Det är en konstig tid vi lever i

Det går ett sus genom skolan tisdagen den 17 mars. Med allvarliga stämmor meddelas på en presskonferens att Sveriges gymnasieskolor rekommenderas att och från och med onsdagen gå över till fjärr- och distansundervisning. Vi läser i lokaltidningen på webben strax därpå att vår skola stänger, innan förvaltningen meddelat det till oss anställda. Allting är så märkligt. Hela vår jobbvardag omkullkastas med ens. Jag har förnumstigt bett eleverna redan på fredagen att packa med sig allt hem, om det händer något. Hälften av eleverna i klasserna är redan hemma.

Nu är det den andra april och jag är fortfarande kvar på jobbet. Eleverna hemma. Vi möts i digitala klassrum och försöker upprätthålla vardag, lärande och sociala kontakter. Vi gymnasielärare är anmodade att vara på jobbet trots att Folkhälsomyndigheten säger annat, senast igår i skarpt ordaläge. Våra chefer säger att beslutet är fattat över deras huvuden. Ingen av oss förstår någonting. Jag går till mitt jobb, möter några få kollegor, stänger in mig i ett tomt, iskallt klassrum och undervisar i min ensamhet hela dagen. Jag möter några vid lunchen och några i arbetsrummet. Mina läkarkompisar varnar för att smittan nu tar fart här på hemmaplan, i den lilla orten vi bor. Det finns en allmän smittspridning. De förstår inte varför vi inte jobbar hemma, vi som kan. Allt för att minimera risken för smittspridning och flacka ut kurvan. Stanna hemma, för riskgruppernas skull, för vårdens skull.

Hemma följer vi nyheterna intensivt. Varje sändning. Varje presskonferens. Från början var vi ganska luttrade, men ju mer tiden går desto närmare kryper det. De monstruösa siffrorna från grannländerna i Europa skrämmer. Mannen sitter med i krisledningsgrupp på jobbet och kommer hem med informationsbitar jag helst inte vill höra, vad som förbereds konkret om det värsta tänkbara scenariot slår till.

Historien skrivs nu. I framtiden kommer kommande generationer läsa om det här. Egentligen borde jag skriva dagbok varje dag.

Jag vill bara stänga in mig och familjen tills flockimmuniteten är uppnådd och faran är över. Och varje kväll när jag går och lägger mig undrar jag hur mina barn egentligen upplever det här...