Stark öppning på 2022

Om resterande år blir som öppningen på detsamma så vill jag inte vara med. Efter nyårsfirande med goda vänner så öppnade vi året starkt med tidernas relationsgräl. Som vanligt efteråt minns jag inte hur eller varför det startade, men det pågick i typ tre dagar och som vanligt handlar det om våra olikheter i personligheter, intressen, framtidsbilder och toleransnivå för olika saker. Fy fan vad vi kan bråka alltså. 

Efter en seg och slitsam höst är nog relationsbatteriet liksom nere på 0. Det har inte hänt särskilt mycket kul. Mannen har inte sällan jobbat till midnatt och stunderna med gemensam avkoppling framför en serie när barnen väl kommit i säng, har varit alldeles för få. Vi har visserligen promenerat hund ihop men alltid med andan i halsen på väg hem avhandlandes jobbskit och för att hämta någon unge eller förhöra en läsläxa eller övertyga ilsken femåring om vikten av nattsömn. Väldigt lite gemensam återhämtning. Nåväl, vi blev sams och ska inte skiljas. Vi vill och behöver göra mer roligt tillsammans. Kanske bara vi två dessutom. När vi nu ska hinna det.

Årets sjätte dag tillbringades i skidbacken drygt tio mil hemifrån. Finfin vinterkrispig dag med full sol, men jag började känna mig konstig på kvällen. Kvällen innan hade jag upplevt mig yr. Jag kände mig varm efter skidåkningen och trött såklart, men anade ändå inget. Vaknade sedan, igår alltså, med förkylningssymtom. Tog ett test och jo, mycket riktigt, Covid. Så efter tre veckors jullov får vi en extra karantänvecka ihop nästa vecka och kanske ännu fler beroende på hur resterande familj insjuknar... Jag mår, PEPPAR PEPPAR, ganska bra. Förkyld, trött, matt och lite yrslig, men än så länge helt okej. 

Med endast elva dagar till tredje dosen snubblade jag på mållinjen och trillade dit. mig som inte ens ovaccinerade tonåringar lyckats smitta i skolan under snart två års pandemi. Det verkar som om jag och min kompis E smittades på ett café i söndags. Vi insjuknade ungefär samtidigt och det är en gemensam nämnare har vi upptäckt. Cafébesöket. Så ingen skolstart för någon i detta hushåll nästa vecka. Men mer Netflix!

Återkommer med summering av 2021.

Allt som är ditt

I veckan som gick uppdagades det att flera kroppspositiva konton på Insta fått bilder stulna och utlagda i ett helt annat sammanhang, på en porrsajt under kontonamnet "Expose swedish sluts". Det är så bortom, bortom vidrigt. Så vidrigt att jag inte ens finner ord för det! Det är så otroligt viktiga konton i att bredda synen på vad en kropp är, hur kroppar ser ut, vad kroppar kan. Jag märker bara själv hur stor betydelse det har för mig, som ändå passerar i normen, i synen på min egen kropp.

En av kontohavarna, Linda-Marie Nilsson, fick möjlighet att prata om detta i P1:s "Studio ett" och fick på förhand tillgång till frågorna som skulle ställas. Väl där visade det sig att det var helt andra frågor som ställdes och det var då haveriet började. P1:s Magnus Thorén jämför att lägga ut bilder på sin egen kropp, på sitt eget konto som att lämna bilen olåst med nyckeln i, ställer upprepade frågor om att det inte är så att Linda-Marie får skylla sig själv, att bilderna kan misstolkas eller kanske till och med provocera män(!). Magnus Thorén kallar henne aningslös ungefär som att hon borde skylla sig själv. Han menar att stölden av bilderna kan vara ett motanfall (hallå ordval?!) av män som blir provocerade av Linda-Maries bilder. Det är så sjuka frågor att man inte tror sina öron. Det är liksom skuldbeläggande av offret på bästa sändningstid i en av Sveriges största radiokanaler. Vilket fullkomligt haveri!  Under intervjun hör man hur Linda-Mari går från liksom glad i rösten, hon ska få berätta om ett brott hon och flera andra utsatts för, till förminskad och skuldbelagd, trots att hon verkligen besvarar frågorna på klokast möjliga sätt.

