och trygga sängar, varje kväll
fredag 14 november 2014
14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…
Pelargonodling. Det verkar lagom tantigt, men också bildande, grönt och hemtrevligt. Lyckades bra med mina första Mårbackor i år, och vännen E har just gett mig min första Doktor Westerlund. Det ser ut som att jag redan är på god väg mot en hobby ju... Pelargonmuseet nästa! I alla fall till sommaren. Snart kan jag börja langa sticklingar själv.
torsdag 13 november 2014
13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.
Vårt "nya" sovrum. Nytapetserat och med ny sängstomme, så att vi inte längre ligger på madrassen på golvet. Eftersom lillebror sedan en knapp vecka deklarerar "sova min rum" så är detta just min, Mannens och Netflixs favoritplats.
onsdag 12 november 2014
12. Hepp! Dagens filmtips!
Jag ser sorgligt lite film nuförti'n. Bio var det eoner sedan jag var på och alla eventuella filmer vi ser en fredag eller lördag brukar jag oftast bara se halva av eftersom jag attacksomnar i mitten. Jag får väl tipsa om sådant jag av någon anledning vill, och hoppas få möjlighet att se, i vaket tillstånd:
Boyhood (spännande att spela in en film i så många år)
Detatchment (för att den handlar om skolan och min sedan annars länge-sedan-avhörd kusin messade mig härom dagen och tipsade om den)
Gone girl (fast ännu hellre läsa boken)
Divergent (för att alla mina elever pratar om den)
Förr eller senare exploderar jag (och hoppas att den är bättre än boken)
Mig äger ingen (för jag vill se om Persbrandt funkar i rollen som Åsas pappa)
Återträffen (Odell! + sociala obekvämheter och revanschlustan)
Philomena (för den gripande berättelsen om det outsägligt hemska i att tvingas lämna sitt barn)
Boyhood (spännande att spela in en film i så många år)
Detatchment (för att den handlar om skolan och min sedan annars länge-sedan-avhörd kusin messade mig härom dagen och tipsade om den)
Gone girl (fast ännu hellre läsa boken)
Divergent (för att alla mina elever pratar om den)
Förr eller senare exploderar jag (och hoppas att den är bättre än boken)
Mig äger ingen (för jag vill se om Persbrandt funkar i rollen som Åsas pappa)
Återträffen (Odell! + sociala obekvämheter och revanschlustan)
Philomena (för den gripande berättelsen om det outsägligt hemska i att tvingas lämna sitt barn)
tisdag 11 november 2014
11. Månadens färg är givetvis…
måndag 10 november 2014
söndag 9 november 2014
9. 5 saker jag borde ta tag i
1. Samlingen av tusentals digitala bilder som jag inte framkallat något av sedan vårvintern 2006.
2. När jag tar hand om dessa tusentals bilder göra album över våra barns första år.
3. Någon form av träning på regelbunden basis, bli en person som självklart tränar och gillar det.
4. Listan med punkter från besiktningen av huset när vi flyttade in.
5. Att sluta prokrastinera i allmänhet och ta tag i saker, typ lekstugegardiner och lagningshögar.
2. När jag tar hand om dessa tusentals bilder göra album över våra barns första år.
3. Någon form av träning på regelbunden basis, bli en person som självklart tränar och gillar det.
4. Listan med punkter från besiktningen av huset när vi flyttade in.
5. Att sluta prokrastinera i allmänhet och ta tag i saker, typ lekstugegardiner och lagningshögar.
8. Ibland blir jag avundsjuk på…
… människor som har ett sådant där självklart gäng. Det där typiska tonårsgänget som vilar på år av vänskap både bakåt och framåt i tiden, som innebär att man alltid vet vem man ska fira midsommar eller valborg eller nyår med. Som innebär att man känt varandra utan och innan sedan barnsben, att rollerna är sådär tokigt självklara och allas partners gillar varandra eller lär känna varandra i vindimmorna runt varje högtid man firar tillsammans. Ett sådant där självklart gäng man alltid kan falla tillbaka på, som alltid finns där bakom en, som räddar en i vått och torrt , som delar glädje och sorg med en och som kommer farande från hela Europa så fort en behövs, där man känner varandras föräldrar, familjer och varandras svaga punkter och styrkor efter åratal av gemensamma upplevelser av semestrar, skidveckor, skolavslutningar och sommarstugor.
Jag är en person vars umgänge ofta skiftar, jag har lätt för att lära känna nya människor vilket innebär att min bekantskapskrets ständigt utvidgas och utvecklas. Självklart bär jag några närmare hjärtat än andra, och många har jag känt ända sedan barn- och tonårsben, men lika viktiga människor även från vuxenben i olika perioder.
Ett tag brukade jag tänka att det var för att jag under universitetstiden, p.g.a. beslutsångest, bytte klasskompisar vid varje fristående kurs terminsskifte, men det går ju längre tillbaka än så. Jag har ju egentligen alltid växlat mellan olika vänner och konstellationer. Därför har jag tillhört olika gäng under olika perioder, och därför har jag inte alls det självklara enda gänget där alla har en historia av gemensamma relationer sedan decennier tillbaka.
Det finns så många betydelsefulla människors vänskap jag älskar och värderar högt, men de har ju sinsemellan inte relationer vilket innebär att jag, eller rättare sagt vi, umgås med olika människor jämt. Inget fel i det, men jag idealiserar den där livslånga, självklara vänskapen mellan många människor, som så ofta skildras på film.
Jag är en person vars umgänge ofta skiftar, jag har lätt för att lära känna nya människor vilket innebär att min bekantskapskrets ständigt utvidgas och utvecklas. Självklart bär jag några närmare hjärtat än andra, och många har jag känt ända sedan barn- och tonårsben, men lika viktiga människor även från vuxenben i olika perioder.
Ett tag brukade jag tänka att det var för att jag under universitetstiden, p.g.a. beslutsångest, bytte klasskompisar vid varje fristående kurs terminsskifte, men det går ju längre tillbaka än så. Jag har ju egentligen alltid växlat mellan olika vänner och konstellationer. Därför har jag tillhört olika gäng under olika perioder, och därför har jag inte alls det självklara enda gänget där alla har en historia av gemensamma relationer sedan decennier tillbaka.
Det finns så många betydelsefulla människors vänskap jag älskar och värderar högt, men de har ju sinsemellan inte relationer vilket innebär att jag, eller rättare sagt vi, umgås med olika människor jämt. Inget fel i det, men jag idealiserar den där livslånga, självklara vänskapen mellan många människor, som så ofta skildras på film.
fredag 7 november 2014
torsdag 6 november 2014
6. Månadens djur är givetvis…
Herr Hund, liksom alla månader. Han är trött nu, stel och sover mycket. Stundtals glömmer han dock bort sin tröttma och skuttar runt i höstlöven som vore han ung på nytt. Han har ett stort närhetsbehov och kan vakna tidigt, tidigt för att gnälla tills någon (läs jag) vaknar, stå och glo på en vid sängkanten och behöva gå ut och kissa långt innan arla morgonstund. Han kräver maten på oerhört exakta tider och sitter annars utposterad i köket och suckar uppfordrande. Han kommer snart gå ur tiden och jag kommer att förbanna alla stunder jag nu suckar över honom och hans eviga fällande, hans vattenspill över hela nedervåningen och alla gånger jag snubblar över honom. Han kräver ju egentligen så lite, och det är ju egentligen förutsättningen för att kunna vara en hundfamilj just nu. Sorgligt nog. Han förtjänar mer än vad han får, men han är nöjd så länge han är mätt, får snarka högt och ha någon nära. Han propsar inte ens på promenader utan försöker låtsas(?) att han inte hör eller märker att vi ska gå ut. Eller så kanske han faktiskt inte hör eller märker att vi ska gå ut. Jag vet inte.
Ska jag välja ett annat djur till detta inlägg så blir det det djur jag önskar sen. En katt. Och eftersom vi bor trafikerat, nära en stor skola så tänker jag att det kanske är en katt som får bo inne och vara ute med oss. Då måste det bli en raskatt, och det vill Mannen absolut inte ha en. Själv skulle jag gärna ha en Siames, Abessinier eller Oriental. Fast helst skulle jag nog vilja ha en vanlig sketen bondkatt, men deras frihetsbehov brukar ju som bekant vara stort. Jag vill i alla fall alltid ha ett husdjur, det är inget hem för mig annars och jag vill att våra barn ska växa upp med kärleken till djur och få lära sig omsorgen om någon som behöver en och ta ansvar för någon annan än sig själv.
Ska jag välja ett annat djur till detta inlägg så blir det det djur jag önskar sen. En katt. Och eftersom vi bor trafikerat, nära en stor skola så tänker jag att det kanske är en katt som får bo inne och vara ute med oss. Då måste det bli en raskatt, och det vill Mannen absolut inte ha en. Själv skulle jag gärna ha en Siames, Abessinier eller Oriental. Fast helst skulle jag nog vilja ha en vanlig sketen bondkatt, men deras frihetsbehov brukar ju som bekant vara stort. Jag vill i alla fall alltid ha ett husdjur, det är inget hem för mig annars och jag vill att våra barn ska växa upp med kärleken till djur och få lära sig omsorgen om någon som behöver en och ta ansvar för någon annan än sig själv.
onsdag 5 november 2014
5. Hepp! Dagens boktips!
I somras påbörjade jag Gunilla Thorgrens fantastiska biografi över Elise Ottesen-Jensen, "Ottar och kärleken". En exposé över svunna tider som egentligen inte alls var länge sedan. En bok som så tydligt visar hur det privata är politiskt och där hjärtskärande öden i en patriarkal värld beskrivs. Älskade för övrigt Thorgrens "Grupp 8 och jag".
Boken om Ottar ger en god inblick och kunskaper i hur relationer och reproduktion betraktades, men också var hyschhyschat, dubbelmoralen kring prostitutionen och att barns rättigheter egentligen endast stod i fokus när det handlade om att kvinnor ville göra aborter. En tid när män hade självklar rätt till kvinnors kroppar, när könssjukdomar som samhälleligt problem förtegs och där preventivmedel var förbjudet att informera om. Flera gånger blev jag vansinnigt arg, och det är ju alltid upplivande.
Ottars eget liv står som fond för en berättelse om ett Sverige och Norge som vi glömt, men som inte alls var längesedan och illustrerar strukturer som råder på många andra ställen i världen än idag. Kort sagt hur det privata är politiskt i allra högsta grad. En superintressant och bildande bok. Jag har sparat några kapitel till nu i höst, jag ska bara få tummen ur från Wordfeud och Ruzzle vid sänggåendet.
tisdag 4 november 2014
4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.
måndag 3 november 2014
3. Ibland tänker jag att jag borde…
... sluta tänka på att att det är jävligt mycket jag borde. Och att det är jävligt lite tid till det. Allt jag borde liksom. Jag borde mest träna mer, sova mer och äta bättre. Men jag borde också fullkomligt skita i Luther.
Därför byter jag "Nyttiga november" till "Netflix-november"! Amen!
söndag 2 november 2014
2. 5 saker jag tänkt på idag
1. Hur jävla mycket jobb kan det vara med ett färdigrenoverat hus egentligen?!
2. Kanske ska jag klippa en kort poppig frisyr, mitt hår verkar ju ändå växa som ogräs.
3. Jag ska komma ihåg att googla hur en bäst groddar ekollon sådär snyggt så att de växer på en flaska med vatten.
4. När jag blir stor, och får tid som den Hanna Hellqvist så vackert modigt beskriver, ska jag lära mig allt om trädgård.
