Dagens dikt

Jag skriver det som jag säger till eleverna varje svensklektion: Här får ni en dikt!


Hennes träd av Camilla Mollung

Jag tänker inte räkna upp alla
män
som suttit och vilat i stillsam tanke under träd

vilka kvinnor
som vilat under träd är inte lika känt
inte hur många som
ristat i bark
tillverkat master till skepp
byggt hus

men varje man har en kvinna
som burit
honom
fram till det där trädet
för att
han
ska kunna ligga där och vila
efter att
han arbetat

hon tar hand om barnen
ger dem mat
somnar med dem
kanske drömmer
om skogar där inga män gömmer sig bakom stammar i halvmörker

Ni kan inte tysta mig, ni kan inte skrämma mig, för jag är arg som fan... så kom hit och brinn med mig!

Malin Wollin sätter orden på det där jag försökte skriva i gårdagens inlägg. Som vanligt gör hon det så bra. Jag älskar alltid henne och hennes ord. Även när jag inte håller med henne.

Se Rättslösa, om ni inte gjort det! En av mina elever berättade för mig förra fredagen om ett övergrepp hon utsattes för på fest ett par veckor innan. Min vecka har gått till att försöka stötta, våga berätta för föräldrar, acceptera att ta emot hjälp och kanske också anmäla. Förövaren går på vår skola. Jag vet inte vem han är. 

Han var svag i köttet och i anden

Nä nu jävlar! Jag är så arg att jag har svårt att formulera mig i ord. Samtidigt som mina elever fnissande frågar, vadå, "vad fanns innan samtyckeslagen då?" grips en av Sveriges mest uppsatta jurister för våldtäkt. Jag ser rött. Allt som utspelats de senaste veckorna med turerna runt toppjuristen, som direkt ville offentliggöra sitt eget namn i samband med häktningen, för att sedan via sin försvarsadvokat smutskasta brottsoffret i det offentliga och medvetet agera för att sänka hennes trovärdighet genom att dra upp att hon sedan tidigare anmält män för sexualbrott. Allt det, får mig att helt tappa hoppet om juridisk förändring trots samtyckeslag och attitydförändringar jag tyckt mig skönja. Lambertz grips och häktas och regisserar från häktet det skådespel som sedan ska kulminera i hans egen trädgård två veckor senare och som livesänds helt oredigerat.

Nu är alltså förundersökningen nedlagd. Jag repeterar, nedlagd, han är inte frikänd. Svenska domstolar tar inte ställning till sanningen, de tar ställning till framlagda bevis. Som vanligt vid sexualbrott så är bevisläget svårt. Men, det är nu det alltså händer. På bästa sändningstid kablas en presskonferens ut från Lambertz egen trädgård där han återigen smutskastar den kvinna som han samtidigt erkänner att han kladdat på och som också, menar han, sett honom som en fadersfigur. Pardon my french here, men kvinnohatet här är så totalt. Det följer en så tydlig logik att jag inte ens förstår att jag är förvånad.  Jag är bara vansinnigt arg. 

Ynka tre procent av våldtäktsmålen leder till fällande domar. I en trädgård i Uppsala står en man och har mage att klaga på rättssäkerheten samtidigt som han i offentligheten, utifrån sin maktposition som domare i HD och justitiekansler etiketterar ett brottsoffer som lögnerska och bedragerska. Nu ska hon bo på ett skyddat boende placerad av polis p.g.a. allt hot om våld hon utsatts för.  Lambertz har därtill anmält henne för falsk tillvitelse och, håll i er nu, våldtäkt, trots att han igår erkänt att han kladdat på henne trots hennes avvisanden. Vad fan är det frågan om?!

Läs här, och här och här!

Jullov

I en och halv timme hann jag ha jullov innan Lilla spydde ned bilden i fredags. Jävla förskolebaciller! Nåväl jag vände hem, sanerade barn och bil. La ned barn i säng och hon somnade. Mannen stod med färg upp till armbågarna i källaren, så barnets far var alltså hemma. Jag drog till Ica och köpte Manchego, chips och tryffelsalami. Man kan lika gärna spy sådant som nått annat. Väl hemma öppnade jag den flaska Veuve Cliquot som Mannen fick i sin 40-årspresent för snart ett år sedan. Jag var så inställd på fir... Fir av jullov och fir av att jag i veckan mottog min arbetsgivares jämställdhetspris! Kanske det enda pris som mitt liv kommer att bjuda mig tänker jag... En elev och flera kollegor har tydligen nominerat mig och med den vackraste motivering och både blommor och prischeck så blev jag otroligt överraskad. Jag ville liksom verkligen fira i fredags!!!

