Det är en konstig tid vi lever i

Det går ett sus genom skolan tisdagen den 17 mars. Med allvarliga stämmor meddelas på en presskonferens att Sveriges gymnasieskolor rekommenderas att och från och med onsdagen gå över till fjärr- och distansundervisning. Vi läser i lokaltidningen på webben strax därpå att vår skola stänger, innan förvaltningen meddelat det till oss anställda. Allting är så märkligt. Hela vår jobbvardag omkullkastas med ens. Jag har förnumstigt bett eleverna redan på fredagen att packa med sig allt hem, om det händer något. Hälften av eleverna i klasserna är redan hemma.

Nu är det den andra april och jag är fortfarande kvar på jobbet. Eleverna hemma. Vi möts i digitala klassrum och försöker upprätthålla vardag, lärande och sociala kontakter. Vi gymnasielärare är anmodade att vara på jobbet trots att Folkhälsomyndigheten säger annat, senast igår i skarpt ordaläge. Våra chefer säger att beslutet är fattat över deras huvuden. Ingen av oss förstår någonting. Jag går till mitt jobb, möter några få kollegor, stänger in mig i ett tomt, iskallt klassrum och undervisar i min ensamhet hela dagen. Jag möter några vid lunchen och några i arbetsrummet. Mina läkarkompisar varnar för att smittan nu tar fart här på hemmaplan, i den lilla orten vi bor. Det finns en allmän smittspridning. De förstår inte varför vi inte jobbar hemma, vi som kan. Allt för att minimera risken för smittspridning och flacka ut kurvan. Stanna hemma, för riskgruppernas skull, för vårdens skull.

Hemma följer vi nyheterna intensivt. Varje sändning. Varje presskonferens. Från början var vi ganska luttrade, men ju mer tiden går desto närmare kryper det. De monstruösa siffrorna från grannländerna i Europa skrämmer. Mannen sitter med i krisledningsgrupp på jobbet och kommer hem med informationsbitar jag helst inte vill höra, vad som förbereds konkret om det värsta tänkbara scenariot slår till.

Historien skrivs nu. I framtiden kommer kommande generationer läsa om det här. Egentligen borde jag skriva dagbok varje dag.

Jag vill bara stänga in mig och familjen tills flockimmuniteten är uppnådd och faran är över. Och varje kväll när jag går och lägger mig undrar jag hur mina barn egentligen upplever det här...

Det var det där med fler barn…

Jag fick ju min trea! Den som jag alltid velat ha, men nu är det stopp. Visst blir jag sugen på både graviditet, förlossning och amning ibland, men jag känner mig så otillräcklig för våra tre barn redan som det är. Jag räcker inte till fullt ut som jag skulle vilja och fler barn är absolut inkompatibelt med lärarjobb på 80% eller mer. (Tanken på att skjutsa mer och hacka upp veckans fritid mer är absolut frånstötande. Att hantera fler läxor, gympapåsar, fingervantar och andra behov känns inte lockande. Möjligen om jag fick hemskola fyra ungar i skogen utan lönearbete och tider att passa, men då skulle jag ju bli galen.)

Men visst, när jag snusar på systerbarnens små duniga huvuden, när jag får ett litet knyte att somna i min famn och när mina ögon möter bebisblicken då skulle jag ju ljuga om det inte skrek i livmodern. Jag är verkligen mammatypen och bedömer mig som en hyggligt god förälder, skulle säkert fixa en fyra utan större problem, få plats i huset vi har, men jag vill finnas som närvarande och avstressad mamma för mina tre.

Mannen skämtade om ett syskon på väg härom kvällen och blicken från snart 11-åringen fick mig att inse att tre barn är fullt tillräckligt även för barnen.

Nyårslöftena

Av princip, sedan många år, ger jag inga nyårslöften. Det är liksom som gjort för att sådana prokrastinatörer som jag ska misslyckas och jag vill inte bygga mitt liv så. Bygga in misslyckanden. Visst kan man lova roliga saker och försöka få dem att hända, så gjorde jag som tonåring. Typ "fika mer". Men nä, nyårslöften är inte min grej. För mig som lärare är nyåret mer skolstart i augusti, men inte heller då har jag lust att  lova något specifikt även om jag alltid tänker "jobba killräckligt". 

Men okej:

Bada utomhus mer! (Kanske till och med kallbada)

Läsa fler romaner

Stå upp för mig själv mer

Säga mer vad jag tycker

De två sista på jobbet... och till gränslösa föräldrar i min närhet.

Har du? Vem? Vilken? Vad?

HAR DU?
Alkohol i kylen:
Några öl... men egentligen skulle jag ju vilja ha en flaska prosecco eller cava att alltid kunna ta fram.

