"Bränn alla mina brev"

Alex Schulman har gjort det igen. Skrivit en bok som inte går att lägga ifrån sig. Säga vad man vill om Schulmans, men Alex kan skriva! Och alldeles oavsett graden av fiktion i det berättade triangeldramat som utspelat sig mellan Alex morföräldrar och Olof Lagercrantz så både berör och fängslar det. Speglandet av patriarken som dominerar och som får alla runt omkring att anpassa sitt liv och sig själva är smärtsamt. Hur många familjer har inte en sådan här patriark som fått barn att darra och kvinnor att nästintill utplåna sig själva.

Att faktiskt skriva om sig själv och vad man bär på utifrån sitt familjearv är stort, och än mer förstår jag den kvinna som skildras i Alex "Glöm mig" om det är med denna pappa som hon vuxit upp. Så mycket oberättade berättelser i alla familjer. Så mycket begravda familjedramer. Så mycket vi alla bär på utan att alltid förstå det sociala arv vi fått till oss, som påverkar oss alla även i vår nutid. Alla dåliga självkänslor, relationsmönster och kommunikationsmönster. Varje dag måste man skapa sitt eget liv, annars lever historien det åt en.

Du sökte en blomma...

Älskar public service! Älskar att Molly Sandén ger Edith Södergrans "Vierge moderne" en 2018 klädsel. Att mina elever kommer att få höra den. Älskar att jag får jobba med ungdomar och poesi.

Älskar att jag också ska skicka Katarina Wennstams vinterprat till mina elever...

Älskar alltid mitt jobb på jullovet

All's well that ends well.

Dagen före dagen före dopparedagen. Efter en höst som gått fortare än någonsin. Jag var trött som en urvriden disktrasa i torsdags. Nu sjutton dagars obruten ledighet. Jag har redan inlett stort med en halv roman och rödvin till.

Mina planer att jobba tillräckligt under terminen har dock fungerat ganska väl, så mitt enda löfte till mig själv om en dryg vecka är att fortsätta på den inslagna banan under vårterminen. Och ansöka om deltidsarbete kommande läsår.

Så nu rundar jag av året med en lista och hoppas på mer bloggande 2019.

Beskriv året 2018 med tre ord.
Snabbt, smidigt och bra.

Bästa köpet?
Har köpt mindre än vanligt

Vilka låtar kommer påminna dig om 2018?
The moth & the Flame "Unafraid"

Ina Wroldsen "Strongest"

Linnéa Henriksson "Småtjejer"

Vem har du umgåtts med mest?
Mina barn, tvivelsutan. Hösten innebar förvånansvärt lite umgänge med vänner. Det ska bli ändring på det. Jag ska orka mer.

Har du blivit bättre på något?
Inte springa på alla bollar.

Vad var extra dåligt med året?
Alla förfärliga tusenlappar som rann mellan fingrarna för att laga husbilshelvetet

Lärde du känna några nya människor?
Ja, det gör jag alltid.

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Åkte till södra Frankrike med tre barn i bil.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina barn och hur deras vardag liksom flyter på.

Största framgång på det privata planet?
Att jag liksom alltmer gillar mig själv och min kropp trots dess imperfektion. Att jag kan strunta i patriarkatet allt mer. Är det åldern?

Vad var din största framgång på jobbet 2018?
Att jobbet liksom ändå går bra även om jag inte springer på alla bollar.

Vem saknade du?
Tänker ofta på mina morföräldrar och min farfar, hur fint det hade varit om mina barn hade fått möta dem.

Vad var extra bra?
Att vi har fått vara så friska och ändå haft det så himla bra. Att vi trots barnens faser (två år, sex år och nio år) har en vardag som flyter rätt smoooth...

Har du haft ett förhållande under 2018?
Still married.

Vad önskar du att du gjort mer?

Sovit, umgåtts mer med en del vänner och cyklat mer mountainbike.

Vad var din största tabbe 2018?
Att lasta mig själv för en massa saker som inte har ett dugg med mig själv att göra.

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Samtyckeslagen! På det privata planet har det inte direkt varit något revolutionerande år.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Hm, ha mindre dåligt samvete, sluta sätta andra framför mig själv bara för att jag tänker på vad andra kommer tänka.

Vilka är dina absolut sjukaste minnen från 2018?
Jag är 39 och gör inte längre så många sjuka saker. Häromdagen överhörde jag en vuxen i mitt barns närhet prata på ett sätt om mitt barn som inte kändes bra. Då tog jag hen åt sidan vid lämpligt tillfälle och stod upp för mitt barn. Trots kaninpuls. Trots skallrande knän. Det kändes så J-Ä-V-L-A bra.

Tror du 2019 kommer bli lika bra?
Det tror jag! Jag fyller 40 och klurar på hur jag ska fira mig!

Vart reste du under 2018?
Till Frankrike tur och retur med husbil och hela familjen. Några weekendresor med vänner till svenska städer och till min älskade syster.

Vad kommer du sakna från 2018?
Jag vet inte faktiskt. Inget?

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, både på Ica och restaurang.

Och så slutligen; dina planer inför 2019?
Fylla 40, åka till Frankrike

Livet Schmivet.

Jag blickar i detta nu ut över 30 böjda nackar som skriver prov i litteraturhistoria. Det är november och vi är snart framme vid realismen och naturalismen. Tack för er input på föregående inlägg, jag säger till mig själv varje dag att andas lagt och att det bara är jag som vet vad som inte har hunnits med och eleverna är tålmodiga. Det är heller inte i hela världen om varje lektion inte är fantastiskt minutplanerad även om jag trivs som bäst när jag kan regissera 90 minuters klassrumsarbete i detalj. Att distansundervisa är därför inte alls min grej, tro mig jag har provat, det är i ett levande klassrum med relationer jag är bäst! (Men också mest stressad...) Jag har nyligen haft medarbetarsamtal och det verkar inte på något sätt vara så att jag behöver göra mer så jag försöker luta mig tillbaka.

