Stora har fyllt sju och ler med en stor glugg, under lång lugg. Självständigheten odlas friskt och frigörelsen är tydlig. Stora känslor och stora ord i en mager långbent kropp. Det är bara att följa med i berg- och dalbanan och växa med honom. Han blir sin egen, och så ska det vara, även om jag sörjer det inflytande som totalt var vårt och ingen annans. Mellan är fyra och fullkomligt ljuvlig i sina omvärldsspaningar. Han är lika delar knäbarn som längst bort och högst upp. Så kärleksfull och finurlig. Vi är hans allt, fortfarande. Ljuvligt!
Det är nu våra barns barndom pågår, det är nu vi skapar deras barndomsminnen, det är nu mönster för relationer, kommunikation och självbild grundläggs och jag hoppas så att det vi gör som föräldrar är tillräckligt bra för att livet ska bli gott för våra barn. Självklart kommer de att älta vårt föräldraskap, våra brister och naiva intentioner, vår ofullkomlighet och våra misstag. Samtidigt hoppas jag att de har känt sig så älskade att de älskar sig själva och att de vet sitt värde och sin rätt! Att de förmår älska, kommunicera och ge sig hän med integritet och självkänsla. Att inte låta sig sättas på men heller inte sätta sig på någon annan. Ödmjukhet, nyfikenhet och människokärlek. Livet i all sin svåra och underbara fantastiskhet!
