Världens längsta latensfas?

Men det var värst vad detta skulle dra ut på tiden. 40+4 och pinvärkar sedan klockan 19-20 igår. I morse kom de så tätt att jag tänkte att nu måste det väl ändå hänt något, men icke. Ett par timmar på förlossningen i ctg så fick vi i alla fall veta att bebis mår bra, men att förlossningen inte riktigt är igång ännu. Blev mottagen av hon som tog emot Stora och som var med vid Lillas inställda vändningsförsök. Hon är helt fantastisk och sa att jag nog borde föda idag eller kanske imorgon. Men nu vet jag inte längre. Vi fick veta att bebis ligger i s.k."instabilt fosterläge", så det gäller att skynda sig in när det gäller menade de. Jag som trodde det gällde i morse, annars hade vi ju inte åkt in, hur ska jag veta? Jag trodde trean kom som ett brev på posten, att jag skulle veta när det var dags, att det skulle vara dags för längesen och att förlossningen om möjligt skulle bli ännu enklare än med tvåan, men nej, så är det alltså inte. Från värkar med 3-4 minuters mellanrum i natt sitter jag nu här och bara väntar. Bebis ligger fortfarande högt upp och hon kunde bara med ansträngning känna toppen på huvudet. Nu är det allt mellan en kvart upp till nästan en timme mellan värkarna. Hoppas att det här inte blir långdraget. Det här är bara jobbigt. Redan nu.

Det blir aldrig som man tänkt.

Jag skulle ligga på soffan och äta praliner tills bebis behagar att komma ut. Läsa böcker och se intressanta serier. Istället hänger jag med ett spann bredvid sängen och orkar bara kolla "Carrie Bradshaw diaries" om SATC-karaktärens tonår i Connecticut på 80-talet. Jag önskar mig Coca Cola och att Mannen slipper detta. Jag lär ju vara frisk till förlossningen, men vad gör man om han är sjuk? Jag vill ju inte föda ensam, men inte med någon annan i hela världen heller.

Hej vecka 40!

Idag 39+1, om det blir som med Stora så sker det i morgon, om det blir som med Lilla på onsdag, om vi går efter ultraljudsberäkningarna. Om man går efter mina egna beräkningar så kom Stora på exakt rätt dag och Lilla en vecka för tidigt. Fina kollegan som kom tillbaka efter föräldraledigheten med sin trea berättade dock att hon gått över en vecka med sin trea trots att de tidigare två barnen kom innan utsatt tid och att det krävdes hinnsvepning för att få igång det. Hu!

För mig får det gärna ske både meddetsamma, med hänsyn till foglossningen och nervdomningar, men också senare i veckan så att jag kan få några dagar av att vila i min ensamhet. Just nu känns ensamhet som det jag behöver allra mest. Jag vill helst inte träffa någon alls. Inte behöva anstränga mig något för någon annan över huvud taget. Jag vill inte behöva vara trevlig. Det räcker med att jag måste skärpa till mig inför mina barn och min man.

Countdown

Enligt beräkningar är det idag 24 dagar till nedkomst. Om jag ska dra någon slutsats av tidigare förlossningar så är det inte så många dagar. Snarare 18-20. Och hur kämpig jag än tycker att den här graviditeten varit rent fysiskt med foglossningssmärtor och minimal möjlighet till återhämtning så är det nu ett mentalt avsked av graviditetskroppen som jag ägnar mig åt. Det här är sista gången och det är inget konstigt med det, samtidigt ska jag aldrig mer uppleva hur en liten människa växer och tar plats inuti mig. Aldrig mer uppleva hur ett litet barn rör sig inuti mig och hur kroppen av sig själv sköter det den ska, med den äran. Nu kvarstår i och för sig en hel förlossning, och hur kämpig den än kommer att bli, så kommer jag med säkerhet sörja att jag inte ska uppleva även det någon mer gång, precis som jag kommer att sörja att amningen tar slut. För det är för mig fantastiska upplevelser, att liksom ge liv, så meningsfullt och omvälvande, för mig. Det är förmodligen den yttersta upplevelsen av att liksom vara behövd och oundgänglig. Samtidigt vill jag inte ha fler barn, så då kan jag ju inte uppleva detta igen, så är det bara. Men det har varit magiskt, magiskt och tungt och arbetsamt och helt fantastiskt! Vem är det där inne? I natt drömde jag att jag vaggade en son, som var ovanligt lång, i min famn. Vi får väl se...