Jag konstaterar ännu en höst att jag inte begriper hur fort tiden går. Antar att det är allt jobb, som nu ändå går hyfsat, som gör att tiden rusar. Måndag, fredag, söndag och så om igen. Jag kommer hem sist i familjen varje vardag. Vi städar sällan huset mer än pliktskyldigast dammsuger och skurar toaletter. Tvättbergen bestigs på helgerna och snart är det jul. Jag märker att min energi räcker till familjen och jobbet, men inte så mycket mer. Men det är okej. Just nu är det okej. Jag har snarare behov av att vara i fred under helgen, leva långsammare, ha dagar utan en plan. Vara ute i naturen.

Lilla växer och är nu mer än 2,5 år. Kan allting väldigt mycket själv. Kissa på toaletten, klä på sig själv och språket forsar ur henne. Hon är glad över att gå till förskolan, kan räkna till 20, älskar förskolans danspedagog (alldeles vanlig kommunal förskola i ett av stadens egentligen mindre ansedda kvarter) och pratar om alla olika kompisar.

Mellan har funnit sig tillrätta i förskoleklassen. Hans dagar är fortfarande fyllda av lek och magi. Det är som att han ändå är yngre än storebror var i samma ålder. Mellan är (nästan) alltid tillfreds, och har alltid liksom en positiv vinkel på allt.

Stora är tweenie och en ömtålig sådan. Han funderar över livets storheter och är inte samma lilla barn längre. Han kan själv sätta ord på upplevelser på ett sätt jag själv inte kunde förrän långt senare och beskriver redan nu hur den trånga normen för pojkar uppstod över ett sommarlov. Han letar efter sin plats i skolhierarkin, men är rätt obrydd över att inte ha hittat den en. Han verkar gå sin egen väg och är trygg i det. Han betraktar det sociala spelet lite på avstånd och reflekterar med oss hemma.

Killräckligt

Jag vet inte om det är det faktum att sommaren liksom tar slut idag som gör att jag mår som jag gör. Eller om det är där jag befinner mig i menscykeln. Jag har nästan inte ord för att beskriva hur jag känner, men jag känner inte riktigt igen mig själv. Imorgon börjar jobbet och även om jag sett fram emot att hänga med flera kollegor och att skolstarten egentligen är en av mina favoritperioder på året, med känslan av nystart större än nyår, så känner jag liksom håglöshet och meningslöshet. Kanske är det sviter av min klimatångest. Jag känner inte igen mig. Obehagskänslorna är liksom fysiska. 

Jag orkar ingenting och förstår inte hur jag ska hitta energi att starta upp med en ny mentorsklass och sex olika undervisningsgrupper. Jag ser mitt schema och inser att det kommer att bli ett tufft läsår och det är jag inte det minsta sugen på. Alls. Och riktigt såhär har jag inte tänkt om mitt jobb förut. Jag ser fram emot elever och kollegor, i viss mån, men bara tanken på alla meningslösa möten som min arbetstid kommer att upptas av gör att jag tänker att jag inte har den minsta lust. 

Det är min elfte höstterminsstart som lärare och för första gången tror jag att jag leker med tanken på vad annat jag skulle kunna göra. Fast jag älskar att vara lärare. Det alltså kanske känns annorlunda nästa vecka. Samtidigt har jag märkt att jag allt mer skyr stora sammanhang, ljud och intryck. Det blir en utmaning i en skola med tusen elever. Att leda ett klassrum med trettiotvå röster.

Jag vet ju att den här familjen mår bra av rutiner, struktur och att barnen behöver förskola, skola och fritids, men bara tanken på att nu inte se varandra mer än sisådär fyra-fem timmar i vaket tillstånd per dygn under vardagarna känns rent ut sagt skit. Och jag måste sluta leva om jag gjort, i 190km/h sedan förra augusti. Ingen mer uppsats, inga mer extrauppdrag, säga nej, stanna hemma, se på teve, läsa bok, vara med barnen och kanske träna. Jag måste göra annorlunda. Jag kan inte lägga all min energi på mitt jobb. Alltså ännu mer av "killräckligt" detta läsår. Inte vara duktig. Tänka på mig. Tänka på vad som jag mår bra av.

Livet sommaren 2018

I svettig augustibörjan mellanlandar vi hemma i vår, av vissa särskilt efterlängtade Sockerbit, med smutstvätt och packning. Lämnade Gotland i morse efter en dramatisk natt där katten rymt ut genom ett fönster vi glömt att stänga, det enda öppna i hela huset. Via hängrännan på andra våningen rymde hon ut i den gotländska natten närmare midnatt och eftersom vi var tvungna att lämna byn typ fem på morgonen för att hinna med färjan var vi ganska stressade. Hon som sovit inne varje natt annars. Hon vägrade lockas in, vi letade länge och väl, men ingen katt. Jag fick till och med trotsa min monumentala mörkerrädsla och leta kring intilliggande lada, trots skenande hjärta och rädsla så stor att jag inte ens vågade lysa med ficklampa, av skräcken för vad jag skulle kunna se.  Till slut gav jag upp, men 02.30 kom Mannen in och kastade katten på mig i sängen. Veckan har inneburit bad, fika, bad, fika, bad, fika och bad typ. Däremellan restaurang eller måltider med släkten. Fina vyer, ljumma vindar, samtal, kalkstensdamm, kaffe på trappan, tysta nätter och sällskapsspel. Ljuvligt på alla sätt och vis, som sig bör på Gotland.