PEPPAR PEPPAR än så länge har ingen mer i detta hushåll insjuknat. Snart vågar vi dra efter andan. Idag har jag kokat chokladkola och långkokat djävulusiskt goda revbensspjäll som jag aldrig gjort förut. Jag vill typ dricka såsen jag ska hälla över dem på tisdag.

Ytterligare en dag med förberedelser, sedan kan julen komma.

Jämställdheten

Mitt livs viktigaste fråga tror jag. Den upptar typ all min tanketid. Den sitter i ryggmärgen och jag är ofta så arg att jag ibland önskar att jag inte kunde se mönster, strukturer och genussystemet för livet hade varit så mycket enklare och lättare då.

Men så tittar jag på mina barn eller mina elever och förstår att detta fortfarande är ett akut samhällsproblem.

• Förväntningarna
• Skillnaderna i uppmärksamhet, bemötande och möjligheter
• Villkoren
• Orättvisorna
• De dubbla måttstockarna
• Kraven
• Ekonomiskt, politiskt, socialt...
• Våldet
• And on and on and on...

Ingen kan ha undgått att detta upptar större delen av denna blogg. Jag kanske skulle bryta ned det till något mer personligt här. Hur gör jag med jämställdheten. Hur gör vi här hemma i Sockerbiten. Men det får bli mer utvecklat en annan dag. Jag är för trött, har en diskmaskin att tömma och fylla, medan min man är på styrelsemöte för lokala skejtföreningen. Jag har hämtat två barn, lagat maten, nattat tre barn och förhört ett fysikprov. Men å andra sidan så stod han hela lördagen i källaren och gipsade väggar och tvättade all tvätt. Vi gör 50/50 av hushållsarbetet, tror vi, men det är skillnad i vad vi gör. Vad vi har koll på och vad vi tycker är en rimlig nivå på saker. Patriarkatet ni, det är fan mäktigt. Men jag tänker inte låtsas som att jag vill gipsa väggar, jag gör mycket hellre ett pepparkakshus. Men just sådär är det. Jag måste också vara ansvarig för saker jag ogillar, bryta mönster för att lära våra barn att göra detsamma.

Ändock han tvättar och städar mest, jag handlar och lagar mat. Vi turas om att deltidsarbeta. Vi är precis lika ansvariga för gympapåsar, skridskor och läxor. Jag vet dock vad alla barnens kompisar och föräldrar heter och när alla fyller år. Det här emotionella arbetet alltså, det tär...

Det är jävligt mycket lättare att vara en bra pappa än att vara en bra mamma. Lägsta nivån möts liksom inte någonstans. Och så tänker jag på Mia Skäringers "No more fucks to give" och hur det som lästes högt ur de manliga "geniernas" självbiografier från scenen... och hur Skäringer hade varit inspärrad och fråntagen sina barn om hon ens yppat någonting av vad där stod. 

Elda under din vrede

Jag minns exakt vilken fest det var, tillfället då hon berättade. J i i min gymnasieklass, om våld, hot och kränkningar hon fått utstå från sin pojkvän. Jag trodde inte sådant hände, inte tonåringar emellan. Jag kunde inte ens förstå, eftersom mitt längsta förhållande för egen del varat några månader och enbart handlat om att man ville vara varandra nära och visa den där blyga, taffliga ömheten. När hon beskrev att hon fått sova rakt på golvet nedanför sängen för att hon gjort "något dumt". Att han kastat propplösning på henne. Dragit henne i håret. Slagit henne. Jag kunde inte förstå. Jag blev bara så heligt arg å hennes vägnar och beskrev väl snusförnuftigt att hon måste göra slut. Jag var sjutton år. Hon också. Han var hennes första pojkvän. Han hade en fin bil, men slog henne. Och vi fattade ingenting. Jag lovade henne att jag skulle skära upp hans bildäck, men jag gjorde det aldrig vill jag minnas.

Hon bröt sig loss sedan, men det krävdes hjälp. Och den kom i form av en annan kille. En vän som satte stopp för allt. Jag ser honom fortfarande på stan ibland och tänker att han på sätt och vis räddade hennes liv. För att hennes liv fick bli något annat. Idag är hon lärare och vi provade tröjor på Lindex bredvid varandra på mellandagsrean.