Något husdjur:
En katt, en alldeles vanlig, trevlig trefärgade bondkatt - högt älskad av hela familjen!

Puder på dig:
Aldrig!

Några framtidsplaner:
Närmaste framtiden: Jobba mig sönder och samman. Ha sommarlov och vila ikapp och sedan kavla upp ärmarna för ett heltidsläsår. Annars bara njuta av nuet och att barnen blir större och att vi ska ha många lediga helger. I sommar blir det Danmark och kanske lite roadtrip i Sverige.

Gymkort:
Nej, men har betalat terminsavgiften för medelgympa 2 gånger i veckan.

Några MVG:n:
Minns knappt, men i stort sett alla mina betyg från gymnasiets sista år var MVG:n.

Något beroende:
Nja, vill ju gärna kolla sociala medier märker jag. 

VEM?
Avskyr du:
Avskyr är ju ett starkt ord, men det finns människor i min närhet (jobbet) som jag helst väljer bort.

Längtar du mest efter:
Mina systers bebisar.

Stör du dig på:
Män (i grupp) för det mesta, människor helt omedvetna om sina privilegier, inskränkta människor.

VILKEN?
Tidning läser du:

Den lokala morgontidningen, DN på nätet, Skolvärlden, Buffé ibland, Vi och gärna Språktidningen

Buss åker du oftast:
Åker väldigt sällan buss, men då 401:an.

Dag fyller du år:
Den elfte april

Årstid föredrar du:
Sommar! Vår! Tidigt höst! Riktig vinter!

VAD?
Gör du nu:
Prokrastinerar som vanligt. Ska strax skjutsa barn. Funderar på att skaffa oss några semlor eller svänga förbi bokrean.

Gör dig till en bra människa:
Snäll, ödmjuk och ansvarstagande

Gör dig till en dålig människa:
Mitt ekologiska fotavtryck

Vill du arbeta med:
Om inte lärare så gärna coaching, kommunikation och ledarskap - gärna coacha ledare i kommunikation och ledarskap. Hade kunnat tänka mig rektorsjobbet om jag slapp budget i balans och  den offentliga sektorns "new public management"-styrning. Tänk att få leda en skola på sitt "eget" sätt med hög grad av professionell frihet för lärare! Drömmen!

Har du för storlek i skor:
39

Läser du för bok:
"Vi mot er", uppföljaren till "Björnstad"

Ska du göra nu:
Sätta fart och få något gjort!

Spörtlöve!

Men åh vilken alldeles underbar vecka! Jag släppte verkligen jobbet förra fredagen och har haft nio dagars alldeles ljuvlig ledighet. Har inte ägnat jobbet en tanke vilket har lett till att jag idag upptäckt att jag borde gjort vissa saker, men hej, även solen har sina fläckar.

"För mitt eget bästa gör jag inte mitt bästa"
Från instagramfavoriten @broderauttexten

Vi har varit i Malmö  i tre dagar och pussat på de små bebiskusinerna. Hängt med barnens älskade moster och inte gjort något mer än bara varit tillsammans. Vi har slappat hemma en hel torsdag. I fredags tog Mannen ledigt och vi inledde dagen på grannstadens badhus till barnens enorma lycka Därefter en eftermiddag med hela familjen på skateboard i nyinvigda betongparken och sedan avslutade vi dagen med mormorn på Kinarestaurang. Lördagen innebar filmslappande i soffan eftersom det var full storm ute. Eftermiddagen delade vi upp oss mellan olika grejer för att sedan äta god middag hemma hela familjen ihop. Idag utflykt i ottan med bullar och varm chokad i solen. Så ljuvligt! På hemvägen skulle vi stanna till en sportaffär så att denna mamma kunde få köpa sig en ny fleecejacka. Ut kom vi, utan fleecejacka, men med nya slalomskidor och pjäxor till samma mamma och en cykel till Stora som såldes med sjuka 70% rabatt. Vi avslutade söndagen med "pasta och basta" d.v.s äta spaghetti och sedan familjebastu. Mer sådan här tid tillsammans!

Det här var 2016!

Året då vi blev trebarnsföräldrar, Stora började skolan och Mellan som gick från Lilla till Mellan började på en ny förskola och fick ett nytt socialt sammanhang. Vi som haft hund i femton år blev med katt. Jag nöjt av att vara föräldraledig i stora drag, men kan också komma ihåg stunder av enorm frustration, stress och otillräcklighet.  Men jag fanns där, och barnens rytm kunde liksom styra, nu lever vi mer efter ett schema eftersom i har tider att anpassa oss efter i form av aktiviteter veckan runt. Då var det mest hämtning- och lämningskarusell och sedan lek hemma. Fint så!