Nu packar vi om, fast barnen bara vill stanna hemma med sitt LEGO så tänker vi oss en husbilstripp till. Till andra sidan Sverige. Allt för att krama ut det sista ur semestern. Vi kan ju liksom visualisera allt som startar måndagen i vecka 33, det kan ju inte barnen. Enklast är ju att bara stanna hemma, låta barnen bestämma, men samtidigt vet jag ju att jag ledsnar efter två dagar om det inte händer något.

Vilket lyxproblem. Att liksom välja om man ska åka iväg eller stanna hemma. Även om jag provianterat med pasta och färdigsås, så fattar jag ju att vi lirar i lyxligan. Fem veckors semester tillsammans, och vi kan till och med välja vad vi ska göra (inom rimliga gränser). Vi har det så bra!

Minnesanteckning för mig själv.
Stora är verkligen stor. Försvinner allt mer in i sin egen värld, ställer stora frågor och söker vårt sällskap när syskonen somnat. Simmar, dyker och är mer under vattnet än över. Kan ingå i småbarnsleken ibland, men försjunker i tidningstexter, spel eller något annat han finner intressantare. Håret och kläder är viktiga uttryck. Tar intryck. Frågar mycket, funderar mycket om jämställdhet och om oss föräldrar. Kompisarna viktigast av allt, och det är lite svårt sommartid när alla är utspridda och umgängesmöjligheterna begränsade. Skolan kan inte börja fort nog, och då hägrar social samvaro med helt andra människor. Uttrycker ofta hur mycket han älskar oss och funderar väldigt mycket på hur det ska bli när han blir stor.

Mellan har snart tappat varenda framtand och är en enda stor glugg. Önskar sig nya saker hela tiden och leker väldigt mycket. Han är så kärleksfull mot oss alla, verkligen hela familjen. Han har dragit ut på längden och småbarnet i honom är snart alldeles borta. Fundersam inför sitt livs största förändring, att börja förskoleklassen. Han beskriver det som en dubbel känsla, "läskigt och spännande på samma gång".

Lilla är fortsatt tokarg för det mesta, stampar i golvet eller marken och vill inte/kan inte. Tjuvnyper sina bröder, slåss, och vägrar göra något som förväntas av henne. Skriker och bråkar och är ganska arbetsam att ha att göra med, precis som alla andra tvååringar, men ändå så ljuvlig. Bävar för hennes förskolestart eftersom hon varje dag tydligt deklarerar att hon inte tänker gå dit. Språket forsar ur henne, nya ord och uttryck varje dag. Starka känslor, älskar eller avskyr.

Älskade, älskade barn!!!

Pjuh!

Det är varmt. Så varmt. Det är slutet av juli och mer än halva sommaren har runnit iväg. Vi drog med husbilen och tre glada barn till Frankrike innan midsommar och kom hem med bedrövelse efter bara två veckor. Läckande taklucka, byte av samtliga däck, borrelia i Paris för Stora samt oljeläckage som vi faktiskt lagat precis innan vi åkte till en helt ohemul summa. Men vi hade det bra! Storstad, strand och släkt. Det var väl bara att avslutet blev lite hastigt och (o)lustigt och att det kändes jäkligt nervigt att köra 220 mil hem med en bil som läcker olja. Vem vill bli stående med barnen på autobahn liksom? Vi sa att vi kommer skratta åt det om 10 år, men det verkar som att vi redan gör det.

Nu ett mellanspel hemma i mer än 30-graders värme där vi betar av traktens samtliga badplatser och mest gör ingenting på dagarna tills barnen slår hjälp varandra och vi då måste utrymma huset. Pappan jobbar. Men snart drar vi till Gotland och sedan vidare till västkusten eller Danmarks västkust. Vi kramar ut det mesta ur sommaren. Besöken har avlöst varandra. Det blir gärna så när man bor i en sommarstad dit alla har vägarna förbi eller vänder hem för att hälsa på sina föräldrar. Det är fint och härligt på alla sätt och vis, men samtidigt tar det på krafterna att alla tror att man sitter här och inte gör någonting (vilket jag iofs nyss skrev att vi gjorde, men riktigt så är det ju egentligen inte) och de bara ska hälsa på lite. Fixa middag och fikor till alla som annonserar sin ankomst. Jag måste bli bättre på att säga nej, när jag känner nej. Men det är fan svårt!

Sommaren är ju hur fin som helst, men i det ljumma vattnet och kvällarna som aldrig tar slut, står klimatångesten i kulissen.

Nej, usch vilket negativt inlägg. Vi har det bra! Några tvåårssammanbrott om dagen bara. Men annars går det bra.

Note to self

Dagen är kommen, dagen så Lilla lärde sig säga "JAG VILL INTE"! Antar att jag vet hur sommaren nu kommer att utspela sig.

Dagen till ära även en åttaordsmening: "Jag vill inte följa med och lämna "Mellan"! Jag vill stanna hemma med pappa!"

Det kommer att bli en hård sommar. Jag känner det på mig.

Maj maj måne

Sista skälvande dagen av maj månad. En månad som rusat förbi under äppelträdens skugga och med den tunga syrendoften som omslutit trädgården där jag gått med bara fötter i alla fall några gånger. För maj månad skojar man inte om som lärare, det är månaden som går i 190 och där en sällan hinner njuta av det som är vackrast under året. Några kvällar har jag njutit av syrendoften och daggvått gräs mellan tårna när jag lockat på katten och några eftermiddagar har jag suttit ned och andats under äppelträden efter jobbet medan barnen lekt.