Leva life

Trött, slut och ledsen. Men oändligt tacksam för min familj som finns runt omkring mig! Statistikdelkursen plågar mig, jag har en fet rättningshög som bara växer eftersom dygnets timmar bara är 24. Jag sover illa och går illa p.g.a foglossingen. Vill helst bara vara ifred. Har inget tålamod eller förståelse för andra. Vill bara krama mina barn och min man. Vill inte räcka till åt någon annan. Inte arrangera något glöggmys eller middagar. Hemmet är upp och ned och dammigt. Vill definitivt inte ringa det där samtalet till veterinären.

Lilla Bebis

Vecka 30 idag. Nästan 73% av graviditeten har gått. Jag ska föda barn om ungefär 75 dagar. Jag känner mig inte det minsta förberedd. Den här graviditeten har jag knappt hunnit tänka på, men nu märker jag den i alla fall. I ryggen och benen. Den här gången är kommentarerna att magen är liten. Förra gången var det tvärtom. Inte så många har tagit sig friheten att röra mig och det är jag tacksam för. Jag gillar inte alls när kroppen, på grund av att den härbärgerar en annan människa, plötsligt blir allmän egendom och folk känner sig fria att kommentera och vidröra. Jag fattar att det är av välvilja, men jag vill inte. Jag vill vara i fred!

Som mamma till två söner blir jag nu ideligen tillfrågad om jag 1) vet att det är en tjej 2) hoppas att det är en tjej o.s.v. o.s.v. Precis som om mina söner inte skulle duga, för att de är pojkar. Som om det är därför vi önskar oss ett tredje barn. Harregud! Folk är för fan mer intresserade av bebisens kön än vad vi är själva. Vi önskar oss ett tredje barn, för att det är ett barn. Inte för att vi ville ha ett specifikt kön på det. Vi vill heller inte veta bebisens kön innan, vilket många verkar tycka är konstigt.

En del äldre kvinnliga kollegor försöker övertyga mig om att man som mamma kan göra mycket mer med sin dotter, vilket jag inte tror ett endaste litet dugg på. Jag träffar tonårsflickor varje dag som avskyr sina mammor, jag träffar tonårspojkar varje dag som har fantastiska relationer till sina mammor. Vad sorgligt om vi skulle bygga relationer utifrån våra kön!

Jag önskar mig inte ett tredje barn för att "gå och shoppa" med det. Jag är övertygad om att jag och mina söner i framtiden kommer att ha de bästa av relationer, om vi jobbar på dem, utifrån att vi är intresserade av varandra och kanske sådant som alla den här familjen tyckt varit roligt och viktigt som kultur, resor och dela upplevelser. Så fattigt om jag hade förväntningar på barnet som kommer att vi ska shoppa klänningar ihop.

Med åren i kroppen.

Vilken poet han är den gode Strömstedt. Säg inte detta till mitt högstadiejag som hade fnittrat hysteriskt åt att jag någon gång i framtiden ens skulle erkänna något han gjort. Nu lyssnar jag ju i och för sig inte på den typen av musik nu heller, men ändå, han lyckas ju med texten beskriva det liv som jag lever nu i en ålder av 36 år. Det fattade jag självklart inte då.

När barnen har somnat
kan jag stå där och se
deras drömmar bli till dansande moln
Ja, det är sekunder av stillhet
och lycka och fred
som jag aldrig vill skiljas ifrån

Jag har åren i kroppen
och jag vet att det går
att se människor från olika håll
trettiofyra imorron
och fjorton igår
och det spelar inte längre nån roll.

Alltså, det är ju inte stor lyrik eller så, men raderna visar ju hur vi alla upplever samma sak i det här småbarnskaoset som vi nu är på väg in i en tredje gång. Samtidigt som jag gläds åt att barnen på lördagarna kan gå upp själva, sätta på Barnkanalen, ta en macka och nöja sig till klockan 9 innan de väcker oss, så gläds jag åt att min cykelbarnsits på cykeln inte kommer att skruvas av de närmaste två åren, vilket annars hade varit fallet. Jag är inte färdig med det här, hur skönt det än är att barnen blir självständigare. Jag hann inte klart. Jag vill uppleva det där igen, och jag vill "aldrig skiljas från det" som Strömstedt uttrycker det. Nu får vi snart en tredje säng att stå vi om kvällarna, "i sekunder av stillhet". Som om det barnet kommer att sova i en egen säng, haha...

Hej vecka 39!