I min ilska kunde jag inte låta bli att från sjuksängen ställa honom mot väggen på Twitter, men han förstår inte ens vad jag menar med mina frågor. Härskartekniksmässigt svarar han med motfrågor. Han tycker att han intervjuar alla, kvinnor som män, på exakt samma sätt och att alla vuxna borde kunna hantera frågor om konsekvenstänk yada yada. Han fattar inte ens själv det sjuka i att jämföra kvinnors kroppar med olåsta bilar eller hur han istället för att problematisera det faktum att män tar sig rätten till kvinnors kroppar och begår brottsliga handlingar undrar varför Linda-Marie m.fl. lägger ut sina egna bilder på sig själva på sina egna konton. Han hade A-L-D-R-I-G ställt den frågan till en man nämligen. Om man inte kanske borde låta bli att resa bort över julen så man slapp villainbrott eller om någon man kanske kunde låtit bli kostymen under sin utekväll så att han inte skulle bli rånad sedan. Aldrig. Jag är så heligt jävla förbannad!

Team "Starka morsorna"

Tack för träningspeppen! Mammamage-appen har jag, måste bara använda den. Jag kände i helgen att min kondition faktiskt är betydligt förbättrad jämfört med när jag kom hem från BB, dock inte bra såklart, inte så jag pallar jogga eller så, men med solsken i blick så ska jag ge mig ut på lite snabbare promenader. I sommar ska jag köpa en mountainbike och börja cykla med några tjejer och i höst ska min vän E dra med mig till Friskis så vi kan träna styrka ihop i deras gym. Jag måste bara få rutin på det hela. Göra det till en vana så självklar att jag inte vill vara utan den. Det är "bara" det. Jag ska tänka rörelse, styrka och ta hand om kroppen!

Aj, kroppen!

Aj, kroppen!

Tre graviditeter från hösten 2008 till vintern 2016 har satt sina spår. Kroppen är långt ifrån vad den varit, om den nånsin varit, och den förtjänar omsorg. Den behöver bli stark för att orka och hålla sig frisk. Jag vill inte börja få ålderskrämpor redan i fyrtioårsåldern och eftersom jag vet att onda knän och leder går i släkten vill jag förebygga det så gott det går, men då måste jag träna. På riktigt träna. På allvar träna. Träna rygg och mage. Bli stark och få ork. Och jag är ingen träningsmänniska!

Jag har, på allvar, aldrig kommit in i det som en sådär självklar grej som det verkar vara för andra, ungefär som att äta, sova, bajsa... och träna. Jag har simmat, jag har gympat och till och med tagit mig runt i ett löplopp efter graviditet två. Men jag hatar att springa! Hatar! Samtidigt är ju det den ultimata träningsformen eftersom den kan börja och sluta hemma, är ganska billig ("bara" bra skor) och kan utföras när som helst veckan runt typ. Men det räcker ändå inte för att motivera mig!

Jag skulle behöva gå ned några kilon, för att kläderna ska sitta bekvämare, men hej, egentligen skiter jag fullkomligt i siffror på en våg. Vi äger inte ens en våg. Och jag kan gå upp i vikt om det är så, om det är muskler vi talar om, för jag vill orka! Jag vill vara stark och leka med mina barn. Jag vill vara stark och orka! Vara en förebild! Idag trodde jag naivt att jag kunde volta i de romerska ringarna på lekplatsen, haha. Men vad coolt det hade varit om jag faktiskt hade kunnat det!

Jag ser människors före- och efterbilder då och då i flödena i de sociala medierna och tänker att jag kanske skulle kunna vara en av dem. En av dem som faktiskt tränade och mådde bra av det, men jag vet inte ens var jag ska börja. Eller hur.

Jag tror, jag vet, att jag på något sätt lider av dåligt kroppssjälvförtroende, alltid har gjort, jag har aldrig känt att jag och kroppen är en, att den är min och att den samarbetar liksom. Jag vet att jag ska vara snäll emot den, att den är fantastisk och att den gett mig tre fantastiska barn!!! Men jag kan liksom inte ens med att göra situps i vardagsrummet om Mannen skulle se på, för det känns inte alls bekvämt. Jag vill inte springa med någon annan. Jag vill inte se bortkommen ut på ett gym. Just nu tror jag att jag ska köpa en mountainbike när mina fogar har läkt samman bättre och cykla själv i skogen, men hej, hur vet jag vilken cykel jag ska skaffa mig och hur? Jag skulle nog behöva en snäll PT, men det är jag för snål för. "Kära Bullen vad ska jag göra?"