Snart är också den här vårterminen över. Snart har jag satt mina betyg. Snart har jag slängt alla papper jag släpat runt på i veckor i det papperslösa samhället. Snart har jag tid att vara en bra förälder till mina barn och tid att umgås med vänner, orka vara social och glad. Känna energi.

Jag och mina medsystrar på jobbet konstaterar att det är något vi gör fel när vi jobbar så in i helvete mycket mer än våra manliga kollegor när deras utvärderingar som arbetsgivaren samlar in om oss alla gång på gång visar högre resultat. Ett högre resultat trots att samma manliga kollegor skryter högljutt om att de inte ens gjort det som enkätutvärderingen efterfrågar. Det är så smärtsamt att se hur vi jobbar under skilda villkor och sedan mäts med samma måttstock som betraktas som objektiv. Vi kan jobba ihjäl oss, det spelar ändå ingen roll, vi är ändå inte lika bra.

Snart får jag andas.

Lonely together

Jag och familjen sitter i bilen på vägen hem från en eftermiddag i solen vid stranden. Öppnar en Snap från en kollega, hon ser helt förstörd ut och det står något om Avicii. Jag förstår på hennes bild och ord att han är död och känner egentligen ingenting för det, mer än att jag förstår att det var alldeles för tidigt. Utan att reflektera tänker jag där och då, droger eller självmord. Som det brukar vara när man är 28 år och livet just börjat. Kollegan skriver igen och frågar om jag sett dokumentären om honom på SVT Play. Det har jag inte. Hon skriver att den var hjärtskärande att se, och än mer hjärtskärande nu med facit i hand. Så jag tittar. Mitt i natten efter hemkomst från en kväll på fina vänners veranda och nu kan jag inte släppa hans öde. Samma (denna) vecka har en av mina närmaste kollegor sjukskrivits för stress och samma vecka har jag försökt prata med tonårskillar med framtidsångest om att pengar inte är allt, framgång inte är allt, kändisskap är inte allt. Det är då det kommer så nära. Mänsklig ångest. Min fina kollega som jag sett "springa in i väggen", som jag försökt peppa, prata, trösta och hålla i handen. Torkat hennes tårar. Andats med henne. Pratat med vår chef. Det gick inte.

Aviciis öde kryper inpå, en ensam begåvad människa som tappat fotfästet i en värld som snurrar för snabbt. Där framgång och pengar aldrig mäter lycka och där du kan vara helt ensam i en stor samling människor som inte lyssnar på dig, som inte ser dig.

Och jag lyssnar på en låt, och nästa och nästa och inser att jag ju har en relation till hans musik, den har funnits där i bakgrunden under flera år. Utan att den varit något jag valt aktivt så har den spelats på bilradion, på dansgolv, när barnen väljer på Spotify. För så är det med musik, den kryper in i ens liv, den slingrar sig omkring och fyller ut med sitt ljud utan att man nästan ens märker det. Och nästan varje låttitel och många textrader kan i ljuset av hans död inte tolkas som annat än att han faktiskt berättar för världen hur han mår.

Elegi från en duktig flicka

Cyklade hemifrån kl 07.30 och kom hem 19.10. För storstadsmänniskor i karriären är detta kanske ingenting, men för en deltidsarbetande trebarnsmorsa i en småstad är det det! När så den av mannen tillredda middagen är uppäten, barnen duschade och nattade är mammans klocka 21. Det är då hon öppnar datorn och jobbar sitt extrapass med sin uppsats som ska ge henne en riktig ämnesbehörighet i ämnet hon älskar. Uppsatsen som ska ge henne några fler ord på sin lärarlegitimation vars uppdatering hon får betala själv för närmare tusenlappen. Så kan hon sedan sätta betyg på riktigt. Svenska skolan, fan ta dig för alla timmar vi jobbar gratis för att du ska rulla smidigare, för att statistiken ska förbättras, för att Sveriges barn ska få den utbildning de har rätt till utan att det kostar en krona i budgeten. Svenska skolan fan ta dig för alla duktiga flickor som du låter bära dig på dess axlar tills de stupar. Den duktiga flickan kommer eventuellt belönas med ett tack i form av ett grattis ett mejl.

Nästan sextio frågor.