5. Vilken himla bra helg vi hade i Götet!
lördag 1 november 2014
1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.
onsdag 29 oktober 2014
En bloggrubik för varje dag i november
1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.
2. 5 saker jag tänkt på idag
3. Ibland tänker jag att jag borde…
4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.
5. Hepp! Dagens boktips!
6. Månadens djur är givetvis…
7. Kolla! Så här ser jag ut idag.
8. Ibland blir jag avundsjuk på…
9. 5 saker jag borde ta tag i
10. Kolla! Här har jag ritat en hund.
11. Månadens färg är givetvis…
12. Hepp! Dagens filmtips!
13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.
14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…
15. 5 saker jag blir glad av i vardagen
16. Kolla! Så här ser min autograf ut.
17. Hepp! Dagens tv-tips!
18. Ibland retar det mig att…
19. Kolla! Det här åt jag idag.
20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen
22. Kolla! Här bor jag.
23. Hepp! Dagens måltidstips!
24. Månadens klädesplagg är givetvis…
25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet
26. Kolla! Här jobbar jag.
27. Ibland skulle jag vilja…
28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.
29. Det var onekligen väldigt roligt när…
30. Kom ihåg
Är ni med mig?! Tack Onekligen för listan.
fredag 24 oktober 2014
Flow och rädslor
Samtidigt som jag tycker att livet är så himla bra just nu så finns det mörka moln på min himmel, som upptar min tankeverksamhet märker jag. Det är väl det som kallas föräldraskapet, att stå vid deras sängar på kvällen med tårar i ögonen för att de är så fina, samtidigt som de kan driva mig till vansinne i morgonstressen. Men de mörka tankarna är absolut varken stressen eller ilskan, även om jag vill minimera dem.
Å ena sidan flyter det mesta på rätt smidigt, barnen är harmoniska och sådant som matlista, storhandling och deltidsarbete underlättar vardagen så mycket. Lillebror blir större och nu börjar en helt annan gemensam lek ta fart. Vi är snart färdiga med den enda renoveringen vi tänkte oss vid inflyttningen till Sockerbiten. Tapetseringen av sovrummet som blev ett mycket större och tidsödande projekt än vad vi från början tänkte, i och med att huset knappt har en rät vinkel och att väggarna krävde kilovis med spackel i all sköns form.
De mörka molnen på min himmel är nu sådant som att Stora börjar förskoleklass om mindre än ett år, han ska börja i ett helt nytt socialt sammanhang och helt plötsligt bli stor och lämna vår skyddade verkstad. Från en förskola med väldigt få barn, vettiga pedagoger och och oerhört trygg vardag till ett mycket större sammanhang och helt plötsligt börjar jag fantisera om allt som kan hända.
Plötsligt blir det verkligt för mig hur vårt eget inflytande över honom från och med nu kommer att minska. Hur andra och andras normer blir mer giltiga och hur känslig för dessa intryck en nu blivande sexåring är. Mest av allt är jag livrädd för att han ska sakna vänner och gemenskap, för mobbing och utfrysning och jag tänker att vi utsatt oss för en ännu större risk som bosatt oss bredvid skolan så att i händelse av att det värsta sker vårt barn inte ens kommer "slippa skolan" på fritiden. Eller tänk om han inte får vettiga pedagoger, inte blir sedd, bekräftad eller känner sig ensam.
Jag funderar också över över ebola, och mina rädslor är egentligen helt ogrundade, förutom att jag ska till London i januari, och nu hyser samma irrationella, men verkliga, rädsla som när vi skulle till Costa Rica och jag var vettskrämd för dengue. Så ångestfylld att det förtog mycket av min bebishöst 2012.
När jag fick ett exklusivt erbjudande om att få åka till London i tjänsten, ett erbjudande värt flera tusen kronor och möjlighet till fantastiska upplevelser funderade jag allvarligt på att stanna hemma i Sockerbiten med mina barn för att inte utsätta mig för smittrisken på Heathrow. Så dumt! Nu har jag anmält mig.
Å ena sidan flyter det mesta på rätt smidigt, barnen är harmoniska och sådant som matlista, storhandling och deltidsarbete underlättar vardagen så mycket. Lillebror blir större och nu börjar en helt annan gemensam lek ta fart. Vi är snart färdiga med den enda renoveringen vi tänkte oss vid inflyttningen till Sockerbiten. Tapetseringen av sovrummet som blev ett mycket större och tidsödande projekt än vad vi från början tänkte, i och med att huset knappt har en rät vinkel och att väggarna krävde kilovis med spackel i all sköns form.
De mörka molnen på min himmel är nu sådant som att Stora börjar förskoleklass om mindre än ett år, han ska börja i ett helt nytt socialt sammanhang och helt plötsligt bli stor och lämna vår skyddade verkstad. Från en förskola med väldigt få barn, vettiga pedagoger och och oerhört trygg vardag till ett mycket större sammanhang och helt plötsligt börjar jag fantisera om allt som kan hända.
Plötsligt blir det verkligt för mig hur vårt eget inflytande över honom från och med nu kommer att minska. Hur andra och andras normer blir mer giltiga och hur känslig för dessa intryck en nu blivande sexåring är. Mest av allt är jag livrädd för att han ska sakna vänner och gemenskap, för mobbing och utfrysning och jag tänker att vi utsatt oss för en ännu större risk som bosatt oss bredvid skolan så att i händelse av att det värsta sker vårt barn inte ens kommer "slippa skolan" på fritiden. Eller tänk om han inte får vettiga pedagoger, inte blir sedd, bekräftad eller känner sig ensam.
Jag funderar också över över ebola, och mina rädslor är egentligen helt ogrundade, förutom att jag ska till London i januari, och nu hyser samma irrationella, men verkliga, rädsla som när vi skulle till Costa Rica och jag var vettskrämd för dengue. Så ångestfylld att det förtog mycket av min bebishöst 2012.
När jag fick ett exklusivt erbjudande om att få åka till London i tjänsten, ett erbjudande värt flera tusen kronor och möjlighet till fantastiska upplevelser funderade jag allvarligt på att stanna hemma i Sockerbiten med mina barn för att inte utsätta mig för smittrisken på Heathrow. Så dumt! Nu har jag anmält mig.
onsdag 22 oktober 2014
Linea alba
Jodå, läkare nummer två konstaterade att det visst är ett navelbråck, ett litet sådant, men ett navelbråck, som inte får bli större, men i dagsläget lämnas utan åtgärd. Diastasen är ett faktum, den är lång och påtaglig, och jag vet inte om jag vill lyssna på den trevlige men ack så stressade läkaren om att bara träna magen som vanligt så kommer allt bli så bra så. Det räcker med en enkel googling, för att konstatera:
1. Vanlig träning kan förvärra diastasen
2. Okunskapen i vården är stor
3. Det går att lägga ett genusperspektiv på frågan, de drabbade är kvinnor och många kirurger är män som ofta avfärdar besvären som kosmetiska.
Så nu får jag väl höra av mig till min husläkare igen, och be om att få bli remitterad till någon som KAN något. Jag hann inte ens ställa alla frågor till läkaren innan han försvann innan jag hann blinka. Han var puts väck när jag hade hunnit klä på mig, han hann säga att han tyckte att jag hade starka och bra magmuskler. Må så vara, men de funkar ju inte riktigt som tänkt…
1. Vanlig träning kan förvärra diastasen
2. Okunskapen i vården är stor
3. Det går att lägga ett genusperspektiv på frågan, de drabbade är kvinnor och många kirurger är män som ofta avfärdar besvären som kosmetiska.
Så nu får jag väl höra av mig till min husläkare igen, och be om att få bli remitterad till någon som KAN något. Jag hann inte ens ställa alla frågor till läkaren innan han försvann innan jag hann blinka. Han var puts väck när jag hade hunnit klä på mig, han hann säga att han tyckte att jag hade starka och bra magmuskler. Må så vara, men de funkar ju inte riktigt som tänkt…
torsdag 9 oktober 2014
Två och en halv månad kvar
Det är mycket vatten som rinner under broarna. Dagarna blir till veckor, som bara rusar iväg. Måndag blir fredag och sedan är det söndag kväll igen. Om och om igen. Helt plötsligt är det höst, från barfota till sjal, bara sådär.
Jag älskar ändå den här vardagen. Med två sömndruckna barn som vill ha samma morgonrutin varendaste dag. Morgonteve, frukost och sedan stressig påklädning, hur mycket tid vi än hade från början. Förislämningarna, som nu går bättre, mycket bättre, peppar peppar. Eftermiddagarna, då allt är en transportsträcka till middagen, Bolibompa, badkaret, pyjamasarna, sagorna och den mysiga stunden när lampan är släckt och vi ligger näranära till varandras andetag. Så meningsfullt, och så energidränerande och livgivande samtidigt.
Jobbet rullar på. Jag gör inte mitt bästa hela tiden, men bra nog. Jag har ett liv det här läsåret och det känns så skönt. Jag hinner med, jag hinner andas emellanåt och även lyfta blicken.
Bokade äntligen ett besök hos husläkaren som via blodprover konstaterade att mitt blodvärde är alldeles för lågt, så nu ska jag på extra provtagning igen. Fick också en kallelse till kirurgen som ska kolla min mage, det verkar ändå som jag har ett mittlinjebråck. Det saknas bindväv mellan magmusklerna. Frågan är vad man gör åt det.
Snart lackar det mot jul...
Jag älskar ändå den här vardagen. Med två sömndruckna barn som vill ha samma morgonrutin varendaste dag. Morgonteve, frukost och sedan stressig påklädning, hur mycket tid vi än hade från början. Förislämningarna, som nu går bättre, mycket bättre, peppar peppar. Eftermiddagarna, då allt är en transportsträcka till middagen, Bolibompa, badkaret, pyjamasarna, sagorna och den mysiga stunden när lampan är släckt och vi ligger näranära till varandras andetag. Så meningsfullt, och så energidränerande och livgivande samtidigt.
Jobbet rullar på. Jag gör inte mitt bästa hela tiden, men bra nog. Jag har ett liv det här läsåret och det känns så skönt. Jag hinner med, jag hinner andas emellanåt och även lyfta blicken.
Bokade äntligen ett besök hos husläkaren som via blodprover konstaterade att mitt blodvärde är alldeles för lågt, så nu ska jag på extra provtagning igen. Fick också en kallelse till kirurgen som ska kolla min mage, det verkar ändå som jag har ett mittlinjebråck. Det saknas bindväv mellan magmusklerna. Frågan är vad man gör åt det.
Snart lackar det mot jul...
torsdag 4 september 2014
tisdag 2 september 2014
Att vara sitt barns vän och förälder
Ofta förekommer ett hånande av vuxna som inte känner att makt över barn är det centrala i deras relation, att vuxna borde vilja att barm skulle lyda, inte ifrågasätta, inte få uttrycka sina behov utan bara anpassa sig. Och jag förstår verkligen inte hur man tror att det skulle fostra ödmjuka, inkännande, empatiska, självständiga människor. Man får absolut inte vara vän med sitt barn, utan måste vara vuxen vilket översätts till en människa med makt och kontroll, precis som om vän skulle innebära att man inte har respekt för varandra, eller vill lyssna. Härom dagen läste jag något som Petra Krantz Lindgren så klokt formulerat så jag citerar det rakt av:
"Älskade barn! Jag lovar att jag alltid vill försöka behandla dig med respekt och omtanke. Oavsett vilka känslor du har vill jag alltid ta dem på allvar – viss om att de är verkliga och viktiga för dig. När du är glad vill jag fira med dig, när du är ledsen får du gärna sörja hos mig.
Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.
Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.
Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.
Din vän Mamma"
Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.
Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.
Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.
Din vän Mamma"
tisdag 26 augusti 2014
Elegi över dagislämningar
Varje vardagsmorgon sedan den 13 augusti gråter Stora tröstlöst vid dagislämningen. Det sista jag ser är att han står i stora fönstret i stora rummet och gråter hjärtskärande. Vi har försökt med allt. Så känns det. Och ja, vi försöker följa med i och bekräfta känslan, stanna kvar en stund, lämna snabbt, äta frukost där, äta frukost hemma, sätta igång med att rita direkt, sitta i pedagogernas knä.
Stora anger själv följande anledningar: att han måste äta frukost där, att pedagogerna har möblerat om hela dagis, men mest verkar det handla om att han faktiskt inte vill bli lämnad där. Han den trygga, glada, självständiga, sociala och vanligtvis ganska sprudlande energiska ungen står med böjt huvud i fönstret och stora tårar rinner nedför hans kinder. Jag känner inte igen honom. Och jag står inte ut själv. Han är fem år. En femåring som gråter som han gör gråter på riktigt och att bara lämna honom med tårarna (även om pedagogerna är där) känns för jävligt och går emot allt i mitt föräldraskap och hjärta.
Visst han hade en dagisdepp i våras, som vi också rotade i, och kom fram till olika förklaringar och åtgärder och när vi väl nådde det i hans värld evighetslånga sommarlovet var allt frid och fröjd. Men det är kanske där skon klämmer. Först vara hemma i sju veckor med familjen, sova när en vill, se på teve och äta på oregelbundna tider och göra vad som faller en in kombinerat med roligheter. Det i sju veckor och sedan bryts det mot en vardag där nästan alla dagar ser likadana ut.
Eller så är det separationsångest, en fas, brist på stimulans, skolmognad, uttråkning, kompisbrist eller nå't annat. Såhär kan vi i alla fall inte ha det.
Stora anger själv följande anledningar: att han måste äta frukost där, att pedagogerna har möblerat om hela dagis, men mest verkar det handla om att han faktiskt inte vill bli lämnad där. Han den trygga, glada, självständiga, sociala och vanligtvis ganska sprudlande energiska ungen står med böjt huvud i fönstret och stora tårar rinner nedför hans kinder. Jag känner inte igen honom. Och jag står inte ut själv. Han är fem år. En femåring som gråter som han gör gråter på riktigt och att bara lämna honom med tårarna (även om pedagogerna är där) känns för jävligt och går emot allt i mitt föräldraskap och hjärta.
Visst han hade en dagisdepp i våras, som vi också rotade i, och kom fram till olika förklaringar och åtgärder och när vi väl nådde det i hans värld evighetslånga sommarlovet var allt frid och fröjd. Men det är kanske där skon klämmer. Först vara hemma i sju veckor med familjen, sova när en vill, se på teve och äta på oregelbundna tider och göra vad som faller en in kombinerat med roligheter. Det i sju veckor och sedan bryts det mot en vardag där nästan alla dagar ser likadana ut.
Eller så är det separationsångest, en fas, brist på stimulans, skolmognad, uttråkning, kompisbrist eller nå't annat. Såhär kan vi i alla fall inte ha det.
fredag 22 augusti 2014
Att vara politisk
Det har väl inte undgått någon läsare av den här (sporadiska) bloggen vilken politisk hemvist jag har. Jag är en väldigt politisk människa, fylld av åsikter och övertygelser. Har varit det nästan så länge jag kan minnas. Samhällsintresserad med ett bultande hjärta för förändring i solidaritet med utsatta och marginaliserade. Alltid.
Som lärare kan jag ibland drömma om att få jobba med det. Opinionsbilda, tycka, övertyga och få vara just politisk. Som lärare har jag ju ett värdegrundsuppdrag som absolut går ut på just det, men min uppgift är ju att också vara helt saklig och neutral. Och det tycks jag lyckas så bra med så att mina elever många gånger gissar att jag är av totalt motsatt politisk uppfattning. Ganska spännande, de kan alltså inte utläsa något av min klädsel…
Jag tänker ibland att jag i de sociala medierna skulle vilja tycka mer, argumentera mer, polemisera mer, men det känns ändå inte okej. Jag är rädd om mitt namn och skulle inte som samhällskunskapslärare vilja bli förknippad med något eller anklagad för att ta parti. Det skulle inte vara trovärdigt. Samtidigt har jag ju genom åren haft en mängd kollegor som öppet tillhört, kampanjat och aktivt jobbat i ett parti. Alltid ett borgerligt sådant. Något som aldrig någonsin ifrågasätts. Jag skulle dock själv direkt känna mig ifrågasatt eftersom jag sällan känner att mina åsikter delas av andra, i alla fall inte öppet. Och då är jag ju inte på något sätt extrem i min politiska övertygelse.
Detta år har jag aktivt valt bort samhällskunskapen och för första gången på länge ska jag uppleva ett valår helt och hållet som privatperson. Utan att tvingas hänga med i varenda sväng,följa varje debatt eller utfrågning, utan att måsta redovisa allas ståndpunkter, utan att sätta allt i relation till något annat. Och det är väl där nånstans jag känner att jag skulle vilja vara Kawa Zolfagary, Katrine Kielos, Lina Thomsgård, Kakan Hermansson, Sonja Abrahamsson, Malin Wollin, Lena Sundström, Bianca Kronlöf eller Po Tidholm på Twitter.
Edit: Naturligtvis har jag kollegor som är lika politiskt intresserade och övertygade som jag. De flesta lärare jag känner har t.ex. mycket lite till övers för Jan Björklunds skolpolitik. En skolpolitik som mycket lite grundas i aktuell pedagogisk eller didaktisk forskning. Ändå är det liksom som om Folkpartiet är någon sorts norm för oss lärare. Möjligtvis är det ju okej att vara Socialdemokrat. Och jag skulle tro att de flesta lärare jag omger mig med faktiskt egentligen är Socialdemokrater. Kanske jag också?
Som lärare kan jag ibland drömma om att få jobba med det. Opinionsbilda, tycka, övertyga och få vara just politisk. Som lärare har jag ju ett värdegrundsuppdrag som absolut går ut på just det, men min uppgift är ju att också vara helt saklig och neutral. Och det tycks jag lyckas så bra med så att mina elever många gånger gissar att jag är av totalt motsatt politisk uppfattning. Ganska spännande, de kan alltså inte utläsa något av min klädsel…
Jag tänker ibland att jag i de sociala medierna skulle vilja tycka mer, argumentera mer, polemisera mer, men det känns ändå inte okej. Jag är rädd om mitt namn och skulle inte som samhällskunskapslärare vilja bli förknippad med något eller anklagad för att ta parti. Det skulle inte vara trovärdigt. Samtidigt har jag ju genom åren haft en mängd kollegor som öppet tillhört, kampanjat och aktivt jobbat i ett parti. Alltid ett borgerligt sådant. Något som aldrig någonsin ifrågasätts. Jag skulle dock själv direkt känna mig ifrågasatt eftersom jag sällan känner att mina åsikter delas av andra, i alla fall inte öppet. Och då är jag ju inte på något sätt extrem i min politiska övertygelse.
Detta år har jag aktivt valt bort samhällskunskapen och för första gången på länge ska jag uppleva ett valår helt och hållet som privatperson. Utan att tvingas hänga med i varenda sväng,följa varje debatt eller utfrågning, utan att måsta redovisa allas ståndpunkter, utan att sätta allt i relation till något annat. Och det är väl där nånstans jag känner att jag skulle vilja vara Kawa Zolfagary, Katrine Kielos, Lina Thomsgård, Kakan Hermansson, Sonja Abrahamsson, Malin Wollin, Lena Sundström, Bianca Kronlöf eller Po Tidholm på Twitter.
Edit: Naturligtvis har jag kollegor som är lika politiskt intresserade och övertygade som jag. De flesta lärare jag känner har t.ex. mycket lite till övers för Jan Björklunds skolpolitik. En skolpolitik som mycket lite grundas i aktuell pedagogisk eller didaktisk forskning. Ändå är det liksom som om Folkpartiet är någon sorts norm för oss lärare. Möjligtvis är det ju okej att vara Socialdemokrat. Och jag skulle tro att de flesta lärare jag omger mig med faktiskt egentligen är Socialdemokrater. Kanske jag också?
måndag 18 augusti 2014
Vad jag just gjorde? Eh, det vill jag helst glömma.
I våras fick jag av min chef veta under ett medarbetarsamtal "att det är så bra att jag inte är en känslomänniska". Haha! Det är ju ungefär det enda jag är, ut i fingerspetsarna, men jag köper hens resonemang då jag faktiskt förhåller mig rätt balanserad på jobbet. Jag vill varken dras med i gnällsvängen eller slår på stora trumman eller sprider rykten o.s.v. Jag gillar verkligen det pragmatiska samarbetsläget och har stor förståelse för både mina kollegors och mina närmaste chefers situationer. Jag jobbar för allas bästa och är konstruktiv och lösningsfokuserad. Jag bjuder till. Jag är bra på att vara saklig och klartänkt, men reagerar självklart i de lägen där hjärtat och magkänslan kräver, då de alltid står i standbyläge.
Nu känns det lite som min icke-känslo-människa-stämpel kanske suddats ut något då min chef fick se mig ge en äldre kollega fingret. Eh, jag vet det låter helt sjukt och inte alls som något som jag skulle göra och särskilt inte på jobbet och särskilt inte framför min chef, men nu är det liksom så att det hände.
Upprinnelsen var ett samtal mellan mig och tre kollegor varav en är min chef, den andra en vän även privat och den tredje en av mina kollegor som tidigare varit min egen lärare. Personen är rätt bra på att bre ut sig själv, är väldigt kunnig och påläst och hörs och syns gärna. I samtalet gav jag kommentaren att hen är väldigt bra på "namedropping" det fenomen hen just själv hånat. Då gav hen mig fingret i ansiktet, och jag liksom från ingenstans reagerar med att ge fingret tillbaka. Helt sjukt! Varför gjorde jag det? Ganska omoget. Hade ju lätt kunnat plocka en poäng genom att svara -Men vad GÖR du? Istället för att svara med samma mynt. Skämskudde!
måndag 11 augusti 2014
Hejdå sommaren 2014!
Hej vardag! I morgon bitti ska jag vara på föris samma tid som vi klev upp idag. Jag förstår inte ens hur det ska gå till. Jag känner både vemod och pepp över att vardagen går igång.
Mina målsättningar inför kommande läsår:
Vara i säng senast klockan 22.
Inte läsa jobbmejl före kl 8 och efter kl 20 i alla fall
Stressa mindre, hitta strategier för detta
Läsa mer skönlitteratur
Göra mer "egensaker" ex. bada badkar, följa teveserie, träna, läsa, umgås med vänner
Undvika tids- och energitjuvar
Vara rakare och tydligare
Mina målsättningar inför kommande läsår:
Vara i säng senast klockan 22.