Countdown

Enligt beräkningar är det idag 24 dagar till nedkomst. Om jag ska dra någon slutsats av tidigare förlossningar så är det inte så många dagar. Snarare 18-20. Och hur kämpig jag än tycker att den här graviditeten varit rent fysiskt med foglossningssmärtor och minimal möjlighet till återhämtning så är det nu ett mentalt avsked av graviditetskroppen som jag ägnar mig åt. Det här är sista gången och det är inget konstigt med det, samtidigt ska jag aldrig mer uppleva hur en liten människa växer och tar plats inuti mig. Aldrig mer uppleva hur ett litet barn rör sig inuti mig och hur kroppen av sig själv sköter det den ska, med den äran. Nu kvarstår i och för sig en hel förlossning, och hur kämpig den än kommer att bli, så kommer jag med säkerhet sörja att jag inte ska uppleva även det någon mer gång, precis som jag kommer att sörja att amningen tar slut. För det är för mig fantastiska upplevelser, att liksom ge liv, så meningsfullt och omvälvande, för mig. Det är förmodligen den yttersta upplevelsen av att liksom vara behövd och oundgänglig. Samtidigt vill jag inte ha fler barn, så då kan jag ju inte uppleva detta igen, så är det bara. Men det har varit magiskt, magiskt och tungt och arbetsamt och helt fantastiskt! Vem är det där inne? I natt drömde jag att jag vaggade en son, som var ovanligt lång, i min famn. Vi får väl se...

Lilla Bebis

Vecka 30 idag. Nästan 73% av graviditeten har gått. Jag ska föda barn om ungefär 75 dagar. Jag känner mig inte det minsta förberedd. Den här graviditeten har jag knappt hunnit tänka på, men nu märker jag den i alla fall. I ryggen och benen. Den här gången är kommentarerna att magen är liten. Förra gången var det tvärtom. Inte så många har tagit sig friheten att röra mig och det är jag tacksam för. Jag gillar inte alls när kroppen, på grund av att den härbärgerar en annan människa, plötsligt blir allmän egendom och folk känner sig fria att kommentera och vidröra. Jag fattar att det är av välvilja, men jag vill inte. Jag vill vara i fred!

Som mamma till två söner blir jag nu ideligen tillfrågad om jag 1) vet att det är en tjej 2) hoppas att det är en tjej o.s.v. o.s.v. Precis som om mina söner inte skulle duga, för att de är pojkar. Som om det är därför vi önskar oss ett tredje barn. Harregud! Folk är för fan mer intresserade av bebisens kön än vad vi är själva. Vi önskar oss ett tredje barn, för att det är ett barn. Inte för att vi ville ha ett specifikt kön på det. Vi vill heller inte veta bebisens kön innan, vilket många verkar tycka är konstigt.

En del äldre kvinnliga kollegor försöker övertyga mig om att man som mamma kan göra mycket mer med sin dotter, vilket jag inte tror ett endaste litet dugg på. Jag träffar tonårsflickor varje dag som avskyr sina mammor, jag träffar tonårspojkar varje dag som har fantastiska relationer till sina mammor. Vad sorgligt om vi skulle bygga relationer utifrån våra kön!

Jag önskar mig inte ett tredje barn för att "gå och shoppa" med det. Jag är övertygad om att jag och mina söner i framtiden kommer att ha de bästa av relationer, om vi jobbar på dem, utifrån att vi är intresserade av varandra och kanske sådant som alla den här familjen tyckt varit roligt och viktigt som kultur, resor och dela upplevelser. Så fattigt om jag hade förväntningar på barnet som kommer att vi ska shoppa klänningar ihop.

London calling!

Overkligheten i det. Packar febrilt för en vecka i London med jobbet. Fint som snus! Har längtat så länge och nu äntligen. Skolutveckling, nätverkande, kompetensutveckling som berör och stimulerar. Helt fantastiskt! Jag ska njuta varje minut för nu lär det ju dröja hundra år innan det blir min tur nästa gång.

Overkligheten (del två), fått en operationstid med posten idag. Förra veckan ringde kirurgen när jag stod i kaffekön på jobbet och frågade om jag _ville_ operera min navel. Jag frågade efter hans professionella, medicinska bedömning och då sa han utan tvivel att han skulle operera. Så jag fick rätt! Doktor "Talldunge" ska sätta kniven i mig och jag har fått en utförlig instruktion om allt som ska ske innan och efter. Antar att det blir några dagars sjukskrivning på det.