1. Hur gammal är du om fem år? Då ska jag fylla 44 dagen efter.
2. Vem var den sista du träffade? Mannen
3. Hur lång är du? 172,5 cm exakt, uppmätt med lasermätare på Universeum
4. Vilken var den senaste film du sett? Gud, film vet jag inte ens när jag såg senast, om vi inte räknar dokumentärer eller serier alltså.
5. Vem ringde du senast? Mannen.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "Nä 😊" till min kompis S som ville swisha för något jag la i hennes brevlåda.
7. Vad är dagens planer? Dagen är snart slut så kvar idag finns koka te, nyheter, slösurfa och lyssna på pod.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Orka sms:a, hellre ringa!
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda sedan några år tillbaka.
10. När såg du senast din mamma? I förmiddags drack jag kaffe hos henne mellan två lektioner.
11. Vilken ögonfärg har du? Grönbruna
12. När vaknade du idag? Mobilen ringde kl 06.
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, flera gånger. På tal om det, var är vår katt...
14. Vilken är din favoritplats? Mitt hem är min borg!
15. Vilken plats föredrar du minst? Hm, tandläkar- eller gynstolen.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag hoppas i samma hus med samma man och med tio år äldre barn. Jag hoppas ha mer tid och kanske gått vidare jobbmässigt. Jag orkar träna och läsa och bjuder hem folk titt som tätt.
17. Vad skrämde dig som barn? "Läskiga gubbar"
18. Vem fick dig att skratta senast? Antagligen en kollega eller något av mina barn.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Ja, alltså jag har ju ägt, men avyttrat.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar äppledator som jag älskar!
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Sedan barnen kom, med.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Alltid två.
23. Hur många landskap har du bott i? Två, fast i fler städer.
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Tyvärr ja.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota!
26. Är du social? Supersocial
27. Vilken är din favoritglass? Är inte glasstypen, men vanlig vaniljglass eller mjukglass med strössel sitter fint.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Resa, renovera och betala av studielån. Unna mig och vara generös såklart.
29. Tycker du om kinamat? Jodå.
30. Tycker du om kaffe? Med mjölk!
31. Vad dricker du till frukost? Te med mjölk!
32. Sover du på någon särskild sida? Föredrar högersidan, men det är ju inget man bestämmer själv längre.
33. Kan du spela poker? Nä! Totalt ointresserad.
34. Tycker du om att mysa? Jaa, alltså soffhäng och tid med familjen är väl ändå det bästa.
35. Är du en beroendemänniska? Ja, det är jag nog.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Några stycken ja.
37. Vill du ha barn? Jag har barn.
38. Kan du några andra språk än svenska? Mmm..
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller en pool? Alltså varmt hav ja, annars pool.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Kläder
42. Äger du dyra smycken? Nä, några ärvda, kanske dyra som jag inte använder.
43. Har du någon gång testat narkotika? Aldrig!
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Spaghetti Carbonara
45. Vem är den roligaste människan du känner? Lilla just nu, men också mina två andra barn.
46. Välj ett ärr på din kropp? Blindtarmsärr anno 1989
47. Vad har du för ringsignal? Marimba
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja, en röd- och vitrandig PoP-dress.
49. Flirtar du mycket? Nä det orkar jag inte.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Den ritade jag själv.
51. Kan du byta olja på bilen? Jag kan lämna den på verkstad?!
52. Har du fått fortkörningsböter? Aldrig.
53. Vilken var den senaste bok du läste? "Moa och Samir: De nya stövlarna"
54. Läser du dagstidningen? Varje morgon.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Inte längre.
56. Dansar du i bilen? Nä, men sjunger!
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P1
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Rättstavade "Veckans ord" till Stora.
59. När var du i kyrkan senast? Skolavslutningen i juni?

Vad dom än säger

♡

Min ohälsosamma fascination för "true crime"

Innan jag flyttade till min barndoms stad, och innan denna blogg startade, jobbade jag i Kriminalvården på ett av landets största fängelser. Där undervisade jag intagna i svenska och samhällskunskap och handledde dem i en rad olika ämnen för distansstudier. Jag reparerade trasiga mellanstadiekunskaper, kallades för fröken och hjälpte också till med grundläggande högskolestudier.   Lyssnade på hjärtskärande uppväxtskildringar och utsattes för försöken att bli dragen vid näsan av en rad olika anledningar. Jag blev erbjuden pengar för betyg och träffade på samtliga löpsedelsmördare omskrivna av svensk kvällspress. Det var en tuff miljö, men samtidigt en vanlig vardag och jag trivdes egentligen bra. Jag vande mig vid larm, kontroller och säkerhetstänk. Jag representerade något mänskligt, jobbade i civila kläder och var mig själv. Det var tufft ibland, men jag var aldrig rädd, men inte heller naiv.

Det var hemlängtan, längtan efter det vanliga klassrummet och det faktum att jag på många sätt var ensam kvinna bland många män som gjorde att jag ville något annat. Trots det var det egentligen inte de intagna som spelade roll, utan snarare den övriga personalstyrkan och deras syn på vad kvinnor är och kan göra som drev mig bort. Att jag dagligen utfrågades om när jag skulle ha barn och att jag inte sågs som kapabel i flera situationer som gjorde att jag sa upp mig och fick gå ned ett par tusen i lön för att få ett jobb på en alldeles vanlig kommunal gymnasieskola. Där är jag nu. Inte på samma skola, men i den kommunala gymnasieskolan och lär där förbli så länge jag är småbarnsförälder.

Kanske var den här perioden startskottet för min fascination för "true crime". Kanske började det innan dess, varför ville jag annars jobba där? Jag har väl egentligen alltid läst kriminalromaner, allt sedan sena tonår. Ibland drömt om att bli polis, eller i alla fall kriminalare och följt ett otal kriminalserier. Nu har jag länge varit fast i "true crime-podträsket" där jag lyssnat på varenda dokumentär om mord som finns på svenska språket. SR-dokumentärer, Mordpodden, Spår, Rättegångspodden och till och med den "kackiga" "Svenska mordhistorier och "En mörk historia". Och jag märker att det inte är nyttigt. Jag liksom fastnar i tankar på dessa vidriga historier och mår riktigt dåligt.

Det som egentligen fångar mig är inte brottet i sig utan tankarna på hur omgivningen måste uppleva att en närstående, till synes helt "normal" och "vanlig" plötsligt begår ett bestialiskt mord. Det har gått så långt att jag laddat ned "FUP:ar" från Flashback och läst vittnesutsagor från familjemedlemmar till mördare. Helt vansinnigt! Jag tror jag borde ägna min tid åt annat än styckmördares familjemedlemmars chockade vittnesmål. Typ rensa garderober eller påskpynta.

Du lever och lär

För mig som nyfiken filantrop finns det vissa fördelar med att bo i barndomsstaden. Man kan på håll betrakta de vuxna versionerna av många av de där människorna, som på gott och ont, omgav en under uppväxten. Det fascinerar. Trots allt är vi inte så många kvar, en del bor säkert i grannkommuner och det är ändå inte så ofta man snubblar på varandra. Samtidigt märker jag en tydlig andra-våg av återflyttning nu när vi drar oss mot 40, och barnen blivit fler och storstadsbostäderna dyrare.

