En ledstjärna fattigare

Maj månad är verkligen den vackraste och den plågsammaste månaden på året som lärare. Jag är helt slut som artist. Skörhudad. Idag är det juni. Jag kan alldeles snart andas ut. Sex dagar till betygssättning och idag sa min chef upp sig. Vi fick ett mejl... vi samlades och där stod hon och grät. Min ledstjärna och förebild. Det känns inte som det var längesedan jag skrev detta, och nu är jag här igen, vilsen och ledsen. Att hon lämnar oss nu kommer jag aldrig förlåta vår gemensamma chef för. Aldrig. Aldrig. Män med makt. Kvinnor som är för bra. Fy faan! 

Svensson, Svensson

1. Hur är du en riktig Svensson?

Villa, Volvo, vovve och kärnfamiljsmamma. Jobbar heltid med ett riktigt medelklassyrke och lever ett 8-17-liv med jobb och därefter fritidsaktiviteter. Men vi har tre barn, men å andra sidan verkar ju tre vara det nya två? Jag gillar verkligen trygghet!

2. Vad gör du direkt när du kommer hem? 

Kissar och klappar hunden.

3. Vilken tid går du och lägger dig? 

Aldrig i säng före 23. Klockan 22 är jag hur trött som helst, men lyckas aldrig komma i säng. Fastnar i sociala medier, nyheter eller sällskapar med Mannen som alltid kvällsjobbar vid köksbordet måndag-torsdag.

4. På vilket sätt är du tråkig? 

Jag lever ett ganska inrutat och "normigt" liv. Gör sällan något oväntat eller "för tokigt". Är ganska "lydig" och regelstyrd och representerar väl nån slags ordning eftersom jag har det yrke jag har.

5. Har du en Ove Sundberg i ditt liv? 

Nej, det har jag inte. Ingen snål granne eller så, haha. Ingen i grannskapet som jag undviker. Ingen som lånar saker utan att lämna tillbaka. Men det finns en pappa till ett barn i min närhet som kan vara omständlig och påfrestande att prata med eftersom vi verkligen inte delar verklighetsbild med varandra och han alltid måste klaga på helt irrelevanta saker i våra respektive barns gemensamma vardag.

6. Hur ser dina fredagkvällar ut?

Alltid middag med familjen, eller tillsammans med en annan familj. Fredagsmys är i vår familj aperitifen innan middagen då vi hänger vi köksön och jag i princip alltid dricker ett glas vin. Vinet innan maten tycker jag är det godaste. Barnen vill alltid se något gemensamt teveprogram typ "Bäst i test", då käkar vi alltid choklad.

7. Mello?

Tittar jag på eftersom Lilla och Mellan älskar det. Vi hjärtröstar och följer nästan varje deltävling minutiöst och gör Spotifylistor som det lyssnas på i bilen. Vi gillar typ alltid vinnarlåten, men ville egentligen att någon annan skulle vinna.

8. Om du hade levt ett helt annat liv?

Då hade jag bott i en större stad och jobbat mer kreativt. Jag kanske bara hade haft ett barn och hade haft råd att resa mer och äta mer ute. Jag hade gått på mer utställningar och föreställningar och hunnit umgås mer med andra människor. Jag hade haft ett yrke som gjorde att jag orkade engagera mig mer socialt på min fritid. Eller så hade mitt yrke medgett distansarbete och att jag då kunde bo på landet och ha höns och fler hundar...

Jag gjorde det

Jag gjorde det. Jag sökte en rektorstjänst på min egen skola. Utan att ha utsikten att ens få den eller kallas till intervju och utan att egentligen vilja ha den. Tjänsten alltså. Jag är rätt övertygad om att man inte ska bli chef på sin egen skola, inte för att man inte skulle kunna göra ett bra jobb utan för att allas redan existerande relationer blir så konstiga när makt förskjuts och så vidare.

Jag uppmanades av flera på jobbet att söka och fick ett infall. Passade på att breda ut mig, om hur vår skola skulle kunna fungera så mycket bättre, på 10.000 ord. I bästa fall, hoppades jag att det kunde lett till, en timmes samtal mellan fyra ögon med vår högste chef, i nästbästa fall tar han intryck av något jag skrivit, tänkte jag. 