Inte läsa jobbmejl före kl 8 och efter kl 20 i alla fall
Stressa mindre, hitta strategier för detta
Läsa mer skönlitteratur
Göra mer "egensaker" ex. bada badkar, följa teveserie, träna, läsa, umgås med vänner
Undvika tids- och energitjuvar
Vara rakare och tydligare
torsdag 31 juli 2014
Berlin, baby.
Nu är det snart två veckor sedan vi kom hem från Berlin. En stad jag blev helt kär i. En stad som rymmer precis allt, som alla storstäder brukar göra. Men det kändes som att Berlin var ett koncentrat av mycket som jag gillar plus att det är en oerhört lättillgänglig stad. Vi hann så klart bara göra en bråkdel av allt vi ville, men det var fint som snus ändå.
Det var underbart att göra just storstad tillsammans och utan barnen just för att barn + storstad inte alltid är den bästa kombon. Inte om föräldrarna vill läsa länge på museiskyltarna, dricka öl eller vin eller kaffe länge i lugn och ro eller vill titta på dyra, fina saker i små butiker.
Tack för tips och inspiration Maria, Elin och Julia!
Mina bästa tips:
1. Bo i Kreuzberg, Prenzlauer Berg eller Friedrichshain. Då behöver du bara kliva ut på gatan för att finna närmaste trevlighet eller rolighet. Vi bodde på ett hotell i Kreuzberg i en gammal fabrik som hette just "Die Fabrik" på Schlesische Straße i ena hörnet av "gamla väst". I området runt Schlesisches Tor finns många, väldigt prisvärda matställen med öl/vin för 2 euro och schyssta cocktails för 3,90 euro. Riktigt göttiga häng med god mat och ett myllrande folkliv titta på.
2. Hyr cyklar: Sjukt bra sätt att ta sig runt snabbt och samtidigt se och uppleva allt på nära håll!
3. Bästa och roligaste "shoppingen" runt Kastanienallé - Oderberger Straße (Prenzlauer Berg), Bergmann Straße (Kreuzberg) och Niederbarnim Straße - Boxhagener Platz (Friedrichshain). Jag har dock förlorat förmågan att "shoppa". Jag ser så mycket fint att jag blir handlingsförlamad istället.
4. Den som vill gå bananas på billigheter kan med fördel shoppa nytt på Primark som nu öppnat på Alexanderplatz. Där fyndade jag fina och roliga barnkläder för runt 5 euro plagget. Men det var sjuk shoppingbonanza, vilket kanske berodde på semestertider i Europa. Jag orkade inte prova något själv i någon provhytt, varför det inte blev så mycket till just mig själv.
5. En bit ner på Schlesisches Straße finns "Freischwimmer", en bar på själva Spree. Riktigt soft häng när hettan tynger Berlin. Alldeles bredvid ligger "Bade schiff", en pool på Spree som verkade riktigt härlig. Kön dit var galet lång när graderna steg mot 30, så vi svalkade oss med kallt vin i skuggan i stället.
6. På fredagar är det matmarknad på Maybach Ufer i Kreuzberg. Köp god mat och dingla med benen i skuggan under träden vid Spree medan du äter.
7. På söndagarna är det stor loppis i Mauerpark i Prenzlauer Berg, den missade dock vi, men alla vi känner har tipsat oss om den. Nästa gång!
8. Stasimuséet Hohenschönhausen ger en riktigt bra bild av historien från då- till nutid. Kan inte fatta att "detta" utspelats i ett civiliserat(?) land, så nära mig, under min livstid. Oerhört gripande, och det var AC-svalt i den stora lokalen och vi var där alldeles ensamma, vilket gjorde upplevelsen behaglig. Vi kunde prata med varandra och diskutera historiska skeenden fram och tillbaka.
9. Upplev muren vid Eastside Gallery vid Ostbahnhof, och se Checkpoint Charlie om du vill…
lördag 26 juli 2014
Kan vi tala om kroppen?
Det här med kroppen alltså. Kroppar. Kropparna. Det finns ju ingen annan årstid som kroppen exponeras så mycket som under sommaren. Därför har mina känslor för denna årstid alltid varit dubbla ända sedan jag blev självmedveten och förstod alla de normer och ideal som omgärdar våra kroppar. Hårfri och solbränd perfektion… Jag är den bleka med den generande hårväxten. Sommartid märker jag att min vakentid upptas galet mycket av att tänka på det här med kroppen. Min kropp! Som aldrig är så där härligt obrydd, självklar och avslappnat brunbränd och silkeslen.
Och här går jag som upplyst, medveten människa och drar in magen på badstranden, vaxar benen och bikinilinjen och försöker fånga de UV-strålar jag kan. Patetiskt. Jag är också arg på mig själv för att jag inte uppskattade min kropp mer innan de där två barnen jag födde. Då när magen var platt och naveln ett litet smalt streck. Jag minns den "mulliga" högstadiekompisen och hennes avund på min navel. Hur hon förklarade att min navel var ett lodrätt streck och hur hennes var rund eller om det nu var ett vågrätt streck. Jag hade aldrig tänkt på navlar. Men jag tänkte jävligt mycket på det här med brun-utan-sol. Kroppskritiken alltså.
Samtidigt är jag ju sjuhukt stolt över vad min kropp har gjort. Gjort, burit och fött två barn. Och nu, när den kånkar, bär, tröstar, vyssjar, jobbar, stressar, städar, tvättar och räcker till och i fem års tid har varit totalt ockuperad av samsovning, amning, famning, bärande och tröstande och är den ju egentligen helt fantastisk. Den har inte sovit ordentligt på fem år. Den har inte tagits om hand ordentligt på fem år. Den är sliten och märkt, och kvalar inte in i normen direkt. Det gjorde den ju inte direkt tidigare heller, men kanske lite mer. Men den är ju jag, den gör ju som jag säger, även om den inte ser ut som jag vill. Eller?
Samtidigt kan jag ju förnuftsmässigt skita i den där normen. Och jag dömer sällan eller faktiskt kanske aldrig någon annan efter deras kropp. Tvärtom så tycker jag ju att andra, särskilt de människor jag har relationer till, är vackra just i sina kroppar, hur deras kroppar än ser ut. De är ju vackra just därför. Varför är jag då så hård mot mig själv?
Jag har mest troligt ett navelbråck (ja, jag ska boka tid på VC efter semestern) sedan graviditet nummer två, enorma hudbristningar på just magen, naveln är helt paj och diastasen (separerade magmuskler) är kvar två år senare. Min mage, som jag helst inte visade någon pre-kids, vill jag inte visa någon post-kids. Den är långt ifrån vad jag önskar, även påklädd. Jag har förstått att situps och plankan är förbjudet med en sådan här "mammamage", men jag måste ju börja komma igång snart. Tänker jag och hoppas naivt att min mage någon gång ska kunna bli plattare.
Hur kan jag ens låta mina tankar upptas av sådant här när barnen i Gaza upplever helvetet på jorden?
Jag tänker också mycket på det här med självkänsla och självförtroende. Jag anser mig ha en bra självkänsla, men har uppenbarligen riktigt dåligt kroppssjälvförtroende. Jag synar mig själv uppifrån och ned och skulle kunna skriva en bok om alla de fel och brister jag ser, rent fysiskt. Samtidigt är jag ju fullständigt medveten om att alt det där är ju det som utgör det som är jag. Och jag vet ju att jag duger. Jag vet ju att andra tycker att jag är fin. Jag granskar aldrig andra som jag granskar mig själv och jag tycker att andra, mer normbrytande än jag, är hur fina som helst! Varför slösar jag då bort så mycket tankeverksamhet på att älta exempelvis min postpreggomage? Det är ju sjukt.
Jag vill ju också förmedla kroppsglädje och självkärlek till mina barn. Jag skulle bli förtvivlad om de senare i livet ägnade hälften av den här tiden jag gör, till att kritisera sina kroppar. Lever jag som jag lär, knappast. Är det vad jag förmedlar till mina barn? Antagligen inte. Sorgligt.
Och här går jag som upplyst, medveten människa och drar in magen på badstranden, vaxar benen och bikinilinjen och försöker fånga de UV-strålar jag kan. Patetiskt. Jag är också arg på mig själv för att jag inte uppskattade min kropp mer innan de där två barnen jag födde. Då när magen var platt och naveln ett litet smalt streck. Jag minns den "mulliga" högstadiekompisen och hennes avund på min navel. Hur hon förklarade att min navel var ett lodrätt streck och hur hennes var rund eller om det nu var ett vågrätt streck. Jag hade aldrig tänkt på navlar. Men jag tänkte jävligt mycket på det här med brun-utan-sol. Kroppskritiken alltså.
Samtidigt är jag ju sjuhukt stolt över vad min kropp har gjort. Gjort, burit och fött två barn. Och nu, när den kånkar, bär, tröstar, vyssjar, jobbar, stressar, städar, tvättar och räcker till och i fem års tid har varit totalt ockuperad av samsovning, amning, famning, bärande och tröstande och är den ju egentligen helt fantastisk. Den har inte sovit ordentligt på fem år. Den har inte tagits om hand ordentligt på fem år. Den är sliten och märkt, och kvalar inte in i normen direkt. Det gjorde den ju inte direkt tidigare heller, men kanske lite mer. Men den är ju jag, den gör ju som jag säger, även om den inte ser ut som jag vill. Eller?
Samtidigt kan jag ju förnuftsmässigt skita i den där normen. Och jag dömer sällan eller faktiskt kanske aldrig någon annan efter deras kropp. Tvärtom så tycker jag ju att andra, särskilt de människor jag har relationer till, är vackra just i sina kroppar, hur deras kroppar än ser ut. De är ju vackra just därför. Varför är jag då så hård mot mig själv?
Jag har mest troligt ett navelbråck (ja, jag ska boka tid på VC efter semestern) sedan graviditet nummer två, enorma hudbristningar på just magen, naveln är helt paj och diastasen (separerade magmuskler) är kvar två år senare. Min mage, som jag helst inte visade någon pre-kids, vill jag inte visa någon post-kids. Den är långt ifrån vad jag önskar, även påklädd. Jag har förstått att situps och plankan är förbjudet med en sådan här "mammamage", men jag måste ju börja komma igång snart. Tänker jag och hoppas naivt att min mage någon gång ska kunna bli plattare.
Hur kan jag ens låta mina tankar upptas av sådant här när barnen i Gaza upplever helvetet på jorden?
Jag tänker också mycket på det här med självkänsla och självförtroende. Jag anser mig ha en bra självkänsla, men har uppenbarligen riktigt dåligt kroppssjälvförtroende. Jag synar mig själv uppifrån och ned och skulle kunna skriva en bok om alla de fel och brister jag ser, rent fysiskt. Samtidigt är jag ju fullständigt medveten om att alt det där är ju det som utgör det som är jag. Och jag vet ju att jag duger. Jag vet ju att andra tycker att jag är fin. Jag granskar aldrig andra som jag granskar mig själv och jag tycker att andra, mer normbrytande än jag, är hur fina som helst! Varför slösar jag då bort så mycket tankeverksamhet på att älta exempelvis min postpreggomage? Det är ju sjukt.
