Brev till mina söner

Käraste Stora!
Du är så stor, men samtidigt så liten. Du är så mycket tre år som man kan vara. Frågar om allt och nöjer dig inte med vilka svar som helst. "Varför det?" har nu dock börjat försvinna. Du har ett fantastiskt språk och talar meningar som kan innehålla upp till 10 ord, med ganska komplicerad ordföljd. Du använder utfyllnadsord och kläcker så många goda tankar och konstateranden. Känslorna är många och stora och får inte alltid plats i din lilla kropp, de måste komma ut och tar sig fysiska uttryck.

Du hoppar och springer och härmar din älskade pappa som tränar ofta. Du gör armhävningar, värmer upp, springer och stretchar. Du älskar att dansa, och musik överhuvudtaget är du väldigt förtjust i. Förra veckan tillverkade vi en mikrofon till dig så du kan sjunga dina favoritlåtar, nästan som på riktigt.

I fredags fick du första vaccinationen inför vår långresa, och sa inte ett endaste pip. Du konverserade sjuksköterskan och var mycket nöjd med Bamsemärket och det fina plåstret du fick.

Du älskar dina bilar i alla former och kör med dem överallt. Så fort man lyfter på en kudde, eller flyttar på en blomkruka så finns det en bil där. Favoriterna varierar, men du har alltid en eller ett par som är extra viktiga.

Du är väldigt "sär" (kär) som du säger i din familj och framförallt din morfar och mormor. Du uttrycker ofta att du älskar oss alla. Lillebror är en självklar del av familjen nu och får ta emot många pussar dagligen. Ibland är du så känslofylld att det kan bli lite väl hårdhänt och närgånget och du blir lika förnärmad varje gång vi försöker mildra dina kärleksbetygelser.

Du äter för det mesta bra, och sover bra på natten. Du tycker det är viktigt med "fjedasmys" och "lödasgodis" och vill gärna att mellanmålet ska bestå av vissa saker (knäckebröd eller bulle) och ätas i soffan med en bricka framburen till soffbordet. Du berättar ofta om dina kompisar på föris och vad de har och vad de gör.

Du vill lära dig allt, frågar om bokstäver och siffror, räknar och härmar. Du vill bara ha ett barn när du blir stor, du vill jobba på mammas jobb (eller på en körskola) och kanske gifta dig, men inte nu när du bara är ett barn. Lite orolig var du över dagiskompisen M:s frieri på ett vykort i somras.

Du är glad och harmonisk, men kan lätt brista ut i tårar när du är trött. För trött är du, precis i gränslandet mellan att sova middag på dagen och att inte göra det. Du är både liten och stor.


Du är så fantastisk och jag är så lycklig att få vara din mamma!

Käraste Lilla!
Du växer så det knakar och är förbi alla kurvor med råge. Du är otroligt lik din bror, vilket alla ständigt påpekar. Du är bara lite tjockare, lite längre och lite mörkare... och så har du hår på huvudet. Du är för det mesta nöjd och glad. Äter och sover bra! Ibland får du skrikutbrott, som oftast beror på extrem trötthet. Men för det mesta är du som tjuren Ferdinand som bara förnöjt gillar läget.

När du fick din tremånadersvaccinering förra veckan skrek du så hjärtat brast. Helt otröstlig. Efteråt sov du dock både länge och gott! Snart är det dags igen...

Du gillar att sitta i bejbisittern på köksbordet och spana, ler mycket, försöker få in hela handen i munnen och suger på allt som kommer förbi. Du vill bli buren framåt just för tillfället och sover godast med din snuttefilt på huvudet. Du börjar intressera dig för bejbigymmet och det som hänger där och har precis börjat hålla saker i handen. Du är inte så förtjust i att sitta fastspänd i bilen, men kan för det mesta åka vagn, när du är på det humöret i alla fall.

Du vaknar glad mellan 7-8 och somnar glad mellan 19-20, däremellan sover du middag i varierande längd. Det får helst inte gå mer än två timmar mellan målen, men du äter ganska snabbt.

Du är nu hyfsat stabil i nacken och har så smått fått börja prova hoppgungan som du fascinerat verkar gilla i korta stunder. Det du mest av allt gillar är din bror förstås! Och mamma! Och pappa! Du vill gärna stå upp korta stunder i våra knän, och vill mer än du orkar förstås.

Du provar din röst i olika ljud och läten och svarar på allt vi säger. Lyckoljuden gör oss alldeles varma i hjärtat! Tänk vad du snart ska kunna uttrycka...

Du är så fantastisk och jag är så lycklig att få vara din mamma!

Er ska jag älska hela livet!

Det kallas livet

Är så sjukt glad åt så mycket. Mina barn gör mig så outsägligt tacksam och jag måste nypa mig i armen för att förstå att de är mina och att jag ska få dela livet med dem. Att få se dem växa upp gör mig så lycklig!

Min vardag är slitsam men fantastisk och jag tänker oftare än tio gånger om dagen hur tacksam jag är!