Min ansökan var både ett sätt att flåsa honom i nacken och få honom att bekänna färg. Jag respekterar 120% om han väljer en meriterad person utifrån, men väljer han en "skön snubbe" inifrån organisationen som lika gärna kunde varit jag när vi jämför meriter, då vet jag. Då vet alla.

Jag vill egentligen inte bli chef, jag vill undervisa, men det är ju just det - tänk att få leda en skola där lärarna ges förutsättningar att göra ett skitbra jobb. En skola dit elever och lärare längtar, en skola som är en skola för de som ska vara där, elever och deras lärare. Det vore något att leda.

Våren

Jenny skrev om våren, så nu gör jag också det.

När börjar våren?
Efter sportlovet börjar våren för mig, men det innebär att våren 2023 inleddes med en massa småländsk snö och fler minusgrader än under hela vintern. Så jag vet inte, jag anar vår. Krokusar har kommit upp och så också små toppar på tulpanbladen på framsidan… men tja mars är ju den första vårmånaden, men april då vet man säkert att den är här, även om det snöar då också ibland.


Vad ska du göra i vår?
Så lite som möjligt hoppas jag. Det känns som att varenda en av mina dagar alltid är sprängfylld från morgon till kväll. Jag skulle någon gång vilja tänka tanken “undra var jag ska göra nu” eller såhär “ jag känner för att…” och så göra det oavsett om det är att lägga mig raklång i soffan eller cykla till stan och glo i affärer.


Vad vill du äta i vår?
Primörer såklart, när de väl kommer. Mer grönt. Mindre falukorvsvardag mer sallader, smårätter i skålar och olika röror.


Vad vill du dricka i vår?
Trenchcoatfärgat kaffe på trappan på framsidan och frysa häcken av mig. Längtar också tills utemöblerna kommer fram. Jag vill dricka cava och prosecco.


Vad ser du fram emot mest?
Påsken och påsklovet! Alla klämdagar. Att träffa barnens kusiner jag inte sett sedan i höstas p.g.a. alla virus. Stockholm i några dagar i mitten på april. Jag verkar till och med få en kväll för mig själv (vem ska jag ens äta med?) och kanske en förmiddag…

Tiden går och vi med den

Vad gjorde du för 10 år sedan?
För tio år sedan bodde vi med två barn i en lägenhet i stan. Jag var föräldraledig. I retrospektiv ett så enkelt liv, men det tyckte jag nog inte då. Vi gick på husvisningar och hade aldrig kunnat drömma om att vi i maj samma år skulle hitta vår Sockerbit.

Vad är ett minne från fem år sedan?

Då var jag trebarnsmamma med en tvååring, en 5,5-åring och en nästan-9-åring, det måste varit galet! Samtidigt renoverade vi hela vår källare (i etapper) och blev med bastu för precis ganska fem år sedan. Det var innan rörligt elpris och elpriskris. Jag minns fortfarande känslan av första bastun och första badet!

Vad har du gjort om tre år?

Om tre år har jag en 10-åring, en 14-åring och en 17-åring. Då har jag gått en förberedande skolledarutbildning och fattat beslut om jag ska fortsätta som lärare eller bli skolledare. Då har jag tågluffat i Europa med familjen eller just planerat en sådan resa. 

Vad går fortast, veckan eller helgen?

Helgen tyvärr, hade önskat en dag till på helgen. En dag för att göra allt det där man inte vill ägna sin helg åt, men som måste göras. Det känns som att veckan mest är måndag morgon, fredag eftermiddag och söndag kväll. Och så om igen.

Hur mycket ledig tid har du om dagarna?