Det var också 2016 dödsångesten slog till med full kraft, en knöl i munnen som tydligt upplyste mig om min egen dödlighet. Den avlägsnades och reddes ut, men det var först på nyåret. Många ångestfyllda timmar tills det var över, något som fördunklade slutet på min föräldraledighet något. Jag lämnade Lilla som fortfarande nattammades bara för att få se kent en sista gång och träffa en gammal Lunarstormkompis med syster. Så fint! Idag är bådas våra småsystrar tvillingmammor. Tänk vad som händer på några år...

... och så var det det där med SKAM också.

Trebarnsmamma och familjelivet. Tjugihundrasexton vilket fantastiskt år det var!

Min klimatpåverkan

Bara genom att tillhöra jordens överklass är min klimatpåverkan så hög att jag mår dåligt av att tänka på den. Mitt ekologiska fotavtryck är lägre än genomsnittssvenskens (9 ton CO2e d.v.s. vi lever som om det fanns fyra jordklot) mitt är dryga 6 ton (som om det fanns 2,6 jordklot) men jag mår ändå dåligt. Jag kan få fysisk ångest, även om jag lever precis på världens snitt, eftersom det ändå inte är hållbart eller förenligt med planetens gränser. Hallå, det finns ju bara en jord!

Sommaren 2018 fick min klimatångest sådant påslag att jag inte klarar av att lyssna på P3 Dystopia eller liknande. När lokaltidningen i höstas hade en framsida där större delen av staden låg under vatten klarade jag inte av att titta på det. Jag måste liksom lägga bort, stänga av de eftersom ångesten blir fysisk. Bilden ovan (Isaac Cordals installation "Follow the leaders" från 2009) säger allt.

På riktigt skulle jag inte ha något emot en klimatdiktatur à la:
Flygresa 1 p.p./decennium (endast sträckor över 150 mil, annars tågtvång)
Kött max 100 gram/vecka/p.p.
Maxvikt sopor
Inga inköp till hushållet utan att avfallsfrågan är löst först
Max antal klädinköp föreskrivna

Samtidigt älskar jag ju själv att köpa kläder. Jag får inte ihop det liksom, i teori och praktik. Skänker förvisso alla familjens avlagda kläder vidare. Lilla har bara ärvda kläder och jag handlar mestadels begagnat även till mig själv. Ändå, det är ju som att vi är beroende av vår livsstil och behöver att någon styr upp det hela.

Det skulle liksom vara skönt om någon (läs staten) lyfte av valet från mina axlar. Avlastade det individuella ansvaret och gjorde klimatfrågan större än så. Det är ju inte hållbart det här sättet vi lever på. Och jag har inte på något sätt mer rätt än någon annan människa på jorden att konsumera upp den, bara för att jag råkar vara född här. Jag kan ju inte se mina barn i ögonen och säga att det var för att jag ville ha ett femte par jeans som de kommer att få leva i den hotfulla framtid vi redan nu kan ana.

+-listan
Jag cyklar mer än jag åker bil.
Flyger mycket sällan!
Äter miljömärkt och vi har reducerat köttintaget betydligt
Återvinner i princip allt
Miljömärkt el och uppvärmning
Återbrukar
Etc. etc.

--listan
Äger en bil som drivs av fossilt bränsle
Har tre barn
Bor i ett stort hus som inte är särskilt energisnålt
Har husdjur
Åker på semester bara för att jag kan
Renoverar vårt hus emellanåt
Lever i totalt överflöd gällande allt - konsumerar mer än vad jag har moralisk rätt till

Jag tror stenhårt på att staten måste reglera upp. förbjuda och framtvinga förändringar i våra beteenden. Det kommer aldrig att gå annars. Inte ens människor som jag med bultande miljöhjärta, galopperande klimatångest och medvetenhet reder ut detta. Det krävs hårda nypor, förbud, skatter och tvång!

Det här var 2015

År 2015 inleddes med Londonresa och avslutades med den enorma hundsorgen efter Herr Hund. Året präglades mestadels av graviditeten med Lilla. Innan den hann jag dock få en ny navel. London var mitt livs hittills enda "lyxiga" jobbresa med hotell, gala och utbildning p.g.a. att jag blev s.k. "förstelärare" under hösten 2014. Det var vidareen sjukt intensiv vår och mycket känslor och stress kan jag läsa mig till när jag bläddrar tillbaka här i bloggen. Vi dränerade, deppiga, huset och det blev en långdragen historia med segaste markfirman i stan. Det blev till slut klart, men inte blev det sådär lysande bra med markstenen...

