Och andra konstiga saker jag gör...

Såhär hemkommen vågade jag äntligen googla vad som hände med det där planet som försvann i Atlanten sommaren 2009. Jag förbjöd mig själv göra det innan avresan och under tiden vi var iväg. Jag ville inte gynna min flygrädsla. Den som inte fanns förut, men som alla andra rädslor tilltagit sedan jag blev förälder. Jag minns nyhetsrapporteringen från den sommaren då jag satt och ammade Storebror framför teven eviga stunder. Ett flygplan som först troddes ha försvunnit, men som återfanns på havets botten efter lång tid av sökningar.

Ja, nu hemkommen vet jag snart allt om Air France flight 447 som försvann mellan Rio De Janeiro och Paris och som sjönk till Atlantens yta på 3,5 minuter från 10.000 meters höjd. Som sjönk till havets botten med 228 människor inuti. Det går inte att greppa ångesten dessa människor måste genomlidit. Och jag är sjuk som sitter och googlar för att ta reda på allt.

Visste ni att risken att något händer i luften är en på elva miljoner. Minimal risk jämfört med att sätta sig i bilen. Men ändå. Jag kan inte sluta tänka på hur människorna på flight 447 upplevde de sista minuterna i sina liv, störtandes ner i Atlanten i en Airbus. Uäää... Och hur knäpp är inte jag som inte kan låta bli att gräva i det.

Borta bäst, hemma bättre

Så landade vi i minusgrader efter en resa på 36 timmar. Barnen var lika fantastiska på hemvägen som på ditvägen. Helt otroligt. De sov nästan hela Atlantflygningen och fixade alla mellanlandningar utan problem. De liksom bara hänger med trots tidsomställningar och alla terminalbyten och språng genom säkerhetskontroller, gate-letanden och bagagesläpande. Fantastiskt!

Treåringen tyckte Köpenhamns vinterluft var lite väl kall när vi slutligen flugit klart och han grät när det visade sig att vår barnvagn försvunnit någonstans mellan Miami och Heathrow. Den levererades dock hem hit igår med budbil, så nu är allt frid och fröjd och han dansade en liten glädjedans. Själv hamnade jag mitt i ett allvarligt polisingripande på Kastrup, eftersom jag hade en sovande bebis på min arm försökte jag avlägsna mig smidigast möjligt. När vi sedan äntligen anlöpte Malmö för att hämtas av morfarn var det skönt att sjunka ned i vår egen Volvo och bara glida hemåt i decembernatten.

Julen blev helt i min smak med en ganska lagom ambitionsnivå. I år gör vi pepparkakshus, pepparkakor och litelite julgodis efter jul - och det går ju lika bra det! Alla fick klappar och tomten kom till och med, med skidglasögon och med skotern parkerad någonstans i närheten. Vi har ätit och druckit gott såklart och inte lagat en maträtt sedan vi kom hem...Lussekatter kan jag liksom inte få nog av, så det blir det nog hela januari ut tror jag... Mer bak alltså.

Summa summarum en helt fantastisk resa, som vida översteg våra förväntningar på alla sätt! Vi vet inte om vi var välplanerade eller bara hade tur, men allt har ju klaffat och varit så himla härligt! Det gick att fixa en långresa helt på egen hand och boka på nätet. Det var värt varenda dollar att satsa på smidigare och dyrare alternativ som inrikesflyg 35 minuter istället för buss sex timmar med barnen. Taxiupphämtning och avlämning för 90 dollar istället för att jaga transport med två småbarn. Bäst av allt var ändå boendet, helt perfekt, men åh vad skönt det är med egen säng och den egna duschen... 

Hejdå Costa Rica!

Allting har ett slut, så även en fantastisk semester! Jag hade mer hemlängtan i halvtid än vad jag har nu. Kanske för att jag vet att taxin hämtar oss 6.15 imorgon bitti för att köra oss till djungelflygplatsen. Vi hoppas att inget tropiskt regn hindrar oss i vår väg. Det känns lite sorgligt, men skönt att landa hemma rakt in i julen.

Nu har vi verkligen ätit oss mätta på krämiga avokados, druckit hälsosamma smoothies och shaker så det sprutar ur öronen och ätit oss fram till den restaurant som vi korat som den bästa och får äran att servera oss avskedsmiddagen ikväll. Tonfisk i någon form. Innan dess en tahinishake vid poolen.

Det har redan knackat på dörren ett par gånger nu på morgonen med människor som vill ta adjö och som vill att vi kommer tillbaka snart! Det vore underbart, men först måste vi spara... Eller bo kvar där vi bor i alla fall. Det kostar en del att resa till andra sidan världen och bo här en knapp månad. Man kan säkert göra det billigare än vad vi gjort, men nu villevi ha det riktigt, riktigt gott!

Så hejdå det gröna land, som till 90% har sin energiförsörjning från förnyelsebara energikällor. Som kommer etta i Happy People Index, som har en kvinnlig president, som avskaffade sin armé 1948 och som satsar på att bli världens första koldioxidneutrala land 2021. Vi kommer tillbaka!

Ai, ai, ai Costa Rrrrrrrica!

Pura vida!

Framsidans baksida

Det här med att skalbaggar kan flyga. Är inte det en sjukt onödig funktion ändå?

Ni märker vad jag hakar upp mig på va? Mannen får ta hand om alla insekter som förirrar sig in hit, medan jag jagar geckoödlorna på flykten (inte så betungande eftersom de är så sjukt rädda för människor av sig självt). Samtidigt försöker vi upprätthålla chimären av att inget är farligt inför treåringen eftersom vi inte vill överföra några rädslor till honom.