När jag såg dokumentären om Josefin Nilsson "Älska mig som jag är" ikväll grät jag så mycket att jag inte nu har några tårar kvar. För Josefin. För alla kvinnor som lever med våld. För barn som växer upp i det här. Tusentals kvinnor och barn söker skydd årligen på landets kvinnojourer. Var tionde barn växer upp med pappas våld mot mamma. Men, mm, det är feminismen som har gått för långt i världens mest jämställda land.

Journalisten Karin Kajjan Andersson formulerade det tusen gånger bättre än vad jag kan:

24 februari 2016 sitter han i tv under rubriken "Inte längre en bad boy".
29 februari 2016 dör Josefin Nilsson som han misshandlat i många år och så illa att hon fick titanskruvar i ryggen till följd av krossade kotor. Hon plågades av smärtor resten av sitt liv och avled till följderna av en sargad kropp och receptbelagda smärtstillande.
Han fick villkorlig dom och tv-tid.
Hon dog.

Om detta inte får er så arga att ni vill skrika ut i natten så har ni saker ni behöver jobba på med er själva.

Ilskan är vårt bränsle. Låt det brinna.

Just ikväll har jag gråtit så att mina tårar är slut. Jag är slut. Imorgon ska jag vara arg igen. Förbannad.

Elda under din vrede. Jag eldar under min.

Allt som är ditt

I veckan som gick uppdagades det att flera kroppspositiva konton på Insta fått bilder stulna och utlagda i ett helt annat sammanhang, på en porrsajt under kontonamnet "Expose swedish sluts". Det är så bortom, bortom vidrigt. Så vidrigt att jag inte ens finner ord för det! Det är så otroligt viktiga konton i att bredda synen på vad en kropp är, hur kroppar ser ut, vad kroppar kan. Jag märker bara själv hur stor betydelse det har för mig, som ändå passerar i normen, i synen på min egen kropp.

En av kontohavarna, Linda-Marie Nilsson, fick möjlighet att prata om detta i P1:s "Studio ett" och fick på förhand tillgång till frågorna som skulle ställas. Väl där visade det sig att det var helt andra frågor som ställdes och det var då haveriet började. P1:s Magnus Thorén jämför att lägga ut bilder på sin egen kropp, på sitt eget konto som att lämna bilen olåst med nyckeln i, ställer upprepade frågor om att det inte är så att Linda-Marie får skylla sig själv, att bilderna kan misstolkas eller kanske till och med provocera män(!). Magnus Thorén kallar henne aningslös ungefär som att hon borde skylla sig själv. Han menar att stölden av bilderna kan vara ett motanfall (hallå ordval?!) av män som blir provocerade av Linda-Maries bilder. Det är så sjuka frågor att man inte tror sina öron. Det är liksom skuldbeläggande av offret på bästa sändningstid i en av Sveriges största radiokanaler. Vilket fullkomligt haveri!  Under intervjun hör man hur Linda-Mari går från liksom glad i rösten, hon ska få berätta om ett brott hon och flera andra utsatts för, till förminskad och skuldbelagd, trots att hon verkligen besvarar frågorna på klokast möjliga sätt.

I min ilska kunde jag inte låta bli att från sjuksängen ställa honom mot väggen på Twitter, men han förstår inte ens vad jag menar med mina frågor. Härskartekniksmässigt svarar han med motfrågor. Han tycker att han intervjuar alla, kvinnor som män, på exakt samma sätt och att alla vuxna borde kunna hantera frågor om konsekvenstänk yada yada. Han fattar inte ens själv det sjuka i att jämföra kvinnors kroppar med olåsta bilar eller hur han istället för att problematisera det faktum att män tar sig rätten till kvinnors kroppar och begår brottsliga handlingar undrar varför Linda-Marie m.fl. lägger ut sina egna bilder på sig själva på sina egna konton. Han hade A-L-D-R-I-G ställt den frågan till en man nämligen. Om man inte kanske borde låta bli att resa bort över julen så man slapp villainbrott eller om någon man kanske kunde låtit bli kostymen under sin utekväll så att han inte skulle bli rånad sedan. Aldrig. Jag är så heligt jävla förbannad!

Du sökte en blomma...

Älskar public service! Älskar att Molly Sandén ger Edith Södergrans "Vierge moderne" en 2018 klädsel. Att mina elever kommer att få höra den. Älskar att jag får jobba med ungdomar och poesi.