Påsken försvann i vattkoppskliande och vi konstaterade att det gått troll i att försöka träffa kusinerna på Gotland. Sommaren innebar Legolandbesök och Astrid Lindgrens värld. Vi längtade efter Frankrike, men hade inte råd efter att vi betalat skitfirman för skitjobbet med dränering, marksten och gjutning. Lite bittert, men ett I-landsproblem.

Stora började förskoleklassen och bröts upp från sitt trygga sammanhang på förskolan i stan. Jag undrar ibland fortfarande hur han upplever det. Mellan bytte förskola i augusti och fick ett nytt kompisgäng och blev en självklar del av något nytt, till skillnad från Stora.

Under hösten började jag började plugga på distans bredvid mitt jobb för att bli legitimerad i ett tredje ämne. Det skulle ta mig typ tre år att bli klar med uppsatsen. Det var sjukt roligt, men alldeles för jobbigt att plugga avancerad sociologisk teori. Kul, men alldeles för slitigt. Jag är fullt medveten om att det gick ut över mina barn, för parallellt började Mannen undervisa på universitetet och höll också han på att jobba ihjäl sig.

Jag nöjt av livets sista graviditet. Undrade såklart vem som var på insidan, med en av varje sort (nej, inte kön, personlighet) hade jag svårt att greppa vem det skulle kunna vara. Jag hade ju redan två. Två olika barn.

Livet rann ut ur Herr Hund och för att inte barnen skulle fråntas sin hund och få ett syskon samtidigt fattade vi till slut beslutet om att låta honom somna in. Han hade under hösten anfall där han tappade rörelseförmågan och kissade på sig. Veterinären gav oss valet att skicka honom till ett djursjukhus 30 mil bort och öppna huvudet på honom eller låta honom gå. Han var 11 år och levde på övertid. Jag hade ångest över att lämna honom själv hemma och ville heller inte promenera för långt hemifrån om han skulle bli dålig och jag inte skulle kunna ta mig hem med honom. Jag ville inte behöva föda barn och samtidigt avliva min älskade hund. Han fick ett planerat dödsdatum. Det var förfärligt på alla sätt och vis. Överjävligt. Att kunna räkna ned hans liv i timmar. Att veta att allt han gjorde var för sista gången utan att han själv förstod det.

Jag grät tills tårarna tog slut. Och jag visste inte vem jag var utan hund. Men sedan blev jag trebarnsmamma.

Highwomen

We are the daughters of the silent generations...

Tillbaka på mellanstadiet

Det är torsdag förmiddag och jag har precis avslutat en lektion, har fem minuter till nästa när jag öppnar min jobbmejl. Skummar där ett mejl som jag inte förstår. Alls. En kollega som jag träffat och umgåtts med ytterst sporadiskt, lunchat med en handfull gånger på stan under arbetsdagar, gått på bio med ett par gånger, fikat med på en helg någon gång och varit hemma hos en gång under ett par års tid har mejlat ett ytterst märkligt mejl.

Personen skriver att hon aldrig mer kommer att ta några initiativ till att träffas (vilket i sig är helt fine!!) men hon är uppenbarligen arg. Arg på mig och ytterligare en annan kollega. Hon tycker att bekräftelsen hon fått på sina initiativ (att vi inte alltid kan, men att vi skrivit att hon är bra på att dra igång grejer) av oss är pinsam. Vi inte ska förklara oss, för hon är inte intresserad av att läsa några förklaringar. Personen skriver också att hennes man är fantastisk och att hon har fantastiska nära vänner. Hon skriver att vi är lika gulliga fina och gulliga mot alla och att det är bra. Men det hon egentligen menar är att hon inte vill att vi ska vara sådär trevliga mot alla. Hon vill på något konstigt sätt vara exklusiv eller så är hon arg för att vi är för trevliga, att andra tycker om oss, vad hon menar fattar jag inte. Vad det egentligen handlar om är uppenbarligen att vill vara mer med oss än vi med henne. Kanske. Att hon antagligen känner sig ensam och att hon är besviken över att hon inte får den responsen hon vill. (Något hon inte alls kan kräva!) Och det är inte heller de orden hon väljer, som kanske hade nått fram eller skapat mottaglighet och förståelse! Jag vet inte varför det gör mig ledsen, mer än arg, men det gör det. Sedan blir jag arg. Senare blir jag arg. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet. Att hon vill starta en konflikt om något som inte ens är en konflikt. Att jag ska försvara något jag inte ens förstår varför jag ska försvara. Varför jag är boven i dramat. Ett helt jävla onödigt drama jag inte kan förstå att vuxna människor önskar ha.

