Ni kan inte tysta mig, ni kan inte skrämma mig, för jag är arg som fan... så kom hit och brinn med mig!

Malin Wollin sätter orden på det där jag försökte skriva i gårdagens inlägg. Som vanligt gör hon det så bra. Jag älskar alltid henne och hennes ord. Även när jag inte håller med henne.

Se Rättslösa, om ni inte gjort det! En av mina elever berättade för mig förra fredagen om ett övergrepp hon utsattes för på fest ett par veckor innan. Min vecka har gått till att försöka stötta, våga berätta för föräldrar, acceptera att ta emot hjälp och kanske också anmäla. Förövaren går på vår skola. Jag vet inte vem han är. 

Eyo

För en vecka sedan fick jag inleda lektionen med att prata om mordet på Einár. Mina mestadels vita, medelklassungar i småstaden kunde plötsligt relatera till offret för gängvåldet. Vi pratade om det. Varför vi känner oss mer drabbade när någon skjuts i Hammarby sjöstad, som har samma hudfärg som majoriteten av oss i klassrummet. Men ingen gråter med mammorna på Järvafältet. De var så ledsna. Så många ledsna ungdomar. 

I våras fick jag prata om kidnappingen och konflikterna mellan Yasin, Haval och Einár. Det är sådant man får göra oavsett ämne man undervisar i, när man har örat mot marken kidsen går på.

Jag är så otroligt kluven till gangsterrapen. Inte kluven till det förfärliga i hur den uppmanar till kriminalitet, drogliberalism och den extremt toxiska maskuliniteten, det är ju helsjukt. Den extremt toxiska manligheten. Det osmakliga nyrika ekonomiska kapitalet som har sådan osannolik status. Det besjungna våldskapitalet. Och det finns det väl ingen vettig människa som inte tycker är helsjukt?! Men moralpaniken som säger att ungdomarna blir kriminella av att lyssna måste sättas i perspektiv. Min morfar tyckte att Beatles var helläskiga, folk tyckte ju Elvis var sinnessjuk som vickade på höfterna och för att inte tala om bluesmusikerna Fredrik Strage skriver om som uppträdde i fängelsekläder och omskrevs som "here to do a few tunes between homicides". Vi har ju i alla tider förfasat oss över ungdomskultur. Den har under andra tidsepoker också ansetts destruktiv, sexuell, våldsbejakande eller rent av livsfarlig. Men den har inte gått att förbjuda. Men visst när Alex Ceesay på bästa sändningstid ges utrymme med sin låt där han sjunger "Mitt i trafik du blir av med ditt liv. bre, vi skiter totalt i om ditt barn finns i bilen". Då vänder det sig i min mage. Ceesay menar dessutom att det var gangsterrapen som ledde honom in i kriminaliteten och han säger att förvirrande ungdomar på glid riskerar att ledas in i kriminaliteten som romantiseras och glorifieras. Och jag slås av min tanke, hur länge lever Ceesay? Golare har inga polare och nu har han golat.

Det jag undrar över är vad det som händer i ett samhälle när de här gangsteridealen tar över. Hur kan vi bara sitta och titta på när samhället slits sönder och en generation förortsungdomar tillåts växa upp utan framtidstro eller framtidsdrömmar och när gängen rekryterar utanför mellanstadiet. Hur kan vi tycka att musiken är värre än deras verkliga vardag? Varför är vi som samhälle inte beredda att göra något åt det på riktigt. Satsa hårt i rätt ände, inte bara på repressiva åtgärder. Från början, barnet ut med badvattnet. Från början. Med en skola och välfärd värd namnet. Trygghet, livschanser, framtidstro. Åtgärda orättvisorna före vi åtgärdar musiken.

Mina ungdomar, fromma som lamm, älskar ju den här musiken. Märkbart tagna av Einárs död. Men vad är det de älskar undrar jag. De kan inte svara mer än att han sjunger på riktigt, det han menar, han beskriver det som det är. Så jag lyssnar... och kan inte låta bli att tänka på Einárs mamma som får begrava sin son som var sju år när min förstfödde föddes. Ett skolbarn. En skoltid senare är han död.

Mamma, ser du hur jag sliter efter andra bättre tider?
Nu jag kämpar med musiken
Kolla, mamma, nu vi skiner (Nu vi skiner, eyo)
Mamma, det har varit tufft, det har varit tufft
Men oavsett vad, du har aldrig varit en bluff
Du har alltid varit där när allting har varit cutt
Men nu vi kastat problemen för jag har tagit mig upp
Och pengarna som kommer nu är vita
Jag ska köpa oss en villa, nu vi rika
Jag ska hämta ett garage med flera bilar
Mannen, fuck att stå i centrum nu och deala
Du, du har varit där när poliserna stormat
Du har varit där varje gång det vart shorba
Du har kommit till arresten för mig när du har jobbat
Jag ska köpa dig en slott och en diamantklocka
Vem är som du, vem är som du?
Du har varit lugn när allting har varit sjukt
Och knulla socialen för de sätter LVU
Dem vet ingenting om oss, wallah, wallah, de är slut, ey, mamma