Älskar att jag också ska skicka Katarina Wennstams vinterprat till mina elever...

Älskar alltid mitt jobb på jullovet

Maj maj måne

Sista skälvande dagen av maj månad. En månad som rusat förbi under äppelträdens skugga och med den tunga syrendoften som omslutit trädgården där jag gått med bara fötter i alla fall några gånger. För maj månad skojar man inte om som lärare, det är månaden som går i 190 och där en sällan hinner njuta av det som är vackrast under året. Några kvällar har jag njutit av syrendoften och daggvått gräs mellan tårna när jag lockat på katten och några eftermiddagar har jag suttit ned och andats under äppelträden efter jobbet medan barnen lekt.

Snart är också den här vårterminen över. Snart har jag satt mina betyg. Snart har jag slängt alla papper jag släpat runt på i veckor i det papperslösa samhället. Snart har jag tid att vara en bra förälder till mina barn och tid att umgås med vänner, orka vara social och glad. Känna energi.

Jag och mina medsystrar på jobbet konstaterar att det är något vi gör fel när vi jobbar så in i helvete mycket mer än våra manliga kollegor när deras utvärderingar som arbetsgivaren samlar in om oss alla gång på gång visar högre resultat. Ett högre resultat trots att samma manliga kollegor skryter högljutt om att de inte ens gjort det som enkätutvärderingen efterfrågar. Det är så smärtsamt att se hur vi jobbar under skilda villkor och sedan mäts med samma måttstock som betraktas som objektiv. Vi kan jobba ihjäl oss, det spelar ändå ingen roll, vi är ändå inte lika bra.

Snart får jag andas.

Vad dom än säger

♡

Did you pick me because there's no one else around?

Alltså! Låten! Texten! Videon! 

Ser du vad vi ser, så sträck upp handen!

Nu ska jag rasa lite till. Rakt ur hjärtat. Jag funderar allt mer över min arbetsplats skolan och allt det arbete som görs där. Hur vi analyserar, försöker förebygga, främja, men också åtgärda. Det är ett kapitel att undervisningen ibland känns som det som får ta minst tid, men nu är jag inne på ett annat spår.

Skolan brottas med det faktum att allt fler, främst unga tjejer, lider av psykisk ohälsa. De är stressade, pressade och mår dåligt. Vi ser tydliga resultatskillnader i betyg och ser hur tjejer hela tiden generellt levererar på en högre nivå, presterar och driver sig själva hårt. Ibland pratar vi till och med som att det vore deras eget fel. "Tagga ned", "ta det lugnt" och vi kliar oss i huvudet och förstår inte varför så många unga män underpresterar.

Men för fan, vill jag skrika! Titta er om kring! Titta på den här arbetsplatsen! Titta på hur alla kvinnor jobbar för tre, tar ansvar, ställer upp, gör det trevligt, verkar utan att synas, torkar diskbänkar, tömmer diskmaskiner, tröstar elever och varandra, fixar och donar, får magkatarr av samvetsstress, engagerar sig långt utöver vad man kan förvänta sig och har ändå konstant dåligt samvete och sedan ska vi sitta och undra varför våra elever i stora drag gör likadant. Det är ju så enkel analys, men vi vågar fan aldrig se oss själva i spegeln. Jag är till och med själv den kvinnliga lärare som lastar mig själv för att många unga män underpresterar i mina kurser och tänker att det är mig som det är fel på, att min undervisning inte tilltalar dem, inte motiverar dem, inte får dem att identifiera sig med något relevant som kan skapa motivation hos dem. För det är ju så jag får det presenterat. Att min undervisning ska göras relevantare. Och att problemet är mitt!

Jag, och mina kvinnliga kollegor, jobbar mer och hårdare än våra manliga kollegor. Vi lastar oss själva för problem och bristande resultat. Vi försummar våra familjer och fritidsintressen för att leva upp till det vi upplever att skolan kräver av oss. Vi jobbar ofta långt över våra 45 timmar i veckan, medan många av våra manliga knappt gör sina 35 timmar. Vi skriver kilometer med feedback till krävande elever, medan många av våra manliga kollegor kommer undan med betydligt mindre och aldrig skulle göra det "för någon annan" som de själva inte får ut något av. Men det är heller ingen som menar att de underpresterar, de bara "jobbar smart" och det är vi andra som inte fattar hur vi borde göra. Helt klart mäts vi med olika måttstockar. Och det är så jävla orättvist.