Jag håller i nästa lektion, sedan kommer ilskan och jag skriver ett, för att vara jag, ganska tydligt bestämt mejl tillbaka. Om orättvisan i att skicka sådana här mejl och att jag får förklara mig precis hur mycket vill, men att jag inte är skyldig något och att jag inte kan vara en bättre vän än vad jag är. Vill personen inte ha det så får personen ha andra vänner. Det är det passivt aggressiva och det anklagande som får mig att bli arg. Hon som skriver har nästan-vuxna barn, jobbar halvtid medan jag simmar omkring med näsan precis ovanför vattenytan. Personen vill umgås, men är sårad över att inte vara efterfrågad uppenbarligen, och det enda hon lyckas skapa är avstånd. Hennes äldsta barn är mer än dubbelt så gammalt som mitt äldsta. Hennes yngsta nästan femton är äldre än mitt yngsta barn. Jag förmår inte mer.

Uppenbarligen är personen rejält sårad, utan att jag (som brukar påtala hur bra jag är på att läsa av andra människor) har förstått det ett enda dugg. Jag har tacksamt hängt på ibland och tänkt att personen är där i livet där jag så småningom kommer att vara och då jag kan vara den som kan orka ta initiativ och föreslå sociala aktiviteter och visa den där omtanken om människor runt mig, som ändå inte är mina allra närmaste. Och det har på inga sätt, fram tills nu, varit någon ensidig vänskap.

Så jag svarar att jag blir ledsen, hur jag känner mig fullkomligt otillräcklig på livets alla fronter. Hur det känns som att det inte ens är jag som styr mitt eget liv utan att jag mest hanterar allting som finns framför och runt mig. Hur jag väljer något och då väljer bort något annat. Att jag saknar ork eller energi att ta initiativ, kommer aldrig längre än till tanken, hur livet med tre barn innebär att ork, tid eller utrymme mer än att vara mamma och lärare knappt finns. Att jag är på den punkten i livet då jag är glad att jag får frågor och försöker mest navigera bland dem för att skapa något slags utrymme för mig själv mellan roller och "måsten". Hur det ibland innebär att jag gör saker som jag heller inte orkar för att vara andra till lags eller för att inte fullkomligt suga på att vara vän. Att jag inte ens förmår ta hand om dem som jag betraktar som mina närmaste vänner.

Jag tänker varken ta skit eller ha drama om något som inte ens BEHÖVER vara något. Jag tänker inte vara långsint, tänker inte vara något alls. Jag förstår att det (som alltid) är taskig självkänsla som ligger bakom det hela, men jag orkar fan inte bära alla andras dåliga självkänslor. Vara ansvarig för god stämning. Jag orkar inte tassa på tå, ta hänsyn till eller hantera andra människors dåliga mellanstadiebagage. Allra minst på jobbet!

Dumpa din kille!

Kanske är det för att jag levt i en parrelation i över tjugo år... För naturligtvis skulle min värld fullständigt rämna om det visade sig att Mannen ville lämna mig. Jag vet inte ens vem jag är utan honom, och jag har heller ingen lust att ta reda på det genom att bli lämnad heller. Jag vill i teorin och i verkligheten aldrig, aldrig skilja mig, dels för att jag älskar min man gränslöst, men också för att jag verkligen älskar det här livet. Jag älskar vår kärnfamilj, det är den jag vill ge till mina barn. Jag älskar vårt slitsamma, strävsamma liv fyllt av kärlek och konflikt. Jag vill bli gammal med Mannen. Vi har så mycket kvar att uppleva, prata om, göra och se tillsammans.

Men en tröst är ändå, att alternativet, en hyrestrea i närliggande bostadsområde som soloförälder inte är något förfärligt alternativ. Jag skulle reda det. Hjärtekrossad, men fullt kapabel.

När vi bråkar som mest brukar barnen fråga om vi ska skilja oss. Isåfall har de deklarerat att de inte tänker bo med någon av oss, utan möjligen farmor eftersom hon bor nära deras skola.

Ärligt talat, jag vet att alternativet att leva själv inte är ett dåligt sådant. Jag skulle fixa det. Hjärtekrossad men fullt kapabel. Skulle jag bli lämnad är jag inte ens sugen på en ny parrelation över huvud taget. Mina vänners separationer har fått mig att inse att det är systerskapet som räddar en, som håller en under vingarna och som bär en framåt. Kvinnor tycks klara sina separationer så bra just för att de är kvinnor och omger sig med kvinnor. Dumpa din kille och det är tjejer som står där.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen...