Jag vill ju också förmedla kroppsglädje och självkärlek till mina barn. Jag skulle bli förtvivlad om de senare i livet ägnade hälften av den här tiden jag gör, till att kritisera sina kroppar. Lever jag som jag lär, knappast. Är det vad jag förmedlar till mina barn? Antagligen inte. Sorgligt.
lördag 5 juli 2014
Avdelningen: Vad en inte vill höra sitt barn skrika så att hela kvarteret hör:
- Maaammaaa, *insert lillebrors namn* har bajsat i lekstugan.
onsdag 25 juni 2014
I sommartid
I morse när vi vaknade (i vårt gästrum, p.g.a. sovrumsrenovering) inledde vi dagen med att titta i fotoalbum. Jag noterade att jag vid kommande årsskifte kan fira 10 år som gymnasielärare. Tio år, helt galet!
Jag tittar nostalgiskt på bilderna och ser älskade vänner, en annan hund, en annan hemstad och ett helt annat liv.
Samma sak händer i tanken varje sommar. Jag är tillbaka i minnet hos mina brukare i hemtjänsten (i den andra saknade hemstaden) där jag spenderade fyra somrar. Tillbaka hos Agnes, Oskar, Lasse, Nils, Astrid, Elsy, Olle och alla andra. De är döda nu. Att jobba i hemtjänsten var fantastiskt! Slitsamt, men så otroligt fint. Att komma så nära människor och ändå bara vara statist i deras liv. Vissa kom jag nära, fick höra förtroligheter av, dela glädje och sorg med, medan i andras liv gled jag in och ut ljudlöst tömmandes katetrar eller knäppandes behåband.
Jag kan sakna dem, trots att vi flyktigt möttes några somrar. Att få höra om livet, som sällan blev som planerat, där i köket vispandes välling, där vid sängkanten dragandes i stödstrumpor. Det var något vackert över alla fötter som skulle smörjas, alla kaffefläckar som torkades bort och alla olösta korsord.
Det värkte i hjärtat av alla familjetragedier, all längtan efter familjemedlemmar och all ensamhet där bakom pelargonerna. Så mycket en beröring betyder, en människa som möter en annan.
torsdag 12 juni 2014
Avsked i vita mössor
I morgon ska jag vinka av de sista eleverna, dessa i vit mössa. Eller "keps" som lillebror i den här familjen säger. Den hemliga lärarkören ska överraska med bl.a. Dylans "Forever young" och annat. Så mycket lycka, glädje, vemod, stolthet och separationsångest i ett och samma hus. Vi klamrar oss fast vid varandra och snart är allt det fina slut, det är det som är det fina i kråksången.
Jag älskar dessa ritualer, slutspurten, paniken och det explosiva slutet som är över i ett nafs och bara lämnar vilsam tomhet. I morgon ska jag dricka bubbel och rött och fira ett fantastiskt år. För fantastiskt har det varit.
Blev denna vecka belönad med ett långt brev från en elev som rörde mig ända in i hjärteroten. Förutom alla fantastiska utvärderingar. Fan vad jag har jobbat, men fan vilket galet fint år det har varit. Jag har växt och utvecklats och jag gör det hela tiden. Jag har det finaste yrket som finns!
I morgon sjunger vi:
Jag älskar dessa ritualer, slutspurten, paniken och det explosiva slutet som är över i ett nafs och bara lämnar vilsam tomhet. I morgon ska jag dricka bubbel och rött och fira ett fantastiskt år. För fantastiskt har det varit.
Blev denna vecka belönad med ett långt brev från en elev som rörde mig ända in i hjärteroten. Förutom alla fantastiska utvärderingar. Fan vad jag har jobbat, men fan vilket galet fint år det har varit. Jag har växt och utvecklats och jag gör det hela tiden. Jag har det finaste yrket som finns!
I morgon sjunger vi:
(…) May you always do for others
And let others do for you
And let others do for you
(…) May you grow up to be righteous
May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the lights surrounding you
May you always know the truth
And see the lights surrounding you
May you always be courageous
Stand upright and be strong
(…)May your hands always be busy
Stand upright and be strong
(…)May your hands always be busy
May your feet always be swift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift
May your heart always be joyful
May your song always be sung
And may you stay forever young
May your song always be sung
And may you stay forever young
Forever young, forever young
May you stay forever young
May you stay forever young
Tills dess känner jag peppen med norska kollegor:
Allting är relationer, det har jag vetat sedan min första stund i katedern 2005. I morgon ska de alla få ett soundtrack till läsåret som gått i studentpresent av mig.
tisdag 3 juni 2014
Högt och lågt och stort
Är borta från hemmet i 36 timmar. Flyger, åker taxi och bor på hotell. Firar och firas under kristallkronorna med champagne och ankbröst, oxfilé och sushi. Får ett diplom och applåder. Fotograferas solo och i grupp. Njuter av att koppla bort allt annat än mig själv och strosar runt i huvudstaden samtidigt som jag tömmer lönekontot sakta.
Så kommer jag hem och innan kvällsblöjan ska på lillebror vill han klättra upp på toaletten. Han kissar, som han aldrig gjort annat, vill ha toapapper och spolar sedan! Mitt lilla barn. Heja! Sedan pratade vi om saken 23 gånger. "Kissa toaletten, papper, spola, kisset borta." Är borta 36 timmar och så känns det som att han vuxit ett år under tiden. Mitt lilla barn.
(Detta blogginlägg är mest att betrakta som en minnesanteckning för mig själv.)
Så kommer jag hem och innan kvällsblöjan ska på lillebror vill han klättra upp på toaletten. Han kissar, som han aldrig gjort annat, vill ha toapapper och spolar sedan! Mitt lilla barn. Heja! Sedan pratade vi om saken 23 gånger. "Kissa toaletten, papper, spola, kisset borta." Är borta 36 timmar och så känns det som att han vuxit ett år under tiden. Mitt lilla barn.
(Detta blogginlägg är mest att betrakta som en minnesanteckning för mig själv.)
söndag 25 maj 2014
Att vara en s.k. pojkmamma
Eftermiddagen fördrevs i solgasset på ett barnkalas. Flera barnfamiljer var där och rätt som det var åkte alla barnkläder av och barnen började stoja i poolen vattenfylld för ändamålet. Lilla blir alldeles till sig och är så glad att han möjligen kan ha betraktats som "vild" eller "oförsiktig". Han är inte två år fyllda. Stora badar som vanligt alldeles i sin ordning. När en moster helt plötsligt delar ut vattensprutor ökar naturligtvis intensiteten i leken, och helt plötsligt vänder sig en mamma, jag tidigare träffat, mot mig och säger med blicken dold bakom sina svarta Raybans till mig:
-Ja, det kan inte ha varit kul för dig att ha fått två pojkar. (Mamman har naturligtvis en son och en dotter).
Där och då hade jag kunnat slagit henne rätt över kinden eller spottat henne i ansiktet. Men jag svarade bara: - Vad menar du?
Hon ursäktade sig och sa att man naturligtvis inte ska dela in människor i fack, men nog var hennes son betydligt vildare i den åldern än vad hennes dotter var. Att födelsedagsbarnet i fråga var vildare än alla andra trots rosa klänning är inte något hon lägger märke till alls. Att en kan ha, liksom jag, en av varje sort, en vildare och en lugnare trots samma kön är heller inget hon någonsin tänkt uppenbarligen. Däremot känner hon att hon vill säga till mig att hon tycker synd om mig. Att hon även pratar illa om sin son, utifrån att han är pojke bekommer henne tydligen inte heller. Eller det faktum att hennes lilla ettochetthalvtåriga dotter är klädd i en klänning hon har svårt att röra sig i till skillnad från hennes bror som obehindrat springer omkring i shorts och skjorta, och att det är sådant som är en avgörande del i hur barn delvis formas som könsvarelser.
1. Jag är så less på alla som faktiskt hela tiden stoppar barnen i fack. Som inte ser dem som individer och som åtminstone hela tiden måste påpeka det, och enbart ser det som bekräftar deras världsbild, vilda pojkar och lugna flickor.
2. Jag är så _jävla_ trött på alla mammor, ja det är oftast mammor, som tycker synd om mig för att jag har två söner. Som utgår från att jag är mindre nöjd med mina barn för att de har en snopp och inte en snippa. Som inte förstår att relationen mellan förälder och barn inte alls behöver baseras på könet varken hos mamman eller barnet. Givetvis finns det identifikationsfaser och psykologisk könsidentitetsutveckling etc. etc. Men att jag som kvinna inte skulle kunna ha en nära relation med mina söner är ett sorgligt antagande, som jag betackar mig för.
Jag citerar Underbara Clara i hennes inlägg om att lägga ansvaret på papporna: "Därför att jag är kvinna och han är pojke och samhället menar att vi är mer olika än lika varandra." Just precis det är utgångspunkten för utomstående när de ser mig och mina söner och det är så ledsamt. Om vi någongång får ett tredje barn kan jag sätta tusenlappar på att många kommer fråga om jag inte extra mycket önskar mig en dotter, och om jag får en om jag inte är extra glad för att jag fått en eller om vi får en tredje son om jag är besviken över att inte ha fått en dotter. Som om de barn jag hade inte var bra nog för mig eftersom de är just pojkar. Jag förstår inte.
-Ja, det kan inte ha varit kul för dig att ha fått två pojkar. (Mamman har naturligtvis en son och en dotter).
Där och då hade jag kunnat slagit henne rätt över kinden eller spottat henne i ansiktet. Men jag svarade bara: - Vad menar du?
Hon ursäktade sig och sa att man naturligtvis inte ska dela in människor i fack, men nog var hennes son betydligt vildare i den åldern än vad hennes dotter var. Att födelsedagsbarnet i fråga var vildare än alla andra trots rosa klänning är inte något hon lägger märke till alls. Att en kan ha, liksom jag, en av varje sort, en vildare och en lugnare trots samma kön är heller inget hon någonsin tänkt uppenbarligen. Däremot känner hon att hon vill säga till mig att hon tycker synd om mig. Att hon även pratar illa om sin son, utifrån att han är pojke bekommer henne tydligen inte heller. Eller det faktum att hennes lilla ettochetthalvtåriga dotter är klädd i en klänning hon har svårt att röra sig i till skillnad från hennes bror som obehindrat springer omkring i shorts och skjorta, och att det är sådant som är en avgörande del i hur barn delvis formas som könsvarelser.
1. Jag är så less på alla som faktiskt hela tiden stoppar barnen i fack. Som inte ser dem som individer och som åtminstone hela tiden måste påpeka det, och enbart ser det som bekräftar deras världsbild, vilda pojkar och lugna flickor.
2. Jag är så _jävla_ trött på alla mammor, ja det är oftast mammor, som tycker synd om mig för att jag har två söner. Som utgår från att jag är mindre nöjd med mina barn för att de har en snopp och inte en snippa. Som inte förstår att relationen mellan förälder och barn inte alls behöver baseras på könet varken hos mamman eller barnet. Givetvis finns det identifikationsfaser och psykologisk könsidentitetsutveckling etc. etc. Men att jag som kvinna inte skulle kunna ha en nära relation med mina söner är ett sorgligt antagande, som jag betackar mig för.
Jag citerar Underbara Clara i hennes inlägg om att lägga ansvaret på papporna: "Därför att jag är kvinna och han är pojke och samhället menar att vi är mer olika än lika varandra." Just precis det är utgångspunkten för utomstående när de ser mig och mina söner och det är så ledsamt. Om vi någongång får ett tredje barn kan jag sätta tusenlappar på att många kommer fråga om jag inte extra mycket önskar mig en dotter, och om jag får en om jag inte är extra glad för att jag fått en eller om vi får en tredje son om jag är besviken över att inte ha fått en dotter. Som om de barn jag hade inte var bra nog för mig eftersom de är just pojkar. Jag förstår inte.