I tusen och en natt har vi väntat på vår tid, du backar mig, jag backar dig, för alltid.

Förra veckan spenderade jag två dagar på en nordisk jämställdhetskonferens med ungdomsperspektiv med så otroligt mycket fina och kloka människor. Som en riktig trygghetszon, där man kan vila i allt engagemang runt omkring sig. Föreläsare i alla åldrar utifrån en rad olika teman, alla väldigt angelägna och berörande. Trots all min kunskap fick jag både aha-upplevelser och käftsmällar och längtade mest efter att kavla upp armarna och hugga i. För jävlar i mig vad vi har kvar att göra för våra döttrar och söner i världens mest jämställda hörn av världen.

Jag kan bli helt gråtfärdig av den värld som mina barn går till mötes. Polisen på Nationella Operativa Avdelningen som pratar om "den porrskadade generationen", om hur över 80% av all porr innehåller våldsinslag. Att barn idag i genomsnitt är 11-12 år när porren når dem och att porren idag är något helt annat än porren när jag var barn. (Da baksida of da internet!) Om den självklara kopplingen mellan porr och prostitution och därtill människohandel och trafficking. Att gårdagens prostitution var narkotikadriven, idag är den fattigdomsdriven och vi har ett sådant jävla ansvar. Att uppskattningsvis 10% av alla män köper sex någon gång under sitt liv. Läs det igen: 10%! Och att polisen ser en ökande grupp sexköpare, män i sena tonåren, men att de också gripit sexköpare så unga om 15 år. Idag köper man även sex tillsammans, som en härlig helggrej, man köper en människa. Ofta en hitsmugglad, livegen människa.

I kölvattnet av förra veckans upplevelser, dagens #MeToo, där snart en kvinna i varje sekvens av mitt liv varit utsatt, och med det menar jag barndomsvänner, ungdomsvänner, studentkompisar, arbetskompisar, kvinnor ur alla generationer, så önskar jag ibland att jag var patriarkatblind för det vore mindre smärtsamt.

Jag kan liksom inte ta av mig glasögonen som gör att orättvisorna skär i ögonen. På jobbet blir jag tokig på alla snubbar som tar för sig utan att skämmas, utan att bjuda till, som aldrig skapar plats för någon annan eller låter någon annans röst höras istället. Som är helt blinda för sin egen privilegierade position. Särskilt de männen som liksom kallar sig feminister. Bah!

I ett annat inlägg ska jag fortsätta på samma tema (svårt att släppa va...) men om sociala medier.

Tills dess: http://www.ingaursakter.se/

Ta natten tillbaka

Sjukt peppigt! Åttaåringen kan redan texten... 

Årets klagoinlägg

Å gud det känns som att min hjärna håller på att brinna upp. Jag är helt slut och detta fast jag egentligen borde vara så avslappnad och ledig som det bara går. Vi har varit hemma tillsammans hela sommaren, men ändå är jag helt slut. Eller så är det därför. Jag är så trött att det enda jag tänker på konstant är när jag ska få sova. Och fast jag är trött så vaknar jag klockan 4 varje morgon och somnar lagom om tills Lilla vaknar och vill ha mitt sällskap. För det blir liksom oftast mitt för att det är vi som sover tillsammans.  Det är det enda som funkar om inte arghetsministern på ett år ska bråka på natten och det orkar ingen just nu.

Och fast vi delar på nästan allting jag och Mannen, disken, städningen, tvätten, packandet och uppackandet, picknickförberedelserna, handlandet, planerandet och nattningarna o.s.v. så känner jag mig helt dränerad på all form av energi. Jag kan ju liksom inte stänga av eller stänga ute någonting och är jag på väg till tvättmaskinen så blir jag ju avbruten örti gånger och kommer aldrig fram. Jag kan inte sitta och läsa morgontidningen i godan ro eftersom jag hör allting som någon säger till mig. Jag snyter näsor, kollar på legobyggen, mäklar fred, borstar tänder, torkar rumpor, letar efter en särskild leksaksbil och så vidare och så vidare i all oändlighet. Medan alla andra är påklädda och tandborstade så snurrar jag runt i morgonrock med otvättat hår och letar efter någons särskilt viktiga strumpa. Det är ju mig de ropar på hela tiden, för av mig får de omedelbart svar. Jag läser av allt och alla hela tiden och är smörjmedlet. Ingen skugga faller över Mannen, han sliter från morgon till kväll med sådant som jag exempelvis vägrar göra pga höjdrädsla, som att måla huset åtta meter ovan marken, men jag avundas hans förmåga att stänga av. Han hör helt enkelt inte. Han märker inte. Jävligt bekvämt. Fan vad jobbigt det är att vara kvinna och så jävla "intunad" på alla andras behov.