Bebis, du behöver inte ta min uppmaning bokstavligen! När jag skrev "stanna där du är" så menar jag inte inuti mig. Kom ut nu! Med huvudet först tack! Ska vi bestämma i helgen?! Det vore fint och alldeles lagom tycker jag.

Just nu orkar jag inte så mycket mer, sover uruselt. Höfterna värker, ryggen värker och det knakar i fogarna, och med det menar jag att det knakar i fogarna - i bäckenet! Jag känner mig lite som "apan alla känner", alla har en åsikt om min mage, och jag blir utstirrad som ett cirkusfreak. Främmande människor lägger huvudet på sned på stan och andra bara måste kommentera magstorleken. Jag kan inte resa mig hur som helst och jag kan inte gå när jag väl kunnat resa mig.

Det skulle vara fint om du ville komma ut nu! Så jag kunde få tillbaka min rörlighet och låta min sömn avgöras av dina skrik snarare än min värk. Det skulle kännas mycket roligare!

Fina lilla bebis!

Hurra! Huvud ned och rumpa upp! Som det kändes i helgen alltså. Den blivande modern blev så exalterad att hon genast var tvungen att ringa den blivande fadern från sjukhusparkeringen, varpå han att döma av moderns upphetsning och gälla röst trodde att vattnet gått. Icke! Däremot var barnmorskan inte säker på att vi kommer att ses något mer. Nästa besök inbokat om två veckor, "men vi får väl se" sa hon pillemariskt... "Förlossningen meddelar mig automatiskt om du inte kommer något mer till mig".

Det är en väldigt rörlig liten människa i min mage. Som rör sig och flyttar sig ideligen. Så mycket att barnmorskans hjärtmätarmoj hela tiden tappade kontakten. Men hjärtat pickade på med 140 slag och SF-måttet hade minsann bara ökat en centimeter på två veckor. Yay!

Så stanna där du är nu lilla bebis, så blir allt så bra så!

Köttätare och vändningsförsök

Jahopp! I måndags avverkade vi treårskontroll på BVC och sedan bebischeck på MVC vägg i vägg, sjukt smidigt. Då fick vi veta att vår son var fantastisk, vilket vi såklart som de fantastiska föräldrar vi är redan visste! Älskade att han "satte BVC-damen på plats" genom att svara "köttätare" på frågan om vad hon höll i handen när de skulle sitta vid ett litet bord och konversera och hon viftat med en plastdinosaurie. Han nekade på frågan om han hade en cykelhjälm, och hon tittade på mig som naturligtvis fick nicka och se självsäker ut. Jag undrar vad de egentligen mäter och söker... Han är snart en meter lång och 14 kilo på det verkar väl vara alldeles lagom, och nej han ska inte åka bil framåtvänt än på ett tag då... Han äter allt och är sällan sjuk. Pratglad och nej inte alls särskilt trotsig alls faktiskt. Känslostormar ja, men trotsig nej. Vad är ens trots?

Nåväl på MVC fick jag efter mycket om och men (samtidigt som min treåring provade gynstolen åter igen) veta att den där bebisen vill fortsätta med rumpan ned och huvudet upp. Barnmorskan var till och med tvungen att ultraljuda magen för att verkligen vara säker, och först så sa hon glatt - Den har vänt sig! Men när jag själv tittade så sa jag - Men är inte det där ett huvud? i anslutning till två små knutna nävar någonstans i min revbenstrakt, och jo det var det ju!

Vändningsförsök beställdes på momangen så på måndag är det jag och min fastande mage och min man som ska infinna oss med väskan packad och blodgrupperingspapprena i högsta hugg på förlossningen. Känner mig inte så sugen på ett försök, men jag får väl prova och se det som en erfarenhet helt enkelt. Såklart skulle jag gärna vilja ha en andra vaginal förlossning, för att kunna jämföra och uppleva det hela igen, men har nu börjat vänja mig vid tanken på ett snitt. Så man kan säga att från och med måndag får vi väl vara beredda på att vad som helst kan hända. Och bara för det så lär väl bebisen vilja stanna där inne i kanske ytterligare sex veckor, men den kan gärna få komma ut snart för nu börjar min foglossning bli outhärdlig stundtals.

Vi ska bara köpa småsmå blöjor och tvätta tyget till liggvagnsinsatsen... och låta den blivande storebrodern få göra ett symboliskt inköp - sedan är vi så redo som vi kan!*

*För jag har rättat klart tre klassers nationella prov och sammanställt deras resultat, ska bara dokumentera dem digitalt också. Varje minut till skolavslutningen är inplanerad och skulle vi bli föräldrar nu, så kan någon med lätthet ta över och jag får väl sätta avgångsbetygen från där jag är och låta ettor och tvåor kanske vänta på sina betyg, om det är vad som krävs.