Tystnaden på bloggen beror på en veckas radioskugga p.g.a. fjällvistelse. Älskar fjäll! Älskar naturen! Älskar föräldraledigt! Det hela började med att Försäkringskassan hörde av sig med anledning av att 93 föräldradagar skulle brinna inne p.g.a. Lillas fyraårsdag. Eftersom jag bytt chef har jag ingen skam i kroppen utan begärde ledigt en vecka mellan jullov och sportlov - sådant man bara inte gör enligt lärarkodex. Vi bokade en stuga i Idre och sagt och gjort nu har undertecknad begått slalomdebut. Innan barnen föddes åkte jag snowboard, men nu har jag ju blivit vuxen och kan göra det som alla andra gör. I söndags, första dagen på skidor, betedde jag mig som en liten tant och ropade "iiiihhhh" och "oooooohhhh" i pisten, men redan efter första backen kunde jag ju svänga åt båda håll och bromsa rimligt. 

Jag började inse att skidskolan för vuxna som jag bokat kanske innebar helt fel grupp. Så när hurtiga Lukas från Göteborg bad oss ta av oss skidorna i barnbacken så förklarade jag att jag kanske trott lite väl lite om mig själv och behövde byta grupp. Då fick jag tjugoåriga Eira från Gagnef som tävlade i speedski istället och tränade teknik i stora backen. 

Älskar semester i underställ, med frisk luft, pjäxvärkande fötter, rödvin, chips och romanläsning. Alla sover mellan 21 och 08. Alla är möra, trötta och glada! Älskar varm choklad med vispgrädde! Älskar raggsockor! 

Vi hade sol och minusgrader varje dag. Stora och Mellan susade nedför backarna och la sina 11:or från topp till dal. Lilla hängde i och älskade att åka fort med sin pappa och stolsliften högt upp i luften. En semester som gav mersmak! Jag längtar efter mer skidåkning!

Måndagen som gick.

Måndagen som gick inleddes med tandläkarbesök. Inga hål, men p.g.a. tandköttsnånting så fick jag en tid till tandhygienisten snart. Tack gode gudinna för mitt frisktandvårdsavtal! Det förlängde jag även denna måndag, kvar i samma premiegrupp. Väldigt intressant för eventuella läsare att veta?!

Jag inledde arbetsdagen med att bocka av på listan-som-aldrig-tar-slut och hade sedan en lektion där vi diskuterade senaste nyorden och jag sedan introducerade Lagerlöfs roman "Kejsarn av Portugallien". Trots elevernas läsmotstånd tror jag att den kommer att gå hem hos dem. Köpte lunch i skolcafeterian, kycklingmacka och en frukt. Övervägde en promenad, men fortsatte att bocka av på att-göra-listan. Avslutade arbetsdagen med fackmöte.

Behövde inte hämta några barn. Slängde in väskan hemma och gjorde ärenden medan Mannen lagade middag. Nattade Lilla kl 19 p.g.a. galet övertrött. Disken var diskad när jag kom ned. Drack te med Mannen och såg nyheterna. Jobbade parallellt med att skriva vikarieinstruktioner och fixa planeringar fram till klockan 23. Somnade till Rättegångspoddens fjärde avsnitt av senaste fallet.

Rafflande liv man lever hörni...

Efter studenten…

Jag tror att jag efter studenten antingen jobbade på ett boende för psykossjuka unga eller om jag städade på sjukhuset jag minns inte. Jag minns studenten i ett rosa skimmer, men också framtidsångesten eftersom jag och Mannen, som då var Pojkvännen, liksom hade en relation jag inte ville ge upp. Samtidigt var det ju då "livet skulle börja" och jag kände allas enorma förväntningar. Jag fick femtusen kronor i studentpresent av mina farföräldrar, en för mig då enorm summa. Vi drog till England för pengarna med Göteborg-Newcastlebåten. Har inget minne av hur länge, jag vet bara att resan inte alls blev vad vi tänkt, men fin ändå. Vid ett av mina sammanbrott p.g.a. hungrig minns jag att Mannen parkerade mig på en sten utanför Newcastle bibliotek och kom tillbaka med en hamburgare. Då visste jag att han var något att hålla i...

Under våren hade jag sökt en massa universitetsutbildningar, men jag blev kvar på högskolan hemma i staden. Mannen vapenvägrade och gjorde civilplikt med Räddningstjänsten i Skåne. Jag hittade en riktigt härligt tjejgäng på litteraturvetenskapskursen jag tog och vi läste romaner, fikade och festade. Jag var chockad över typ bara fyra timmars undervisning i veckan, men var oerhört plikttrogen och läste varenda rad och ansträngde mig till det yttersta. Och drack vin! Och fikade upp mitt studiebidrag. Vid årsskiftet fortsatte en del på kursen, men jag ville göra något annat och började jobba på lågstadiet och fritids och konstaterade att jag inte ville jobba där mer i framtiden. Det var kul, men inte alls min grej med så "små" barn. Så stimmigt, för många barn i för små lokaler.