Jag hinner liksom aldrig färdigt med någonting för jag ska konstant ta hand om någon annan eller lösa någon annans problem. Det känns som livet levs i 190 utan broms. Stora beslut att fatta, med ekonomiska konsekvenser. Jag lägger längre tid på att välja glass, för jag orkar inte verkligen engagera mig, jag kan inte, för jag kan inte tänka en klar tanke.  Det är ju inte det att jag inte haft semester, det är bara det att vi har tre barn och jag inte haft en stund (jo en och annan timme och timmar här och där såklart) för mig själv på så länge. Jag har druckit drinkar och ätit middag själv med vänner, det är inte det. Men det räckte inte med de stunderna förmodligen. Ändå blir jag helt stressad av tanken att åka iväg från barnen. Fattar inte varför. Jag vill ju vara med dem, men ändå känns det som att min hjärna brinner just nu. Som att jag dukar frukost, ser till att alla äter den, dukar ur den, diskar, tar fram mellis, diskar, serverar lunch, diskar, mellis, middag kvällsfika i all oändlighet. Bara att hitta på vad vi ska äta hela tiden. Lyxproblem. Men jag orkar inte.

Det känns som att jag ger och ger, men ingen fyller på mig. Jag tar hand om alla andra. Men ingen tar ju hand om mig. Inte ens jag själv. 

Vi har de mest exemplariska barn, just nu ganska harmoniska sådana med ytterst lite konflikter. De är lyhörda, följsamma och väldigt kärleksfulla mot varandra största delen av tiden. Ändå tål jag inte ljuden från deras stim, och jag förstår orimligheten när Stora säger "men mamma, vi är ju barn, barn måste få låta/leka/springa" o.s.v. Det är ju inte Lillas fel när hon river, trashar eller stökar runt, det hör ju till. Hon upptäcker, testar och prövar sina förmågor.

Jag är orolig för att jobba, hur ska jag orka, men kanske är det faktiskt det som är lösningen. På jobbet hinner jag förhoppningsvis tänka en tanke färdigt, det hinner jag inte här.

Världen behöver just dig

Okej, den här gick mig förbi. Jag tittade på mellon med ett öga medan jag packade upp resväskor, serverade kvällsmat och nattade Lilla typ. Stora och Mellan satt bänkade. Mannen satt med huvudet i ett spann, därav ingen Stockholmsresa som tidigare nämnt. Detta nummer missade jag helt.

I mitt flöde går åsikterna isär och den tydliga vattendelaren är generationerna, tror jag. Äldre feminister går i taket för att Alcazar visar hud och de menar att man inte ska behöva visa så mycket kropp för att få fram sitt budskap. Vi yngre (snart 40, höhö) hör texten, ser självkärlek, empowerment och att äga sitt eget uttryck. Man kan vilja förändra världen och vara snygg samtidigt. Att man är snygg betyder inte alltid att det sker på patriarkala villkor. Kan vi inte bara sluta skamma kvinnor för hur de ser ut och vad de har eller inte har på sig. Och vara glada för politik på bästa sändningstid!

En viktig lök

Brön. Tuttar. Lökar. Bröst, den kanske viktigaste löken. Vid sidan av gul, vit, röd och schalotten, purjo och salladslök m.fl.

Bröst.

Vilket utifrån min senaste årshorisont handlar om amning. Få ämnen har sådan laddning i småbarnsvärlden. Att man borde, ska och måste, om man inte vill eller kan. Hur länge man ska och hur länge man absolut inte får. Så otroligt hårt, kulturellt normstyrt. Vilket får mig att vilja rota än mer i det. Är det något som fascinerar mig så är det fenomen som är så otroligt normreglerade och som många, utan att ens ha med det att göra, har så många åsikter om. Till och med om främmande människors lökar och vad de används till eller ej. Bröst tittar ned på oss från tidningshyllorna, men ve den som råkar visa en liten bröstvårta på Instagram eller på Ica Maxi.

