Vik ihop rummet, släck tiden.

Förgör allt, och skapa friden.

Det var så hon ville att det skulle stå i hennes dödsannons. Det berättade hon för längesen. Ett citat av Boye, självklart.

Jag står på en strand på Fårö och ser mina söner springa omkring i sanden. Jag känner ett svagt durrande från väskan på ryggen. Jag som alltid missar mina samtal just för att jag glömmer att jag satt min telefon på ljudlös.

Jag står på en strand på Fårö när min mamma ringer. Jag hör direkt att det är något. Min älskade mormor är död. 

Min älskade mormor väntade in sin lillunge. Min mamma. Igår kom min mamma till sin barndomsstad och sin mamma. Imorse somnade min mormor in. En knapp vecka innan sin nittioandra födelsedag.

Hon hade levt färdigt. Jag vet det. Och vi hade bara att låta henne gå. Men likväl är det en bit av min barndom som nu är borta. Jag kan aldrig mer prata med henne; Hon fattas mig.

Snart är det jul igen...

Ligger i dubbelsängen mellan två sovvarma barnkroppar. Det finnes icke något ljuvligare än detta. Men varje kväll är sen, och jag kommer inte i säng förrän midnatt. Upp ibland redan vid 6-rycket. Alldeles för lite sömn med andra ord.

Detta blir sommaren som går till historien som den mest stressade och arbetsamma. Tusen beslut att fatta om försäkringar och avtal, tusen banankartonger att packa och tusen andra grejer att fixa. Jag har för bövelen inte hunnit lacka tånaglarna ens. Det är bara dryga två veckor innan vi har nycklarna till huset i vår hand!

Jag kommer att vara föga utvilad när jobbet drar igång om bara en månad. Buhu, en månad kvar av the föräldraledighetsjoy. Ångestladdat! Jag längtar efter att vara vuxen, med fina, rena kläder som får stoppa varm mat i sin egen mun och som får kissa i fred. Men jävlar vad jag kommer att sakna det här tvåbarnskaosstöket som jag ändå lärt mig att hantera, jonglera och fixa rätt bra. För att inte tala om hur mycket jag kommer längta efter de här två här bredvid mig!