P.S1 Det här med ledighet är en sjukt bra grej, utan att överdriva!

P.S2 Jag är även sjukt sugen på tonfisk, något jag verkligen aldrig brukar vara.

P.S3 Vi lånade visst en styv miljon på banken idag också. Så att vi kan köpa vårt hem.

54 dagar kvar

Igår kväll spenderade jag en timme på förlossningen uppkopplad på ctg för att se vad bebisen där inne egentligen höll på med. Tisdag, ondag och även torsdag tyckte jag att det var en påtaglig förändring av bebis rörelser och det kändes inte alls som förut. Nojig ringde jag till MVC som försäkrade att det inte var något att oroa sig för så länge jag kände barnet. Det gjorde jag ju! Men inte som förut.

På MVC trodde barnmorskan att h*n nu fixerat sig nedåt och att det därför var så att rörelserna avtagit. Men jag tyckte ämdå att det var skumt att livmodern isåfall blivit märkbart trängre på bara tre dagar... Jag avvaktade dagen ut, men uppmuntrad av läkarvänner så sökte jag ändå till slut.

En fantastisk Anita på förlossningen uppmanade mig att dricka iskallt, vila och sedan bråka med bebisen så mycket det bara gick, men utan skillnad. Då tyckte Anita att det var dags att kolla upp vad h*n egentligen  hade för sig...

Vad Anita fann vara att h*n vänt s sig upp och ned, och nu ligger i säte istället Ganska onödigt tycker bebisens mamma, men det var obeskrivligt skönt att höra de där hjärtljuden på 125-150 slag i minuten under nästan en timme. Allt väl! Och så en logisk förklaring till varför allt känns så annorlunda.. Idag är bebis "back in business" och det mesta känns som förut. Väldigt skönt! Förstår inte hur jag någonsin skulle kunnat förklara för den blivande storebrodern om något faktiskt var fel. Och det återstår ju att se om sätesbjudning är vad som bjuds om några veckor.

Att återse förlossningsavdelningen och dess fantastiska personal påminde mig om vår kärlekshistoria för knappt tre år sedan. Helt fantastiska människor! Tryggga, varma, som tar kommando, pekar med hela handen och med bestämda händer och röster visar  var skåpet ska stå. Ingenting är konstigt, ingenting är för pinsamt att fråga om eller undra. De finns där för en till 110% och jag älskar dem för det! Återsåg barnmorskesstudenten (nu barnmorska) som var den första att röra min son och lägga honom till mitt bröst. Henne hade jag lätt kunnat gifta mig med, om jag inte redan var gift.

62 dagar kvar

SF-måtta mig hit och SF-måtta mig dit. Bebis ligger +7% för tiden och det mina vänner är inte särskilt mycket. Bebis högerfot är 6,6 cm, det mina vänner är en ganska lång fot, liksom vederbörandes broders fot var vid födseln minns jag. Han var det vackraste jag sett, men han hade väldigt långa fötter. Som sin far.

Mängden fostervatten helt normal, så nu alla kära kollegor kan ni sluta att fråga mig om det är två (nej, ultraljudat tre gånger utan minsta tecken på dubbel) och nej jag kommer mest troligt heller inte att föda en jätte på mellan 6-10 kilo som ni föreslagit. Det verkar vara en ytterst medelmåttig bebis, precis som alla oss andra i den här familjen. Kan vi inte bara låta min mage vara ifred från kommentarer från och med nu, okej, bra tack!

Livet är ganska fint! Jag har avverkat samtliga 140 omdömena samt utvecklingsamtalat mig blå. Imorgon ska jag lyssna på cirka 40 muntliga anföranden från 8-16 med skärpt hörsel och utmärkt rättssäker och likvärdig bedömningsförmåga. Från och med nästa vecka upphör mitt vanliga liv till förmån för nationella prov-livet och ni hittar mig någonstans i rättningshögen. Ge mig gärna mat eller fika så blir jag glad!

Nu en tupplur innan föris-hämt! För ja, jag smet tidigare från jobbet idag. Because I can!