För mig var det en självklarhet att amma, utan att jag ens vet varför. Det var dock lite trixigt att lära sig och jag tror faktiskt inte att det underlättades av BB-personalens tafatta försök att hjälpa. Och jag tror heller inte att alla amningsproblem beror på bristande teknik som de vill få det till, utan ganska många stukade självförtroenden. Upplevelsen att ens barn inte får mat torde också vara det kanske mest stressande som kan upplevas för en förälder. I kombination med skrik, sömnbrist, emotionella omkullkastanden och det nya lilla livet i ens famn är det ju inte alls konstigt att det upplevs svårt. Och upplevs det svårt blir det en stress i sig. Borde man inte bara kunna göra det som de flesta mammor gjort i tusentals år liksom? Att jag inte gav upp har jag ingen förklaring till, men det skulle visa sig att jag hade mat till många fler bebisar än vad jag hade.

En del ammar och flaskar och en del kan pumpa ut och andra inte. Allt är ju såklart inte svartvitt. Dock har jag hört om flera som sörjer att de inte fick mer stöd och eller mer kunskaper om hur det kan vara. Å andra sidan, min vän barnmorskan som ammat två barn kunde plötsligt inte alls amma sitt tredje barn. Så även en yrkesexpert med erfarenhet kan såklart uppleva svårigheter. Samtidigt gör det mig ledsen att många upplever just bristande stöd, och mer eller mindre tvingas ge upp i förtid fastän man kanske ville amma. Att ersättning är lanseras som ett alternativ som gör bebisar mättare och nöjdare. Många ger upp i förtid, fastän de kunde litat till sin egen kropps förmåga, men det är ju något som är lätt att säga (skriva), men mycket svårare i konkreta praktiken.

För mig, personligen, tycker jag, utan att ha någon som helst synpunkt på någon annans val, självklart att amning är bättre än flaska. Det betyder inte heller att jag ibland inte önskat att vi hade flaskmatat. Men om jag inte trott och tyckt att amning är bättre så hade jag ju inte slitit med det så. Från såriga bröstvårtor, mjölkstockning, obefintlig sammanhängande sömn under år. Självklart har jag valt att amma för att jag tror att det är bäst för oss, mig och våra barn. Att jag tycker det betyder självklart inte att jag har någon synpunkt på någon annans val. Jag kan ju bara redogöra för vad jag tror, precis som jag tror på samsovning, ett lyhört föräldraskap o.s.v. Mina egna förhållningssätt.

För många handlar det dock inte om att inte kunna utan om att inte vilja eller vilja något annat. Föräldrar vill dela på närheten till ett litet barn, dela på sömnbristen, dela på ansvaret, dela på hela föräldraskapet liksom. Inom en del feministiska kretsar är flaskmatningen ett självklart val och att amma ses till och med som ojämställt eller bakåtsträvande. Att uppoffra sin kropp, att exkludera pappan, att fastna i en traditionell mammaroll o.s.v. Alla har en åsikt om det liksom, från alla läger i debatten.

Att jag ammar och hur länge jag ammar kan ju orimligen uppröra någon annan eftersom det är mitt val och ingen annans. Att jag tycker att amning är bättre än flaska, betyder ju inte att det är det för alla andra. Om jag väljer att amma ett år eller längre så är det ju min ensak, som jag har mina motiv till precis om den som flaskar eller slutar att amma efter en kort, kort tid.

Det som fascinerar mig är ändå hur mycket åsikter, tankar och känslor det väcker. Och jag märker ju att det väcker det även hos mig. Hur kvinnors känslor inför sina kroppar påverkar benägenheten att amma. Hur det patriarkala samhället liksom både idoliserar och hyllar den ammande mamman, men samtidigt försvårar amning genom extrema kroppskrav och  hur det som förväntas ändå inte får synas eller märkas. Det får heller inte ta något större utrymme och att amma efter barnets ettårsdag ses som ytterst suspekt.

Men amning är ju inte bara mat. Och det är ju därför jag tror på amningen. Nu känns det som att jag måste skriva att barn självklart även får närhet av att flaskas, men jag hoppas att det inte förbigått någon. Jag kan ju bara med anekdotisk evidens berätta hur jag upplevt att amningen för oss lett till väldigt oskrikiga barn. Att ständig tillgång till just en lök gett väldigt nöjda bebisar. Att det är så för oss betyder ju dock inte att det är så för alla. Men för mig är amning en självklar del av mitt "nära föräldraskap" och hur jag tackat min lyckliga stjärna att maten och trösten alltid varit med överallt. Fast det inneburit att jag enbart kunnat lämna bebis ifrån mig ytterst korta stunder under lång tid, har det varit mitt val. Jag hade heller aldrig kunnat amma, om inte min man skött allt det andra runt omkring, hushållet, markservicen, de andra barnen. Och gett mig tid och ro att amma.

