Hösten 2010 började jag på min nuvarande arbetsplats. Där fanns en kvinna, H, några år äldre än jag som jag iakttog och förstod brann för samma frågor som jag. Genus och jämställdhet. Jag kanske hade fler akademiska poäng i genus och mer på fötterna i mina resonemang p.g.a. politisk redan som femtonåring, jag kunde mer, men jag fattade såklart tycke för henne trots att hon många gånger gjorde sig obekväm med kollegor p.g.a. extremt rättvisepatos. Jag lyssnade mycket på henne där inledningvis där hon dömde ut den ena kollegan efter den andra.
Våren samma läsår headhuntades hon och jag till en extrem problemklass som vi skulle få ordning på. Vi gavs rejäla lönepåslag som stack i ögonen på andra och där nånstans teamade vi ihop oss. Vi skulle ju få den värsta klassen skolan nånsin skådat. En klass lokalpressen omskrev i stort sett varje vecka ett tag. Vi fick gå dubbelt i vissa kurser och gavs både pengar och tid att göra något bra av det och det gjorde vi. Vi samplanerade och engagerade oss massor i den här klassen för att vända den. H och jag delade arbetsrum och elever. Vi tillbringade massor av tid tillsammans och började umgås en del privat. Både hemma hos henne och hemma hos mig.
Jag blev gravid, födde Mellan sommaren därpå och när jag kom tillbaka efter ett år hade jag fått andra uppdrag i ett annat arbetslag på skolan och H och jag var mest bara vanliga kollegor som möttes i lunchrummet, utvecklingssammanhang och på många möten. Vi fikade ihop ibland.
H å sin sida rekryterades till ett övergripande uppdrag en period och jobbade bara halvtid med mig som kollega och under min nästa föräldraledighet med Lilla så försvann hon från skolan. När Lilla var född kom hon hit en lunch och hälsade på. Jag minns att jag tänkte på att hon inte hade med sig någon present. Inte för att hon hade behövt det, inte alls, men när Mellan föddes överöstes jag och barnen med presenter. När jag tidigare fyllt år och bjudit in till middag kom hon med inte mindre ån tre fina presenter till mig. Jag anade att något skavde när Lilla var född, men jag fattade inget och jag stannade i min bebisbubbla. (Långt senare förstår jag att det kan ha att göra med att min Lilla är en flicka, hon mamma till tre pojkar.) Jag tror att hon under kommande månader upplevde stora förluster då båda hennes svärföräldrar gick bort, eftersom vi inte sågs varje dag var jag inte så deltagande i hennes sorg...
Jag bjöds dock under den här tiden med till en feministisk bokcirkel och deltagare plockades från olika sammanhang, olika kommunala verksamheter. En bokklubb där vi drack vin och läste romaner och facklitteratur. Spridda åldrar och yrkesbakgrunder och så himla roligt. Superintressanta samtal och en oslagbar känsla av systerskap! Vi sågs med jämna mellanrum och H var lite spindeln i nätet som var den som kände allihopa. Hon inledde parallellt en verksamhet kvällstid som riktade sig till ungdomar och jag medverkade vid något tillfälle med en bebis på höften, men tackade sedan nej då såväl min chef sa nej, som mitt hjärta. Jag kan inte lägga timtals obetalt arbete på kvällstid med ungdomar när jag jobbar med dem på dagtid också. Här tog uppenbarligen H väldigt illa upp och skrev ett väldigt otrevligt meddelande att det minsann bara var hon som engagerade sig på riktigt och hur skulle jämställdheten någonsin komma nån vart när människor bara bryr sig om sig själva. Jag trodde att hon skämtade. En trebarnsmamma vars yngsta barn är två år äldre än mitt äldsta säger alltså till en mamma med tre barn i åldern 1-7 år som jobbar som gymnasielärare att det bara är hon som gör något som betyder något på riktigt. Att hon är besviken på mig för att jag inte jobbar ideellt kvällstid med något hon får komptid och lön för. Mitt nej varken accepterades eller respekterades.
Följande bokklubbsträff ignorerade hon mig fullständigt. Jag fanns inte. Experten på Berit Ås härskartekniker praktiserade flera av dem fullt ut. Jag tänkte att det väl går över.
Men det gjorde inte det. Flera gånger vi träffades i yrkessammanhang osynliggjorde hon mig. Fler gånger än vad jag kan räkna till. Vi åkte en kommunal delegation till Jämställdhetsforum i Linköping och där kramade hon på perrongen samtliga medföljande på resan utom mig. Jag kände mig så dum och så fel även om jag intellektuellt fattade vad som skedde. Att det inte var jag. Det var hon. På kvällen hamnar vi bredvid varandra och jag frågar försiktigt om hur hennes man mår, mannen som varit utbränd ett par gånger, jag frågar av genuin omtanke om mannen som upplevt stor sorg. För en stund är hon som vanligt och vi pratar lite stelt, men förtroligt. Nästa morgon ignorerar hon mig igen.
Så toxiskt.
Flera gånger skriver hon privata meddelanden till mig och ber om olika tjänster. Att få kopiera Facebookinlägg jag skrivit, att låna texter jag skrivit, råd om barnuppfostran och information om lärare på skolan som hennes barn fått som lärare. Jag svarar alltid trevligt. Jag ger henne allt hon ber om, även om jag egentligen inte vill, men som någon slags fredsgåva. Hon fortsätter att ignorera mig i verkliga livet. Ingen annan av våra gemensamma bokklubbsvänner verkar märka det och jag känner mig bara dum. Jag kan inte prata med någon om det här. Jag känner inte alla väl, men det gör hon. alla andra tycker att hon är fantastisk.