Mannens mamma, min svärmor, flyttade till min svärfar som vid den här tiden jobbade i Thailand och vi fick plötsligt en villa för oss själva eftersom Mannens civilplikt under våren fortsatte i hemstaden. Vi "lajvade" sambos med gemensam hushållsbudget. Jag förstod ingenting av villaområdets sociala spelregler. Våren rann iväg. Jag jobbade stenhårt ideellt för Amnesty och ordnade en insamlingsgala med artister som Lars Winnerbäck (innan hans stora genombrott, detta var våren 1999) och Sobsisters m.fl. Ett fint minne var hur Winnerbäck med en prinsesstårta i vardera hand (ett bageri sponsrade med dagsgammalt fikabröd) och hans band vandrade iväg mot Stadshotellet (som sponsrade med bröllopssviten) för nattlig logi. På hemvägen i junigryningsljuset krockade vi i en risig Renault från 80-talet med ett rådjur och den nyazeeländske utbytesstudenten vi hade med oss i bilen önskade att det vore en älg. Då hade jag inte skrivit dessa rader idag.

Det blev sommar och sedan började livet på riktigt hösten som kom...

Helgen som gick...

Fredagen innebar att jag lagade lasagne, precis som jag lovat Lilla. Stora försvann på sleepover och Mellan ville se "På spåret". Mitt i alltihopa bakades en vetedeg ut till kanelbullar. Jag hade önskat en mer avslappnad kväll i soffan, men det var härj som vanligt med en massa fixande här hemma högt och lågt. När vi äntligen fått barnen i säng bastade vi och såg sedan ett avsnitt av "World on fire" medan vi åt chokladpraliner och drack vin.

Lördagens inplanerade besök till återvinningscentralen ersattes med hemmapyssel och taxikörningar till och från barnkalas. Däremellan återlämnade jag en impulsköpt dammsugare och köpte en annan s.k. klimatsmart en, gjord av återvunnen plast och med lägre wattal trots omvittnat god städförmåga. Vi monterade vår Blocketinköpta takbox och efter sju sorger och åtta bedrövelser med omöjliga muttrar och gängor och annat så hamnade den där den skulle. Efter mikrad lunch (älskar när det finns färdiga matlådor på helgerna - vilket är konstigt för det borde finnas tid för att laga njutig lunch) så styrde vi kosan söder om stan för skogspromenad och fika med vänner. (Bullarna kom här väl till pass). Sedan middag på kvällen  i villaområdet hos förälder till Storas kompis med vin och dessert och oändliga spännande samtal. Väldigt trevligt!

Söndagen innebar sovmorgon för mig och barnen medan Mannen vintersurfade med en kompis i gryningen. Jag ägnade förmiddagen åt läxtjat, konflikthantering och inget kaffe. Vid lunch kom både Mannen och svärmor in genom dörren. Vi gjorde tunnbrödsrullar med korv till lunch och sedan fick jag äntligen kaffe. Vi packade ett hyrsläp med bråte och tömde på återvinningscentralen i sällskap med Mellan och Lilla. Åkte hem och Mellan slank iväg till en kompis medan Lilla ifrågasatte varför hon aldrig får leka med någon. (Måste skärpa oss på den fronten!) Jag packade bilen med källsorteringen som inte fått plats i släpet, grejer som skulle lämnas till en kompis och så drog jag till Ica Maxi och handlade för 1800 kronor. Sedan middag hemma, familjebastu och senaste avsnittet av Ture Sventon innan vi jagade barnen i säng. Under tiden jag var och handlade städade Mannen hela huset och packade ihop julen och gjorde vår med "nya" textilier och grejer. Nu sitter jag här och kvällsjobbar, och avrundar med ett blogginlägg medan teet kallnar. Nu ska jag beta av Jennys decemberlista. Kommer mest troligt bli klar i februari kanske...

För minnet

Kommer det en dag då jag kommer se tillbaka på den här perioden och sakna den? Perioden då vi varje vardagsmorgon bråkar om kläderna du ska ha på dig. Perioden då jag står i garderoben och vädjar om att du ska ta på dig olika plagg och du tvärvägrar. 

Det enda du kan tänka dig enligt egen utsago är

Dina prickiga jeans (annars hatar du prickar)

Elsatrosor

Björnstrumor (vi har tre par med öron på strumpskaftet)

Glass-t-shirt (vi har två rosa med glassar på magen)

En prickig hoodie (annars hatar du prickar, förutom din prickiga jeans då...)

