Fem kilometer

De gick bra. De där fem kilometrarna. Jag sprang hela vägen, och så långt har jag aldrig sprungit förut. Minuterna innan hade jag samma magkänsla som i skolgympan. Men jag kunde! Jag sprang och det gick hur bra som helst... Jag fick feeling helt enkelt!

Som att göra slut med någon man älskar

Att lämna den här lägenheten alltså. Ingen enkel match. Hit flyttade vi som nygifta, med en liten grodd i magen och jag minns att jag inte vågade bära några tunga möbler då vi tidigare på året haft ett missfall.

Här har våra två söner fötts. Vi har älskat varje kvadratcentimeter av att bo här i tjugotalet. Med innergård med frukt och bär, högt i tak, trägolven, spegeldörrarna, klädkamrarna, kakelugnen vi inte får elda i och så närheten till precis allt. Jobben, stan, förskolan,bagerierna och alla vi hänger med. Till och med grannarna har nästan alla varit finfina.

Det är speciella kvarter där vi bor, alla hus i rad längs gatorna, olikfärgade, alla med sin speciella port. Varje kvarter delas av fyra innergårdar och jag skulle gärna velat resa tillbaka till 1920-talet för att se livet här på gårdarna då.

Men nu är det dags, fast en del av mitt hjärta vill stanna här, dags att flytta till något större med mer plats för det liv som väntar runt hörnet. Vi älskar vår trea och barnrummet skulle de kunna dela länge än, men det andra som inte får plats. Hundmaten, tvättmedlet, stövlarna, cykelhjälmarna, pulkorna och regnkläderna.

Vi vill bo här. Men det går liksom inte. Jag som bott i lägenhet i 34 år ska nu lära mig att bo i hus. Jag som älskar staden, ska nu flytta till ett egnahemsområde, visserligen inte långt bort alls, men det är ändå ett identitetsbyte för mig.

Jag som älskat att vara hon som bor kvar i stan med sina små barn i en liten lägenhet när alla andra ifrågasatt det, måste nu krypa till korset och göra slut med lägenheten som jag älskar.

Det blir bra, jag vet det, men det är ändå en process.

Att sälja sitt hem

Är ändå att sälja sin själ. Lite. Det är med lite sorg och vemod jag ser vårt hem till allmän beskådan på Hemnet. Jag hoppas att någon fin, härlig människa vill ha det och kommer uppskatta det som vi har gjort.

Vi blev med hus

Och så nåt stort och roligt. 143 kvm funkis anno 1938, med källare och uppvuxen trädgård, badkar och schackrutigt golv, öppen spis, stor trappa ner till gräset från altanen, lekstuga och Josef Frank-tapeten sitter redan uppe. Fyra sovrum.

Skräckblandad förtjusning, lite sorg att lämna våra stadshoods, men hej, vi flyttar bara dryga tre kilometer norröver. Till vårt hus! Det som jag aldrig trodde skulle hända. Efter en galen budgivning där vi avgick med segern utan att bli totalt ruinerade faktiskt, sjutton möten och en handpenning senare börjar vi faktiskt tro att drömmen är sann.

Öka takten sista kvarten

Det var veckor, kanske månader sedan, jag nådde mitt nyårslöfte. Att springa 2,5 km utan att stanna. Men nu ska vi visst springa ett litet lopp. Som är dubbelt så långt som nyårslöftet. Lovat har jag gjort också.

En av tusen miljoner anledningar

Fyra år

Så har vi firat fyra år som föräldrar. Fyraåringen själv i närmast extas över allt som han längtat efter. Att bli större, att få paket, att ha kalas, ballonger, fiskdamm att få forma handens fingrar till fyra!

Han önskade sig en pannkaksprinsessmarängswisstårta, och under helgen lyckades vi med allt det där. Plättårta till frulle, prinsesstårta till släkten och glasstårta med maränger och grädde enligt en bild han sett i ICA:s buffé, till föriskompisarna.

Han ville också vakna till en ledtråd, med det menade han en tråd som leder fram till en present, precis som med tvåhjulingen förra året. I år blev det en tråd till en skattkarta och han fick gå ut på gården och leta. Spännande! I cykelstället hittade han det han sökte.

Trött och lycklig ville han gå och lägga sig redan 17.30 i söndags...

Snart ska jag dela med mig av något annat stort och roligt som vi hoppas går i lås precis som vi tänkt...

Första maj!

Vi bevittnade ett tåg som vuxit sedan förra året. Det var längesedan jag gick med, men nästa år kanske? Minns min barndoms första maj i Folkets park och vill att mina barn också ska minnas dem.

Vissa lyssnade på tal, vissa plockade stenar på marken och vissa hoppade hoppborg. Tillsammans picknickfikade vi dock i solen efteråt med grannar och vänner. Sex barn, sex vuxna.

Glad första maj!