Förändringar?!

Ooo, helt plötsligt dimper det ner en ny förskoleplats till Lillebror, samma dag som vi ska gå på blivande förskoleklassens första föräldramöte för Storebrors del. Jag kan bara konstatera att jag inte är särskilt bra på att hantera förändringar. Jag vill bara krama förskolan vi har idag och låta mina barn vara kvar där för alltid.

Samtidigt vet jag inte om jag vill sitta där om tre år med samma känsla i magen som jag gjorde ikväll, för att mitt barn ska komma ensam till en klass med 24 nya ansikten där nästan alla gått på samma förskola och känner varandra. Kanske då bättre att låta Lillebror byta sig in i det skolområde vi hör till?

Föräldramötet ja, så smärtsamt tydligt hur vi orienterar oss olika som människor, vem som till hör vilken samhällsklass, vem som har självförtroendet, vem som pratar språket. Jag undrar med vilken känsla i magen andra föräldrar går och lägger sig ikväll. Och så kommer jag på mig själv att leta efter igenkänning i klasslistan och jag förstår att det är just såhär segregering börjar. I rädslor i mammors och pappors magar, så väljer man bort och väljer något annat och lämnar de utan röst, språk och makt kvar. Det är så vi delar upp samhället och det är så splittring börjar. Det är inte så man bygger ett samhälle.

När jag började skolan gick alla barn i samma skola, så var det bra med det. Så är det ju inte längre, jag kan välja skola, elbolag, mobiloperatör och pensionsbolag. Frågan är vad det gör med samhället? Jag vill ju att mitt barn ska få uppleva och se hela samhället, inte bara sin egen spegelbild, samtidigt är jag ju inte beredd att "offra" mitt barns skolgång för att manifestera min egen politiska övertygelse.

Jag önskar bara så innerligt att någon på den där listan med 24 nya namn kan bli hans vän. Det är min högsta önskan för min son, vänskap. Sann och beständig, en trygghet där mitt i det okända som förstås kommer att bli det kända. Det är min absolut största rädsla i livet, att han inte ska hitta någon vän.

Så förutom att tänka på Storebrors framtida skolgång, jobbstress, dränering och annat ska vi nu fatta beslut om ett eventuellt förskolebyte dessutom.

Misärpåsken 2015

Efter en lyckad kvartersrunda med en påskgubbe och en påskpirat åt vi god mat, drack en god Pinot Noir och kände oss tillfreds med livet på Skärtorsdagen. Det visade sig bl.a. att en granne i kvarteret kommer att bli arbetskamrat med Pappan i maj.

Så långt var allt bra även om vi deppat för besiktningsbeskedet i måndags, vilket jag återkommer till, och påsken skulle precis börja. Vid nattningen upptäcktes prickar på Stora och därmed var påsken avblåst. Inga små kusiner vill bli smittade just nu, påbjuden isolering och därmed inleddes skiftpåskfirandet som innebar att Mamman och Pappan i det här huset gått på olika middagar var för sig, medan den andra haft sjukstugeansvaret här hemma. Vi misstänkte ett tag att veckogamla sår även lett till svinkoppor, men det trodde inte vår vän allmänläkaren. Smörjer dock med antibakteriell kräm för säkerhets skull. Stora ganska missmodig, kliig och ledsen, särskilt nattetid. Jag har gett honom halva vuxentabletter med antihistamin och provat alla husmorsknep som finns för vattkoppor. Har aldrig sett så många prickar på ett litet barn.

Sjukstugan har haft ytterligare en patient, som har stått på risavkoksdieten och inte ätit hundmat på mer än en vecka. Herr Hund har varit riktigt magsjuk, mest troligt p.g.a. Rimadylkuren från förra veckans blodöra och öroninflammation. Han har bajsat inne nattetid och när vi halvfyra skurade hallgolvet för andra gången natten till påskafton så tyckte jag livet var sådär kul faktiskt. Allvarligare är dock att han både igår och idag tappat styrsel och muskeltonus i bakdelen under några sekunder och påtagligt vinglat omkring. Vi får se hur den här veckan ter sig, annars börjar vi stålsätta oss för ett beslut som jag inte ens kan andas av, vid tanken på.

Denna jävla dymmelskitvecka inleddes även av att en besiktningsman helt dömde ut vår betongaltan från 2007. Så pengarna som skulle gått till ett carportbygge, vars bygglov vi just nu sitter och väntar på, får nu läggas på att riva en altan och dränera hushelvetet (hushelvetet som jag älskar). Just nu vill jag inte bo i hus. Jag vill inte fatta några beslut. Jag vill inte betala. Jag vill inte ta ansvaret. Jag vill inte reda i sådant här som jag inte kan. Jag orkar liksom inte slutspurta på jobbet och samtidigt fixa med detta.  Känna mig bitter och blåst och inte komma iväg till Frankrike den här sommaren heller.

Jag som för en gångs skull ville fira min födelsedag med vänner orkar inte ens ställa till med ett kalas.   Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Just nu vill jag bara lägga mig under ett täcke och vakna vid midsommartid. Jag orkar inte vara glad. 

Jag har sju punkter på min att-göra-lista i morgon. Jag har 120 texter att rätta innan måndag. Påsklov?Jag är ingen bra förebild för mina barn. 

P.S. Jag måste nog gå till tandis med min evighetstand också. D.S.