Så får du plattare mage på mindre än två veckor

1) Genomgå navelbråcksoperation 

2) Magsjuka 

Lovar inget bestående resultat, men det gör å andra sidan inte kvällstidningsdieterna heller.

Den muntra frun i Windsor recaps

Denna filmsnutt sammanfattar min Londonvecka så bra, förutom att det saknas bilder på vårt iskalla hotellrum, utan särskilt mycket varmvatten och med trasigt element, där vi pratade till mitt i natten. Varje natt. Det saknas också bilder på brittiska maten, "bangers and mash", "Fish 'n chips" and so on.

Hela veckan nynnade jag på sången min farmor lärde mig sommarlovet 1989. Hon skrev ned den på en papperslapp jag bar skrynklig i fickan hela vistelsen i sommarhuset. När augusti började visste jag att jag skulle få börja lära mig engelska.

Maybe it's because I'm a Londoner That I love London so Maybe it's because I'm a Londoner That I think of her wherever I go I get a funny feeling inside of me When walking up and down Maybe it's because I'm a Londoner That I love London Town

Och då spenderade jag ändå mest tid i, eller egentligen omkring, Windsor. Där flaggan en dag var hissad, vilket betydde att Her royal highness actually was there...

(P.S. Jag har en navel!)

Hit och dit!

Hit och dit! Först fem dagar i England, fullt med input, härliga möten, inspiration och tid för gemensam reflektion, fantastiska vyer och upplevelser. Fish 'n chips, puben, föreläsningar, nätverkande, twittrande och studiebesök. Från arla morgonstund till sena natta. Hur bra som helst!! London gav mersmak!

En dags ledigt hemma, fulltecknad arbetsvecka och knappt hinna förbereda sig mentalt innan jag sitter på en landstingsbuss till sjukhuset i grannstaden. Jag och pensionärerna. De gnälliga och de trevliga. Tanten som klagar på en ickesvensktalande ung mans tvååriga son som inte är knäpptyst, å sin mans vägar, mannen som ber henne vara tyst och inte säga något. Jag var så nära att säga något, men hon gick aldrig över gränsen, tack och lov.

Tre minuter innan utsatt tid checkar jag in på akutmottagningen som tillsagt. Jag rundar sjukhuset och in på kirurgen och hinner kissa innan en vänlig sjuksköterska tar hand om mig och ger mig instruktioner. Inom en halvtimme från att jag kom in genom dörren är jag vägd, medicinerad och står i en förlossningsskjorta, mamelucker och med operationsmössa på, jag har som hastigast skakat hand med doktor Talldunge som är lika förvirrad som vanligt. "De vill operera dig ser jag", "Eh, du ville det, det sa du i telefonen säger jag", "Ja, just det så var det".

Jag har nål i handen, EKG-uppkopplad på flera ställen, fingertuta som mäter syremättnaden och trots att det är läskigt ger jag efter när jag ska sövas, drar in syrgasen och bara försvinner. Vaknar flera timmar senare, men fortsätter sova. Jag hör att någon långt borta försöker väcka mig flera gånger, men jag återvänder in i sömnen. Solen skiner in genom fönstret och jag ligger bekvämt under ett värmetäcke och blundar.

Till slut vill de ha upp mig, serverar te och macka, mer smärtstillande och Doktor Talldunge kommer för att informera, lika stressad som innan, frågar inte om jag har några frågor.

Jag lyssnar till Gunnar 88 år i grannrummet som berättar hela sitt liv, om hur han varit konstnär och målat "blommor, gamla krukor och andra naturmotiv", hur han opererat hjärtat 1981, att han väger bara 42 kilo, att han snart är 100 år, att han sett rådjur ligga ned i hans trädgård, brukar de göra det? Han har sett tre lodjur också. Gunnar får stanna över, men jag får åka hem. Redan på eftermiddagen sitter jag på samma buss hem, med andra pensionärer. Jag får färdtjänst till dörren och sitter nu här med ett gigantiskt kompressplåster på magen och en påse med Diklofenak. Talldunge lovade mig en navel, vi får väl se.