Det är någon som är tillbaka

Stora är tillbaka hemma igen efter några dagar hos släkten. Som Mellan längtat. Hoppfullt ropat hans namn varje morgon. Frågat var han är flera gånger om dagen. Nu är han hemma igen. Ordningen återställd.

Tillsammans gav de sig ut i grannskapet för att knacka på utvalda dörrar. Fnittrande och bubblande konverserade de olika grannar i kvarteret och kom hem med sina skatter. Så lyckliga tillsammans! 

Att jag får vara er mamma. Inget gör mig lyckligare. Alltid, alltid, alltid ska jag stå på er sida. Backa er. Hjälpa er. Er ska jag älska hela livet! Älska, älska, älska!

"Jag ska aldrig ta skit igen!"

Self-empowerment för sjuåring som har haft en dålig dag i skolan:

Aj, i mammahjärtat.

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba vill bara få va mig själv.

Så skönt att Stora ändå vet att uttrycka sina känslor och upplevelser och sitt värde. Och vilken musik som kan trösta.

Stjärnstopp!

Lilla barn, i helgen som gick blev du 8 månader. Jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Du föddes ju alldeles nyss, vi har levt i total symbios och jag har velat hålla kvar varenda ögonblick av alla dagar, veckor och månader som passerat. Du är ingen spädis längre. Förra veckan kändes det som att du växte minst en månad och snart har du funnits lika länge på utsidan som på insidan.

Du låter nu:
"mamamamamamama", när du "ropar" på mig, om jag befinner mig i ett annat rum till exempel
"nenenenenenenenene", när det är något du inte vill, typ torka dig om munnen, byta blöja eller bli fasthållen

Helst vill du bara äta smörgåsrån med Bregott på alldeles själv, men burkmat funkar och bitar från vår mat. Ingen välling tack och helst inte gröt heller.

Du kan ta dig från rygg, till mage och upp till sittandes, du gungar fram på alla fyra, kravlar snabbt över golven dit du vill, stoppar allt du hittar i din väg i din lilla mun och du kan även ställa dig upp på alla fyra på fötter och händer.

Du vet vad du heter, vem som är mamma, pappa, Stora och Mellan. Du kan vinka och pussas i luften. Du gillar att dansa, avgudar dina bröder, katten och älskar när vi alla sitter runt bordet för att äta. Du älskar mindre att åka bil eller vagn.

Nyss föddes du, nyss var du en liten knorrande korv med fjunigt hår och plirande ögon som sov sig igenom dagarna. Nu kräver du uppmärksamhet och vill aldrig sova, max tjugo minuter åt gången och är väldigt lättväckt. Jag får helt enkelt ingenting gjort hemma och vissa dagar blir jag galen.

Samtidigt har jag ångest över att jag om tre månader ska jobba 100% på ett jobb som kommer att suga musten ur mig fullständigt. Inte för att inte föräldrajobbet gör det redan nu, men här kan jag ju lyssna på pod samtidigt, låsa in mig på toaletten och sova middag i kanske en kvart i alla fall.

Älskade, lilla barn, du gjorde vår familj komplett, vi älskar dig vanvettigt och att du inte alltid funnits går inte att begripa. Dig ska jag älska hela livet, till universums yttersta och tillbaka oändligt många gånger. Stjärnstopp!