Det finns mysterier, som högstadiekärleken jag sett två gånger sedan vi gick ut nian, trots att jag vet att han bor här i sta'n, inte särskilt långt hemifrån. Inte för att jag bryr mig om honom, men det vore roligt att se hur han ser ut. Såhär, snart 25 år sedan vi var högstadiekids. Och så leder tankarna vidare till det som fick mig att skriva detta inlägg. Människors möjliga förändringar, och det att livet ibland tycks ge en det en behöver. Jag tänker på hans kompis, en av högstadiets coolaste killar. Hur han skrek fula ord om kring sig, verbala kränkningar och sexism åt höger och vänster, i ett led att försvara sin statusposition såklart. Han var "snäll", åtminstone mot mig, men också kaxig och strulig och inte "guds bästa barn". 

Vi fick våra förstfödda ungefär samtidigt och hans barn har Downs syndrom. Numer är han fembarnsfar och hans nya frus pappa är könskorrigerad och lever som kvinna. Från bögskämt till ideellt engagemang i småstadens Pridefestival. Från "jävla CP-barn" till funkisfarsa. Att leva är att lära. Då trodde jag att vi aldrig skulle varken mötas eller ha något att säga varandra som vuxna, men idag tänker även jag annorlunda.

Strangers

Vardagslistan

Något jag värderar högt i min vardag:

De där ögonblicken då man tänker, "det är detta som är livet", att lägga sig om kvällen i en säng där det ligger en liten varm barnkropp, när man tittar på sin hög med tre barn som är sams och leker något tillsammans, samt det faktum att jag bor 12 minuters cykling i från jobbet.

Det här äter jag till frukost:

En balja svart te med mjölk, ostmackor och ibland yoghurt med flingor.

När går jag och lägger mig:

Jag skulle vilja säga 22.00, men det är snarare 23.00 och senare.

Saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör:

Rensa barngarderober och skänka/sälja.
Putsa fönster
Framkalla bilder och göra iordning fotoalbum till barnen

Det här äter jag till lunch:

Matlåda 9 gånger av 10.

Något jag vill få in i min vardag:

Jamen någon form av träning, typ rutiner för något sjuminuters app-pass och några raska promenader, med lurar, UTAN barn, i veckan. Mer läsning av skönlitteratur innan jag blundar.

Något jag vill få ut ur min vardag:

Slösurfandet som tar så mycket tid.

Skåpätandet innan middagen.

När jag går upp:

Alarmet ringer 06.00 varje morgon, oftast är jag i köket 06.20.

Jag går till jobbet:

Eftersom jag lämnar minst ett barn varje morgon måste jag/vi låsa senast 07.30.

Jag kommer hem från jobbet:

Även om jag slutar kl 14 tre dagar i veckan är jag oftast inte hemma förrän 15.30 med alla tre barnen.

En vanlig vardagsmiddag:
Pasta i någon form med sås i någon form

Vad jag gör på vardagskvällar:

Servar, torkar, lagar, diskar, packar, tvättar, hänger, nattar.

Har jag söndagsångest:

Nej sällan faktiskt. Mer måndagsmorgonångest. Satsen man måste ta för att faktiskt starta veckan, som ett lopp liksom. Fy fan vad trött jag känner mig då, samt det faktum att helgen känns så långt bort.

Boklistan

Snabbläsare eller långsamläsare? Läser extremt fort, men det betyder tydligen inte att jag läser särskilt många böcker ändå.

Tegelstenar eller tunnisar? Det har ingen betydelse. Så länge innehållet är bra. Har just börjat på "Ett litet liv", vi får väl se hur lång tid den tar att läsa.

Bibliotek eller bokhandel? Älskar bibblan. Bokhandeln under bokrean, annars pockettoppen.

Ljudbok eller e-bok? Nej, somnar från ljudböcker, har aldrig provat e-böcker mer än från www.litteraturbanken.se

Inbunden eller pocket? Pocket, bara pocket!

Vampyrer eller spöken? Helst inget av det, men läste ändå några böcker av den där Twilight-serien.

En i taget eller slalomläsning? En i taget, tack!

Nytt eller gammalt? Gillar blandningen och omväxlingen mellan både och.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron går fint, men tar vad jag kan till bokmärken.

Snacks eller godis? Båda tack!

Biografier eller memoarer? Inget av det är min tekopp egentligen. Ganska trist både och. Fiktion är mycket mer min grej.

Skräck eller chicklit? Skräck är inte heller det min tekopp, men läste Strandbergs "Färjan" och gillade. En del chicklit funkar, men verkligen inte all!

Soffan eller sängen? Läser helst i sängen, men den är numer upptagen av barn vid läggdags, så då får det bli soffan.

Inne eller ute? Inne ändå. Ute om det är skugga och lugn och ro.

Boken eller filmen? Alltid boken!

Goodreads eller Boktipset? Använder inget av det!

Kokbok eller Bakbok? Kokbok!

Te eller kaffe? Läser helst med te.

Nobelpriset eller Augustpriset? Augustpriset! Älskar att läsa på svenska.