Jag är också tacksam för att jag bor i ett land där det finns licensfinansierad media så jag kan knäppa på radion på morgonen och lyssna på P1. Att få DN i brevlådan varje morgon är som att få en present! Jag lär mig så mycket!

Samtidigt är det skönt att vara ytlig och lämna "samhällstugget" och mitt yrke där jag måste vara "up-to-date" med precis allt som händer. Nu kan jag slöglo på alla dessa "fruprogram" utan att känna stressen att jag borde sett något annat.

Självklart har jag följt Schibbye och Perssons benådning och blev chockad över att de var yngre än jag. Helt plötsligt kan jag liksom se att jag är vuxen. Äldre. "Gammal". Det är skönt! Jag har alltid tyckt att 38 år verkar så skönt att vara.

Tills dess njuter jag av livet. Vardagen. Stressen och vilan. Köttbullarna och pannkakorna. Bajsblöjorna och skrapsåren på knäna. Pussarna och kramarna!

Föräldraledighet FTW!

Vad jag närt vid min barm, del 19

-Mamma, vad heter tomten i efternamn?

Mera sommar 2012...

Rute stenugnsbageri

Grodyngelsfiske i Bro kalkbrott

Kossor i Kovik

Jordgubbsmarmeladkok

Flädersaftskok

Nya pjucks i Köpenhamn 

 

Pizza à la Ernst a.k.a svågern

 

Och drömmen om en långresa blev sann.

Ett pass beställdes där innehavarens längd är 59 cm

 

 

Sommaren 2012 går till historien, men det varken som den regnigaste eller kallaste, utan som sommaren där lillebror föddes. Världens vackraste, lugnaste och "coolaste" lillebror. Barnet blev storebror med den äran och kärleken dem emellan är redan stor och innerlig. Det var ett par kritiska veckor när storebror ville byta ut sina föräldrar eftersom de fått ett nytt barn, men det övergick i den stora kärleken.

 

Vi klev ur bebisbubblan efter ett par veckor och åkte vår vana trogen till den vackra vita kalkstensön. Vi gjorde dagsutflykter och fikade såklart i Rute, doppade oss (inte jag) i "vårt" kalkstensbrott inne i skogen och snubblade på kullerstenar inne i Visby. Barnet fångade grodyngel som vi närstuderade i en marmeladburk på köksbordet. Vi åkte norrut och söderut och såg gammalt och nytt. Gotland gör en aldrig besviken! Nästa sommar ska vi bland annat bada i Ireviken och i Ar.

 

Hemmavid blev det stranden nästan varje dag och kexpicknickar hit och dit. Skön vardagslunk där rutiner plötsligt utkristallisserade sig. Storebror har avlagt bevingade ord och talesätt nästan varje dag och vore det inte för händerna fulla och amningshjärnan hade jag haft en hel bok med klokheter vid det här laget. Jag ska skriva upp mer!

 

Förra sommaren lovade jag följande: att fira riktig midsommar, göra flädersaft och jordgubbsmarmelad, plocka svamp och blåbär. Resultatet blev: midsommaren firades med en en tre dagar gammal bebis hemma i soffan. Saften och marmeladen blev klar tillsammans med plommon-dito, men varken blåbär eller svamp är plockade... Jag är mer än nöjd eftersom jag inte hade en bebis i tankarna när löftet avgavs. Nästa år tar vi itu med resten av löftena.

 

Skåne har fått två besök av vår lilla familj, såväl Österlen som Kullaberg men också Malmö och även Köpenhamn där vi förlustade oss utan treåringen som vi lämnat hos hans moster. Mannen och jag "strosade storstad" en hel dag och åt franskt i lugn och ro eftersom lillebror sov nästan hela dagen.

 

På det hela taget en finfin sommar! Frankrikesuget var stort men vi stod emot en plötlig impuls att flyga till Biarritz och hyra en studio, istället började vi planera för en långresa i vinter och peppar peppar biljetter och boende bokat. Resten återstår att fixa, men vi har ju hela hösten på oss...

 

Just nu lär vi oss "15-timmars-föris" och tvåbarnsjongleringen med bara en vuxen hemma. Det går fint, även om jag ibland bara vill gå ut igenom dörren, särskilt när båda vrålar. Jag ska bli bättre på att säga nej och stopp! Sluta vara så förbannat duktig och bara planera in en sak om dagen. Jag klappar ofta mig själv på axeln och påminner mig om hur jävla stark och bra jag är som kan ta hand om två barn och en stor hund, fixa "tvättstädmat-grejen" och faktiskt ro i hamn allt. För ibland vill jag bara sparka gnällspikar, som bara har sig själva att ta hand om, på smalbenen. Vuxna som alltid ska kommentera eller klaga på petitesser.

 

Men mest av allt njuter jag! Är oförskämt lycklig med två friska, fina söner som har pussgoda kinder. Jag får nypa mig själv i armen när jag ser er två sova bredvid varandra i vår säng. Våra barn! Er ska jag älska hela livet!