Valdag
Hela min medvetna del av uppväxten bodde jag i en HSB-lägenhet mittemot en skola. Vart tredje år (ja, då före 1994 var det tre år mellan valen) satt jag i fönstret och såg finklädda pensionärer från bostadsområdet bege sig till vallokalen för att rösta. Själv följde jag tidigt med mamma och pappa och på så sätt lärde jag mig tidigt att valdagen var en högtidsdag.
Idag bor jag med min familj mittemot en annan skola. Hela gårdagen bevittnade vi hur vallokalen ställdes i ordning och i morse vaknade vi till solsken och en tunn, men likväl ihärdig ström av finklädda pensionärer som med rullatorer och cyklar tagit sig till vallokalen.
Efter frukost gick vi dit hela familjen, för att rösta och för att lära våra barn vikten av att rösta! Och för att mota alla främlingsfientliga krafter i ett allt kallare Europa. Förra gången jag röstade till EU-parlamentet var Stora tre veckor gammal, där efter bara året. Idag är han nyss fyllda fem och börjar förstå vad det handlar om.
onsdag 21 maj 2014
Sorgen är kärlekens pris och jag börjar ana vad jag kommer att få betala.
Herr Hund är trött. Riktigt trött. Han orkar inte. Han är glad, han är nöjd, han äter bra, sover mycket och gillar läget. Han har inte ont, han är inte allvarligt sjuk, bara gammal. Det måste man ju få vara. Om man är en stor hund som fyller tio år. Han är tillfreds med livet, men sackar efter på promenaden redan när man gått runt hörnet på kvarteret och så går han bakom pliktskyldigt tills vi är hemma igen och han kan krypa ihop i sin bädd innanför ytterdörren.
Han nöjer sig med vardagsliv innefattande två promenader om dagen utanför trädgården. Ute vill han gärna vara, men bara med oss. Sola, ligga i gräset, sniffa i vinden och är vi inte ute ligger han i matrummet, under bordet och spanar ut i trädgården genom fönstrena som tacksamt går ner till golvet, då kan han se humlorna och duvorna.
Jag börjar förstå att detta verkligen är slutet. Och ingen vet hur länge slutet pågår. Är det denna sommaren? Är det en till? Är det två somrar till? Troligen inte. Det kanske inte ens är hela den här sommaren?
Och hans varma, gråa nos, hans lugna kloka blick. Mina ögon tåras bara jag tänker på honom. Han får verkligen inte det han förtjänar i den här familjen med tvåbarnskaoset, men han är nöjd ändå. Så ofta jag suckar över honom, över hans päls på golven, hans vattendropp på golven, hans sätt att halvt välta något eller någon när han blir glad och att jag alltid snubblar över honom i köket. Hans buffande nos under armen så fort man är upptagen med något.
Snart är han inte med oss längre, jag förstår det och ett hundliv är ett hundliv och måste alltid ta slut före människolivet. Det är det jävliga. Vi lånar ut honom till hussemor ibland, det gillar han. Pensionatsliv i lugn och ro, vila upp sig från kaoset och få sova i sängar och soffor. Då saknar vi ihjäl oss. Det är så tomt, så tomt och allt är helt meningslöst hemma. Det är inte ett hem utan en hund ens en gång. Och så tänker jag tanken, att snart kommer han inte fylla den där självklara platsen och halsen snör ihop sig medan tårarna stiger mellan ögonlocken. Så mycket kärlek. Så lite tid kvar.
Han nöjer sig med vardagsliv innefattande två promenader om dagen utanför trädgården. Ute vill han gärna vara, men bara med oss. Sola, ligga i gräset, sniffa i vinden och är vi inte ute ligger han i matrummet, under bordet och spanar ut i trädgården genom fönstrena som tacksamt går ner till golvet, då kan han se humlorna och duvorna.
Jag börjar förstå att detta verkligen är slutet. Och ingen vet hur länge slutet pågår. Är det denna sommaren? Är det en till? Är det två somrar till? Troligen inte. Det kanske inte ens är hela den här sommaren?
Och hans varma, gråa nos, hans lugna kloka blick. Mina ögon tåras bara jag tänker på honom. Han får verkligen inte det han förtjänar i den här familjen med tvåbarnskaoset, men han är nöjd ändå. Så ofta jag suckar över honom, över hans päls på golven, hans vattendropp på golven, hans sätt att halvt välta något eller någon när han blir glad och att jag alltid snubblar över honom i köket. Hans buffande nos under armen så fort man är upptagen med något.
Snart är han inte med oss längre, jag förstår det och ett hundliv är ett hundliv och måste alltid ta slut före människolivet. Det är det jävliga. Vi lånar ut honom till hussemor ibland, det gillar han. Pensionatsliv i lugn och ro, vila upp sig från kaoset och få sova i sängar och soffor. Då saknar vi ihjäl oss. Det är så tomt, så tomt och allt är helt meningslöst hemma. Det är inte ett hem utan en hund ens en gång. Och så tänker jag tanken, att snart kommer han inte fylla den där självklara platsen och halsen snör ihop sig medan tårarna stiger mellan ögonlocken. Så mycket kärlek. Så lite tid kvar.
onsdag 14 maj 2014
…maj och juni blommar mest...
Hittills har vi hunnit med ett födelsedagsfirande med dubbla kalas i familjen, en del födelsedagar utöver det, besök av barndomsvänner, utflykter till goda vänner på landet, mannen har sprungit två lopp. Vi har skolkat från Storas gympauppvisning av goda skäl.
Nu står följande på schemat:
18-19 maj: Stockholm för tv-inspelning
21 maj: pedagogisk afton med kollegor
25 maj: EU-val och dubbelbarnkalas
28 maj: middag här hemma med 10 kollegor för att fira av en av dem
2 juni: Stockholm igen för att få meriteringsbevis (Mannen + barn har förskolevernissage)
6 juni: Stockholm igen för att hänga med svägo + familj
Jag ska bara sätta 150 betyg däremellan också och rätta tusen och åter tusen texter. Repa med lärarkören. Så mycket roligt, så mycket att göra. Andas.
Sedan mer firande, ätande, skålande och kalasande och inte att förglömma: njuta av äppelblom och syrener och gräs mellan tårna. Solen på altanen. Fågelsången utanför fönstret arla och sent.
Nu står följande på schemat:
18-19 maj: Stockholm för tv-inspelning
21 maj: pedagogisk afton med kollegor
25 maj: EU-val och dubbelbarnkalas
28 maj: middag här hemma med 10 kollegor för att fira av en av dem
2 juni: Stockholm igen för att få meriteringsbevis (Mannen + barn har förskolevernissage)
6 juni: Stockholm igen för att hänga med svägo + familj
Jag ska bara sätta 150 betyg däremellan också och rätta tusen och åter tusen texter. Repa med lärarkören. Så mycket roligt, så mycket att göra. Andas.
Sedan mer firande, ätande, skålande och kalasande och inte att förglömma: njuta av äppelblom och syrener och gräs mellan tårna. Solen på altanen. Fågelsången utanför fönstret arla och sent.
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism
1. Läs vilket seriealbum du vill av Liv Strömquist, så sjukt begåvad människa (och lyssna på hennes Somarprat från 2013).
2. Läs Maria Svelands "Bitterfittan" och om du vill bli vansinnig även "Hatet"
3. Läs Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" om hur vi heterosexuella tror att vi lever jämställt
...men det går också bra att bara podda, youtuba eller instagramma vad som helst av Bianca Kronlöf eller läsa Nanna Johanssons blogg, eller varför inte Nina Åkestams eller Hej Blekk:s.
2. Läs Maria Svelands "Bitterfittan" och om du vill bli vansinnig även "Hatet"
3. Läs Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" om hur vi heterosexuella tror att vi lever jämställt
...men det går också bra att bara podda, youtuba eller instagramma vad som helst av Bianca Kronlöf eller läsa Nanna Johanssons blogg, eller varför inte Nina Åkestams eller Hej Blekk:s.
9. Så syns feminismen i min vardag
Genom att alltid höja rösten för människors lika värde, möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Genom att dela på hushållsarbetet och allt ansvar med min man och vara goda förebilder för våra barn. Att uppfostra dem till just människor och inte kön. Att i vardagen handla enligt mina principer om rättvisa och så långt det är möjligt utan förutfattade meningar. Att reagera mot kränkningar. Att varsamt handskas med den makt som tillfaller mig som vuxen, förälder och lärare och inse att min påverkan är stor och därför också använda den både vist och försiktigt. Att inte förvänta mig saker av människor bara för att de tillhör ett visst kön, eller låta bli att förvänta mig saker av människor för att de tillhör ett visst kön. Att inte stoppa människor i fack. Att inte låta mig tystas, skrämmas eller påverkas av den könsmaktsordning som finns d.v.s. att inte anpassa mig. Att ta min plats, att ge min plats och att ge mina barn allt, ge dem 100 möjligheter och inte bara två.
P.S Bland det viktigaste ser jag som att ge mina söner ett rikt känsloliv där alla känslouttryck är legitima och där ömsinthet, kärlek och närhet till känslor är viktigt. Det återkommer jag till i ett annant inlägg.
P.S Bland det viktigaste ser jag som att ge mina söner ett rikt känsloliv där alla känslouttryck är legitima och där ömsinthet, kärlek och närhet till känslor är viktigt. Det återkommer jag till i ett annant inlägg.
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
flera. Det vill säga det är helt omöjligt att välja en. Jag väljer några stycken eftersom de alla hänger samman och inte går att separera från varandra.
Det handlar framför allt om att alla människor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter här i livet och det faktum att vi inte har det och att det ofta baseras på det kön vi tillhör.
Så, nu har jag sammanfattat det kort, eftersom jag annars skulle kunna rada upp exempel på viktiga frågor som i sig är omöjliga att separera.
Jag nöjer mig med att ge er de nationella, jämställdhetspolitiska målen som innebär att kvinnor och män (och alla andra) ska ha samma makt och möjlighet att forma sina egna liv och samhället:
Det handlar framför allt om att alla människor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter här i livet och det faktum att vi inte har det och att det ofta baseras på det kön vi tillhör.
Så, nu har jag sammanfattat det kort, eftersom jag annars skulle kunna rada upp exempel på viktiga frågor som i sig är omöjliga att separera.
Jag nöjer mig med att ge er de nationella, jämställdhetspolitiska målen som innebär att kvinnor och män (och alla andra) ska ha samma makt och möjlighet att forma sina egna liv och samhället:
- En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
- Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
- Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
- Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
måndag 12 maj 2014
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
1. Mina föräldrar som gav mig bilden av att jämställdhet är något fullständigt självklart. Att man delar lika. Att jag kan göra vad jag vill, klä mig hur jag vill och bli vad jag vill och att barn är såväl mammans som pappans lika stora ansvar.
2. GUDrun Schyman, inga kommentarer behövs.
3. Alla föräldrar som liksom jag kämpar för att uppfostra våra barn till människor och inte kön.
4. Alla "coola" tjejer som är stora i medierna nu: Liv Strömquist, Kronlöfsystrarna, Nanna Johansson m.fl.
5. Lina Thomsgård som startade Rättviseförmedlingen och visar att det går.
2. GUDrun Schyman, inga kommentarer behövs.
3. Alla föräldrar som liksom jag kämpar för att uppfostra våra barn till människor och inte kön.
4. Alla "coola" tjejer som är stora i medierna nu: Liv Strömquist, Kronlöfsystrarna, Nanna Johansson m.fl.
5. Lina Thomsgård som startade Rättviseförmedlingen och visar att det går.
söndag 11 maj 2014
Så jävla gutt!