Sick and tired of being sick and tired

Vojne, vojne. Redan för ett par veckor sedan anmärkte barnmorskan på mitt SF-mått som var aaaalldeles för stort (+3 cm jämfört med förra graviditeten i samma vecka)... Jamen så slå mig, vad kan jag göra åt det? Vikten är på kilot samma som förra gången i samma vecka och nej, jag äter inte mycket godis, och nej jag dricker ingen coca cola alls. Är det rimligt att man ska bli misstänkliggjord bara för att barnet ev. är stort, fostervattensmängden stor eller för att barnet liksom förra gången verkar ligga raklång ut i den riktning dess mammas näsa pekar. Jag är ju liksom inte jämntjock över kroppen, det är rätt lokalt det där med "fetman".

Jag är trött. Som ett as. Igår när jag av misstag på morgonen slog huvudet i dörrkarmen, började jag gråta för att det gjorde så ont. Det om något säger något om hur stor min ork är. Jag tycker synd om mig själv och vill slå de som runt omkring mig klagar på att de är trötta eller har mycket att stå i. Då vill jag skrika - Hej jag är mamma till en nästan-tre-åring med enorma känslorstormar, jag har en hund som behöver motion och stimulans, ovanpå det biter jag ihop och jobbar heltid och min idiot har till och med föreställt mig att det ska gå fram till BF-datum, för just det jag är ganska gravid också. Jag har foglossning och magen känns som om födseln skulle vara ganska nära föreståede. Jag sitter bokstavligen med magen i knät, och den är tung! Och ja, jag vet att det är jag själv som har satt mig i alla dessa sitsar.

Nu låter det som om jag inte har en äkta hälft som gör något, men det gör han såklart. Långt mer än mig såklart, men jag börjar ändå känna att jag liksom inte orkar hur mycket som helst. Det är inte värt att vara duktig! Jag biter ihop en arbetsvecka för att sitta på en sol i köket och gråta och se på när min man lagar middag.

Samtidigt älskar jag mitt jobb! Jag vill vara där! Mitt i när det händer. Och nu händer så mycket att jag inte kan släppa något. Vi går in för nationella prov, slutspurtar tillsammans och jag vill vara där i hetluften och föra mina elever till de mål vi satt upp gemensamt! Det skulle kännas så snopet och konstigt att lämna walk over då. Jag måste bara lära mig att ta det lugnt! Men hur då? Det finns bara av eller på när jag väl är där. Jag kan inte se vilken del av jobbet jag skulle släppa... Jag vill inte släppa, men jag kan ändå inte fatta att jag ska vara gravid i nästan tre månader till och samtidigt fixa allt det. Nåja, imorgon är en annan dag...

Magen

Hej och hå, vecka 26 är redan här! Förstår inte var tiden tar vägen. Inte alls. Snart bara tre månader kvar liksom, och jag känner mig nästan mer oförberedd denna gång än förra.

Något som är märkligt är kommentarerna om magen, folk hela tiden envisas med. Förra gången kände uppenbarligen folket tvånget att tala om för mig vilket kön magen hade. Det var en pojkmage definitivt, ut kom en pojke men herregud 50/50 chans är ju inget man kan applådera.

Denna gång ser magen exakt likadan ut, men inte ett ord om vilket kön magen har, däremot om att den är stor, toppig, långt ner redan o.s.v. Jag blir kallad "tjockis" flera gånger i veckan på jobbet och orkar mest bara sucka åt det. De som står mig nära på jobbet gläds ju med mig och är mest avundsjuka på ett innerligt och varmt sätt.

Men jag förstår verkligen inte den är friheten människor tycker sig ha om att kommentera och ta(!) på andras kroppar bara för att det finns en annan liten människa där inne.

Mannen, Barnet och hunden är hos Barnets morfar och det här känns så konstigt att jag inte ens vet vad jag ska göra. Jag går ut med soporna tror jag!

Preggo

Har två graviditetsappar i min telefon. Den ena är rätt saklig och ger information om sakernas tillstånd och ger bra upplysning till en omföderska om vilken vecka jag nu befinner mig i, eftersom jag hela tiden glömmer och inte hinner räkna efter. Den andra är helt "bananas" och rekommenderar sådant som att satsa på mitt utseende, shoppa och tänka på att vaxa benen, typ. Har den endast kvar för att den har "roliga" filmer om hur det ser ut inne i livmodern just nu. Men jag undrar över nödvändigheten i dessa tips! Ingenting handlar ju om saken i sig. Graviditeten.

