I sommartid

I morse när vi vaknade (i vårt gästrum, p.g.a. sovrumsrenovering) inledde vi dagen med att titta i fotoalbum. Jag noterade att jag vid kommande årsskifte kan fira 10 år som gymnasielärare. Tio år, helt galet!

Jag tittar nostalgiskt på bilderna och ser älskade vänner, en annan hund, en annan hemstad och ett helt annat liv.

Samma sak händer i tanken varje sommar. Jag är tillbaka i minnet hos mina brukare i hemtjänsten (i den andra saknade hemstaden) där jag spenderade fyra somrar. Tillbaka hos Agnes, Oskar, Lasse, Nils, Astrid, Elsy, Olle och alla andra. De är döda nu. Att jobba i hemtjänsten var fantastiskt! Slitsamt, men så otroligt fint. Att komma så nära människor och ändå bara vara statist i deras liv. Vissa kom jag nära, fick höra förtroligheter av, dela glädje och sorg med, medan i andras liv gled jag in och ut ljudlöst tömmandes katetrar eller knäppandes behåband.

Jag kan sakna dem, trots att vi flyktigt möttes några somrar. Att få höra om livet, som sällan blev som planerat, där i köket vispandes välling, där vid sängkanten dragandes i stödstrumpor. Det var något vackert över alla fötter som skulle smörjas, alla kaffefläckar som torkades bort och alla olösta korsord.

Det värkte i hjärtat av alla familjetragedier, all längtan efter familjemedlemmar och all ensamhet där bakom pelargonerna. Så mycket en beröring betyder, en människa som möter en annan.

Avsked i vita mössor

I morgon ska jag vinka av de sista eleverna, dessa i vit mössa. Eller "keps" som lillebror i den här familjen säger. Den hemliga lärarkören ska överraska med bl.a. Dylans "Forever young" och annat. Så mycket lycka, glädje, vemod, stolthet och separationsångest i ett och samma hus. Vi klamrar oss fast vid varandra och snart är allt det fina slut, det är det som är det fina i kråksången.

Jag älskar dessa ritualer, slutspurten, paniken och det explosiva slutet som är över i ett nafs och bara lämnar vilsam tomhet. I morgon ska jag dricka bubbel och rött och fira ett fantastiskt år. För fantastiskt har det varit.

Blev denna vecka belönad med ett långt brev från en elev som rörde mig ända in i hjärteroten. Förutom alla fantastiska utvärderingar. Fan vad jag har jobbat, men fan vilket galet fint år det har varit. Jag har växt och utvecklats och jag gör det hela tiden. Jag har det finaste yrket som finns!

I morgon sjunger vi:

(…) May you always do for others
And let others do for you

(…) May you grow up to be righteous

May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the lights surrounding you

May you always be courageous
Stand upright and be strong
(…)May your hands always be busy

May your feet always be swift
May you have a strong foundation
When the winds of changes shift

May your heart always be joyful
May your song always be sung
And may you stay forever young

Forever young, forever young
May you stay forever young

Tills dess känner jag peppen med norska kollegor:

Allting är relationer, det har jag vetat sedan min första stund i katedern 2005. I morgon ska de alla få ett soundtrack till läsåret som gått i studentpresent av mig. 

Högt och lågt och stort

Är borta från hemmet i 36 timmar. Flyger, åker taxi och bor på hotell. Firar och firas under kristallkronorna med champagne och ankbröst, oxfilé och sushi. Får ett diplom och applåder. Fotograferas solo och i grupp. Njuter av att koppla bort allt annat än mig själv och strosar runt i huvudstaden samtidigt som jag tömmer lönekontot sakta.

Så kommer jag hem och innan kvällsblöjan ska på lillebror vill han klättra upp på toaletten. Han kissar, som han aldrig gjort annat, vill ha toapapper och spolar sedan! Mitt lilla barn. Heja! Sedan pratade vi om saken 23 gånger. "Kissa toaletten, papper, spola, kisset borta." Är borta 36 timmar och så känns det som att han vuxit ett år under tiden. Mitt lilla barn.

(Detta blogginlägg är mest att betrakta som en minnesanteckning för mig själv.)