Läskiga saker på jobbfronten. Jag typ skiter i Jante, sticker ut hakan och säger att jag är bra! (Aldrig bättre än någon annan, som vissa på jobbet vill få det till, men att jag är bra!) Kommer ni ihåg det här? Jag bevisade det! Så jävla gutt (som en säger på den här dialekten)!
onsdag 7 maj 2014
Ältaältaälta
Jag är världsmästare i en rad saker. En del bra, andra mindre bra. Jag är ibland väldigt bra på att i onödan oroa mig. Det är ju direkt negativt! Jag minns när vi planerade för resan till Centralamerika under tidig höst 2012 och hur det nästan förtog min lilla bebisbubbla då jag var övertygad om att vi alla skulle drabbas av hemorragisk denguefeber. Tänk om jag då kunnat slappna av. Det hände ju: ingenting. Vi blev inte ens myggbitna där borta på andra sidan världen.
Vi kom istället hem med ett sprängfyllt reseapotek som vi inte använt ett gram av, bara för att några veckor senare åka på säsongsflunsan och totalgolvas och äta upp samtlig febernedsättande medicin ur reseapoteket.
Så dumt av mig att lägga all den där energin på att noja mig för något jag varken kunde påverka eller som ens hade ett uns av verklighet i sig.
I sommar planerar vi för en långhelg i Berlin med väldigt goda vänner. Barnen ska bo med sina far- och morföräldrar i fyra nätter och nu ältar jag:
1. Att de typ aldrig sovit borta, utan sin mamma och pappa. Det har fram tills nu känts helt onödigt och tvärtom viktigt för oss att vara nära även nattetid. Vi har aldrig känt behovet, trots perioder av enorm sömnbrist, så föredrar vi i vår familj att ha det så. Vi är väl lite AP-junkies jag och mannen och ivriga förespråkare av anknytningsteori, för oss har sömnen varit vår gemensam. Några gånger senaste året har vi provat med Stora, men han har kommit hem självmant innan klockan 21 och att få göra det är också viktigt. ( En eller ett par gånger i två-tre-årsåldern sov han borta när vi var på något fest av särskild betydelse, men i samma stad så vi kunde hämta ifallifall.)
2. Att lämna barnen och att vi båda två reser iväg i samma bil om det -gudförbjudeblommablommapepparpeppar - något skulle hända… Jag kan inte ens stå ut med att tänka tanken på tanken.
Ältältält!
fredag 25 april 2014
Livet
Barn i badkar, evighetsnöjet, men också P1 på radion, Earl Grey i muggen, solsken, fågelsång och en hel helg kvar att njuta. Så här avslappnad har jag inte varit på så länge jag kan minnas. Inte sedan vi köpte huset, planerade flytt, flyttade och grejade och sedan intensivarbete galore sedan augusti. Nästa läsår ska jag inte hålla det här tempot som lett mig hit. Jag ska njuta mer och andas. Prioritera barnen, vännerna, böckerna och mig själv. Vårda kärleken. Det ska jag.
torsdag 24 april 2014
Påsklov
Jobbade som en liten iller för att "ha råd att ha påsklov" och påsklov har jag nu! Sitter i pyjamas och klockan är över lunch. Vi såsar och segar och gör så lite som möjligt. Jag är världsmästare i det och får inte ens de översta punkterna på göralistan strukna. Tvätt och städ såklart, men i övrigt umgås jag bara med barnen. Herregud så skönt att bara vara och ta allt som det kommer. En liten kvarterspromenad, kojbygge, rita, gräva, läsa, sova och bli lite galet arg emellanåt.
Påsken är nog den bästa av högtider ändå, även om jag fått förklara det här med Jesus X antal gånger för snart-femåringen. Till hans farmors stora glädje har han en vurm för det religiösa som hans föräldrar totalt saknar. Han är helt ogudaktigt uppväxt, odöpt och äger inte en barnbibel, men han kan ju få bli lite allmänbildad i det kristliga tänker jag.
Trodde aldrig att jag skulle skriva detta: Men vakna lillebror! Nu har du sovit middag i tre timmar och jag sitter här handfallen och kan inte ens ta mig för något. Jag tänker pizzapicknick till lunch, men då måste vi ju komma iväg snart.
Påsken är nog den bästa av högtider ändå, även om jag fått förklara det här med Jesus X antal gånger för snart-femåringen. Till hans farmors stora glädje har han en vurm för det religiösa som hans föräldrar totalt saknar. Han är helt ogudaktigt uppväxt, odöpt och äger inte en barnbibel, men han kan ju få bli lite allmänbildad i det kristliga tänker jag.
Trodde aldrig att jag skulle skriva detta: Men vakna lillebror! Nu har du sovit middag i tre timmar och jag sitter här handfallen och kan inte ens ta mig för något. Jag tänker pizzapicknick till lunch, men då måste vi ju komma iväg snart.
torsdag 3 april 2014
Mellan hägg och panik!
Där är vi snart. Vi är så stressade på jobbet att vi som delar arbetsrum och alltid annars pratar med varandra om ditt och datt sitter mol tysta och koncentrerat avverkar punkt efter punkt på våra galet långa listor. För oss innebär det att just under denna vecka ska varje elev (vi har mellan 150-300 elever) följas upp till punkt och pricka, vi ska rätta allt för att kunna göra det bra och till det kommer alla seminarier, nationella prov och examinationer och lektioner som pågår.
Jag jonglerar hemmet ett par dagar i veckan själv, då Mannen jobbar än på en Ålandsbåt än på Vildmarkshotellet, och då är han ändå inom offentlig business och inte alls sysslar med turism utan människovårdande. Jojo!
När jag med andan i halsen igår kastade in storebror på barnjympan (tjugo minuter tillgodo mellan jobb och jympa inkluderat en barnhämtning och en bajsblöja, slå det om ni kan! nä, jag cyklade inte!) var det därför så skönt att ta min gamla fina vän E (också jympamamma) och promenera i kvarteren i solsken med hund och snart-tvååring, medan de stora barnen jympade. Fint som snus! Att inte kunna göra annat under den dära jympatimmen än samtala och ha solsken i blick och andas vårluft. Egentid schmegentid!
Jag jonglerar hemmet ett par dagar i veckan själv, då Mannen jobbar än på en Ålandsbåt än på Vildmarkshotellet, och då är han ändå inom offentlig business och inte alls sysslar med turism utan människovårdande. Jojo!
När jag med andan i halsen igår kastade in storebror på barnjympan (tjugo minuter tillgodo mellan jobb och jympa inkluderat en barnhämtning och en bajsblöja, slå det om ni kan! nä, jag cyklade inte!) var det därför så skönt att ta min gamla fina vän E (också jympamamma) och promenera i kvarteren i solsken med hund och snart-tvååring, medan de stora barnen jympade. Fint som snus! Att inte kunna göra annat under den dära jympatimmen än samtala och ha solsken i blick och andas vårluft. Egentid schmegentid!
söndag 30 mars 2014
Men skärp mig!
Stackars lilla misskötta blogg, du för en tynande tillvaro mellan vab, jobbstress, sticklingar, frösådd och allt annat mellanhimmelochjord. En vacker dag ska jag ta hand om dig! Men inte idag! Nu är det nämligen veckans heligaste jobbtimmar. De på söndagarna mellan 21-23 då hela veckan ska spikas. Suck! Jag längtar så efter sommarlov. Det är mindre än tre månader kvar nu. Bara att bita ihop och komma igen.
lördag 8 mars 2014
En ny fas
Sådär, nu har även lillebror nått fasen vi alla minns. Som nästan alla barn verkar passera. Såhär lät det hos oss vid nattningen ikväll:
Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi
Och först när han fått på sig sina strumpor med Pippi på kunde han somna. Efter att under dagen ha sett Pippi på film, lekt med Pippifigurer, läst Pippisaga och sjungit "Här kommer Pippi Långstrump" upprepade gånger.
Vilken är er teori kring att det är Pippi som är den första Astridfiguren som barn fastnar för?
Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi-Pippi
Och först när han fått på sig sina strumpor med Pippi på kunde han somna. Efter att under dagen ha sett Pippi på film, lekt med Pippifigurer, läst Pippisaga och sjungit "Här kommer Pippi Långstrump" upprepade gånger.
Vilken är er teori kring att det är Pippi som är den första Astridfiguren som barn fastnar för?
lördag 1 mars 2014
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
Att bli hånad, missuppfattad, ifrågasatt, klappad på huvudet enbart för att en vill att varje individ här i världen ska bli sedd som individ och inte som representant för sitt kön. Att en enbart för att en vill uppfostra sina barn till barn, att en ser det som självklart att dela allt jobb hemmavid och på arbetsplatsen genomskådar strukturer som ligger en i fatet bli misstänkliggjord är fan sorgligt. Vi lever med trånga roller såväl kvinnor som män, för att inte tala om de som inte vill identifiera sig med det ena eller andra, eller identifierar sig med det som inte råkar vara attributet mellan benen, att det kan vara så hotfullt tycker jag är så sorgligt.
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
1. Biologiskt mumbojumbo om hormorner och medfödda egenskaper typ "boys will be boys"
2. Att världen skulle blir så trååååkig om vi inte fick gå runt och vara jätteattraheeeeerade av varandra hela tiden. Och om vi blir jämställda så skulle vi ju bli likadana allihopa och då upphör ju aaaattraktionen.
3. Att allt kommer att ordna sig med tiden.
4. Vilka kvinnor vill liksom bli inkvoterade för sitt kön och inte för sin kompetens liksom?
5. Att vi är så arga hela tiden.
Klart som fan vi blir arga (men inte hela tiden), jag blir fan förbannad bara av att lista fem tröttsamma nonsens-motargument.
Läste en så fantastiskt bra kommentar till ett inlägg på Supersnippans fejsbook-sida: Vassego här får ni den:
Lisa Magnusson skrev det så bra i Metro i somras: "Om till exempel en vit medelklassman och en svart arbetarklasskvinna lämpar sig på pricken lika bra för ett visst jobb, och alla andra på arbetsplatsen är vita medelklassmän, så kan det vara en god idé att anställa kvinnan. Inte för att hon i egenskap av svart, arbetarklass och kvinna skulle bidra med ett visst exotiskt perspektiv, utan för att motverka att man stänger ute personer av annan bakgrund än man själv. Det är inte kvotering, utan tvärtom att upphöra med kvotering."
Där hör ni, ni som ifrågasätter kvotering: kvotering existerar redan. Den förekommer överallt och könen kvoterar in varandra överallt redan. Hashtag homosocialitet.
2. Att världen skulle blir så trååååkig om vi inte fick gå runt och vara jätteattraheeeeerade av varandra hela tiden. Och om vi blir jämställda så skulle vi ju bli likadana allihopa och då upphör ju aaaattraktionen.
3. Att allt kommer att ordna sig med tiden.
4. Vilka kvinnor vill liksom bli inkvoterade för sitt kön och inte för sin kompetens liksom?
5. Att vi är så arga hela tiden.
Klart som fan vi blir arga (men inte hela tiden), jag blir fan förbannad bara av att lista fem tröttsamma nonsens-motargument.