Killräckligt isn't good enough with this one

Senast om två timmar och 54 minuter ska jag ha laddat upp min uppsatsplan i publiceringsforumet för min distanskurs i sociologi. Jag vet redan nu vilka fysiska stresspåslag detta kommer att ge mig, men nu är min ämnesbehörighet inom något slags räckhåll. Vetskapen om att jag då kan få slippa undervisa i nationalekonomiska teorier, analysera Kina som stormakt och examinera elevernas kunskaper i parlamentarism får helt enkelt vara min morot. Jag kan aldrig mer gå tillbaka till samhällskunskapen så länge ämnesplanens kunskapskrav ser ut som de gör. Jag måste bli behörig i sociologi. Då är det bara att bita i det sura äpplet, övertyga mig själv om att jag är bra på och älskar att skriva och så göra det. Skriva C-uppsats parallellt med att jobba och vara trebarnsförälder. Det ska gå.

Did you pick me because there's no one else around?

Alltså! Låten! Texten! Videon! 

Maten på faten

Jag läste det här om det här.  Jag tänker ofta på hur annorlunda jag skulle äta om vi inte var en trebarnsfamilj. Att jag skulle äta så nyttigt och så gott. Istället finner jag mig vid spisen lagandes korv stroganoff som jag vet att alla äter och blir mätta av. Hade jag själv valt hade jag ätit en avokadomacka eller en bowl. Men det är ingen idé att köpa hem små kartonger med bär eller ett bröd som inte ens finns kvar efter natten eftersom allt bara försvinner. Och då är de inte ens tonåringar än! Ett Levainbröd är slut efter en dag. Men det är Mannen som oftast är skyldig.

Förra året var jag hos min syster och vi var på Konsum på Möllan och jag bevittnade hennes inköp och kunde inte låta bli att yppa min avund på det hon handlar. Små påsar och förpackningar med innehållet där kilopriset är tusentals kronor. Samtidigt riktade hon sin avund mot min livssituation så jag antar att man alltid tror att gräset är grönare och så vidare.

Jag älskar god mat, älskar, har jag tid är det härligt att laga mat. Jag äter allt, men är ganska "picky" med vad jag egentligen genuint gillar. Viss mat är mest bara bukfylla för mig för att mitt liv ens ska gå ihop. Det låter tråkigt, men tid och råd avgör. Jag skulle vilja äta betydligt mer frukt och grönt, men jag vet inte varför det inte blir så. Jag är av naturen (hatar sådant uttryck egentligen) lat och väldigt pragmatisk när jag storhandlar.

Nåväl.

Till frukost måste jag ha en stor kopp te, svart med mjölk i, till det helst ett par mackor, med ost och gärna tomat om jag orkar och hinner i det lilla tidsfönster som innebär att fem personer mellan 06-07.30 ska få på sig rena kläder, äta frukost, borsta tänderna och stå redo för att lämna och lämnas kl  07.30. Det är då tomaterna får stryka på foten. Är det inte något riktigt gott mjukt bröd äter jag knäckebröd. Hade jag hunnit vänta på koktiden så hade jag gärna ätit ett sjuminutersägg och finns det god yoghurt så äter jag gärna sådan också. Men bären jag skulle ha på har någon annan redan ätit upp. Jag orkar inte med havregrynsgröt. Har förätit mig på det som student. En gång köpte jag chiafrön, men inte ens det orkar jag att komma ihåg kvällen innan.

Till lunch äter jag 9 fall av 10 matlåda, den är resterna från gårdagens middag och oftast äter jag rakt ur lådan på min lunchrast som ofta innebär parallell uppkopiering av en klassuppsättning någonting, letandes efter en bok i magasinet i skolans källare eller en jakt på en kollega jag måste få tag i. Jag äter alltså rester till lunch. Någon gång i veckan tar jag en timmes lunch och går ut med någon kollega och äter sunkig lunchmat, fin lyxigare lunch eller sushi.

Ibland har jag en macka att äta vid tangentbordet med mig att äta däremellan, men det är om min man brett mig en eftersom jag står i duschen när frukosten dukas in. Våra morgonar är som en dans. Jag går upp och gör frukost medan mannen duschar, vi äter tillsammans i typ en kvart och så dukar han ut, medan jag duschar. Allt i en förutbestämd koreografi.

Våra middagar planeras och inhandlas på söndagar. Vi gör fem-sex-sju maträtter på ett papper och blandar spontant ur dem. Oftast är det Mannen som planerar recepten, en vana han lagt sig till med under sina föräldraledigheter. Jag gör handlingslistan och är den som handlar mest. Oftast är det ICA:s egna vegetariska eller "billiga veckan"-recept. Vi blandar och ser till att det blir fisk, kött, kyckling och vegetariskt. Minst en vardagskväll i veckan orkar vi inget alls utan äter fil, gröt och mackor.

Våra barn äter allt eller inget. Man vet inte så noga på förhand. Vissa saker de åt förra veckan har de slutat med denna vecka, så vi lagar och serverar och de äter vad de äter. Innan läggdags kan det hända att vi ger dem en stödmacka om det behövs. Stora har gått ifrån att ha ätit "tre makaroner, en ärta och en köttbulle" till att numer lassa in mat och Mellan som glatt ätit stora lass är närmast vegetarian och äter mest kolhydrater och just nu väldigt lite mat över huvud taget. Lilla äter ibland inget alls och ibland tre portioner. Vi har aldrig lagat speciell mat till dem, däremot är vi ganska tillmötesgående på köttbulls- och korvfronten rätt ofta. Nästan varje vecka. Men de äter bönor, grönsaker och annat utan knot. Mat är ingen issue hos oss, har aldrig varit och jag vet inte varför det är så. Vi tvingar ingen varken att äta eller äta upp, men uppmuntrar att smaka. Antar att vi inte har så blodsockerkänsliga barn, eller att de periodvis klarar sig på mackorna.

Mitt eget heligaste mål är kvällsmackan med kvällsteet. Varje dag måste inledas och avslutas med te.