Bröst. Lökar. Som rör, upprör och berör. De viktigaste lökarna?

8 mars

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Egentligen sammanfattas allt väl av Sveriges övergripande jämställdhetspolitiska mål:

• En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
• Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
• Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Rätten att få vara precis den man är utan att dömas, vilket såklart gäller både kvinnor och män och alla andra. Att kön inte behöver vara det ena eller andra utan hela spektrat.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Likhetsfeminismen, d.v.s. vi är mer lika varandra än olika. Biologin förklarar inte de orättvisor som finns.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Särartsfeminismen. Nej, orättvisorna upphör inte för att kvinnor anses bättre/gulligare/snällare eller för att vi bestämmer att om vi bara uppvärderar cupcakesbakandet så går allt bra. 

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En enad front – åtminstone i vissa sakfrågor – hade kanske kunnat åstadkomma verklig förändring.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Kronlöf-systrarna! De är smarta och roliga och jävligt vettiga. Den sextonde mars är de tillbaka i SVT. 

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– "Var besvärlig, ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt." Karins Konstgrepp

Bespara mig dessa omsorger

Jag har inte skrivit en rad om övergreppen kring nyår och debatten som följde. Alla, och jag menar alla, övergrepp är vidriga och ett uttryck för hur en del män tycker att de har självklar rätt till kvinnors kroppar. Det finns inga ursäkter, aldrig någonsin. Det spelar ingen roll vem förövaren är. Jag trivialiserar inga övergepp, men jag blir så less på de krafter som plötsligt engagerar sig i dessa frågor, liknande det jag skrev tidigare i höstas när det gäller oskuldskontrollerna, som i nästa Facebook-inlägg hoppas att "feminazi-horan ska bli påsatt och avrättad". Bespara mig dessa omsorger eftersom det ändå inte är kvinnorna ni bryr er om, utan att plocka rasistiska poänger.

Jag blev både förvånad och inte när det för en del män gick upp för dem hur kvinnors situation i det offentliga rummet ser ut. Hur kvinnor anpassar hela sitt rörelsemönster, sina utekvällar, sina krogbesök efter ovälkomna händer, förslag och ord. Vilka vägar vi väljer hem. Det är liksom normaliserat. Och att påtala att (vissa) svenska män ingår i detta, är inte att trivialisera eller relativisera övergrepp, det är att nyansera verkligheten. Även om jag utgår ifrån att kvinnors fri- och rättigheter naturligtvis avspeglar sig i kulturen och att ja, många svenska män självklart betydligt mer jämställda. Men vi har också problem, och de är inte få. Jag citerar min nya vän C: "Hand upp alla tjejer som aldrig fått en oönskad hand på rumpan, en kommentar om sina bröst eller vad någon vill göra med dem, aldrig känt en kropp som plötsligt juckar mot ens baksida när en dansar på dansgolvet eller som aldrig varit med om att påstridiga puckon vägrat backa förrän du bett en killkompis agera pojkvän. Ni måste ju vara jättejättejättemånga eftersom den här bristande respekten för kvinnor och deras kroppar tydligen är ny och "svenska" män alltid är respektfulla."

Och så ligger jag här i soffan, i sviterna efter vinterkräkis och slötittar på Carrie Bradshaws ungdom och hur hon i en limousin med en Manhattan-kille måste freda sig från hans tankar om att att ha sex. En överklass-dude som gärna vill ligga där och då och när Carrie tydligt markerar sin vilja frågar han om det är hennes grej. Och hon undrar vad för grej:

"Att fresta en kille och sen säga nej!"

Carrie förklarar att hon är oskuld, vilket han säger är "coolt" för honom. D.v.s. han godkänner henne, när hon svarar:

"Ursäkta, men det handlar inte om att det ska vara lugnt för dig. Det handlar om mig och vad jag vill" 

och lämnar limousinen och återvänder till skoldansen. Detta är ju helt sjukt, jag är så trött på den skeva synen på killars och tjejers sexualitet, hur normaliserat det liksom är.

Och hör sen!