Läste en så fantastiskt bra kommentar till ett inlägg på Supersnippans fejsbook-sida: Vassego här får ni den:
Lisa Magnusson skrev det så bra i Metro i somras: "Om till exempel en vit medelklassman och en svart arbetarklasskvinna lämpar sig på pricken lika bra för ett visst jobb, och alla andra på arbetsplatsen är vita medelklassmän, så kan det vara en god idé att anställa kvinnan. Inte för att hon i egenskap av svart, arbetarklass och kvinna skulle bidra med ett visst exotiskt perspektiv, utan för att motverka att man stänger ute personer av annan bakgrund än man själv. Det är inte kvotering, utan tvärtom att upphöra med kvotering."
Där hör ni, ni som ifrågasätter kvotering: kvotering existerar redan. Den förekommer överallt och könen kvoterar in varandra överallt redan. Hashtag homosocialitet.
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
Alltså jag tänkte nog ingenting eftersom jag sedan jag blev en liten medveten människa räknade mig till den. Jag trodde nog att allas mammor, liksom min, var rödstrumpor. Jag trodde att det var självklart att alla mammor födda på 50-talet utbildat sig, yrkesarbetade och krävde jämlikhet med sina män. Att de kämpat för sina rättigheter, p-piller och rätt till abort och att alla barn gått på dagis. Jag förstod "långt senare" att så inte var fallet.
Så nej, jag har inte gått runt i någon villfarelse att feminister är arga manshatare med hår under armarna. Det fattade jag att det bara var en nidbild människor, som inte orkat engagera sig för allas mänskliga rättigheter, odlat om några de tyckte jobbigt nog kom och störde i allt oifrågasatt mys.
Så nej, jag har inte gått runt i någon villfarelse att feminister är arga manshatare med hår under armarna. Det fattade jag att det bara var en nidbild människor, som inte orkat engagera sig för allas mänskliga rättigheter, odlat om några de tyckte jobbigt nog kom och störde i allt oifrågasatt mys.
torsdag 20 februari 2014
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
Jag har varit feminist sedan jag lärde mig ordet och förstod dess innebörd. Första gången jag kan minnas att jag kallade mig det själv var nog i högstadiet d.v.s. för tjugo år sedan. Jag och mina kompisar skrev arga insändare den 8 mars.
Jag har alltid tyckt att det varit en självklarhet att alla människor är lika värda och jag gick nog då från någon form av särartsfeminism d.v.s att uppvärdera det kvinnor traditionellt gör till att under univsersitetstiden bli fullfjädrad likhetsfeminist, vilket föräldraskapet än mer har övertygat mig om.
Feminism = en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen (SAOL). Ja, alltså samma rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor, det är en självklarhet för alla människor med sunt förnuft och något som helst rättspatos. Ändå är feministordet fortfarande ett rätt skynke och just därför vill jag kalla mig det.
Att begreppet feminism omsluter även män är ju inget konstigt. Det heter feminism av ett historiskt skäl och det kan det få göra för att påminna oss själva om en tid när kvinnor inte hade rösträtt eller någon makt över sina egna liv.
Jag har alltid tyckt att det varit en självklarhet att alla människor är lika värda och jag gick nog då från någon form av särartsfeminism d.v.s att uppvärdera det kvinnor traditionellt gör till att under univsersitetstiden bli fullfjädrad likhetsfeminist, vilket föräldraskapet än mer har övertygat mig om.
Feminism = en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen (SAOL). Ja, alltså samma rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor, det är en självklarhet för alla människor med sunt förnuft och något som helst rättspatos. Ändå är feministordet fortfarande ett rätt skynke och just därför vill jag kalla mig det.
Att begreppet feminism omsluter även män är ju inget konstigt. Det heter feminism av ett historiskt skäl och det kan det få göra för att påminna oss själva om en tid när kvinnor inte hade rösträtt eller någon makt över sina egna liv.
onsdag 19 februari 2014
2. Det här är feminism inte för mig…
Jag punktar väl upp de där trångsynta åsikterna folk missuppfattar feminismen som. De som alltid slängs i mitt ansikte när jämställdhet eller feminism diskuteras. Av rädda människor som inte fattar ett dugg, som värjer sig emot ifrågasättanden av det som tydligen är deras snuttefilt eller största trygghet här i världen. De som vägrar se sina egna privilegier, som inte förstår att de inte har rätten att definiera en annan människa eller hens upplevelser. Av människor som tycker jämställdheten har gått för långt, som säger att genus är trams och som inte vet vad de pratar om.
Feminism för mig är inte:
1. att alla barn ska kallas hen.
2. att alla människor över huvud taget ska kallas hen (mer än där könet är oväsentligt i till exempel en tidningstext, eller när människor inte identifierar sig själva som kvinna eller man, det är ju DÅ hen är ett fantastiskt litet pronomen!)
3. manshat.
4. ett könlöst samhälle
5. att kvinnor inte får sminka sig eller klä sig kvinnligt
6. att kvinnor ska ta över samhället.
7. att kvinnor skulle vara godare, ädlare eller bättre än män.
8. att kvinnor inte ska ha behå eller raka sig under armarna (det är upp till var och en, vill en så vill en, vill en inte så vill en inte...)
9. ett matriarkat
10. något utsuddande av könsattribut för de människor som verkligen vill "köna" sig själva.
Så!
Feminism för mig är inte:
1. att alla barn ska kallas hen.
2. att alla människor över huvud taget ska kallas hen (mer än där könet är oväsentligt i till exempel en tidningstext, eller när människor inte identifierar sig själva som kvinna eller man, det är ju DÅ hen är ett fantastiskt litet pronomen!)
3. manshat.
4. ett könlöst samhälle
5. att kvinnor inte får sminka sig eller klä sig kvinnligt
6. att kvinnor ska ta över samhället.
7. att kvinnor skulle vara godare, ädlare eller bättre än män.
8. att kvinnor inte ska ha behå eller raka sig under armarna (det är upp till var och en, vill en så vill en, vill en inte så vill en inte...)
9. ett matriarkat
10. något utsuddande av könsattribut för de människor som verkligen vill "köna" sig själva.
Så!
söndag 16 februari 2014
1. Det här är feminism för mig…
Att kön ska spela noll roll. Att kön egentligen ska vara en helt ointressant kategori i våra sociala liv och relationer. Samtidigt vill jag understryka att just därför ska alla könsuttryck omfamnas oavsett vem som uttrycker dem. Och det jag menar är: Könsorganet vi föds med ska inte ha någon som helst betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, hur en bemöts som barn, vilka sidor och egenskaper hos en som bekräftas/uppmuntras eller undantrycks hos en som barn, vilken utbildning eller jobb en får, vilken lön en får, hur svårt eller lätt det ska vara att hamna i en maktposition, hur en bereds möjlighet att vara förälder eller hur ofta en får se sin kropp exploateras i det offentliga rummet eller hur rädd en ska vara för att drabbas av våld/sexuellt våld där och hurdan hälsa en har.
Jag skulle kunna skriva en hel avhandling under bara den här bloggrubriken. Är det någon -ism jag bekänner mig till utan att blinka är det feminismen. Även om jag vet att inriktningarna är tusen och att vi alla ser samhället på många olika sätt, så vet jag att alla längtar efter ett bättre samhälle med större frihet för människorna i det. Män som kvinnor och alla andra.
Jag älskar begreppet feminism, namnet FEMINIsm, just för den feminina ordstammen som påminner oss om alla de kvinnor som i århundraden kämpat för vår rätt att kunna befinna oss sida vid sida med de män som alltid innehaft de mer gynsamma positionerna. Idag är det en rörelse som omfamnar även så mycket mer, utifrån ett intersektionellt perspektiv punkterar de orättvisa genusdimensioner som skär igenom hela samhället även utifrån klass och etnicitet. Som även handlar om män och de orättvisor och den trånga mall som de befinner sig i, även om många män inte alls tycks förstå det.
Jag skulle kunna skriva en hel avhandling under bara den här bloggrubriken. Är det någon -ism jag bekänner mig till utan att blinka är det feminismen. Även om jag vet att inriktningarna är tusen och att vi alla ser samhället på många olika sätt, så vet jag att alla längtar efter ett bättre samhälle med större frihet för människorna i det. Män som kvinnor och alla andra.
Jag älskar begreppet feminism, namnet FEMINIsm, just för den feminina ordstammen som påminner oss om alla de kvinnor som i århundraden kämpat för vår rätt att kunna befinna oss sida vid sida med de män som alltid innehaft de mer gynsamma positionerna. Idag är det en rörelse som omfamnar även så mycket mer, utifrån ett intersektionellt perspektiv punkterar de orättvisa genusdimensioner som skär igenom hela samhället även utifrån klass och etnicitet. Som även handlar om män och de orättvisor och den trånga mall som de befinner sig i, även om många män inte alls tycks förstå det.
31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet...
Alltså mat och fika är jag inte så knusslig med. Det mesta är ju gott som är både sött och fett. Jag gillar att fika och gör det himla gärna, skulle till och med kunna kalla det fritidssysselsättning. Beroende på tid på dygnet föredrar jag ibland en matig macka, men annars gärna en balja te och en nybakt vetebulle eller en ljum kladdkaka. Sött, fett och choklad, det måste ju ändå vara det godaste.
30. En grej jag är himla bra på.
Prata. Jag är himla bra på att prata. Ibland är det ju även direkt dåligt. En kan prata för mycket, över huvudet på folk, bredvid munnen eller sönder saker. Men jag skulle ändå säga att det mestadels är en rätt schysst egenskap. Jag kan prata med alla, när som helst och hur som helst, med vem som helst om egentligen vad som helst.
Jag kan i stort sett ta alla människor och är en oerhörd social kameleont som har en förmåga att smälta in i varje situation. Nu är jag inte den sorten som vänder kappor efter vindar eller gör våld på mig själv för att passa in. Jag har bara förmågan att "tala med bönder, på bönders vis" och anser mig ändå vara en hyfsat lyhörd person. När jag ser Stora prata hål i huvudet på folk så förstår jag ju varifrån det kommer. Det ser ut som att Lilla inte ligger många steg efter för den delen heller.
Det är som om jag alltid också måste säga saker när jag exempelvis hamnar i intressanta diskussioner eller på jobbet när vi pratar om något viktigt. Då är det som om min röst måste höras, men det har jag blivit bättre på: Att lägga band på det där. Att inte alltid höras, utan istället släppa fram någon annan och låta någon annan höras. Men det är svårt, när det är så himla intressant. Jag är så himla bra på att prata!
Jag kan i stort sett ta alla människor och är en oerhörd social kameleont som har en förmåga att smälta in i varje situation. Nu är jag inte den sorten som vänder kappor efter vindar eller gör våld på mig själv för att passa in. Jag har bara förmågan att "tala med bönder, på bönders vis" och anser mig ändå vara en hyfsat lyhörd person. När jag ser Stora prata hål i huvudet på folk så förstår jag ju varifrån det kommer. Det ser ut som att Lilla inte ligger många steg efter för den delen heller.
Det är som om jag alltid också måste säga saker när jag exempelvis hamnar i intressanta diskussioner eller på jobbet när vi pratar om något viktigt. Då är det som om min röst måste höras, men det har jag blivit bättre på: Att lägga band på det där. Att inte alltid höras, utan istället släppa fram någon annan och låta någon annan höras. Men det är svårt, när det är så himla intressant. Jag är så himla bra på att prata!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