Ingen? Jobbar heltid, som gymnasielärare, har tre barn, en hund, ett hus och ett liv som är igång 06-23. Jag får planera in "ledig" tid om det ska bli någon, men jag har alldeles för lite tid för mig själv, för att bara vara, det händer inte ens en gång i veckan att jag ligger i soffan. Det händer aldrig att jag tänker "undra vad jag ska göra nu". Jag vet att det ska vara så nu. Att det blir annorlunda sen. Att jag kommer att sakna den här tiden då . Kan bli helt gråtit vid tanken på det. Men just nu, just, just nu skulle jag önska lite med ledig tid.

I ett ätstört samhälle

Lilla sitter vid köksön med i-Paden och stora blåa hörlurar på huvudet. Jag tjatar om att hon måste i säng men hon ska bara titta klart. Jag tömmer en diskmaskin och fyller en diskmaskin och sedan trycker jag bestämt på paus på i-Paden med motiveringen att hon måste i säng nu eftersom hon ska tidigt upp. Jag förklarar att vi har ett hälsosamtal inbokat hos skolsköterskan innan skolan börjar. 

Då kommer orden: "Jag hoppas att jag inte ska väga mig"

Jag frågar varför och Lilla säger att hon inte vill det för tänk om hon väger för mycket. Jag frågar vad det betyder och hon förklarar att hon ätit mycket på sistone och att hon kanske då väger för mycket. Jag frågar henne varifrån hon hört sådant och hon förklarar att det har hon räknat ut själv.

Vi pratar aldrig om mat, kroppar eller vikt på detta sättet hemma. Aldrig. Vi äger inte en våg, har aldrig gjort under hela hennes liv. Vi kommenterar varken våra egna eller andras kroppar eller ens kopplar ihop vikt med mat. Den enda som pratar om vikt är möjligen hennes farmor som periodvis får för sig saker som vi snabbt slätar över och tydligt visar att vi inte vill prata om. Vi pratar aldrig om vikt. Vi pratar inte om kroppar annat än hur saker och ting möjligen känns i kroppen.  

Lilla, lilla spetan, mager som en jakthund har ändå snappat upp kopplingen och är fullt medveten om viktens betydelse och hur den ska vara. Och man ska inte väga för mycket.

Ni fattar vilket ätstört samhälle det här är va? Hon är sju år! Sju! 

Dumma vuxna!

Igår kväll på hemvägen från dykträningen hittar Mellan och Stora en överförfriskad dam som ligger på marken mitt på gatan i mörkret. De stannar och frågar om hon behöver hjälp. Hon har slagit sig illa och kan inte resa sig, än mindre stödja på benet. Enligt egen utsago har hon druckit fem öl. Mellan och Stora försöker hjälpa henne och de får hjälp av en äldre tonåring som stannar till. Tillsammans ringer de 112 från tonåringens mobil. Eftersom damen inte vill eller kan uppge sitt personnummer vill ambulansen inte komma. 

Flera vuxna passerar och stannar till men hjälper inte till. En ger tummen upp inifrån sin bil och kör vidare. Mellan berättar att han hade skämts för mig om jag gjort som kvinnan som kom ut från sitt hus utan jacka och gick in igen med anledning av att hon fryser. "Hon såg oss, men hon valde att inte hjälpa". Hur förklarar man det för sina barn. 

Hallå vuxenvärlden vad är det för fel på er?!

De hjälper henne hem. Släpar henne med sina tonåringskroppar efter bästa förmåga. Stora, Mellan och tonåringen baxar henne hem tre kvarter. Tre trappor upp. Mina fina barn! De gör som jag har lärt dem göra, hjälpa till och göra det man kan för en annan människa. De kommer hem 1,5 timme senare än vanligt alldeles uppjagade. Förvånade över att ingen ambulans ville komma, förfärade över att vuxna väljer att titta bort. 

Hur ska jag ens förklara för dem hur dumma i huvudet många vuxna är och att det de gjorde är precis vad vuxna borde gjort. Hjälpt en medmänniska i nöd! 

"Hon hade två bag-in-box:ar på köksbordet mamma, tror du att hon har alkoholproblem..." Möjligt, men det största problemet hon har, och vi har,  är att inte medmänniskor vill hjälpa. 

Mina barn gjorde det jag förväntade mig av vuxna, men de är just det, barn.