En påminnelse om att en inte är odödlig.

Plötsligt är den där. En knöl i munnen. Hur länge har jag haft den? Tre dagar? En vecka? Mer? Jag får tummen ur och ringer först till 1177 och sedan till tandläkaren, som menar att jag egentligen skulle varit på vanlig undersökning efter sommaren, men att de ligger efter med sina tider. Jag har inga hål visar det sig, men det som min vän allmänläkaren under en dagishämtning diagnosticerat som en inflammerad spottkörtel remitteras till oralkirurgen. Förväntar mig flera månaders väntan, men så ringer en kvittrande tandmänniska och ger mig en tid till dagen efter.

Jag infinner mig på oralkirurgen och mottas av en vänlig och bestämd tandläkare som tar i hand. Jag som förväntat mig att nästan be om ursäkt för min lilla åkomma möter en helt annan reaktion. "Jaa du", säger han allvarligt. Hummar med en allvarsam uppsyn. Kan det vara lymfatiskt? Han ställer en mängd frågor om mitt hälsotillstånd och hur jag upplevt min mun på sista tiden. Han förklarar att han måste konsultera en kollega och försvinner ut ur rummet. Då svartnar det nästan för mina ögon och jag försöker skämtsamt säga till tandsköterskan "det där känns ju inte så bra". Huvudet rusar iväg. Hon försöker trösta mig och säga att de ofta konsulterar varandra och att jag säkerligen gör detsamma på mitt jobb. Tårarna stiger upp i ögonen och jag blinkar bort dem och istället pratar vi om våra barn. För det är barnen jag tänker på. Min största rädsla är ju alltid att något ska hända dem. Att jag har det för bra. Att det varit för enkelt alltihop. Att det skulle kunna hända mig någonting har inte ens slagit mig.

Tandläkaren kommer tillbaka, lika förbryllad, tittar i min mun igen, hummar, slår i datorn och går iväg igen. Hade jag varit ensam i rummet hade jag gråtit. Ångestpåslaget får mig att istället gnida handflatorna på låren och jag skämtar vidare med tandsköterskan. Tandläkaren kommer tillbaka i sällskap med en annan, tvåmeter lång människa med väldigt vänliga ögon. Han ber att få titta i min mun och säger på bred skånska att det jag har i munnen är väldigt intressant, men antagligen något helt ofarligt. Jag ska inte vara orolig. Och jag vill där och då få eller ge en kram. Han ler så vänligt och tryggt. De bokar in en operationstid för det ska ändå tas bort och skickas till en patolog, för sådant jag har i munnen, vad det än är, är patologer ändå intresserade av. Jag drar en lättnadens suck, väljer att ta honom på orden. De undersöker igen, fotograferar, dokumenterar och letar efter en ny tid så de kan skära i mig. Så på luciadagen ska jag infinna mig. Jag ska bli av med knölen och de hoppas ha ett svar tre veckor senare.

Nu ber jag till en gud som inte finns och som jag inte tror på att det bara är något ofarligt. (Blomma, blomma som min fina Elin alltid säger när något är obehagligt, skrämmande och läskigt.)