Ja-nej-ja-nej?

Kalla fötter. Fasen så jobbigt. Chansen finns? Vill vi? Ja och nej.

Ångest, ångest är min arvedel, mitt hjärtas skri i världen!

Sommarlov

Sista dagisdagen för den här terminen. Fest med grillkorv, glass och jordgubbar. Barnet lämnades med krans i håret och hämtades utan. Ungefär som med hans strumpor. Nu är vi lediga!

Drömhuset?!

Och huset sade:

KÖP MIG!

Och nu återstår att se om Mannen kommer att få leva upp till sina löften om att börja baka bröd, köpa en kajak, ha en liten häst i trädgården - i alla fall en kissekatt och om jag äntligen kommer att få sitta i en kökssoffan min morbor ropat in på en auktion i norraste Sverige.

Tour de France uppskjuten några dagar.

Den som lever får se.

...ljust och fräscht...

Våra hjärnor är helt utmattade efter den senaste tidens husfunderingar. Vi som alltid trott vi var lägenhetsmänniskor har plötsligt funnit oss Hemnetknarkande och nu hittat det som skulle kunna vara vårt drömhus. Vi ska träffa huset på tisdag och hoppas då att det säger "köp mig" eller "nej, köp mig inte, ni kommer att ångra er".

Vi har gjort kalkyler en masse och räknat hit och dit. Budgeten håller. Lånelöftet klart. Men! Vårt stora aber! Pendlingen! Är det värt två mil till jobbet för att få en trädgård? Kan vi bo ungefär lika stort som nu, men till dubbla kostnaden? Varför finns inte enskilt belägna hus mitt i stan, till priset av en hyresrätt?

Och barnet! Skulle tvingas byta dagis. Byta bort sitt älskade kråkslott med 8 barn i gruppen, mot en dagisfabrik med kanske dryga 20 barn i gruppen. Plus åka bil sammanlagt en timme varje dag. I-landsproblem de luxe, jag vet. Men ändå!

Men ni fattar ju, det där köket här ovan "is to die for". Fatta, en totalrenoverad tjugotalskåk, precis vad vi behöver! Eller?

Lejonkungen

Två lejon följer oss allt som oftast. Aooow! utropar sonen och under hans fnissiga förtjusning ska vi fråga "Va? Lejon?" och spela förvånade. Sedan fråga "Nämen, var då?" och han ska peka och skrika "dääää båtta!".

Ibland är lejonen här hemma, i släpet till hans Bobby Car, i dockvagnen eller på kudden i hans säng. Praktiska små lejon. Osynliga. De första fröna till en låtsaskompis?

Gammelmorfars dockteater (anno 50-tal) under pingsthelgen, med ett mycket skrämmande lejon, kan ha förstärkt detta lejonintresse som dök upp för flera veckor sedan. Trots att sonen fick ge lejonet en pepparkaka var mardrömmarna intensiva efteråt. Kanske är detta lejontämjande en bearbetning av hans skrämmande upplevelser?

All my underdogs

Fint att studentdagen avslutades med att bli utskälld av en 63-årig kollega som hotade med "att ni kommer få tillbaka tio gånger värre" för att vi olydigt bytt ordningen på hur klasserna skulle sitta i aulan under avslutningshögtiden. Moget att hota sina kollegor. Moget att inte kunna lyfta diskussionen en nivå.

Vi tog oss friheten, med goda argument och ett gott syfte, att ändra den ordning som rått för länge, där de program med lägst status placeras längst bak i aulan år efter år. Jag också några kollegor gjorde det helt på eget bevåg, och vi tog utskällningen med lugn. Det kunde ändå inte överskugga den fantastiska upplevelse att med lärarkören sjunga en egen version av en Pink-låt, så taket på aulan nästan lyfte.

Texten kunde inte passat utskällningen bättre:
So raise your hats if you are wrong
In all the right ways
All my underdogs, we will never be, never be
Anything but loud

Negativ livslön var det ja...

Jag vågar nästan inte titta på mina papper från CSN. Jag är skyldig så mycket att det svartnar för ögonen. Och i veckan rapporterade Saco att vi lärare till och med har en negativ livslön. Det lönar sig alltså inte att utbilda sig till lärare ens i ett livserspektiv. Hur fan ska vi då rekrytera unga förmågor med brains till världens viktigaste yrke? Hur ska vi fylla lärarutbildningarna med smarta, ambitiösa och välfungerande människor? Hur ska vi få de duktiga att stanna kvar i ett yrke som är kraftigt underbetalt i relation till vad vi faktiskt gör? Jag kan säga att de flesta av årets lärarkandidater, VFU-studenter heter det ju numer, inte imponerat direkt. Och jag tänker att de som verkligen kan tillföra skolan något väljer en annan väg antingen innan karriären börjat eller strax därefter. Sorgligt.

Jag har läst mer än sex år... ansvarar för kunskapsutvecklingen för i runda slängar 150 elever. Det syns inte i lönekuvertet kan jag tala om.

Information overload

Jag har så många mentala post it-lappar att de nu skymmer varandra. Det går inte att hålla all information i hjärnan. Information overload liksom. Då kan det hända att man glömmer något viktigt.

Så jävulusiskt bra!

Faan så bra!

Sommarlovsförsmak

Det kan vara så att de senaste fem dagarna varit de skönaste på hela detta år. Det känns liksom så. Solsken i blick och badkarsvita ben till. Vi har ätit och ätit och ätit. Varit på bröllopsfest, examensfest, firat 62-åring, fikat med barndomsvän och gått från bord till bord. Barnet har badat, grävt och gungat från morgon till kväll. I onsdags stängde jag dörren på jobbet utan att ta med mig så mycket som ett papper. Och jag har hållt mitt löfte och bara kollat jobbmejlen någon enstaka gång. Nu är det elva dagar kvar. Det klarar jag! Å maj gadd vad jag älskar att vara ledig med min lilla familj.

Och på onsdag kommer det ut ett litet hus på det där satans Hemnet. Och tusen miljoner människor till kommer vilja ha det. I tankarna har vi redan flyttat in. Vi får väl se hur det blir med den saken. /honsombottilägenhethelasittliv_79