Om jag hade tid och råd hade jag egentligen bara ätit yoghurt, avokado, bär, fröer, ägg, choklad, surdegsbröd från nåt dyrt ställe, halloumi, färsk fisk (och sköljt ned allt med mineralvatten och vin). Men det är ofta för dyrt och alldeles för mycket "pärlor åt svin" i den här familjen, så vi harvar på i vårt middagsträsk. Jag tror att det duger rätt bra. Och självklart äter vi halloumi och fisk och allt det där, men inte bara...

Tipz

Tips för en bra kväll:
Få barnen i säng så tidigt att du hinner få minst två-tre timmars egentid. Var uppe så länge att du bli så hungrig att du måste äta minst två kvällsmackor och dricka te. Däremellan hinna bada skumbad, läsa bok framför brasan och sedan, efter mackorna, slappa i sängen med Netflixserie.

Ja, jag är ironisk. Med tipset alltså. Men de kvällar det händer: Lovely! Annars är ju vanligtvis kvällarna disk (nu utan maskin sedan julafton), fjorton omnattningar, någon som inte ens vill sova, packning av gympapåsar, tvätt, storhandling och lärarjobb innan jag tuggar på ett knäckebröd och stupar i säng.

2017 i backspegeln

Gör som Jenny, som jag ofta refererar till här hemma med orden "hon som sov på vår soffa en gång när vi bodde i Örebro, du vet hon som hade skrapat näsan"...

Hur var ditt 2017?

Ett ganska bra år, inget som kommer att gå till historien, utan snarare ett hyfsat mellanår utan varken särskilda toppar eller dalar.

Vilket var ditt största I made it, I’m the worlds greatest-moment 2017?
Alla eftermiddagar (tre i veckan) då jag hämtat alla tre barnen själv på tre olika ställen och roddat middag och skjutsat till diverse fritidsaktiviteter.

Vad kollade du på TV?
Kollade alldeles för lite på teve. Var helt stressad när tevehösten drog igång över allt jag inte skulle hinna titta på. Inte ens på Play o.s.v. Men har under jullovet sett "Fröken Frimans Krig" (älskar!), hela "Vår tid är nu" (tyckte mycketmycket om!) och så "Enkelstöten" p.g.a. Lotta Tejle och Sissela Kyle. Året toppas dock av SKAM, vars tre första säsonger jag måste sett klart under januari månad.

Vilka poddar lyssnade du på?
Har blivit helt poddberoende och somnar med lurar i öronen varje kväll. Har också varit mitt bästa somnaomknep alla nätter jag vaknat i vargtimman, d.v.s. typ varje natt. Har lyssnat på varenda avsnitt svensktalande krimpodd som finns tror jag men också på P1, P3 och P4 Dokumentär, Wollin & Wollin, Magnus & Peppes podcast, Värvet och Skolpodden.

Bästa låten 2017?

Jag lyssnade tydligen inte tillräckligt mycket på Spotify för att ens få en årstopplista märkligt nog. Jag listar ett gäng låtar som kommer att påminna mig om året:

Gabrielle - Fem fine frøkner (SKAM)

Säkert! - Kommer att hända

Nano - Hold on (mest för Sergels torg-framförandet efter terrorattacken i Sthlm den 7 april.

Petter & Linnea Henriksson - Se på mig nu (Från den otroligt berörande dokumentärserien av fantastiska Åsa Blanck: "Aldrig backa", om missbrukande mammor)

Alessia Cara - Scars to your beautiful ("Aldrig backa")

ZAYN ft sia - Dusk till dawn

Barnen har även präntat in låtar av Kamferdrops, Darin och Robin Bengtsson och ingen som lyssnat på radio kan ju heller ha undgått Imagine Dragons eller Ed Sheeran vare sig vi vill eller inte.

Vilken blev din mest gillade Instagrambild?
En med tre påskklädda barn på trappan, en kanin, en påskkäring och en påskgubbe.

Vad handlade du mest på mataffären?

4,5 liter mellanmjölk från lokala mejeriet

600 gram Bregott (Jag tror vi äter ett sådant paket i veckan i den här familjen).

Bröd i någon form, förmodligen färdigskuret sådant.

Ditt dyraste köp?

En f*cking jävla husbil

Vad oroade du dig mest över?

Klimatångest de luxe, min egen dödlighet, att någon när eller kär ska drabbas av svår sjukdom, pengar eftersom vi kombinerade ett husbilsköp med att börja göra ett badrum i källaren och lånade för första gången på huset.

Vad var bäst och sämst med 2017?
Bäst: Min familj, mina älskade fantastiska barn och hur de växer och blir alltmer sina egna. 

Sämst: Ångesten under januari 2017 inför att börja jobba, med vetskapen om att jag nu ska jobba tills jag blir pensionär.

Vad tänkte du mycket på under 2017?

Orättvisor i olika former, upptar ofta min tankeverksamhet. Men också kraften i #MeToo, och den sociala revolution det ändå innebär... Patriarkatet är på väg utför.

Vad klädde du dig mest i?

Koftor, alla säsonger.

Vad odlade du?
Inte ett endaste dugg, men jag vårdade och förökade ömt mina krukväxter inomhus. Har delat ut sticklingar på jobbet och agerat föredömlig Växtgäri genom att byta till mig och byta bort fina växter.

Något något du saknat 2017 som du vill ha 2018?

En Frankrikesemester, en mer omskött trädgård, en avslappnad inställning till mitt jobb, skönlitteratur dagligen och närvaro i tanken och nuet med barnen

Vad har du för planer för 2018?

Jobba killräckligt

Vad ser du mest fram emot 2018?

Frankrikesemester