Det är stor skillnad att vänta sitt andra barn på många sätt. Inte bara rent fysiskt, då jag nu snart kan pricka av alla graviditetssymptom och krämpor som finns, medan jag förra gången bara hade en mage och kände mig trött på slutet. Nu har jag snart haft allt känns det som. Illamående, foglossning, ischias, halsbränna, huvudvärk, sammandragningar - rubbet! Inte tid att sitta och pilla sig i naveln liksom.

Blev idag påmind om att från och med nu någon gång så är det inte längre ett foster i magen, utan ett barn. Tiden går så ruskigt fort, såhär fort gick det inte förra gången, men det är väl för att jag knappt hinner känna efter eller räkna veckor eller dagar.

Längtan är stor! Jag hoppas kunna jobba terminen ut, men vi får se hur länge jag orkar och mår okej. Det är verkligen inte som förra gången då jag körde på ända in i slutet. Fast då hade jag ju å andra sidan inte en babblig, vetgirig snart-tre-åring som upptog all min tid och energi.

Tänk hur mycket man älskar ett barn, tänk då att få uppleva det dubbelt upp. Det är så fantastiskt att det inte går att beskriva i ord.

Nu är det sportlov, utan sport. Bara lediga dagar tillsammans. Det är välbehövligt för oss båda. Just nu ska vi leka "Charlie och Lola"...

Officiell kalaskula

Worrying kind

Först oroar man sig för att inte kunna bli gravid. När man väl lyckats så är de första 12 veckorna ett litet pirrigt helvete som sedan låter en pusta ut något när den värsta missfallsrisken är över.

Nästa hinder på vägen är ultraljudet vid ca 18 veckor. "Bara allt ser bra ut snälla gud".

När man fått se sin älskade lilla groda vill man fort att veckorna ska gå till åtminstone vecka 25-26 så att chansen till överlevnad för ett eventuellt litet prematurbarn är stor.

Sedan är det den dära förlossningen som faktiskt innebär en risk för både mor och barn, även om vi har förmånen att bo i världens bästa land när det gäller mödravård (tror jag) och vi har världens bästa sjukvård!

När så bebis är här med tio fingrar och tio tår och fullt frisk ska man oroa sig för plötslig spädbarnsdöd de kommande tre-fyra månaderna. När nu dessa månader snart passerat har istället nya fiender dykt upp vid horisonten...


Jag är numer rädd för:

Fästingar med hemska sjukdomar
Livsfarliga getingstick
Multiresistenta bakterier mot vilka inga antibiotikakurer hjälper
Svininfluensan, H1N1-viruset alltså
Rattfyllerister som kör hejvilt
Läskiga virus och sjukdomar överhuvudtaget

och allt annat som innebär moln på min annars klara bebishimmel...

39+0, Hej vecka 40!

Kroppen: Förlossningstidpunkten är nådd och värkarna kan nu förväntas att börja. Det är vanligt att man som förstagångsföderska går över 40 veckor, man anses inte vara överburen förrän efter vecka 42. Skulle det dröja längre övervakas fostret noga och man blir ofta igångsatt. Vad som egentligen startar en förlossning är fortfarande ett mysterium, vissa tror att det är barnet som bestämmer när det är dags att komma ut.

Nu kan trycket bli så stort att fosterhinnan riskerar att spricka, vilket gör att fostervatten börjar rinna ut. Kontakta då alltid förlossningsavdelningen för vidare information och omhändertagande. Om man mår bra och inte fått värkar än kan man få åka hem igen. Fostervatten byts ut var tredje timma och produceras på nytt ända tills barnet är fött. Om det finns mekonium i vattnet kan det vara en signal om att barnet är stressat eller inte mår bra och då får man stanna kvar för att kunna övervaka barnet.

Barnet: Barnet är redo att möta omvärlden, 92% av alla barn föds mellan vecka 38-42.

Tio dagar

Tio dagar - jag säger det - tio dagar - jag säger det igen - tio dagar (!!!)

Summa summarum

Jobbet har ringt två gånger INNAN lunch min första lediga dag. Vem är oumbärlig om inte jag? Jag har även efter hundratals nummer i telefonkö utrett saker och ting någorlunda med Försäkringskassan och Skatteverket.

Dock slog det mig efter postade kuvert att jag förmodligen glömde att signera på heder och samvete, så det är väl bara att börja om... Ååå! Bäst att skaffa sig en e-legitimation istället och vara lite modern på nätet.

Skötbordsfix - check
Bebisstrumpor - check
Betalat räkningar - check
Boka tvättid för att tvätta de sista bebisgrejerna - inte check
Packa förlossningsväskan - inte check

... men något ska jag väl ha att göra de andra dagarna i veckan också...