Corona kommer och bokklubben rinner ut i sanden. Hon fortsätter att osynliggöra mig i digitala träffar på Zoom och bara lyfta fram min manliga kollega. Så mycket för det systerskapet.
Hennes man blir min chef. Det känns inte jättebra, men jag bestämmer mig för att bara vara trevlig och glad och tillmötesgående. Jag vet ju att han är trevlig liksom, jag har träffat honom hemma hos dem flera gånger. Jag vet att han haft det tufft men att han har ett gott hjärta. Det fungerar väldigt väl och han och jag kan prata öppenhjärtigt och förtroligt. Men jag kan inte säga något om henne, jag bara låtsas som att allt är bra när han ställer frågor om saker och ting som har med H att göra. Jag ser ju hennes liv genom sociala medier.
Hon slutar gilla mina inlägg i alla sociala medier. Hon skickar meddelanden till mina kollegor med emojis och tecken för insatser vi gjort, men inte till mig. Hon gratulerar mig inte på födelsedagen även om jag gratulerat henne. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet, men jag tänker på Michelle Obamas ord "When they go low, you go high" även om det skaver. Ingen ska kunna säga att jag inte bjuder till. Jag försöker! Varje dag får jag Facebookminnen om vad hon och jag gjort tillsammans flera år tidigare i livet, hon måste ju också få dessa.
Min man börjar jobba med H. Redan innan är jag nervös för hur hennes inställning till mig ska spilla i över i hennes beteende mot Mannen. Att hon ska behandla honom precis lika illa, och illa blir det! Värre än vad jag någonsin kunnat tro. Hon osynliggör, hon baktalar, hon gaslightar, hon undanhåller information, vill inte samarbeta, släpper inte in och går full blown härskarteknik ännu en gång. Han bjuder in till en sconesfika för sina nya kollegor, hela enheten kommer. Alla utom H. I stort sett varje vecka får jag ta del av hur han behandlas av henne. Han söker ödmjukt samarbete och samtal, ber om samtal, men det är tydligt att hon inte vill. Han respekterar det, men blir även han ledsen över hur han upplever sig behandlad.
Jag jobbar alltså med hennes man och hon med min.
För ett år sedan bjuds jag av H plötsligt med till ett födelsedagsfirande . Vi ska överraska en gemensam bokklubbskompis och fastän jag hellre vill vara hemma med familjen, trots att det skaver lite att gå dit så väljer jag att göra det. Jag vill bjuda till och i meddelanden skriver H att det är trevligt att jag vill komma. Kvällen blir helt okej och vi pratar stelt, men artigt, med varandra H och jag. Hon nämner inte ett ord om min man. Jag försöker knyta an genom hennes mans och mina gemensamma erfarenheter. Det nästan bränns att sitta bredvid henne. Jag tar ett par glas bubbel och bjuder till på alla sätt jag kan.
Jag får veta att de fortsatt bokklubba, men jag är inte medbjuden. Det känns som att vara tillbaka på mellanstadiet, men jag biter ihop. De har en bokklubb med samma tema, men ingen har frågat mig. Det gör mig ändå ledsen nånstans. Jag förstår inte ens varför jag bjudits in denna födelsedagsfirkväll, det känns bara helt fel.
När sommarlovet kommer baktalar hon min kollega på Facebook. Hon skriver inte hens namn, men alla våra gemensamma 66 vänner på Facebook inklusive jag vet vem det är. Läraren som undervisar hennes son. Kardinalfel. Du skriver inte om dina barns lärare offentligt när alla lärarens kollegor kan läsa och när lärarens chef är din man och lönesättande chef på arbetsplatsen. Jag försöker sköta det diskret, mejlar min chef och ber honom att be henne radera meddelandet. Meddelandet raderas och min chef skäms som en hund. Sonen är förkrossad. Hans mamma har skrivit om hans bästa lärare i hånfulla ordalag. Ingen förstår någonting. Jag får en vinflaska som tack av läraren som blivit omskriven. Hen skriver "du har en vän mig, jag hade en i dig"...
Det eskalerar på min mans jobb och han väljer att säga upp sig. H är en stor bidragande orsak till detta.
Det går ett par månader och nu för några veckor sedan tror jag inte mina ögon när ett stort mediekritiskt konto publicerar en bild på mina arbetsrumskollegor med hånfull bildtext på både Facebook och Instagram. I inlägget tackas H med fullständigt namn för tipset. Hon har alltså klippt ut en bild ur vår lokalpress på mina kollegor och skickat till ett stort konto som väljer att publicera det utan att ha en aning om sammanhanget. Ett stort konto som vår arbetsplats samarbetat med och som många på vår arbetsplats följer. Väldigt snabbt försvinner tipstacket när reaktioner kommer. Jag har skärmpdumpat originalinlägget.
Flera dagar funderar jag på hur jag ska agera. Jag vill stå upp för mina kollegor, jag vill stå upp för mig själv, för min man och för alla andra hon behandlat illa, säga stopp, skriva sluta, men jag väljer till slut att avstå. Jag orkar inte ha någon konflikt. Det är för mycket. When they go low, you go high!
Igår upptäckte jag att hon tagit bort mig som vän på Facebook.
Jag vet inte ens varför jag skriver allt det här. Kanske för att förklara något konstigt för mig själv. Kanske för att jag någonstans både är ledsen och helt oförstående för hur det kunde bli såhär. Jag behöver inte vara hennes vän, men någonstans vill jag säga till henne att ingen människa som jag känt på det sättet som vi känt varandra har gjort mig så illa på inga grunder alls. Eller vad är det för grunder, vad har jag gjort för fel och varför fick jag aldrig veta det så att jag fick säga förlåt. Fast jag inget har att säga förlåt för. Men det har hon!