Det finns inget annat du kan tänka dig att ta på dig. Inte randigt, inte prickigt, inte grått, inte rött, inte klänning, inte någonting av det vi föreslår. Ger jag dig uppdraget att klä dig själv blir det ingenting eftersom dina favoritplagg alldeles för ofta är i tvätten.

10 djupa andetag!

I rörelse...

Igår tog jag mig i kragen och gick på medeljympa i närmaste idrottshall. En hel sal fylld (typ minst 50) med hurtbullar alla äldre än mig. Men så himla varma människor som välkomnade mig med öppen famn och verkligen bjöd in till en gemenskap som de beskrev som "högt i tak" varför det nu skulle behövas på träning. Men vad de menade var typ "här spelar det ingen roll vem du är, hur du ser ut eller hur du jympar" och det gjorde mig lite varm i hjärtat och liksom glatt rörd på något sätt. Jag påmindes om varför jag gillar jympa, just för att där finns alla former, fokus är rörelseglädje tillsammans, inte prestation eller utseende. Jag lovade att komma tillbaka nästa vecka, så nu måste jag! (Det enda molnet på min himmel var musiken, jag vill hellre ha lite "untz untz" än "Did I tell you that I love you?!)

Summerar 2019

Årets födelsedagsfirande: Mitt eget - jag fyllde 40 och firade mig med middag hemma med ett gäng av de jag helst spenderar tid med i livet. Några saknades förstås eftersom jag inte orkade (sorgligt va!) bjuda in hur många som helst pga ville laga maten själv. När jag fyller 50 - om 10 år - vill jag fira stort på lokal. Med "alla"!
Årets nya mark: Coachningutbildning och samtal med kollegor. Jag lär mig om människan i stort och om mig själv. Jag tror jag är rätt bra på människor faktiskt, att läsa av dem, analysera och faktiskt lyssna (i professionella sammanhang).
Årets utflykter: Söndagsutflykterna vi bestämde oss för i inledningen av hösten. Varje söndag efter frukost med kaffe och bulle till olika ställen vid havet. Det ger mening i livet!
Årets traditioner: Annandagskalaset hos min faster. Hoppas att vi kan vara med fler annandagar under 20-talet.
Årets milstolpe: Mellan började ettan!!
Årets hemmaprojekt: Källaren - snart klar! Jävlar vad det slitit, men det ser ut att ha varit värt det ändå.
Årets guldkant: Fredagsmyset med familjen - veckans absolut bästa stund! Men också min feministiska "bokklubb" som mest dricker vin, men med intellektuell nivå. Så roligt med bara kvinns i olika åldrar och yrken och erfarenheter som analyserar och pratar skit om mannen i allmänhet (alltså inte våra egna, vi som lever i heteroförhållanden).
Årets tur i oturen: Jag vet inte det jag. Jag känner mig lyckligt lottad för det mesta. Rent konkret vet jag inte. Kanske de där Mia Skäringer-biljetterna då. Som tog slut p.g.a. min seghet, men som kompisen C budade hem på Tradera med ca 80% rabatt jämfört med originalpriserna och som gav plan på främsta parkett på Saab Arena typ. Ibland är det uppenbarligen bra att vara velig. Det var också årets farligaste bilresa på hemvägen då vi såg mer vilt än vad vi sammanlagt gjort i våra liv, men det skedde inte en endaste liten olycka någonstans och kaffet som vi försökte snabbeställa via nån himla app var också helt värdelöst försenat. Men det var en fantastisk tripp på alla sätt och vis ändå. Vi kom dit och hem och hade en sjukt bra kväll. Det var fem dagar innan C begravde sin lillasyster*.
Årets bröllop: 2019 var ett år utan bröllop. Snarare börjar folk i vår ålder att separera. Men i vår är vi bjudna på bröllop igen och bror min har förlovat sig under 2019, så kanske blir där också bröllop snart!
Årets insikt: Du (d.v.s. jag) måste inte så mycket!
Årets semester: Frankrike! Alltid Frankrike!
Årets rekreation: Serietittandet i vardagspauserna. Livskvalitet!
Årets tropiska: Värmeböljan i Frankrike när det var 42 grader och nattetid inte ens under 25 grader. Det var läskigt! Klimatångesten har inte blivit mindre efter 2019 direkt.
Årets sorgliga: Jag har varit så förskonad (blomma blomma!!!) från sorgliga händelser. Jag har stått bredvid dem*.
Årets fina: Att få bli moster till två små gryn som jag längtar efter konstant!