121212

Storebror just nu vill två saker, antingen ska man svara på frågan:

- Hur gör man TRÄD/BILAR/FLÄKTAR/BADKAR/BOMULL med mera, i all evinnerlighet.

Eller...

- BELÄTTA OM... Och så kommer en uppmaning om att återberätta något han snappat upp i förbifarten, och fastnat för. 23 gånger om dagen minst, om när vi räddade en ko, om när vi köpte en ryggsäck, om någon som drunknat, om när Pappan jobbade i Lund. 23 gånger om dagen, ganska tjatigt I 'll tell you.

Lillebror gör inget annat än rullar runt, ler, vinkar och sticker ut sin tungspets. Vi skulle enkelt kunna adoptera bort honom här eftersom alla, kvinnor och män i alla åldrar är helt besatta av en ljushyllt tjockis med gosekinder. Han är dock inte till utbjudning, även om städerskorna gärna vill hålla i honom och kasta upp honom i luften eller nypa i hans kinder. Han själv kastar sig över allt drick- och ätbart och det är svårt att äta med honom i famnen. Nästa vecka blir han ett halvår och ska enligt BVC-planen börja med smakisar. Det har han redan gjort här och älskar ananas, mango, vaniljglass, fruktjuicer och sån't som är sött. (Som man aaaabsoluuuut inte får börja med att ge, för se då kommer ju barnet att rata det mindre goda, as if I cared...) Vi får väl se hur han uppskattar tapetklistergröten alla svenska bebisar ska traggla igenom. Storebrorsan var trög i starten, men äter ALLT utan knussel nuförti'n,

Annat på tapeten idag: frisörbesök för storebror för 3000 colones, motsvarande 40 spänn och lunch med TVÅ sovande barn på restaurang. Fint så!

Mindre fint: myrinvasion, nu avhjälpt, och jätteskalbagge i duschen. Insekter är verkligen inte min grej. På allvar alltså!

Jakten på frimärken och ett vattenfall vi faktiskt hittade

Kära trogna bloggläsare, ni torde allesamman gjort er förtjänta av ett vykort. Idag har vi gjort vårt yttersta för att uppfylla detta, men det visade sig vara förgäves. Vi körde hyrbil till centralorten, i 20 km/h vilket ändå tog mer än den halvtimme det borde gjort enligt svt-regeln vi alla lärde oss i skolan. När vi till slut hittade fram till posten så skulle dessa eftersökta frimärken inte komma förrän tre timmar senare. Orka vänta.

Igår flipfloptrekking genom djungeln till ett fantastiskt vattenfall där vi badade. Ganska magiskt! Fyra vattenfall på rad, vi badade i det största. Svettig klättring dit med en bebis på magen och treåring i hand. Men det var det värt! Ett riktigt djungeläventyr som vi kommer minnas länge. (Nästa gång ska vi komma ihåg gympadojorna). 

Hyrbil även dit, över stock och sten, i 20 km/h under lianer och  regnskogsträd. Längs vägen skyltar som uppmanar bilburna att inte köra fort p.g.a. "animals crossing" , men vägstandarden gör det liksom helt omöjligt att köra fortare än tidigare nämnda hastighet. En svensk grusväg framstår som rena autostradan i jämförelse. Mötte en lastbil som tappat bromsen i en backe och brakat rätt ut i det gröna. Vad glada vi var att vi mötte honom framifrån och inte bakifrån. Vi lunchade i söt liten hamnstad där vi åt grillad fisk och nationalrätten "arroz con pollo". På vägen hem badade vi alldeles ensamma på fantastisk sandstrand i turkost ljummet vatten i sällskap med enbart pelikaner. Det är sådant smått overkligt vi gör här på vår lilla semester.

Hasta luego!

I detta nu...

Det var längesen jag var såhär avslappnad. Jag lever verkligen i nuet nu. Inget som jag borde gjort. Inget jag borde göra. Inget jag planerar att göra. Varje dags största uppdrag är handlingen, och den består ungefär av samma sak varje dag:

Vatten
Juice
Mango, tomater, avokado
Bröd
Yoghurt
Och så lunch/middagsmat

Våra dagar börjar med att pappan smyger iväg för surf. Jag och barnen vaknar långsamt. Vi äter frukost vid 8 allihop. Förmiddagen i skuggan vid poolen eller Stilla havet. Lunchvila mellan 11-14 då vi äter, läser och sover allihop. Eftermiddagen i skuggan vid poolen eller Stilla havet. Någon går och handlar. Aperitif vid 17, mat vid 18 och 20 ligger alla - jag menar alla - i sängarna. Två små sover, två stora läser. Vi sover oftast vid 21, gott till nästa morgon och så börjar vi om igen.

Det bästa av allt - vi är tillsammans alla fyra hela tiden!

Kära bekymmer

Poolen eller havet? Äta ute eller "hemma"? Linne och kjol eller klänning? Vilken bikini? Vilka chips till apèritifen? Vilken apèritif ska vi dricka? Vilken grad ska AC:n vara inställd på? Och den stora frågan får man gå och lägga sig klockan 20, eftersom båda barnen sover och vi varken har disk eller tvätt eller ens en liten dammråtta att ta hand om. Hit kommer nämligen två personer varje dag som städar och bäddar och DISKAR och även viker handdukarna i imponerande svan-, hjärt-, och blomsterdekorationer. Just nu känns det som om jag måste fatta beslutet om jag orkar läsa i min bok (Frihet av Jonathan Franzen)  eller om jag ska sova direkt...

P.S Denna avkrok är så liten att, trots mängden turister, säljs inte frimärken till Europa. Så förvänta er inga vykort...