Vatten rinner under broarna

Det är där när man står och skär paprika på en smulig diskbänk som man inser hur mycket vatten som flutit under broarna sedan förra hösten. Hur det här året som gått verkligen varit ett år och så mycket som hänt. Först tänkte jag skriva hur konfliktfritt där är nuförtiden tills jag kom på hur vi skildes under skrik och gråt i morse för att någon skulle hjälpa någon med dens telefon, nåt himla spel och nån legendary och fel level osv osv. Så konfliktfritt nej, men ändå mycket mer av rimliga samtal och resonemang. 

Stora är pre-tonårig och vill gå upp en timme efter oss andra eftersom han hinner till skolan ändå. På helgerna ser man knappt röken av honom. Han tränar och hänger med kompisar och är helst på fritidsgården tills vi tvingar honom att komma hem. Han tar skolan på största allvar och jag hoppas att det håller i sig så, för nu är det så tydligt hur klassamhället gör sig påmint i hans klass. Vilka som har 0 stöd hemifrån och är ute och driver och vilka som äter middag hemma och har vuxnas blickar och uppmuntran. Samtidigt är jag så rädd att han ska bli sådär plikttrogen och skuldmedveten och prestationstyngd som hans föräldrar. Han är klok som en bok, otroligt empatisk men rätt slarvig med saker och glömmer mycket. Antar att det både är ålder och personlighet liksom...

Lilla vill helst inte gå till förskolan alls, men eftersom hon måste gör hon det två dagar av fem under högljudd protest och tre dagar av fem under tyst protest. Väl där gillar hon det. Spelar spel, rolleker och hoppar hopprep. Kompisarna är jätteviktiga och jag har ständigt dåligt samvete över hur sämst vi är på att ordna lek på helgerna åt henne. Hennes liv består mest av att följa med i våra andra liv. Väldigt lite är liksom hennes. I helgen som gick hade hon äntligen kompis hemma både lördag och söndag. Stora och Mellan ordnar ju allt det där själva och man behöver bara bekräfta och sedan fundera över om man måste gå till Coop innan lunchen eftersom man skäms för mycket för att bjuda barnens kompisar på havregrynsgröt till lunch. 

Mellan är så mycket mindre än vad Stora var vid samma tid. Världen är på många sätt fortfarande magisk och jag vill, vill, vill så gärna behålla det för honom. Läsningen som han kämpat som ett djur med börjar lossna och han är mer än nöjd med att han når målen i alla ämnen utom i idrott där han förvånat konstaterade att han är "övergodkänd". Hans värld består av Lego och Harry Potter och kompisar. Flera nya han dykt upp under hösten och världen växer lite av det. Hans önskelista inför julen är snart en meter lång, han är otroligt noga med idrottskläder och läxor och han vill fortfarande gärna sova i vår säng på natten.

Det finns noll tid till mig, men jag går på personalfest på fredag, har mitt vandringsgäng då och då (släpar med hunden trots att flera av de andra verkar skeptiska), lunchbadar varje måndag med ett par andra mammor och blev just medbjuden på till ett samtals- och middagsgäng med mammor i området där vi bor. Jag saknar kompishäng på mer regelbunden basis, men veckorna är fyllda med barnens aktiviteter och hunden kräver sitt. Helgerna går åt till huset och allt man inte hinner med i veckorna i form av tvätt, pliktskyldigt städande och allmänt husfixande. Så deppigt när man tänker efter, men man har det ju egentligen overkligt bra. Det känns bara som att man går upp måndag morgon för att konstatera en ny ekorrhjulsvecka fylld av måsten för att gå och lägga sig söndag kväll och konstatera att veckan är slut och man själv också. Det är så  m y c k e t   h e l a  t i d e n! ! ! 

Att kastas tillbaka till 1994

Efter tusen krångel bokar jag teater för mig och min klass och längtar, längtar att få uppleva föreställningen genom deras ögon. Vi väntar en månad och de frågar otåligt nästan varje dag. Jag vet att pjäsen är bra och passar dem, för jag har sett genrepet. De kommer att gilla den! De kommer tycka att den är konstig, men de kommer att gilla den! Dagen kommer. Jag slår följe med min ensammaste elev från skolgården till teatern. Där kommer de i flockar. Eleverna. De står i klungor och fryser i den blåsiga oktoberluften och är förväntansfulla. De samlas runt mig med tusen frågor och enligt överenskommelse får jag också min nya chef som sällskap. Hon dyker upp i sin kostym och frågar mig om gästparkering. Som om jag skulle veta. Det är svårt att parera kommunikation med glada och ivriga tonåringar (som jag vill ha under mina vingars beskydd och etablera icke-existerande-relationer till, de är snart halvvägs genom gymnasiet och jag k ä n n e r dem inte?! och dessa mellanrum är oerhört viktiga för just det) och en chef som ställer frågor om allt mellan himmel och jord. 