Nähä, nu ska jag decimera min packning så att jag får igen väskan...

Bästa låten just nu!

Livets knapp - "the fortsättning"

Nämen ett litet vårdcentralsbesök till då och ett konstaterande att det ju verkligen är ett navelbråck, att det vuxit och att (hur kompetent och trevlig hon faktiskt än är, och det är hon verkligen) jag ju borde fått hjälp av specialisten jag träffade. Hon menade att jag ju borde fått en möjlighet att kunna kontakta honom direkt.  Hon skakade på huvudet när jag beskrev att han träffade mig i kanske två minuter, att resvägen dit och hem tog mig två timmar minst på själva vägen, sammanlagt var jag ledig en förmiddag för detta lilla besök. Men hon kan ju inte göra något mer än att skicka mig (tillbaka) dit jag ska. Så nu remitterar hon mig igen. Så det får väl bli en vända till, till sjukhuset några mil bort då.

Jag har det största förtroendet för henne som husläkare, gillar hennes kompetens, noggrannhet och omsorg, men vad är det med vården när en ska behöva fara hit och dit och liksom stånga sig in. Jag är en välutbildad, resursstark människa som kan tala för mig. Är det konstigt att vården är ojämlikt fördelad när inte ens jag lyckas nå fram, annat än efter femte-sjätte besöket. Är det rimligt? Vad kostar inte detta i slutändan ändå? För mig? För skattebetalarna?

Belly button

Det är så härligt att vara kvinna i svensk sjukvård (not). I alla fall inte om det är saker relaterade till att man varit gravid, då får man liksom bara tåla att "kroppen liksom äääär förändrad". No shit Sherlock! Min kropp kommer aldrig blir densamma igen, men det betyder ju inte att jag inte tycker om den, vilket sjukvården verkar uppfatta skulle vara mitt största problem, vilket inte alls är fallet. Kroppen är förändrad, ja, men ska det betyda att jag ska gilla läget med allt?

Navelbråcket som jag sökt hjälp för två gånger, som först diagnostiserats som bråck på mittlinjen sedan remitterats till kirurgen på ett annat sjukhus för o.s.v. o.s.v. fyllde igår naveln med något. Hela navelgrejen (alltså med vanliga obråckade navlar) är för mig så obehaglig så jag avstår från detaljer. Men klart är att naveln nu är fylld med något, och låt oss tro och hoppas att det inte är är tarm utan bukfett. Ringer hälsocentralen som ger mig tid om en vecka. Om det blir hårdare och spändare eller gör ont och jag kräks eller svimmar ska jag söka akut.

Jag vet inte hur ni jobbar, men vi brukar jobba förebyggande i min verksamhet. D.v.s. vi sitter inte och väntar på att allt ska gå åt skogen, vi försöker hindra det innan det gör det. Jag tänker att det förmodligen är bättre att åtgärda ett navelbråck innan jag måste nyttja akutvård. Men kanske är det jag som är arg och bitter för att en tydligen måste _kräva_ sin sjukvård på ett manligt vis för att det ska hända något. Alla sorgliga berättelser om förlossnings- och graviditetskomplikationer som kvinnor får utstå för att vården inte tar dem på allvar, gör mig så arg. Ett navelbråck är ju ingenting i jämförelse med problem med snippan eller sfinktern, som jag tidigare lagat, men jag vill ändå bli tagen på allvar.

Linea alba

Jodå, läkare nummer två konstaterade att det visst är ett navelbråck, ett litet sådant, men ett navelbråck, som inte får bli större, men i dagsläget lämnas utan åtgärd. Diastasen är ett faktum,  den är lång och påtaglig, och jag vet inte om jag vill lyssna på den trevlige men ack så stressade läkaren om att bara träna magen som vanligt så kommer allt bli så bra så. Det räcker med en enkel googling, för att konstatera:

1. Vanlig träning kan förvärra diastasen
2. Okunskapen i vården är stor
3. Det går att lägga ett genusperspektiv på frågan, de drabbade är kvinnor och många kirurger är män som ofta avfärdar besvären som kosmetiska.

Så nu får jag väl höra av mig till min husläkare igen, och be om att få bli remitterad till någon som KAN något. Jag hann inte ens ställa alla frågor till läkaren innan han försvann innan jag hann blinka. Han var puts väck när jag hade hunnit klä på mig, han hann säga att han tyckte att jag hade starka och bra magmuskler. Må så vara, men de funkar ju inte riktigt som tänkt…