När teaterdörrarna slås upp hålls en av dörrarna upp av en klasskompis från mellanstadiet!! En människa jag inte pratat med sedan typ 1993-1994-1995 kanske. Om ens då. Det rubbar mitt universum och jag märker att jag plötsligt blir den jag var då. Han skiner upp och fistbumpar mig samtidigt som han glatt utropar mitt förnamn. Det är som jag vacklar till i alla mina parallella roller och jag. Jag är läraren som eleverna hänger i armarna på och frågar tusen frågor, jag är läraren som chefen liksom granskar och samtidigt är jag mitt tidiga tonårsjag.

Hela föreställningen sitter vi på diagonalen i salongen och ser varandra från varsin sida om scenen omgivna av elever runt om oss. Vi är medelålders nu. I pausen möts vi och ska ta igen 20 år men jag blir avbruten av en elev som vill ha min hjälp att få tevatten ur en termos. Han hinner nämna namnen på några klasskompisar från min gymnasieklass som han uppenbarligen fortfarande umgås med, men sedan måste jag öppna den där termosen. Han hinner kalla dem slackers och jag blir först irriterad för jag tolkar det som hans syn på oss som inte gick natur. Vi hittar inte tråden igen för min chef kommer och vill fika med mig. Vi hinner inte fika. Jag cirkulerar snabbt i vestibulen för att se och fånga in alla elevers "mood" och reaktioner. För att se att alla har det bra. 

Pjäsen handlar om utanförskap, identitet och att hitta sig själv. Huvudrollen är en fjortonårig tjej som ska hantera skolgårdsmobbarna, första kärleken, vänskap och föräldrars idéer och förväntningar. Allt slår an så många känslor i mig. Eleverna tittar storögt och försöker förstå alla de där referenserna som är så självklara för deras medelålders lärare. Mig. 

Efter andra akten väller 150 elever ut och rycker i jackor och väskor i ett enda kaos och släntrar sedan iväg ut genom dörrarna, så även jag. Med min ensammaste elev och min pratsammaste elev styr jag stegen tillbaka till skolan. Vi blir omcyklade av min gamla klasskompis som i vinden ropar att det var roligt att ses och jag märker hur jag förhåller mitt jag till hans. Jag ropar tillbaka i vinden och han vinkar. En gång i tiden var vi förtrogna med varandra. Vi hade roligt. Vi pratade mycket och kände oss som likar i allt det där förvirrade tidiga tonårsletandet efter våra egna jag och alla andras. Vi var vänner. Sedan gick livet åt olika håll. Jag blev samhällsvetare och han naturvetare. På olika gymnasieskolor. Första terminen på universitetet (minns jag nu plötsligt) att vi hade en kort kontakt då jag fick låna en kursbok av honom. Han läste då kulturvetarlinjen och jag litteraturvetenskap. Hur vi ens fick kontakt med varandra efter så lång tid här en gåta. Det var före både mobiltelefoner och sociala medier. Har verkligen ingen aning, vi befann oss därtill i olika städer. Nu är han och jag tillbaka igen. Jag sedan 15 år och han sedan i januari. Vi jobbar på varsin gymnasieskola i samma stad och har samma yrke. 

Hela kvällen funderar jag vad detta gör med mig. Det är något från de här åren som jag burit med mig så länge, fortfarande bär. Vem jag var. Vem jag trodde att jag var. Vem det gjorde mig till. Och plötsligt under morgonens hundpromenad slår det mig. Jag kanske bara har trott att min självbild varit deras, som gjorts till min, men tänk om det är så att jag projicerat min självbild på dem och att deras bild är någon helt annan. I deras ögon är jag kanske inte alls den jag tror att jag är eller har varit utan någon helt annan. Men framförallt  V A R F Ö R  S P E L A R  D E T  H Ä R  S Å  S T O R  R O L L  i mitt liv? Varför låter jag det rubba mig, ta plats? Varför är jag så fast i vem jag var, vem jag de eventuellt trodde att jag var, men kanske inte ens var eller uppfattades som? Och vilka är de, de som jag klumpar ihop honom med? Att ha ett barn i samma ålder som förvirrat just börjat navigera i de här statushierarkierna är smärtsamt. Jag fascineras av mina egna förvirrade tankar och funderingar. Hur jag som på många sätt är så orubblig idag fortfarande bär spår? sår? från den här tiden. Det är något oerhört paradoxalt över det hela. Jag mejlar honom och han svarar och jag förvånas över att jag förvånas över hur trevligt han skriver tillbaka, med frågor. Vad hade jag trott? Att han skulle svara spydigt eller otrevligt? Låta bli att svara? Vem är jag? Är jag 12 eller 42?